Kategori: Afrika

Alltsedan civilisationens vagga har den ledande makten i världen präglats av störst omsättning av energi och metaller av olika slag, som ställföreträdande parametrar för produktion, handel och välfärd. Omvänt är åtkomst till råvaror som mineraler och fossila bränslen en ständig grogrund för konflikt och ytterst krig, vilket vi har sett ett flertal exempel på i modern tid, men även tidigare i historien.

Bronsålderskollapsen -1200/-1150 hade kanske en grund i torka, men en avgörande faktor var ändå järnets framväxt, vilken helt rubbade intrampade handelsrutter och inbördes styrkeförhållanden. Grekland och Europa trädde fram som nya centra jämte Egypten efter Assyriens och Babyloniens fall.

Japan moderniserade under amerikanskt hot om våld, och kopierade därmed inte bara västerländsk civilisation och teknik, utan även koloniala tankegångar. Man såg hur de europeiska makterna skar sönder och samman Asien, och man valde därför att själv bli kolonisatör delvis i syfte att förekomma en utveckling där man själv blev koloniserad.

Men Japan är samtidigt en råvarufattig nation, varför man behövde Manchuriets och sedermera hela Kinas och övriga Asiens omfattande resurser. Ett problem i sammanhanget var att USA sanktionerade Japan och därmed skar av tillförseln av olja för industrin, vilket ledde till attack mot Pearl Harbor och sedermera storskalig kolonisation i Asien i syfte att säkra tillgångar. Genom att sänka den amerikanska stillahavsflottan vann man ett par år, även om man småningom förlorade kriget.

I modern tid söker USA ånyo strypa konkurrenter medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra olagliga medel, enkannerligen Kina, som man ser som ett hot mot amerikansk världsdominans. Det är framförallt halvledare och annan kritisk teknik man söker förhindra Kina från att nyttja, i syfte att sinka landets vidare utveckling.

Men styrkeförhållandena är här helt annorlunda, då det i själva verket är Kina som kontrollerar både råvarorna och produktionen samt i övrigt är världens logistiska nav. Framförallt kontrollerar man utvinning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller, som är kritiska för i princip all modern teknik.

För tunga jordartsmetaller har man helt och hållet monopol, och skulle enkelt kunna besvara omvärldens fientliga aggressioner genom att helt sonika implementera ett embargo på sådana metaller. Reserverna skulle ta slut inom ett år, samtidigt som det tar minst ett decennium att bygga upp en egen industri.

Att man ändå är tålmodig och finner sig i amerikanska provokationer beror på att man har siktet ställt längre fram i tiden, och man räknar med att kunna övervinna det tillfälliga motstånd som amerikansk exportkontroll innebär, bland annat genom att vässa den egna halvledarindustrin så att man slipper beroendet från omvärlden.

Även EU och USA vill som bekant minska beroendet av Kina och övriga Asien, varför man planerar att själv utvinna och raffinera mineraler samt bygga fabs för halvledarteknik. Man söker även utmana Kinas Ett bälte, en väg genom egna infrastrukturprojekt, som dock än så länge mest är pappersprodukter.

I egenskap av forna kolonialmakter har man inte heller särskilt stor framgång i att ta över Kinas handelsrutter i Afrika och Latinamerika, särskilt inte som man kommer med en rad pekpinnar i form av «värderingar» och krav om demokrati, mänskliga rättigheter och annat sekundärt stoff istället för ren business.

Diversifiering är naturligtvis bra och nödvändigt, men samtidigt sker det under aggressiva former i en tid då man alltjämt är höggradigt beroende av den man söker frigöra sig från. Ett annat problem är att man av allt att döma inte lyckas komma ur detta beroende, eftersom de uppställda målen är oförenliga.

Att utvinna och framförallt raffinera mineraler är dyrt och frestar på miljön, vilket naturligtvis är orsaken till att man ursprungligen har fasat ut egen industri och istället förlitar sig på import. Genom att på samma sätt ha förlagt annan smutsig industri till Kina och annorstädes, kan man slå sig för bröstet av att ha minskat utsläpp och miljöpåverkan, när man i själva verket bara har flyttat problemet.

Om man planerar att ta hem sådan verksamhet innebär det således att man också har att hantera miljökonsekvenserna, samt att godta ett betydligt högre pris för raffineringen, vilket i sin tur förgrenar sig i hela kedjan. Dessutom måste man finna lämpliga gruvor, men de finns typiskt i Myanmar och andra nationer med vänliga band till Kina – det globala Syd är betydligt större än Väst. Och ja, även Ryssland är en aktör härvidlag.

Man har för övrigt samma problem med kobolt, nickel, litium och andra mer vanliga metaller av vikt för elektrifiering, i det att Kina tålmodigt har bearbetat Afrika under en längre tid, medan de forna kolonialmakterna alltjämt betraktar kontinenten och dess länder med nedlåtande attityd. USA valde samtidigt att lämna Afghanistan efter tjugo års invasion, och lämnade därmed landets ofantliga mineralskatt till Kina. Kina kontrollerar helt enkelt metallerna, och det ska mycket till om Väst ska kunna bryta det beroendet.

Det är en dråplig ironi i sammanhanget att ämnena i fråga till största del upptäcktes i Sverige, nämligen skandium, yttrium, lantan, cerium, gadolinium, terbium, holmium, erbium, tulium och ytterbium, men å andra sidan har vårt land sent omsider kommit på andra tankar under en ny regim. Huruvida man kommer att gå i land med projektet återstår att se, men det är bara på den vägen man kan göra allvar av tanken att bli mer självständig och konkurrenskraftig på världsmarknaden.

Men även om EU och USA mot all förmodan skulle lyckas i sina ambitioner att bygga upp industrier för både jordartsmetaller och halvledare, betyder det inte att man blir oberoende av Kina. Man diversifierar visserligen en del av behoven, men kan aldrig slippa det ömsesidiga beroendet med mindre än att man klipper banden rakt av och därmed sätter världen i brand.

Kina har i egenskap av forna utvecklingsland närmat sig länderna i Afrika på lika villkor och under ömsesidig respekt, och man har på den vägen transformerat kontinenten med järnvägar och annan infrastruktur, samt etablerat en ömsesidigt fruktsam handel som en del av Nya sidenvägen eller Ett bälte, en väg.

Beijing har därvidlag inte kommit med pekpinnar och krav av olika slag, utan har idkat ren business, vilket uppskattas av afrikanerna. En sådan strategi ger inte bara åtkomst till Afrikas enorma råvarutillgångar, utan även politiskt stöd i FN och andra internationella instanser, vilket är varför Kina så enkelt har kunnat begrava västmakternas ansträngningar att få upp Xinjiang och andra spörsmål på dagordningen i sådana sammanhang.

Västmakterna har noterat vad som pågår, och har sent omsider börjat emulera Kina, genom att dels föreslå egna storskaliga handelsrutter och infrastrukturprojekt som ska konkurrera med Ett bälte, en väg, och dels söka bearbeta afrikanska länder för att komma i åtnjutande av mineraler och andra råvarutillgångar samt söka politiska allianser.

Men av lätt insedda skäl är afrikanerna misstänksamma mot de forna kolonialmakterna, inte bara för deras barbariska förflutna, utan för att de inte erbjuder rättvisa affärer, för att de fortfarande har dille på att läxa upp medelst krav om demokrati och «värden» av olika slag, och för att de agerar utifrån en styrkeposition snarare än som jämlikar – de är där för att mästra och utnyttja, som förr.

De koloniala takterna vill helt enkelt inte släppa, och den förhärskande strategin i USA och Europa är alltjämt att söndra och härska, att söka tillfälliga allianser för att konfrontera någon annan part – i Asien förstås Kina – snarare än att långsiktigt engagera sig med investeringar och handel. Kina gör det senare, och därför har man det diplomatiska övertaget inte bara i Afrika utan även i Asien när onkel Sam erbjuder allmosor och tomma ord.

Invandring är ett politiskt instrument som kan tjäna många olika slags syften. Exempelvis den unga amerikanska nationen var i behov av att växa snabbt för att kunna kolonisera det vidsträckta landet, och man tillämpade därvid en rad begränsningar i syfte att gynna den egna nationen.

Senare tids invandring till Europa bygger framförallt på demografiska faktorer, i det att européerna inte längre har erforderlig befolkningstillväxt för att kunna möta de uppsatta politiska behoven av arbetskraft för att hålla pensions- och andra system rullande. Samtidigt finns en komponent i förändrad «värdegrund», till följd av avkolonisering och Europas förfärliga förflutna.

De türkiska gästarbetarna välkomnades således att stanna i Tyskland, samtidigt som man bjöd in andra att arbetskraftsinvandra under samma villkor. I ett senare skede har tillkommit asylinvandring och andra former av migration av mer disruptiv karaktär, där de invandrades nyttighet för värdlandet beaktas i mindre grad än den humanitära aspekten.

Givet allt större volymer av den senare sorten har Europa kommit att skakas i sina grundvalar av stora skaror invandrare som inte har kunnat integreras och assimileras, och som i praktiken har inneburit stora ekonomiska och sociala påfrestningar för deltagande europeiska nationer. I politiskt hänseende har kontinenten klyvts i två givna läger kring migrationsfrågan, vilket har orsakat tumult och bisterhet.

Problematiken kommer att finnas med oss för lång tid framöver, och det går inte att i dag skönja någon ände på den förda politiken. Man skalar visserligen tillbaka något och tar sats för att motarbeta alltför disruptiva strömmar, som under 2015, men det flyktingvänliga sentimentet finns kvar orubbat.

I längden är det emellertid ohållbart att nyttja migration som demografiskt styrinstrument, eftersom det är ett aldrig sinande problem, där även invandrade kullar småningom blir äldre och därmed tippar befolkningspyramiden i fel form, vilket kräver än mer invandring i kompensation. Befolkningstillväxten kan inte vara evig, och man måste dimensionera mer robusta system som inte kräver sådan tillväxt.

Att söka talang och kompetens är i så fall en mer framkomlig modell, som inte tär på det egna samhället utan tvärtom stärker det. Men samtidigt dränerar det ursprungsländerna på sådan kompetens, vilket kan verka destabiliserande i förekommande fall.

Om man främst har humanitära avsikter finns ett tredje och överlägset bättre vägval, nämligen att verka där det behövs genom frihandel, investeringar och andra utbyten som gynnar båda parter och ger grogrund för landet att växa av egen kraft och därmed hantera sina egna problem.

Man skulle säkert på sina håll hävda att man kan göra bådadera, och att vi redan gör det, men sanningen att säga har svensk och europeisk biståndspolitik kantats av misslyckanden och har föga med frihandel eller investeringar att göra. Tvärtom har verksamheten präglats av mission och annan slags social ingenjörskonst, som aldrig någonsin har resulterat i mer demokrati eller andra slags förbättringar.

Kina har visat vägen genom att erbjuda omfattande investeringar och frihandel utan minsta ansats till politiska pekpinnar, och det är fråga om renodlade affärer som har fått delar av Afrika att blomstra som aldrig förr, med samma slags tillväxt som man tidigare har kunnat skönja i Kina. Satsning på infrastruktur och handel har just sådana effekter.

Det har förstås även gynnat Kina, vilket har fått Europa och USA att snegla med avundsjuka ögon på Beijings strategi. Man har således börjat beteckna Kina som en «systemisk rival», och har försökt utverka strategier för att möta Kinas Ett bälte, en väg och andra infrastruktursatsningar i Afrika och annorstädes.

Det har gått sådär, och man har så att säga inte riktigt kommit på banan än. Beijings försprång är stort, och man har fördelar som kan vara svåra eller rent av omöjliga för Europa och USA att möta. Särskilt om man ska blanda in «värden» och annan politisk mission som man inte är intresserade av i afrikanska länder.

Icke desto mindre är det rätt väg att gå om man vill förbättra världen på riktigt. Det löser inte Europas demografiska problem, men om man vill förhindra en afrikansk monstermigration till Europa när Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, är det mest naturligt att bistå Afrika i att utveckla sig självt och bli en kontinent av starka och framgångsrika nationer – för övrigt något som även gynnar Europa i handel och andra utbyten.

Under en sådan strategi blir invandring en sekundär företeelse, främst avsedd för att hantera tillfälliga flyktingströmmar i närområdet (tänk Ukraïna), och i andra hand för att attrahera talang och kompetens till det egna näringslivet. Precis så som det ska vara och som det historiskt alltid har varit.