Kategori: Asien

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Språk Taiwan Teknik

Skriva tecken på dator

Frågan ställs med jämna mellanrum, nämligen hur man hanterar kinesiska, japanska och andra skriftsystem på en dator eller telefon. Det är kanske inte banalt eller trivialt, men ändå infinner sig hos mig varje gång en viss förvåning över att det inte hör till allmängodset.

En del föreställer sig alltjämt att det finns något slags kinesiskt tangentbord som inrymmer tiotusentals tecken, medan den enkla sanningen är att man nyttjar samma slag som du och jag. Med undantag för Taiwan, där man av geopolitiska skäl vägrade följa Folkrepublikens utveckling och istället anammade ett eget ickekommunistiskt fonetiskt alfabet kallat zhuyin fuhao (注音符号) eller bopomofo (ㄅㄆㄇㄈ) efter de inledande tecknen, som därför präglar tangentborden därstädes.

På fastlandet och i den övriga mandarintalande sfären nyttjar man istället pinyin (拼音) som grund, en modern (1958) romanisering som är avsevärt mer ljudriktig än tidigare system. Varje kinesiskt tecken kan således representeras med det latinska alfabetet, som till exempel 海 (hai, hav), 北 (bei, norr) och 水 (shui, vatten).

Uttalet, minus toner, följer i stort den romaniserade skriften, men det finns en del undantag och förenklingar som är värda att notera. Ett är att u egentligen är ü efter x, j, q och y, som i 去 (qu = qü, åka, gå), 许 (xu = xü, tillåta), 鱼 (yu = yü = ü, fisk) och 剧 (ju = jü, drama). Efter n anges ü explicit, som i 女 (nü, kvinna), eftersom n även kan följas av u, som i 怒 (nu, raseri) – för ü används emellertid den lediga bokstaven v i praktiken vid inmatning: 女 = nü = nv.

Ett annat undantag är att y och w inte alltid uttalas självständigt, utan är ett slags funktionella halvvokaler. I det tidigare exemplet har vi 鱼 (yu = yü = ü, fisk), som alltså uttalas som ü eller svenskt y. Men i sammansättning föreligger palatalisering, eller muljering, så att det inledande y antar ett svenskt j-liknande ljud: 鲨鱼 (shayu = shayü, haj). För exempelvis provinsen 云南 (Yunnan = Yünnan) förekommer vanligen palataliseringen självständigt i initialen, vilket motiverar bruket.

Alla är numera bekanta med staden Wuhan, som dock i en kinesisk kontext mest är känd av andra skäl, exempelvis för revolutionen 1911. Uttalet är emellertid inte som i statstelevisionen, utan vi har 武汉 (Wuhan = Uhan), det vill säga Oo-han. Att w ändå används beror på att det blir den bästa approximationen när u följs av en annan vokal, som i 我 (wo = uo, jag) eller 为 (wei = uei, för).

Ett ytterligare undantag är att -ian egentligen är -ien (-iän) i standarduttal, som i 天津 (Tianjin = Tienjin) och 鞭炮 (bianpao = bienpao, smällare), och att -uan egentligen är -uen (uän), som i 美元 (meiyuan = meiyuen, amerikansk dollar). I samma härad ligger kortformer för -ui = -uei, som i 水 (shui = shuei, vatten) och 桂 (Gui = Guei), och i kombination med föregående har vi således 瑞典 (Ruidian = Rueidien, Sverige). Lokalt uttal varierar, och kan ligga ortografiskt närmare pinyin. Pinyin är således utformat för att ha kortast möjliga form.

Kandidatfönster för sha i pinyin.

Med pinyin som grund kan man enkelt rendera tecken på skärm, nämligen genom att knappa in motsvarande romanisering för ett tecken eller ord, varvid man får ett antal förslag i ett kandidatfönster. De flesta stavelser i pinyin har nämligen ett antal motsvarigheter i tecken, som till exempel 傻 (sha, dum), 杀 (sha, döda), 鲨 (sha, haj). Det gäller även sammansatta ord, som 上海 (Shanghai) och 伤害 (shanghai, såra) – det är här tonerna kommer till sin rätt.

Kandidatfönster för shanghai i pinyin.

De första inmatningsmetoderna under 1980-talet var givetvis primitiva, men har sedermera raffinerats. Numera förekommer således prediktion på samma sätt som hos en sökmaskin, och metoden kan algoritmiskt välja rätt tecken och teckenkombinationer beroende av kontext. I Kina har man därtill AI-prediktion per molntjänst, vilket ytterligare raffinerar intelligensen i systemet. Metoden har vidare minne för användarens val av tecken.

Man skriver således inte enstaka tecken eller ord, utan hela eller delar av meningar i pinyin, för att erhålla bästa förslag per kontext. Man kan vid behov stega sig fram mellan olika delar av en mening för att korrigera enskilda tecken eller ord. Till yttermera visso behöver man inte alls skriva ut hela ord, utan det räcker med initialer, som gcd för 共产党 (gongchandang, kommunistpartiet), eller med «suddig pinyin» i allmänhet.

Prediktion vid kinesisk inmatning. gcdsrmdxz ger 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val).

En hel mening kan formas sålunda: gcdsrmdxz renderas som 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val). Av detta förstår vi att kinesiska på dator kan skrivas mycket snabbare än västerländska språk, vilket får sägas vara en oväntad utveckling.

Prediktion vid kinesisk inmatning med pinyin. Den fixar inte mullvad (鼹鼠, yanshu) i meningen, men väl att pappa har fem söner (爸爸有五个儿子, baba you wuge erzi).

En komplikation tycks vara att man alltjämt använder traditionella tecken på sina håll, till exempel i Hongkong och Taiwan, men det finns för det ändamålet parallella inmatningsmetoder för respektive tradition, och båda medger i övrigt bruk av såväl förenklade som traditionella tecken. Tecken som tecken, liksom.

Rendering på japanska nyttjar samma principer och har ungefär samma förutsättningar som kinesiska i övrigt. Tangentbord i Japan kan visserligen ha en särskild layout med alfabetet hiragana som komplement till den sedvanliga latinska utformningen, men det går alldeles utmärkt att nyttja så kallad rōmaji (ローマ字) med latinska bokstäver direkt – det är för övrigt den vanligaste metoden.

Japanska är något mer komplicerat än kinesiska, eftersom man utöver tecken har två hjälpalfabet i hiragana och katakana. Men även här löser intelligent prediktion problemet smärtfritt.

Japansk inmatning i praktiken.
Texten ovan kommer från denna mangasnutt.

Även för japanska förekommer ett antal olika romaniseringar, men Hepburn är sedan länge den vanligast förekommande.Till skillnad från tidiga kinesiska romaniseringar är det förhållandevis ljudriktigt. Man har till exempel 彼女 (かのじょ, kanojo, hon), 切符 (きっぷ, kippu, biljett) och 日本 (にほん, Nihon, Japan).

Systemet väljer automatiskt mellan kanji (kinesiska tecken) och de två alfabeten, men man kan förstås överpröva beslutet vid behov. I själva verket kan man skriva med enbart hiragana eller katakana, men det underlättar inte läsningen – tecknen ger texten stadga.

Prediktion vid japansk inmatning. Förstahandsvalet 空き (suki, vara hungrig) ges av den tidigare existensen av お腹 (おなか, onaka, mage).

Kontexten bestämmer vidare vilka kanji som väljs, till exempel för すき (suki), som kan betyda 好き (suki, gilla), eller 空き (suki, vara hungrig, vara tom). Förekomsten av ordet お腹 (おなか, onaka, mage) i meningen ger då det naturliga valet 空き (suki, vara hungrig) i prediktionen.

Såväl kinesiska som japanska skrivs numera vanligen horisontellt från vänster till höger, men de flesta ordbehandlare medger traditionell vertikal skrift från höger till vänster, vanligen uppifrån och ned. Det påverkar inte inmatningen, utan är en fråga om typografi och grafisk utformning.

Vertikal rendering av japanska och kinesiska.

Koreanskan använder det inhemska alfabetet hangeul (한글), men eftersom det skrivs i termer av stavelseblock minner det en del om metoderna för kinesiska och japanska. Det beror i sin tur på att koreanska ursprungligen nyttjade kinesiska tecken i skrift, och att man därefter har behållit blockstrukturen – inte mindre än sextio procent av koreanska ord har nämligen kinesiskt ursprung.

Ett kinesiskt tecken som 山 (shan, berg) skrivs på koreanska således som 산 (san) snarare än löpande ㅅㅏㄴ som i västerländsk skrift. Därvid preciserar man fonetiken och gör renderingen betydligt mer kompakt. Av de tjugofyra bokstäverna kan man forma inte mindre än 11 172 stavelseblock, vilket gör att koreanska för en utomstående kan misstas för en logografisk teckenskrift.

Koreanska är en alfabetisk skrift, men med bevarad stavelsestruktur.

Koreanskan lider på samma sätt som kinesiskan av ett stort antal homonymer, det vill säga ord som uttalas likadant men har olika innebörd och rendering i tecken. I koreanskan är det dessutom fråga om homografer, i så måtto att de renderas identiskt med hangeul – därför får man emellanåt precisera med hanja (한자), det vill säga kinesiska tecken.

Tidigare nyttjade man likt japanskan en blandskrift, men numera använder man enbart hangeul, främst av historiska och politiska skäl – det koreanska språket trängdes undan under den japanska ockupationen. Koreanskan är som ett resultat mer svårläst än japanska och kinesiska, trots ett genialt alfabet.

Tidningen Joseon Ilbo (조선일보) använder hanja i logotypen (朝鮮日報), men även i artikeln (野, 야, ya, fält, opposition).

Även inmatning av koreanska är något mer komplicerat, eftersom man måste förhålla sig till stavelseblockens struktur, med allt vad det innebär i form av tomma platshållare. Vill man rendera namnet 李 (zh: Li, jp: Ri, ko: I) kan man således inte nöja sig med ㅣ, utan måste skriva 이, där ㅇ markerar en tyst platshållare.

Systemet hanterar i övrigt automatiskt strukturen i blocken, och även för koreanskan finns ett antal olika system för inmatning. Man kan använda en latiniserad variant om man vill, men det går avgjort fortare med en särskild koreansk layout som skiljer ut vokaler och konsonanter i vardera halvan.

Koreansk tangentlayout (Mac OS). Översta raden är ordprediktioner för aktuell text.
Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Religion Vetenskap

Partikelbagua

Partikelfysikens standardmodell är den mest exakta fysikaliska teori vi känner, med prediktiv förmåga i hur många decimalers noggrannhet som helst. Modellen beskriver struktur och växelverkan hos all materia, även om den inte är förenlig med allmän relativitetsteori eller andra modeller för gravitation.

Det är atomismens slutstadium, blottläggandet av fyra nakna punktpartiklar (egentligen fältexcitationer) utan vare sig utsträckning i rummet eller inherent massa, i tre generationer och under inflytande av fyra slags växelverkan samt ett allestädes närvarande higgsfält.

Modellen ger inget svar på varför det finns tre generationer av partiklar, och den kan inte heller ge ledtrådar till eventuell förekomst av «mörk materia» och «mörk energi», platshållare för ny fysik. Neutrinooscillationer, baryonasymmetri och andra fenomen framgår inte heller av modellen.

Partikelfysikens standardmodell.

En «teori om allt» är kanske principiellt omöjlig att lägga fram, eftersom inget system kan beskriva sig självt fullständigt och invändningsfritt – det följer av Gödels ofullständighetsteorem – men småningom lär man bryta ny mark, varvid standardmodellen kommer att utvidgas på samma sätt som tidigare fysikaliska modeller, exempelvis Ptolemaios geocentrism → Newtons mekanik → Einsteins allmänna relativitetsteori.

Om två tusen år kommer man kanske att betrakta standardmodellen, allmän relativitetsteori och andra för oss moderna fysikaliska teorier med viss munterhet, som primitiva och otillräckliga försök att förstå naturen i dess grundläggande mening, som talteoretiska ambitioner utan täckning i verkligheten.

Det är naturligtvis milsvid skillnad mellan modern vetenskap och antikens filosofi, men ändå kan man inte låta bli att se de uppenbara parallellerna dessa system emellan. Modern vetenskap härleds genom experiment och matematik, men ändå blir resultatet i strukturell mening slående likt antikens filosofiska föreställningar, som om det funnes en förutbestämd och inneboende mental modell, som man inte helt enkelt kan frigöra sig från.

Antikens civilisationer hade sinsemellan självständiga hypoteser om världsalltets konstitution, tankemodeller som ändå är gemensamma i stora drag från Babylon och antikens Grekland till Indien och Kina. Element som jord, luft, eld och vatten ansågs utgöra materians primitiva beståndsdelar eller faser, som kunde övergå i varandra genom olika slags mekanismer (växelverkan). Det är inte så väsensskilt som man kan tro, eftersom faserna motsvarar aggregationstillstånden fast, gas, flytande och plasma.

五行, wuxing, de fem faserna.

Kinesisk daoism (道家, daojia) är belysande, i det att man definierar fem faser (五行, wuxing) som övergår i varandra i cykliskt förlopp och under olika inbördes växelverkan. Trä (木, mu) ger således eld (火, huo), som blir till aska eller jord (土, tu), från vilken hämtas metall (金, jin), som kondenserar vatten (水, shui), som ger liv åt trä etcetera ad infinitum i en genererande cykel (相生, xiangsheng): 生: 木→火→土→金→水→木.

Cykeln fungerar åt båda hållen, eftersom trä dränerar vatten, vatten rostar metall, metall urlakar jorden när den utvinns, jorden släcker elden, och elden bränner trä. Men det finns även en kompletterande mekanism med inbördes växelverkan. Exempelvis metall (金, jin) kan användas för att hugga ned trä (木, mu), medan vatten (水, shui) kan användas för att släcka eld (火, huo). Denna reglerande cykel (相克, xiangke) bildar ett tjusigt pentagram faserna emellan: 克: 木→土→水→火→金→木.

五方上帝, Wufang-shangdi, en tillämpning av wuxing.

Flummigt, ad hoc och snurrigt, ja visst. Motsvarande intrikata «samband» förelåg hos grekerna, som associerade elementen med de platonska kropparna tetraeder, kub, oktaeder, dodekaeder och ikosaeder. Eftersom de var fem till antalet, tvangs man lägga till ett femte element i form av «etern» för att uppnå himmelsk perfektion.

Dessa mentala konstruktioner utövade dessutom ett så starkt inflytande att de första pionjärerna under den vetenskapliga revolutionen inte riktigt kunde släppa taget om Aristoteles fysik. Exempelvis Johannes Kepler försökte beskriva de då fem kända planeterna utöver jorden genom att skriva in deras positioner och avstånd i termer av de platonska kropparna.

Det var först efter att ha konfronterats med Tycho Brahes experimentella data som Kepler 1609 förmådde överge sin metafysik och lägga fram en Astronomia Nova, som beskriver planetbanorna i termer av ellipser, en ickeperfekt kurva som hade ratats av pythagoréerna. Även förekomsten av en «eter» hängde med till Michelson och Morley 1887 falsifierade begreppet, i vart fall för ljus (rummet i sig kan annars anses vara en eter).

Standardmodellen får samma formella struktur som wuxing och de klassiska elementen eller faserna om man gömmer undan högre generationer, här i en kub.

Men även standardmodellen är faktiskt ad hoc i så måtto att ingen någonsin har sett en kvark eller en gluon. Det är strikt matematiska konstruktioner i syfte att reducera det formidabla partikelzoo man har blottlagt genom experiment i partikelacceleratorer, och existensen är bara bevisad indirekt.

I själva verket säger teorin att kvarkar inte kan föreligga isolerat i universums nuvarande lågenergetiska tillstånd (confinement), vilket är en konstruktion som tangerar religionens resonemang om en gud som inte kan observeras utan är förborgad bortanför vår tillvaro – kvarkens existens blir i princip en trosfråga. Modellen har dessutom inte mindre än nitton fria parametrar.

Fyra fundamentala partiklar bygger enligt teorin all känd materia, nämligen uppkvarkar (u) och nedkvarkar (d) som i kombination ger protoner (uud) och neutroner (udd), en elektron (e), som tillsammans med protoner och neutroner bygger atomer, samt en neutrino som knappt växelverkar alls med övrig materia. Fyra slags växelverkan föreligger mellan de olika partiklarna, samt ett allestädes närvarande tröghetsfält H (higgs).

Partiklarna (fältexcitationerna) har två högre tillstånd vardera, det vill säga föreligger i två ytterligare «generationer», som dock inte är stabila utan omedelbart sönderfaller i den första generationen – hur elementarpartiklar nu kan sönderfalla. Samtliga övriga partiklar är sammansatta av dessa elementarpartiklar, men det är bara sådana som bildas av den första generationen som är stabila, och resten är övergångsprodukter.

Med kvarkmodellen och dess beskrivning i kvantkromodynamik, det vill säga hur kvarkar bara kan förekomma i «färgneutrala» konstellationer röd + grön + blå (baryoner) eller röd + antiröd, med motsvarande för grön och blå (mesoner), har man således ordnat en tjusig teori, men den är trots rigorös matematisk framställning inget annat än en mental modell, helt i likhet med antikens filosofier.

Likheterna stannar inte bara vid dessa fyra grundelement och dess interaktioner, utan man kan även notera en dualistisk princip kring antimateria, med direkt motsvarighet i daoismens yinyang (阴阳), två komplementära och motsatta egenskaper som i harmoni bygger en helhet. Motsvarande dualism förekommer även i begreppet våg respektive partikel som utbytbara referensramar (en partikel är egentligen en excitation i ett kvantfält, det vill säga en sorts våg).

I daoistisk kosmologi är yinyang (☯︎) vidare ett resultat av qi (气), en «livskraft» eller «energi» som genomsyrar världsalltet, och det är således en direkt parallell till det higgsfält som i modern fysik har samma funktion och ger upphov till materians tröghet (massa). Därmed inte sagt att the goddamn particle H legitimerar akupunktur eller att daoisterna eller någon indisk guru tidigt hade insikter om partikelfysik, men däremot att dessa föreställningar i allmänhet har gamla anor.

Partikelfysikens tre generationer motsvarar den heliga tvåpotensen 2³ = 8, vilket man påpassligt nog har benämnt den åttafaldiga vägen, med hänvisning till den buddistiska metoden för att nå nirvana. Men man kunde lika gärna hänvisa till daoistisk bagua (八卦, åtta symboler), en kosmologi som härleder världsalltet ur successiv potentiering från intet till de grundläggande elementen och relaterade egenskaper, uttryckta med trigram ☰, ☱, ☲, ☳, ☴, ☵, ☶ och ☷.

Daoistisk kosmologi med yinyang och trigram.

Trigrammen för elementen återfinns även på Sydkoreas flagga, som ett bevis för hur djupt daoismen ligger i östasiatiska kulturer. Elementen här är något annorlunda, nämligen himmel (☰, 天, tian), eld (☲, 火, huo), vatten (☵, 水, shui) och jord (☷, 地, di), men representerar samma filosofiska koncept.

De fem gängse elementen föreligger annars i veckodagarna i Sydkorea och Japan, nämligen 火曜日 (kayōbi / hwayoil, tisdag, elddagen, Mars), 水曜日 (suiyōbi / suyoil, onsdag, vattendagen, Merkurius), 木曜日 (mokuyōbi / mogyoil, torsdag, trädagen, Jupiter), 金曜日 (kin’yōbi / geumyoil, fredag, metalldagen, Venus), samt 土曜日 (doyōbi / tyoil, lördag, jorddagen, Saturnus). Det är ursprungligen en daoistisk import från Kina, där man numera använder numrerade veckodagar. Söndag och måndag nyttjar sol och måne.

Partikelfysikens menageri av hadroner är här ett slags direkt motsvarighet till de utökade hexagram som nyttjas i daoismen för spådomar och annat metafysiskt trams, från ䷀ till ䷁, inalles 2⁶ = 64 kombinationer av yinyang i diverse koncept.

K-, π- och η-mesoner i olika laddning, isospinn och «särhet» kan således illustreras med en mesonoktett, medan en motsvarande baryonoktett kan bildas för neutronen, protonen, Σ-, Λ- och Ξ-baryoner. Uppställningen motsvarar en gruppteoretisk konstruktion kallad SU(3), som saknar tillämpning för daoistiska hexagram, men likheten i framställning är ändå påfallande.

Mesonoktett.

På samma sätt som Europas tänkare satt fast i aristotelisk fysik och dess platonska kroppar, försökte man i Kina under Qing synkretisera klassisk daoism med västerländsk vetenskap, exempelvis att förena Newtons mekanik med den daoistiska kosmologi som beskrivs i Yijing (易经, Förvandlingarnas bok) från -1000 och framåt.

Det är naturligtvis omöjligt, men man kan inte klandra viljan att söka bevara den egna filosofin och kulturen. En modern motsvarighet är för övrigt traditionell kinesisk medicin, med rötter i såväl daoism som annan kinesisk filosofi, i modern mening en pseudovetenskap med en helt bristfällig förklaringsmodell, men som fungerar i praktiken – antingen genom naturpreparatens ännu oförklarade mekanism, eller som placebo.

Fysiker är vanligen måttligt roade av jämförelser med daoism och österländska filosofier och religioner, även om det är en populär «mystisk» gren bland personer som inte är riktigt hemmastadda i vetenskap. Personligen ser jag det dock som en form av spännande kulturhistoria, hur filosofiska begrepp och föreställningar ändå har en viss beständighet över tid, om än med omfattande modifieringar och välvilliga tolkningar.

Kategorier
Asien Kina Politik Religion Xinjiang

Nollterror och nollcovid

Kinas sociala reformer i Xinjiang har kritiserats hårt och benämnts på ett sätt som saknar proportioner i förhållande till vad syftet är, nämligen att bearbeta en marginaliserad grupp med tendenser till radikalisering mot separatism och terrorism, främst genom omskolning, socialisering in i arbetslivet och andra mekanismer för att utrota fattigdom och utanförskap.

Man ska ställa den bryska arbetsmarknadspolitiken i förhållande till dels den terror som har hemsökt Kina i vågor, främst med separatistiskt ursprung i Xinjiang, och dels de metoder som har praktiserats av USA och västländer för motsvarande problem, det vill säga påkostade militära operationer som inte har lett till annat än att terrorismen har ökat i omfång, stabiliteten har urholkats i länder och flyktingströmmar har flutit mot Europa.

Vi vet nu med säkerhet att terrorism inte kan utrotas med ett huvudsakligt militärt svar, utan kräver andra åtgärder. Kina har möjligen inte bara lösningen på hemmaplan med reformerna i Xinjiang, utan kanske även den långsiktiga planen för att fila bort kanterna på talibanerna och modernisera Afghanistan med politisk ickeinblandning, handel och andra utbyten.

Tanken att införliva det utfattiga och islamistiska landet i en gemenskap ger incitament för ledarskapet att anpassa sig på eget bevåg, snarare än att tvingas till underkastelse av en främmande invasionsmakt, «sanktioner» och annat. När den friheten föreligger förlorar tanken på jihad i styrka, och terrorn bedarrar. Terrorn är nämligen inte blind, utan har ett givet mål – det är ur terroristens synvinkel en frihetskamp, mot vad man betraktar som västerländsk imperialism, även om vi kanske inte helt skulle hålla med om den karakteristiken.

Givet vad som har timat i Kabul under senare tid borde man se Xinjiang med nya fräscha ögon, och förstå vad problematiken ytterst dröjer sig om, snarare än att propagera geopolitisk smörja för att angripa Kina med alla skott man har. Man har nämligen uppnått ett stadium av nollterror i Xinjiang, på samma vis som man med ett välsmort smittskyddsmaskineri har upprätthållit nollcovid i landet sedan den inledande pandemin.

Det är också en form av mänskliga rättigheter, nämligen att trygga människor i den stora massan från extremism och farsoter, medan sådant utövande av «religion» som syftar till att radikalisera människor in i terror inte har något motsvarande skydd. Kina har inget emot islam – en av de officiellt erkända religionerna i landet – men kan däremot inte tolerera tankegods som utmanar nationen, stabiliteten och säkerheten, enkannerligen radikala idéer om att med våld etablera en påhittad «stat».

I Sverige och Europa växer utanförskapsområdena under en passiv politik, medan man i Kina bearbetar dem aktivt för att bryta segregation och radikalisering, och för att inlemma sådana grupper i det större samhället, att bli en del av helheten. Kinas metoder kanske inte är helt överförbara, men nog har man på ett mer effektivt och lindrigt sätt tacklat ett antal samhällsproblem som västvärlden har gått bet på.

Med en «lockdown» i Xinjiang 2014 fick man bukt med den inhemska terrorn.
Kategorier
Asien Politik USA

Avskedspresent till Sömniga Joe

Det tog USA tjugo år att ersätta en talibanregim med en talibanregim, till det flotta priset av tjugo biljoner (1012) kronor, eller motsvarande Sveriges samlade bruttonationalprodukt under fyra års tid. I termer av Afghanistans BNP motsvarar det inte mindre än 117 års samlad produktion, stålar som afghanerna nog hellre hade tagit direkt i handen – ungefär en halv mille per skalle.

Utöver att man har eldat med astronomiska belopp av pengar, har kriget skördat närmare 170 000 dödsoffer, samt placerat 6.6 miljoner människor på flykt inom och utom landet, det vill säga orsakat långt mer våda än vad som ursprungligen var fallet. Det är till yttermera visso problem som har spillt över på andra, som Kina och EU.

USA:s motiv för att invadera Afghanistan var naturligtvis talibanregimens logi åt al-Qaida och andra grupperingar som låg bakom terrorattentaten i USA 2001, i syfte att «röka ut» terroristerna ur deras hålor. Man iscensatte ett «krig mot terrorismen», med slutligt resultat att terrorn tycks ha vunnit.

Det är nämligen inte mindre terror nu än 2001, utan långt mer, om än inte med lika spektakulära scener som i New York, och om än inte främst i USA eller Europa. Genom det lika dyra kriget i Irak, det som man initierade under den falska förespeglingen om «massförstörelsevapen», släppte man lös Islamiska staten och banade väg för nästan ett decennium av intensiv terror.

Islamiska staten kunde man kämpa ned, i vart fall i Mellanöstern, men under tiden har talibanerna vuxit sig allt starkare, så till den grad att de har kunnat återerövra makten i Afghanistan. Det är den dödligaste av terrorgrupper i världen just nu, även om dess verksamhet är lokalt begränsad till Afghanistan.

Dödligaste terrorgrupperna – talibanerna har konstant vunnit terräng.

Men i landet finns fortfarande Islamiska staten och andra grupper, precis på samma sätt som innan den amerikanska invasionen. Det fick USA en påminnelse om under gårdagen, då en bombmartyr tog med sig tretton jänkare och en mängd andra lokalbor till den fiktiva himmelen – en maffig avskedspresent till Sleepy Joe.

US-presidenten svär visserligen att han ska hämnas, men orden väger inte särskilt tungt när man är på reträtt efter ett tjugo år långt misslyckande av episka proportioner. En sådan hämnd spelar heller ingen roll för den vidare organisationen av terror i Afghanistan, utan kan på sin höjd ge en smula fiktiv tröst åt ett sårat amerikanskt folk.

Talibanregimen har annars lovat både USA och Kina att hålla terrorn stången, men frågan är om man är förmögen till det, eller om man ens vill. Man kan nog tygla de uiguriska grupperna och därmed borga för smidiga relationer med Kina i utbyte mot satsningar på infrastruktur och mineralbrytning, men de USA-fientliga krafterna lär få en ny «bas» att utgå från för framtida operationer.

Man kunde visserligen knäppa Osama bin Laden, men problemet består ändå. Uppdraget slutfördes aldrig, utan slutade i fiasko, och det finns skäl tro att diverse terrorgrupper i lugn och ro kommer att smida nya ränker mot den store Satan. Frågan är vilket land USA invaderar då, när man ånyo skjuter från höften.

En nedgång har kunnat skönjas i takt med att Islamiska staten har tyglats, men nivån på terrorn är alltjämt långt högre än 2001.
Kategorier
Asien Kina Politik

Kinas afghanska guldgruva

Förra gången talibanerna tog makten erkändes regimen bara av en handfull stater. Mycket talar dock för att det blir annorlunda den här gången, dels för att Kina och Ryssland plus ett antal muslimska stater redan har antytt ett erkännande. Varför har man gjort det?

Kina vill under inga omständigheter ha terror och separatism alldeles inpå knutarna, och med talibanerna vid makten finns risk för att uiguriska separatistgrupper får en fristad i Afghanistan och därmed kan orsaka mer oreda i Xinjiang och övriga Kina. Det är ett problem som måste hanteras, och Kina har därvid dragit nytta av den amerikanska truppnärvaron i landet.

När USA nu lämnar måste man på egen hand ansvara för den vidare utvecklingen, och det är helt uteslutet att man skulle gå i samma fälla som tidigare Sovjetunionen och USA med en militär lösning. Kina kommer därför att anta en konstruktiv lösning i stället för en destruktiv, genom att erkänna emiratet och idka affärer med landet, för att på så sätt indirekt utöva kontroll.

Två komponenter är härvidlag essentiella för den strategin, företeelser som inte hade någon giltighet vid talibanernas senaste styre. Dels har Kina sedan dess lanserat Nya sidenvägen, eller Ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), ett omfattande handelsnätverk över Eurasien med bland annat vägar och järnvägar genom Centralasien.

Afghanistan ligger strategiskt beläget i förhållande till Kinas nya sidenväg

Dels finns i Afghanistan gigantiska reservoarer av såväl traditionella metaller som guld, kobolt, litium och järn som sällsynta jordartsmetaller, en industri Kina redan kontrollerar till stor del. Exempelvis litium är av vikt för batterier, som är en essentiell komponent i den enorma elbilspark som världen för närvarande bygger.

Afghanerna har inte förmåga att bryta på egen hand, utan behöver internationell expertis, vilket med nödvändighet betyder makter som Kina, Indien eller Pakistan, eftersom västmakterna genom sin ockupation har gjort sig omöjliga. Av dessa länder har Kina den bästa kompetensen och de största resurserna, och kan snabbast av alla bygga upp en afghansk gruvindustri.

Det är dessutom bråttom, då emiratet säger sig vilja strypa den opiumodling som man har livnärt sig på under ockupationen. Opium är i princip landets enda inkomstkälla, utöver det bistånd västmakterna idkar under omfattande politiska krav, och man behöver således orientera sig mot andra lösningar.

Afghanistan behöver till yttermera visso bygga upp en infrastruktur, vilket råkar vara Kinas specialitet. Det givna utbytet är således att Kina bryter mineraler för egen räkning mot ett betydande courtage och bistånd av olika slag, inte minst i form av infrastruktur.

Afghanistan är en mineralskatt

Kinas första prioritet är säkerhet och stabilitet, men om man med handel och andra utbyten kan åstadkomma en stabil ordning i Afghanistan kan man småningom även inlemma landet i bältesprojektet, istället för att som i dag runda det.

Det skulle återigen gynna båda länderna, och Afghanistan skulle få en möjlighet att komma ur sin penibla situation. Det ena ger det andra, och en livlig inrikes handel i landet kräver institutioner som domstolar, det vill säga företeelser som småningom kan mjuka upp landet att självmant anta en mer modern prägel.

Huruvida det verkligen blir så, eller om Afghanistan väljer att bli ett svart hål återstår att se. Men möjligheterna är förvisso goda, och man förstår av detta att Joe Biden helt enkelt har gett Kina en guldgruva till skänks.