Huruvida det någonsin blir några strider om Taiwan går inte att veta, och Xi Jinping har åter inskärpt den kinesiska huvudstrategin om att vinna slaget utan strid i Sunzis anda, det vill säga genom att inte utkämpa något krig alls, utan att locka in Taiwan i fållan med piska och morot.
När Kina skickar etthundrafemtio plan under en helg för att nosa kring Taiwans luftförsvarszon är det således ett sätt att tala om för republiken därstädes att man inte kommer att tolerera taiwanesisk självständighet. Snarare än en aggression kan man se det som ett sätt att förhindra att krig bryter ut, att sätta en gräns, att kontrollera situationen.
Taiwan har å sin sida, med benäget bistånd från omvärlden, blivit allt mer aggressiv i sin ansats att skiva självständighetssalamin, exempelvis genom att försöka etablera djupare politiska förbindelser med andra nationer under namnet Taiwan, samt genom att söka medlemskap i organisationer under eget namn.
För delar av omvärlden, enkannerligen USA och EU, är det kanske en given uppgift att söka försvara den taiwanesiska demokratin, men frågan är förstås hur välmotiverad man verkligen är när det kommer till kritan. Kinas motivation är samtidigt ställd utom allt tvivel, och man kommer vid behov inte tveka att införliva ön med våld, nämligen vid det tillfälle man själv väljer givet förutsättningarna.
Även om huvudstrategin är fredlig och frivillig återförening, måste man ha tillräcklig kraft att sätta bakom ambitionen, vilket då är piskan i sammanhanget. Kina flyger inte bara runt Taiwan för att påminna Taibei om Beijings beslutsamhet och för att ge sina piloter halvskarp träning, utan bedriver även frekventa övningar i landstigningsoperationer, samtidigt som man bygger upp sin flotta för att kunna ge sig i kast med det ganska svåra uppdraget att ta Taiwan.
Svårt, för att det kommer att ge stora förluster, och för att det alltid finns risk att USA griper in i handlingen, vilket kommer att förlänga och eskalera stridigheterna. Taiwan i sig kan intas ganska snabbt, men om det resulterar i vidare strider mellan USA och Kina kan det bli riktigt bittert. Kina är berett att ta det pillret, men frågan är om andra är det?
Man rapporterar på sina håll att Kina under måndagen har «kränkt» Taiwans luftförsvarszon, med inte mindre än femtiosex plan «över» Taiwan. Det är en ökning från fredagens trettioåtta, lördagens trettionio och söndagens sexton plan, i vad som förefaller vara ett spratt Kina vill spela under nationaldagsfirandet, som inleddes första oktober.
Riktigt är förstås att man med dessa räder vill såväl provocera ön som utsätta dess försvar för konstant stress. Beijing skickar ständigt plan för att trötta ut Taibei, som numera inte alltid svarar med sin armada av F-16, utan försöker spara på krafterna.
Men rutten gick inte «över» Taiwan, utan i riktning mot Filippinerna, 250 km väster om Taiwan, och betydligt närmare Östra sandöarna (东沙群岛, Dongsha qundao). Man korsar därvid det sydvästra hörnet av Taiwans luftförsvarszon (adiz), som är en unilateral utvidgning av det egentliga suveräna luftrummet.
PLAN förlägger typiskt sina räder kring kanter och hörn av Taiwans luftförsvarszon, men aldrig i riktning mot ön eller i dess närhet.
Det senare sträcker sig tolv sjömil eller tjugotvå kilometer från land, och planen från fastlandet håller sig således på drygt tio gånger den distansen. Det är också så att Taiwans luftförsvarszon sträcker sig in på kinesiska fastlandet, och med den logik som tillämpas här skulle Kina «kränka» Taiwans luftförsvarszon bara genom att flyga på det egna territoriet.
Någon «kränkning» har således inte ägt rum, oavsett definition. Det finns i övrigt ingen internationell lagstiftning som täcker sådana luftförsvarszoner, utan är ett påhitt som ett tjugotal stater håller sig med, som vanligt på amerikanskt initiativ.
Man får anta att det står Kina lika fritt att bedriva «foaops» (freedom of aviation operations) som USA att utföra «fonops» (freedom of navigation operations) när man skickar sina hangarfartyg genom Taiwansundet eller stryker längs Kinas kust med krigsfartyg, bombplan, drönare och allsköns skrot? Eller har vi dubbla standarder även här?
Ett annat sätt att se på saken är förstås att det de jure bara finns ett Kina, och att man inte kan kränka sig själv. I den optiken skickar Beijing ett meddelande till secessionister i provinsen att man inte tänker släppa greppet, och att det vore bättre med en formell återförening. Riktigt så närsynt är kärleken kanske inte, men utnötningstaktiken har nog ändå en viss stävjande effekt.
Alla luftförsvarszoner i området överlappar varandra, och inbegriper även andras territorier i Kinas och Taiwans fall.
På DN-tidningen talar man om «kampen mot Kina», en «konflikt» som kräver mer än australiska ubåtar. Vän av ordning undrar säkert vad det är för «kamp», men det kokar helt enkelt ned till fortsatt amerikanskt världsherravälde, att inte låta Kina dominera i det egna närområdet, eller i vart fall fördröja förloppet så mycket som möjligt.
Ty några kinesiska kanonbåtar syns inte i Medelhavet eller Nordsjön, inte heller i Mexikanska golfen eller Tasmanhavet, medan amerikanska och andra plåtschabrak alltjämt smyger längs Kinas kust, något man har sysselsatt sig med i snart två sekel, samtidigt som man i området har inkräktat på andras territorier, koloniserat och påtvingat andra folk knark och västerländsk politik.
Den ambitionen har man fortfarande, eftersom det i västerländsk monoteistiskt tänkande bara kan finnas ett system, medan den österländska pluralismen alltid har omfamnat ett flertal samtidigt. I amerikansk och västerländsk optik handlar det därför om en «systemkamp», trots att den man vill mäta sig mot inte ställer upp för tävlan, utan drar sig tillbaka för att tugga på sina bamburör.
«Kampen» förs framförallt av USA, där Biden tycks fortsätta den konfrontatoriska väg Trump slog in på. Inrikespolitiska skäl tvingar honom till det, men förstås även realpolitiska, i vart fall om man avser försvara sin hegemoniska ställning.
Men «kampen» förs inte särskilt effektivt, när man alienerar förment allierade som Frankrike genom att blåsa landet på ubåtskonfekten, eller när man utan att rådgöra med EU drar sig ur Afghanistan och lämnar allt vind för våg. America is back, men tydligen inte i Europa. När man samtidigt drar sig ur handelsavtal lämnar man fältet öppet för Kina att fortsätta dominera handeln.
EU har sedan Trumps tid vid makten dragit slutsatsen att man inte kan lita på jänkarna, att man måste formulera en egen strategi och stå på egna ben, med en egen utrikespolitik och ett eget försvar. Bidens förrädiska manövrer stärker bara Bryssel i detta antagande, och vi har en allt vidare klyfta i det transatlantiska samarbetet.
Självfallet är det så att EU och USA delar grundläggande värderingar, men unionen har inte alls samma syn på Kina som man har i Washington, och vill helt enkelt inte bli en amerikansk bricka i ett nytt kallt krig. Europas handel med Kina är nämligen avgörande för det fortsatta välståndet.
Europeiska utrikesrådet (ECFR) har låtit undersöka vad den europeiska populasen anser om det geopolitiska läget, med resultat att en majoritet anser att ett nytt kallt krig mellan USA och både Kina och Ryssland är ett faktum.
En stor minoritet anser vidare att EU ligger i kallt krig med Ryssland (44 %) respektive Kina (31 %), medan man samtidigt inte anser att det egna landet är delaktigt i detta kalla krig. Det är ekvivalent med att Europa inte är en del av konflikten, men väl Bryssel, och vi har mycket riktigt på senare tid i EU sett allt fler hökar som vill haka på den amerikanska aggressionen mot Kina – Bryssel lirar i otakt med folket.
Inte överraskande sticker Sverige ut i sammanhanget, med 33 % som anser att det föreligger ett kallt krig mellan Kina och Sverige, en syn som inte delas i övriga unionsländer. Sverige ligger därtill i topp i andra undersökningar kring antipati gentemot Kina, i stark kontrast till exempelvis sydeuropeiska länder.
Hur bibringas ett folk egentligen sådana uppfattningar? Är det för att man i allmänhet är, eh, välinformerad om sakernas egentliga tillstånd, eller är det månne så att folkets uppfattning är ett enkelt eko av mediekonglomeratens alltigenom negativa och helt ickeobjektiva framställning?
Det finns i Sverige inte någon verklig debatt om Kina, och i inget annat ämne är åsiktskorridoren så trång, förljugenheten så stor och nyhetsflödet så enormt missvisande. Man har likt Australien entydigt valt att ställa sig på den amerikanska sidan, vilket är en effekt av långvarig allians med anglosfären, men även av debaclet kring Gui Minhai och den koleriske ambassadörens handel och vandel.
Men i längden är en sådan konfrontatorisk linje inte hållbar. Vi har inget att vinna på en inbillad «kamp» med Kina, vare sig på nationell eller kontinental nivå, och det «kalla krig» som nu utkämpas av USA är av ett helt annat slag än det mot Sovjetunionen. Det är inte en ideologisk drabbning, utan handlar om simpelt fusk av en sprinter som håller på att bli förbisprungen, helt enkelt en dålig förlorare.
Europa måste därför fullfölja med etableringen av en egen utrikespolitisk plattform, och Sverige måste småningom ansluta sig till denna europeiska kontext. Det är helt uppenbart att anglosfären går sin egen väg med Brexit, försvarssamarbetet Aukus och allt fler svek mot Europa, och EU måste därför bli en tredje makt, en självständig sådan som inte lirar andrafiolen i den amerikanska orkestern.
Det är ett europeiskt vägval som tar hänsyn till en geopolitsk realitet, att världen går mot ett multipolärt tillstånd, med tre givna centra i Washington, Bryssel och Beijing. Den verkligheten kan Sverige inte bortse från.
Ny geopolitisk verklighet – världen är flerpolig, och har ett nytt centrum.
Premiärminister Scott Morrison föreslog en coronakommission under australisk ledning, trots att det redan bedrevs en sådan i WHO:s regi. Varför skulle man vilja det? Jo, för att i efterhand fastställa en redan tilldelad skuld för pandemin, och därmed tillfoga Kina politisk skada.
Händelsen ledde till att Beijing styrde om importen av kol, vin och andra produkter från Australien till andra intressenter, med resultat att Canberra står med rumpan bar. Australiens export går nämligen med nästan hälften till Kina, varför det förefaller vara en knäpp idé att mucka gräl med landet.
Morrison menar emellertid att Kina idkar «economic coercion» mot Australien, och att man således blir orättvist behandlade. Man har bland annat uppvaktat WHO för att söka förändring i regelverket, men utsikterna därtill är små. Det finns ingen regel som tvingar ett land att handla med andra, och kan naturligtvis inte heller finnas.
Man har förstås fått stöd från anglosfären och en del andra parter, men det har mest varit av symbolisk art. Exempelvis USA har inte haft några betänkligheter att förse Kina med kol sedan importen från Australien upphörde, vilket nog har svidit en del i Canberra.
Däremot har man smidit ränker i det tysta under ett år, med resultat i den anglosfära försvarspakten «Aukus». USA och Storbritannien har kommit till Australiens undsättning mot Big Bad China genom att pracka på landet en armada av nukleära ubåtar, men det är svårt att se något vettigt syfte med den affären.
Ty i Beijings ögon innebär det att Australien inför öppen ridå ansluter sig till USA:s ansträngning att innesluta Kina, vilket gör Australien till en potentiell fiende i händelse av konflikt. Vidare ser man i förlängningen kapprustning i hela regionen, vilket alltså har motsatt effekt än den uppgett avsedda.
Det är inte särskilt troligt att Zhongnanhai kommer att se mellan fingrarna vad gäller denna utveckling, utan Australien får nog räkna med att handeln kommer att minska än mer. Man har sålt ut sig till USA utan att förstå det, och blir därmed bara en bricka i ett fult geopolitiskt spel.
Man kan notera att USA i vanlig ordning tycks söka en destruktiv militär konfrontation, medan Kina har en mer konstruktiv anda, exempelvis genom etableringen av Ett bälte, en väg, inträde i handelspakten RCEP och nu även ansökan till Comprehensive and progressive agreement for trans-pacific partnership (CPTPP), den organisation som Donald Trump valde att lämna på sin första arbetsdag.
Problemet med USA:s halvhjärtade försök att skapa allianser i regionen är att man inte har något annat att erbjuda än militär hårdvara och västerländska värderingar, medan Kina står för det dagliga levebrödet genom sin omfattande handel. Få eller inga länder utöver Japan, Taiwan och Australien lär välja sida under sådana förutsättningar.
Dessutom har anglosfären vissa trovärdighetsproblem, inte minst när Australien rätt och slätt blåser Frankrike på ett ingånget avtal, eller när USA plötsligt lämnar Afghanistan i samma skick som man fann det. Kan man verkligen lita på dessa snubbar, eller för den delen deras efterträdare?
Ytterligare ett problem är att USA inte har råd med en sådan militär kapprustning, även om man har frigjort resurser från den misslyckade invasionen i Afghanistan. På hemmaplan står man inför gigantiska satsningar på infrastruktur och sociala reformer, samtidigt som coronapandemin har bränt stora hål i budgeten. Statsskulden skenar, samtidigt som man trycker pengar för att hålla sig flytande – det är som att kissa i sängen, och förr eller senare blir det kallt och äckligt.
Man lyckades innesluta och plocka ned Sovjetunionen med kapprustning, nämligen för att man hade ett överlägset ekonomiskt system. En liknande ambition mot Kina kan istället leda till att man blir offer för den egna strategin, eftersom Beijing inte kommer att låta sig luras i den fällan.
Visserligen satsar även Kina allt mer på försvar, nämligen i den takt tillväxten räknas upp, men det är med betoning på just försvar och stora drag av asymmetrisk krigföring – missiler, minor, ubåtar – medan USA har att underhålla sin globala krigsmaskin omfattande 800 baser.
Givet att Kina allt mer kommer att dra ifrån ekonomiskt och samtidigt har militärt fokus på den egna regionen, står det klart att den amerikanska och anglosfära strategin inte förefaller särskilt genomtänkt. Allra minst av Australien.
Presidentskan von der Leyens unionstal följdes raskt av en presentation av EU:s «indo-pacifiska» strategi, men evenemanget hamnade i skuggan av ett anglosfäriskt samarbete kallat «Aukus» mellan USA, Storbritannien och Australien. Det bär syn för sägen att USA återigen brädar EU, som inte kände till samarbetet, och Sleepy Joes ambition att återupprätta allianser i Europa fick sig ännu en törn.
Till yttermera visso innebär Aukus att ett tidigare samarbete mellan Frankrike och Australien om ubåtar går i kras, och fransoserna liknade händelsen vid Trumps oberäkneliga tid vid makten. Franspersonerna ställde raskt in en tillställning i Washington för att markera missnöje.
Tillsammans med det tidigare samarbetet Quad fullkomligen vimlar det nu av «indo-pacifiska» allianser och strategier, istället för att samordna verksamheten under en mer enad front. Samtliga har det gemensamt att de nyttjar det påhittade ordet «indo-pacifisk», när man egentligen menar Kina, med avsikt att motarbeta landets inflytande i Öst- och Sydöstasien.
Istället för franska ubåtar kommer Australien att operera amerikanska kärnkraftsdrivna skorvar. Vad man ska ha ubåtarna till är oklart, eftersom varken Kina eller någon annan har ambition att invadera den australiska öknen. Men Canberra leker kanske med tanken att leka polis i Sydkinesiska havet och mucka gräl med Kina om Sandöarna (南沙群岛, Nansha qundao) och andra omtvistade atoller?
I så fall lär man kamma noll, eftersom Kina har specialiserat sig på massiv produktion av ubåtar och havsminor, som tillsammans med kraftfulla missiler utgör ett asymmetriskt vapenslag för att kontra den starka amerikanska flottan i händelse av konflikt. Vidare kommer Kina att sänka varje sådan ubåt som opererar i området utan att meddela sin rutt, enligt en ny förordning, och Australien kan få se sig uppläxat och förnedrat än en gång.
Man undrar förstås också vad Storbritannien har i pakten att göra, eftersom man inte längre är ett imperium och inte har någon som helst koppling till «Indo-pacifien» efter att forna kolonin Hongkong återbördades till Kina 1997. Man tycks ha svårt att finna sig i sin nya roll som en mindre regional spelare på drift och med omfattande varubrist efter Brexit, samtidigt som man drömmer febrigt om «Global Britain» som i fornstora dagar.
Europeiska unionen har på liknande sätt ingen naturlig koppling till «Indo-pacifien», annat än att 40 % av unionens handel går genom Sydkinesiska sjön. Tanken att man måste «skydda» navigerbarheten i regionen är infantil, och att skicka europeiska pråmar är så att säga helt kontraproduktivt i det avseendet – det ökar risken för konflikt.
Närmast efterbliven är ambitionen att både ha och äta kakan genom att å ena sidan säga sig vilja samarbeta med Kina kring klimat och handel, och å den andra att bitchslappa landet för vad man tar sig för på eget territorium i Hongkong och Xinjiang. USA har samma inställning, men John Kerry fick nyligen åka hem med oförättat ärende i klimatförhandlingarna, eftersom Beijing naturligtvis inte kan godta en sådan modell.
Strategin är därför närmast att se som ännu en värdegrundsmarinerad pamflett utan praktiskt värde, ett högtidligt dokument som inte är förenligt med verkligheten.
Det är uppenbart att udden är riktad mot Kina, samtidigt som man försöker ha en mer vänskaplig attityd, på sedvanligt ambivalent manér. Merkels pråm ville således både «patrullera» farlederna och angöra brygga i Shanghai, men Kina sade under gårdagen slutligen fuck off / 滚！
Kanske är det dags för Kina att börja producera en global flotta, och skicka ett antal hangarfartyg med följeslagare till Medelhavet, Östersjön och andra farleder i vårt närområde? För att skydda den fria rörligheten till havs och «hålla koll» på det geopolitiska rackarspelet mellan EU, Nato och Ryssland? 己所不欲，勿施於人。
Fransmännen är en smula förbittrade över att Australien häver ett kontrakt om 56 miljarder euro.
