Kategori: Asien

Kategorier
Asien Politik USA

Lillbritannien

När fågelskrämman Ann Linde kraxar på sin bräkiga storrökarskånska i allehanda utrikes ärenden har hon naturligtvis ingen som helst kraft att sätta bakom orden, utan ekar blott husses intentioner och ideologi. Med husse avses mestadels Washington, men emellanåt även Bryssel.

Något liknande gäller även Storbritannien, det forna jätteimperiet vars kostym man emellanåt alltjämt söker fylla i någon sorts nostalgisk törnrosadröm. Man skickar således hangarfartyg till Sydkinesiska sjön i syfte att leka Global Britain, men om det inte vore för den därstädes parkerade amerikanska flottan hade man knappast gett sig på uppdraget att «värna öppna farleder» som ingen vill stänga.

Samma sak gäller förstås de franska, tyska och andra europeiska skorvar som frekventerar regionen, men de länderna är medvetna om att de är små regionala spelare under «den fria världens ledare», medan Storbritannien helt enkelt har storhetsvansinne. Man är en liten skällande terrier med en stor grand danois’ attityd, för att parafrasera en känd liknelse.

När Kapten Amerika beslöt sig för att packa ihop efter tjugo års ockupation av Afghanistan blev snopenheten därför stor i såväl Storbritannien som EU, dels för att man inte konsulterades i saken, och dels för att flykten motiverades med att uppdraget var slutfört, att man aldrig hade för avsikt att bygga nation von oben, vilket man säkert länge trodde i både Bryssel och London – man var ju där för kvinnorna och flickorna.

Man kom därmed plötsligt till insikt om att man inte kunde stanna kvar på eget bevåg utan amerikansk närvaro, det vill säga varken Sverige eller EU, men inte heller Global Britain eller Nato. Om EU och Nato spelar andrafiol i orkestern under amerikansk ledning, är Storbritanniens motsvarande roll att spela triangel.

Sleepy Joe Biden försäkrade visserligen att America is back, men av den retoriken har inte mycket omsatts i ord. Tarifferna mot de «allierade» i Europa är kvar, och hans tillbakadragande från Afghanistan lämnar lika mycket America first i eftersmak som företrädarens handlingar. USA sjappar och lämnar till Europa att åter ta hand om konsekvenserna i form av flyktingar, på samma sätt som tidigare i Irak, Syrien och annorstädes, utan att kompensera för det.

Storbritannien bidrar inte heller i en sådan insats, utan lämnade ju unionen för att ha kontroll över sina gränser och inte ta order från Bryssel. Man ville både ha och äta kakan, men står nu med en sämre deal med både EU och USA än eljest, samtidigt som man tror sig vara en global spelare som kan utmana Kina på olika sätt, till exempel med angrepp mot Huawei och kinesisk inrikespolitik i Xinjiang och Hongkong.

Ett bättre namn på den forna kolonialmakten, vars imperium byggdes av expansion, kolonialism, slaveri, folkmord och förbränning av kol, är kanske Lillbritannien, en patetisk och pytteliten ö avknoppad från både EU och USA, på drift mot okänt mål i all dess arrogans, med absolut ingen förmåga alls att upprätthålla «mänskliga rättigheter» eller uppnå andra storvulna ambitioner, varken i Kabul eller annorstädes.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Politik USA

Folkrättens essens

Utrikesminister Ann Linde slog häromdagen fast att Sverige aldrig kan erkänna ett afghanskt emirat under shariastyre, trots att vi redan erkänner andra stater med sådana attribut, till exempel Saudiarabien och de flesta andra gulfstater. Även USA säger sig kräva respekt för «mänskliga rättigheter» för ett erkännande, trots att man redan erkänner andra stater utan sådana villkor – och trots att man själv har vissa problem i den genren.

Det är som tidigare hävdat ett kraftigt avsteg från den traditionella folkrätten, som bygger på territoriell kontroll och folkvilja snarare än politiskt eller ideologiskt innehåll. Att kräva att stater uppfyller en viss politik är inget annat än en modern form av kolonialism, under vilken den nuvarande religionen på modet – «mänskliga rättigheter» och «demokrati» – ska missioneras och implanteras med tvång.

För att inget missförstånd ska uppstå vill jag här deklarera att jag naturligtvis är för såväl demokrati som mänskliga rättigheter, och även att jag är emot både talibanstyret och den sharia man ämnar implementera som allmän lag – i egenskap av ateist finns det inget jag hatar så mycket som monoteistisk religion, och allra mest hatar jag islam, en ideologisk cancer som inte har i mänsklig kultur att göra.

Men både demokrati och mänskliga rättigheter är idéer, symboliska föreställningar som egentligen inte existerar i verkligheten, ett slags kulturell överenskommelse i likhet med pengar och andra abstrakta ting. Det är en sekulär religion, ett substitut för en dysfunktionell kristendom, från vilket man har ärvt tanken om MR-ideologin som «universell» och därför föremål för mission.

Det är idéer som har vuxit fram i en viss kulturell kontext, och därför inte är så «universella» som man gärna vill hävda. Det är ideal att sträva efter, inte en global lag som ett fåtal västländer äger rätt att administrera i egenskap av självutnämnd lagstiftare, polis, åklagare, domare och straffanstalt.

Eftersom jag är uppvuxen i denna kontext, är jag närmast med automatik för idéerna. Även i många andra kulturer finner man dessa idéer beundransvärda, om än med vissa reservationer och med andra prioriteringar av de inbördes rättigheterna. Det finns vidare någorlunda korrelation mellan ett lands utvecklingsgrad och dess benägenhet eller förmåga att implementera såväl mänskliga rättigheter som demokrati.

Vilket för oss in på Afghanistan, där 99 % av befolkningen är för sharialagar. Talibanerna är kanske inte den stora massans favoritgrupp, men det är den starkaste politiska kraften och den företräder alltså folkviljan till en grad som är helt ouppnåelig i västerländska samhällen.

Om afghanerna själva – till 99 % – vill ha sharialagar, ska då vi sätta oss till doms över det och mot folkviljan kräva att man anammar västerländsk demokrati med respekt för just våra värderingar, utvecklade under flera hundra år av religiösa stridigheter och i en särskild kulturell kontext?

Det finns en enkel anledning till att försöket att bygga en demokrati från ovan misslyckades, nämligen för att Afghanistan inte är redo för det, för att man saknar traditionerna och institutionerna, för att man har andra värderingar, och för att demokrati måste byggas underifrån, organiskt, över tid, av folket självt.

Av den anledningen har talibanerna rätt, att man företräder folket, och att man har befriat Afghanistan från en ockupant. Och av den anledningen ska Sverige och världen erkänna emiratet, för att man inte kan ställa krav på att regimen ska bortse från 99 % av befolkningens vilja och istället lyssna till vad fågelskrämman Ann Linde i Stockholm kraxar om.

Snabbaste vägen till demokrati och mänskliga rättigheter går via ömsesidig respekt, handel och livliga utbyten, via fred och utveckling. Invasion, krig och «sanktioner», det vill säga försök att kuva ett folk till underkastelse, leder till det diametralt motsatta, vilket alltså är anledningen till att Afghanistan, Nordkorea och Kuba är efterblivna stater.

Argumenten är likvärdiga med dem som här ofta framförs om Kina, en annan nation man länge försökt kuva och undertrycka. Man kan säkert få för sig att jag är en apologet för kommunistpartiet vid en slarvig läsning, men det dröjer sig även här om den fundamentala folkrätten, om territoriell integritet, om folkviljan och ett folks rätt att själv välja väg, tid och form för sin utveckling. Har man inte den rätten är man en koloni, en slav under andra länders inflytande.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Senildement amerikansk regim

Sleepy Joe Biden epitomiserar på sätt och vis sitt land när han ständigt snubblar och faller då han ska visa sig hurtig och springa upp för trappor, samt när han stammar och stakar fram orden i debatt och framträdanden. Han är en representant för ett senildement land i förfall, en nation som under tvåtusentalet har dignat under terrorism, misslyckade krig, finanskris, eskalerande underskott och coronapandemi, och allt mer förlorar terräng till uppstickaren i Asien.

Allt detta är samtidigt självförvållat, som exempelvis den islamistiska terror som har hemsökt USA och västvärlden under detta århundrade. Vän av ordning minns att USA inte bara i ord fördömde Sovjetunionen för att ha skickat trupp till Afghanistan 1979 i syfte att försvara den kommunistiska regimen mot mujaheddins uppror, utan att man framförallt smugglade enorma mängder vapen och pengar till de afghanska stammarna och till organisationer som al-Qaida bakvägen via Pakistan, och att man därmed bäddade för framtida terrorism och konflikter.

När man samtidigt på falska premisser om «massförstörelsevapen» invaderade Irak för att sätta punkt för Saddams regim, släppte man istället lös motsvarande stamkrig och banade väg för nya terrororganisationer som Islamiska staten i den hårdföra sekulära diktaturens ställe, och därmed förorsakade man ytterligare terror och flyktingströmmar till inte minst Europa – utan att USA för den skull har betalat för de enorma skador man har orsakat oss.

Debaclet i Afghanistan följer ett välbekant mönster, nämligen att den amerikanska regimen sätter in en gigantisk militär apparat för att kuva en förhatlig regim, men sedermera lämnar landet i kaos och ruiner. Av den arabiska våren blev inget annat än nya diktaturer, inbördeskrig, terror och flyktingströmmar, medan «nationsbygget» och den installerade «demokratin» i Afghanistan föll ihop på nio dagar – de «demokratiskt valda» ledarna sägs ha flytt i helikoptrar fullastade med pengar.

Man har liknat det tjugo år långa kriget i Afghanistan med det tjugo år långa kriget i Vietnam, som båda slutade med förnedrande scener med amerikaner som sjappar i panik. Motivet i Vietnam var att förhindra kommunistisk expansion enligt den paranoida dominoteorin, men i praktiken skedde ingen ideologisk spridning utanför de berörda länderna Vietnam, Laos och Kambodja – det var inte amerikanernas förtjänst.

Vietnam har sedan dess tagit rygg på Kina, med en liknande ekonomisk utveckling, och numera vill USA nyttja landet som en «allierad» mot den nya påhittade fienden Kina. Påhittad, nämligen för att USA ständigt uppfinner fiender och nyttjar andra som brickor genom att låtsas vara deras vän, bara för att senare överge dem och kanske till och med bli fientligt inställd.

Man kan erinra sig att USA först stödde Nationalistkina i inbördeskriget mot det kommunistiska upproret, och sedermera höll fast vid Taiwan som Kinas representant i trettio år fram till 1979, då man tvärvände och sökte Folkrepublikens vänskap i syfte att innesluta Sovjetunionen. Kina hade nämligen en fnurra på tråden med ryssarna, vilket USA ville utnyttja.

Den vänskapen var uppenbarligen tillfällig, och sedan Sovjetunionens fall har USA allt mer intagit en fientlig hållning till Kina, enkannerligen sedan landet kommit att utmana amerikansk hegemoni i regionen och på allt fler områden har blivit en formidabel konkurrent.

Sedan åtminstone Obamas «pivot to Asia» har man haft en strategi om att med olika medel söka kontra och obstruera Kinas vidare utveckling, genom att dels bilda allianser och handelspakter, och dels även orsaka handelskrig, angripa kinesiska företag med marknadsförbud och andra fientliga mekanismer.

Problemet med strategin är att den har varit tämligen ryckig och beroende av lynnigheten hos sittande president. Av handelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) blev intet, då efterträdaren Trump på sin första arbetsdag beslöt att hoppa av, och att sedermera riva upp ett flertal andra avtal för att söka en bättre deal med förment allierade parter i Europa och Nordamerika.

När USA nu söker allierade i Asien för att söka motverka Kina finns alla dessa faktorer i bakgrunden. Kan man verkligen lita på jänkarna, att de håller ord och ställer upp när det verkligen gäller? Vad är ett handslag egentligen värt med Onkel Sam, när man i en handvändning kan överge tidigare doktriner och byta vänner lika ofta som andra byter underkläder? När man kan invadera ett land och därefter sjappa med svansen mellan benen utan att ha åstadkommit ett dyft? När ett demokratiskt val över en natt kan ställa ingångna avtal på ända?

Om man får tro diskussionen i Taiwan har man där redan dragit slutsatsen att man måste lita till sig själv, och att USA inte är en garant för dess «självständighet». Man kommer nog att fortsätta köpa sekunda vapenmateriel från USA, men i övrigt känner man sig där nog rätt naken efter det amerikanska debaclet i Afghanistan. Och på liknande sätt resoneras det överallt i Asien, där Kina visserligen ses som en buffel, men samtidigt anses vara mer stabilt och pålitligt än jänkarnas ombytliga politik och ständiga schackrande.

Sleepy Joe ärvde både kriget i Afghanistan och Trumps beslut om att asvluta det, men det kunde för den skull ha skötts bättre, utan att alienera potentiella allierade i regionen. Biden har därmed sumpat den egna strategin att söka ringa in Kina med närmare förbindelser med andra nationer i området.

Samtidigt är det förstås rätt beslut att avsluta kriget och att lägga pengarna på mer uppbyggliga projekt. Nationsbygge och demokratiplantering har aldrig någonsin fungerat, och den militära vägen att dominera den moderna världen har egentligen aldrig varit framkomlig – det är en sorglig bieffekt av USA:s framgång under andra världskriget.

I rättvisans namn måste man säga att Biden sitter mellan en sten och ett hårt ställe, och att han oavsett beslut hamnar i korselden. Hans retorik om att uppdraget i Afghanistan inte leder någon vart är helt korrekt, men frågan är alltså hur han ska förhindra att en sådan mission företas igen. Vad blir USA:s nästa Afghanistan, Irak eller Vietnam?

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Sverige ska erkänna emiratet Afghanistan

Islamiska emiratet Afghanistan är proklamerat av talibanregimen, och därmed är ännu ett amerikanskt misslyckande ett faktum. På samma sätt som i Vietnam får man ta till sjappen under förnedrande former, utan att ha uträttat annat än att fördröja en naturlig statsbildning, det vill säga den väg folket väljer i inre stridigheter.

Det finns ett otal paralleller, till exempel Folkrepubilken Kina som utropades 1949 efter inbördeskrig mellan kommunister och nationalister. De senare drog sig tillbaka till den lilla ön Taiwan utanför östkusten, men fick ändå representera Kina i världssamfundets ögon fram till 1971.

Nationellt erkännande av det nya Kina skedde gradvis, med omedelbart sådant av Sovjetunionen och därpå i strid ström av andra socialistiska folkrepubliker. Inom ett år hade även neutrala stater som Schweiz, Sverige och Finland anslutit, likväl som Danmark och Norge, tillsammans med ett antal islamiska och afrikanska stater. Även Storbritannien erkände 1950 Folkrepubliken Kina, men nekades diplomatiskt utbyte.

Västeuropa i stort erkände inte Kina förrän 1972, medan USA följde först 1979. Därmed tog det hela trettio år för världens folkrikaste nation att bli fullt erkänd av världssamfundet, och orsaken står att finna i det kalla kriget. USA gav sitt stöd till de förlorande nationalisterna, och var besatt av att förhindra vidare spridning av kommunism, med benäget stöd av satelliterna i Västeuropa.

Det fanns så att säga ingen möjlighet att den lilla skaran av nationalister på Taiwan någonsin skulle kunna reversera ordningen och återinta fastlandet, men ändå höll man fast vid denna hårdföra nationalistdiktatur som Kinas rättmätiga företrädare. Nämligen baserat på politisk ideologi snarare än traditionella folkrättsliga definitioner kring kontroll av territorium, folkviljan med mera.

Islamiska emiratet Afghanistan kommer på samma sätt inte att erkännas av USA och en rad västländer, enkannerligen de som har deltagit i kriget mot de segrande talibanerna, nämligen för att de har intagit landet med våld. Men det hade förstås även den föregående amerikanska marionettregimen, och det är inte ett relevant argument.

Sveriges skogstokiga utrikesminister Ann Linde, som nyligen blev grundlurad av busringande ryssar, menar vidare att det är otänkbart att Sverige skulle erkänna en talibanregim under shariastyre, det vill säga att det är ideologin som är avgörande för ett erkännande. Det är något helt annat än den neutrala hållning Sverige hade när man 1950 erkände Folkrepubliken Kina på strikt fokrättsliga grunder, och utgör ett slags fortsatt kolonialt krav på Afghanistan att anta västliga värderingar.

Talibanerna kommer dock inte att försvinna. Världens supermakt kunde efter tjugo års närvaro inte förhindra talibanernas avancemang, och man kommer så att säga inte åter att försöka invadera landet. Och naturligtvis ingen annan heller, varför det proklamerade emiratet av allt att döma blir en stabil statsbildning.

The great game, del 1

Emiratet kunde bildas för att talibanerna är den grupp som har det starkaste politiska stödet i landet. Det är vad den imploderade afghanska armén indikerar, att ingen annan fraktion är så stark att den vill eller kan erbjuda motstånd, trots träning och massivt understöd av USA under tjugo års tid.

Det är en sak att invadera ett land och installera en låtsasdemokrati med en marionettregim, en helt annan att få stöd av befolkningen för en sådan invasion. Afghanistan har motstått varje sådan invasion av britter, ryssar och nu även amerikaner, för att man helt enkelt inte godtar att bli en koloni, och för att angriparna inte förstår landet i fråga – man kanske i stora delar avskyr talibanerna, men det betyder inte att man därför ansluter sig till den «universella» västliga ideologin demokrati.

Man kan förstå att Sverige, som i egenskap av amerikansk marionett har deltagit i stridigheterna, är en smula besviket över att tjugosju miljarder har gått upp i rök, och att uppdraget har misslyckats. Vi hade aldrig där att göra, och särskilt inte att lägga oss i ett inbördeskrig, ty det är vad det slutligen mynnade ut i.

Men en stat kan inte ha känslor, och det ligger i vårt intresse att snarast erkänna Islamiska emiratet Afghanistan som en legitim statsbildning. Det är också vad folkrätten kräver, och det är så Sverige traditionellt har agerat, innan man blev Washingtons nickedocka.

Ska vi få något uträttat i Afghanistan, måste vi tala med makten. Tossan Linde verkar tro att man kan ha en beskickning i landet, styra den virtuellt från Stockholm och på så sätt kringgå talibanjuntan. Det kan man inte, och det är helt enkelt inte möjligt att utöva bistånd och hjälp på det sättet. Man kan inte ha en «ambassad» utan att ha diplomatiska relationer.

Sverige ska därför erkänna emiratet Afghanistan nu, och inte sura i tjugo år innan man konstaterar faktum, för det drabbar ingen annan än dem man säger sig vilja hjälpa, nämligen barnen, flickorna och kvinnorna. Inte heller är det någon idé att delta i «sanktioner» mot landet, för inte heller sådana kommer att ha någon annan effekt än att stjälpa de svaga, på samma sätt som i Irak.

Om du inte kan besegra dem, förena dig med dem. Det bästa sättet att påverka är att arbeta med talibanerna, inte att isolera dem. Afghanistan måste få utvecklas organiskt, på egna premisser, under fredliga former.

The great game, del 2
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Afghansk läxa

Amerikanernas krig i Afghanistan beräknas sammanlagt ha kostat tjugofem biljarder kronor under tjugo års tid, eller motsvarande 1.25 biljarder kronor per år. Det är pengar som har gått upp i rök och inte har tjänat annat till än att ge en tillfällig känsla av hämnd för al-Qaidas terrordåd 2001.

Det är också pengar som har lånats och därmed utökat den amerikanska statsskulden, och det är förvisso även pengar som hade kunnat investeras bättre. Kapten Amerikas nya infrastruktursatsning, som syftar till att i någon mån komma ikapp Kina, har en beräknad budget om trettiofem biljarder kronor som jämförelse, det vill säga bara något mer än prislappen för de krigiska äventyren i Afghanistan.

Ytterligare en jämförelse är att Kina investerar femton biljarder kronor per år i infrastruktur, och att den amerikanska satsningen således är en droppe i havet. Kina har samtidigt haft de nivårna lika länge som USA har befunnit sig i Afghanistan, vilket är orsaken till att landet har toppmoderna flygplatser, höghastighetståg och vägnät, medan USA mest liknar ett fallfärdigt ruckel.

Även EU har aviserat storskaliga infrastruktursatsningar för att möta Kinas Ett bälte, en väg, och man kan således se det som att både USA och EU nu kopierar Kinas recept med stora offentliga satsningar efter närmare fyrtio år av laissez-faire – eller kanske snarare återupprättar klassiska europeiska och amerikanska investeringar av det slaget (New Deal, rymdprogrammet med mera).

För Bryssel handlar det delvis om att hålla Kina borta från europeiska intressen som hamnar och andra strategiska knutpunkter, medan det för Washington är en fråga om att inte hamna på efterkälken gentemot sin nya ärkefiende. Ty det är förstås inte bara infrastruktur saken gäller, utan är även i allt högre grad en kapplöpning om forskning och teknik.

Debaclet i Afghanistan kan tjäna som en nyttig påminnelse för USA att man nog inte kan vinna en sådan kapplöpning med Kina genom att ha en alldeles på tok för överdimensionerad militär som är ständigt inbegripen i meningslösa krig, och även att man hellre bör investera sina medel i utveckling hemmavid än att försöka obstruera motparten – det senare leder bara till mer polarisering.

Biden och för den delen hela det politiska USA har därför att inse att ambitionen att bevara hegemoni inte längre är möjlig, och att man måste acceptera en multipolär värld med Kina som en av polerna.

Man kan inte samtidigt ha en skenande statsskuld och militärutgifter som är större än de tjugo nästföljande länderna tillsammans, i vart fall inte om man vill matcha Kina. Det hjälper inte heller att trycka pengar och därmed skapa inflation, men det är ändå vad vi ser hända.

Den amerikanska statsskulden begränsar manöverutrymmet.