När usonisk trupp efter tjugo års närvaro drar sig undan från Afghanistan utan att egentligen ha uppnått något, avancerar talibanerna snabbt och intar region efter region och stad efter stad. Huvudstaden intas inte lika lätt, men talibanerna lär inte vara intresserade av att samregera med den nuvarande regimen, och småningom faller därför även Kabul.
Det internationella samfundet har «varnat» att man inte kommer att erkänna en talibanregim som installerar sig själv med våld, men det struntar man förstås i. Dessutom har man i princip redan erkänts av Kina, med vilken granne man kan erhålla allt man behöver i utbyte mot att respektera Kinas intressen, nämligen att hålla Östturkestans självständighetsrörelse i schack och att inte störa projekt i Nya sidenvägen.
Kina har sedan länge en folkrättslig hållning av att inte lägga sig i andra staters interna angelägenheter, så länge de inte har betydelse för det egna landets säkerhet – som uiguriska terrorgrupperingar på afghansk mark – under förväntan om att andra inte heller lägger sig i Kinas inre angelägenheter. Det är en princip som passar talibanrörelsen utmärkt, då man strävar efter en renlärig shariastat utan större kontakt med omvärlden.
Det Islamiska staten misslyckades med kommer talibanerna således att gå i land med, efter att först ha slagits mot Sovjetunionen från 1979, och därefter med USA sedan 2001. Det var ur rörelsens synvinkel ett digert misstag att låta husera al-Qaida och andra grupperingar i Afghanistan, eftersom det inte förde närmare målet, utan tvärtom fördröjde det.
Med talibanernas snabba offensiv kan freden nu dock vara nära i Afghanistan, om än under ett för vårt vidkommande hemskt shariastyre. Det blir nu inte den enda medeltida staten i världen, utan är i gott sällskap av Saudiarabien och en del andra gulfstater, och man får väga den omständigheten mot ett land permanent sargat av krig.
Ett suveränt Afghanistan utan inre splittring och schismer kan lättare staka ut en framtid, även under talibanskt styre. Samarbete med Kina kan ge ett grundläggande bidrag för att etablera en stabil statsbildning och en habil ekonomisk utveckling, och från det stadiet får man därefter utvecklas organiskt på egna premisser.
Där bombliberalismen har misslyckats kan Kina således ha framgång med klassisk ickeinblandning, det vill säga grundläggande respekt och regelrätt business, så som man har agerat i såväl Afrika som det omedelbara grannskapet, till exempel med de labila staterna Thailand och Myanmar. Det omaka paret Beijing och Kandahar kan småningom visa sig vara en fruktsam konstellation.
Forna kolonialmakten Tyskland har skickat en fregatt till Sydkinesiska havet, som ett led i en «indo-pacifisk strategi» under ledning av USA. Syftet sägs vara att värna «öppna farvatten» (ingen vill stänga dem) och hålla ett öga på Kinas militära utveckling.
Men det är samtidigt ett aktivt ställningstagande för den amerikanska doktrinen, vilket irriterar Beijing. Enligt havsrättskonventionen är man i sin fulla rätt att ordna så kallad oskadlig genomfart på kinesiskt territorialvatten, även om Tyskland faktiskt inte nyttjar den möjligheten.
Detta för att man vill både ha och äta kakan genom att alliera sig med amerikanska intressen, samtidigt som man inte vill stöta sig med Kina. Det är traditionell tysk politik att vara ambivalent, för att inte äventyra de goda handelsförbindelserna med Beijing.
Den rostiga tyska pråmen är visserligen inte förmögen att skjuta ned en fiskmås, men det irriterar Beijing att forna europeiska kolonialmakter alltjämt skickar sina kanonbåtar och plåtschabrak till regionen. Det hade så att säga inte tagits emot väl i Washington och Bryssel med delar av den kinesiska flottan utanför Kiel, London eller San Diego.
I denna ambivalenta vän-och-fiende-anda hade man tänkt angöra Shanghai, men Beijing har nekat tills Berlin klargör vad uppdraget med skorven är i regionen. Kina tycks inte vilja godta tyskt vankelmod i denna fråga, vilket försätter Tyskland i ett visst dilemma.
Antingen måste man deklarera att man fullt ut stödjer den amerikanska ambitionen, eller så har man att dra tillbaka sin «flotta» från området. Tyskland – och Europa – har helt enkelt inget där att göra, varför valet borde vara enkelt. I annat fall borgar man för sämre relationer när Angela Merkels tid vid makten snart är till ända.
Ju fler korvetter i området, desto farligare blir dessutom situationen. Ett enkelt misstag kan utlösa eld, och i värsta fall leda till krig. Tyskland säger sig inte vilja välja sida, men det är ändå så det kommer att uppfattas om Tyskland skickar sin båtar för att ta på sig en roll att «kontrollera» Kina. Merkel borde ta hem sin pråm, och koncentrera den egna flottan till att «kontrollera» ryska ubåtar i Nordsjön.
Världens två folkrikaste nationer bildades båda i senaste reinkarnation i slutet av 1940-talet, med en tumultartad historik före och efter bildandet. Indien har under hela sin moderna existens utgjort en demokrati, medan Kina tvärtom har varit en diktatur.
De båda forna stormakterna följdes länge åt i ekonomisk utveckling, nämligen fram till 1980-talet, då Deng Xiaopings marknadsreformer och öppnande mot omvärlden initierade Kinas formidabla tillväxtresa, om än från väldigt låga nivåer. Indien har till dags dato inte följt Kinas exempel, utan har i stora drag en statskontrollerad socialistisk ekonomi, samtidigt som man tampas med stora mått av korruption – fattigdomen är utbredd, och landet är svårt efterblivet.
Av denna jämförelse kan man slå fast att demokrati inte tycks vara någon garant för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks inte heller ekonomisk utveckling vara någon garant för demokratisering, om man begränsar sig till det kinesiska exemplet – så här långt.
Men det finns andra studieobjekt alldeles i närområdet, varvid man kan notera att både Sydkorea och Taiwan demokratiserades runt 1990 efter en längre period som hårdföra diktaturer och industriella tillväxtfenomen. Singapore är ett annat exempel, men av mindre värde på grund av dess litenhet.
Japan tycks i förstone vara annorlunda, då det demokratiserades med tvång av USA efter andra världskriget, men man hade då haft en lång period av ekonomisk tillväxt under kejserlig diktatur, plus en längre sejour av imperialism i Korea, Kina och övriga Asien. Japan hade redan befintliga institutioner på plats, och kunde därmed bli ett ekonomiskt under som demokrati.
Numera är både Japan och Taiwan stagnerade ekonomier, medan Sydkorea alltjämt håller ångan uppe. Demokrati ger visserligen ingen tillväxt, men kan däremot hindra vidare sådan, beroende på hur den är utformad. I grund och botten är demokrati en ickevariabel, och det som avgör är graden av ekonomisk frihet.
Man kan tycka att Kina långt tidigare borde ha påbörjat marknadsekonomiska reformer, istället för att under de första trettio åren mest ställa till med politiska galenskaper. Men samtidigt som man på ytan utgjorde ett veritabelt gökbo lade man från första stund grunden till ett nytt Kina.
Medellivslängden 1949 var ungefär fyrtio år, och läskunnigheten i det utfattiga bondelandet blott femton procent – under sådana förhållanden går det inte att implementera en modern marknadsekonomi, och naturligtvis inte heller demokrati, utan man måste först reparera skador från decennier av krig, ockupation och elände.
När Deng tog befälet 1978 hade man uppnått de basala målen, och kunde därför växla system utan att skapa samhälleligt kaos. Det hör till Mao Zedongs förtjänster att han bidrog till att dana en ny grund, oaktat hans mindre goda vandel i övrigt. Det är för övrigt en kulturell egenhet för Kina att premiera bildning och humankapital, till skillnad från Indien, och det är en starkt bidragande orsak till skillnaden i utfall.
Frågan huruvida Kina småningom antar Sydkoreas och Japans väg kan besvaras med nej, eftersom de två staterna är amerikanska konstruktioner. Däremot gör man ingen hemlighet av att man sneglar mot Singapores valautokrati som modell, och det är nog en sådan form av demokrati som ligger i de framtida korten, nämligen när den ekonomiska tillväxten avtar och partiet inte längre har «himmelens mandat».
Det är till syvende og sidst en fråga för det kinesiska folket, och vi bör nog tona ned vår sjukliga besatthet kring att missionera demokrati världen över. Demokrati är en organisk påbyggnad efter ett stadium av stark ekonomisk tillväxt under diktatur, då erforderliga institutioner byggs, inte något som kan inympas hur som helst. Det är det som det indiska exemplet visar, och man ser det även i de flesta nyare demokratier, till exempel i Östeuropa och Sydamerika – det är talande att Chile först under diktatur fick ordning på sin ekonomi, och sedermera blev ett regionalt demokratiskt föredöme.
Den amerikanska och de europeiska demokratierna uppstod efter en lång tids ekonomisk tillväxt under brutal monarkisk diktatur, och möjliggjordes i grunden av kolonialism, expansion, slaveri och industrialisering. Det är därför inte jämförbara förutsättningar, och europeiska stater som Sverige kunde välja att bli demokratier genom att verka i en lämplig miljö för ändamålet.
Empiri visar alltjämt att demokrati i en eller annan form är en mer eller mindre oundviklig följd av ekonomisk tillväxt, och även Kina kommer tids nog att än en gång växla skepnad, mot folkstyre i någon form. Det är bara det att man är så mycket större än de små tigrarna Taiwan och Sydkorea, och att det därför tar längre tid – man har att dubbla ekonomin ett par gånger till innan så kommer att ske.
Ericsson tappade andel från 11 % till 2 % i utvecklingen av Kinas 5G-nät, som en direkt konsekvens av Lövfén-regimens inrättande av en specialskriven lag avsedd att förbjuda Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på den svenska marknaden, det senare som ett direkt krav från Washington.
Zhongnanhai tycks därmed välja att agera med mjuka vantar mot den uppstudsiga nordiska nationen, som man indirekt låter förstå att vidare konsekvenser kan vara att vänta för såväl Ericsson som andra svenska företag. Att man inte valde en hårdare linje torde bero på att man förstår att det egentliga beslutet är fattat på annat håll, och att det därför vore bättre att gå direkt på källan.
Det gör man nu när vice utrikesministrarna Xie Feng (谢锋) och Wendy Sherman möts för något slags överläggningar i Tianjin (天津), i vad som närmast får beskrivas som ett sätt att hålla liv i relationerna. Sherman kan dock nog förvänta sig sedvanlig kinesisk gästfrihet, till skillnad från det kylslagna mötet i Alaska då den amerikanska värden inte ens hade vett att bjuda på bankett.
I sak slår Kina dock näven i bordet och överlämnar helt sonika två listor. Den ena avser sådant som USA måste agera på för att reparera relationerna med Beijing, bland annat att släppa processen mot Huaweis finanschef Meng Wanzhou; att slopa visarestriktioner för partianslutna kineser och deras familjemedlemmar; sluta benämna kinesiska medier «främmande beskickning»; avlägsna restriktioner för konfuciusinstitut och kinesiska företag; samt lyfta sanktioner mot kinesiska ledare och andra personer.
Den andra listan rör företeelser som Kina önskar att USA adresserar, bland annat orättvis behandling av kineser i USA; antikinesiska och antiasiatiska stämningar; våld mot kinesiska medborgare, och annat som följer av den amerikanska politiken att angripa allt kinesiskt.
Amerikanernas dåraktiga attityd av att vilja ta sig an Kina från en inbillad styrkeposition får sig därmed ytterligare en törn, och det är uppenbart att Kina nu väljer att trappa upp konflikten istället för att böja sig. Det är nämligen Kina som har den verkliga styrkepositionen, och man har förmåga att uthärda en konflikt betydligt längre än USA, inte minst för att man numera beror mer av den egna inre marknaden än av export.
Samtidigt är världen i övrigt inte beredd att välja bort kinesiskt gods, och USA står handfallet i sina tafatta försök att skapa allianser utan att ge något mer handfast i utbyte än lös politisk vänskap med USA. Få nationer i Asien är beredda att offra sin ekonomi för en så dumdristig allians, som för övrigt inte är vatten värd om man får tro historien – USA har aldrig haft annat än sig självt för ögonen. Kina kanske ses som en buffel i regionen, men åtminstone en pålitlig sådan.
Bidens devis om att man avser samarbeta med Kina när det är nödvändigt men behandla landet som en fiende i andra fall är helt enkelt inte en framkomlig väg, och inget Kina har för avsikt att svälja. Man kan inte med ena handen kräva samarbete samtidigt som man med den andra inrättar godtyckliga sanktioner mot företag och individer, utan måste ha en respektfull ton och rättvis inställning över hela linjen.
Det innebär att USA – och Sverige – respekterar Kinas suveränitet och inte lägger sig i dess inre angelägenheter, särskilt inte från en fullständigt psyksjuk föreställning om att befinna sig på något högre plan av moralisk rättfärdighet, och att man godtar varandras olikheter i kultur, historia och andra parametrar, för att från en sådan jämlik nivå agera i samförstånd för att tackla gemensamma problem och utveckla handel och andra förbindelser.
Det kommer inte USA – och inte heller dess marionett Sverige – att göra, utan man kommer att fortsätta på den inslagna vägen i tron att det kan bära frukt och att man kan domptera Kina. Man måste köra huvudet i väggen ett antal gånger innan man förstår att en ny världsordning har börjat gälla, och att man inte längre har överhöghet, fördel eller tolkningsföreträde.
En diskussion i ett forum gällde frågan huruvida man skulle sympatisera med USA eller Kina i händelse av en väpnad konflikt de två stormakterna emellan. En del menar här att svenskarna närmast med automatik skulle ta ställning för USA, särskilt i ljuset av hur mycket det allmänna förtroendet för Kina har dalat under år av nattsvart mediepropaganda.
Rimligare att anta är nog att de flesta kommer att ta ställning för den som blir angripen, och man kan här erinra sig att USA knappast åtnjöt något högt anseende i Sverige eller världen under det tjugo år långa vietnamkriget (1955–1975), som man sedermera förlorade. Till och med statsministern tog till orda och försurade därmed kraftigt relationerna till sin överordnade i Washington.
Även det nära nio år långa irakkriget (2003–2011) blev en black om foten i den allmänna opinionen för USA, givet att man anföll med en falsk förevändning om förekomst av «massförstörelsevapen», även om nog ingen grät en tår för Saddam Husseins personliga öde. Kriget «vann» USA, samtidigt som man fick på halsen en betydligt mer vidgad terrorrörelse, som gav upphov till en rad nya krig, som pågår än i dag.
Mer förståelse hade man då för afghanistankriget (2001–2021), eftersom det skedde i efterdyningarna av och hade klar anknytning till elfte september-attackerna. Egentligen anföll man inte heller Afghanistan, utan tog sig an talibanrörelsen och dess nätverk av terrorgrupper, en rörelse som aldrig kan få sympati i världsopinionen. Det efterföljande kriget mot islamiska staten (2014–) har således också vunnit sympati bland allmänheten, trots att man själv har gett upphov till dessa rörelser och genom sina krig orsakat massiva flyktingvågor till Europa utan att kompensera för detta.
USA skulle således aldrig kunna vinna världsopinionens stöd genom att direkt angripa Kina, utan behöver en förevändning för att iscensätta en sådan konflikt. En möjlig sådan finns i provinsen Taiwan, som man menar är ett självständigt land i behov av amerikanskt beskydd. Någon konkret utfästelse att försvara ön finns inte, och den officiella policyn är sedan länge att erkänna principen om ett Kina och förespråka en fredlig lösning av den kvarvarande dispyten sedan inbördeskriget 1945–1949.
Kina har ingen primär avsikt att ta Taiwan med våld, men har ändå deklarerat att man kommer att agera om provinsen utropar självständighet, antingen genom dekret eller genom att ändra konstitutionen. Hittills har president Cai Yingwen inte vågat sig på en sådan manöver, utan menar luddigt att ön de facto är ett självständigt land utan behov av en formell deklaration – smygsjälvständighet.
USA har på senare tid sökt provocera Kina genom att förrätta sin vaccindiplomati med Taiwan under uppseendeväckande former, bland annat genom att transportera de överblivna Astra-doserna och företrädare för Washington i ommålade militärplan. Även den amerikanska «kulturattachén» – de facto-ambassadören – anlände i ett sådant fordon.
Om man eskalerar den strategin genom att småningom låta landsätta skarpa båtar eller flygplan riskerar man utlösa krig, eftersom Kina kommer att tolka det som ett angrepp på det egna territoriet. Det är en sak att man låter ön regera sig själv och köpa in amerikansk materiel till sitt försvar, en annan om USA etablerar en militär närvaro alldeles vid Kinas kust – det är då kubakrisen i repris.
Om USA söker väpnad konflikt med Kina, för att sinka dess vidare framfart, är en sådan provokation vägen framåt, eftersom man då kan få med sig världsopinionen under förevändningen att man försvarar en demokrati som angrips av den förment kommunistiska diktaturen. De flesta svenskar, européer och andra har inte den blekaste aning om de egentliga bevekelsegrunderna, och inte heller om den bakomligggande politiska historien eller ens sentimentet i Taiwan, varför man nog köper sådan fabulerad retorik. I alla fall för stunden.
En helt annan fråga gäller emellertid huruvida USA har något att vinna på en sådan konflikt. Man kunde inte vinna i Vietnam mot gerillatrupper av bönder, trots fullständigt överlägsen slagstyrka. Man kunde inte heller vinna mot ett efterblivet Nordkorea under koreakriget, utan fick se sig tillbakadrivna av Befrielsearmén när Kina gick in på Nords sida.
Hur skulle man då kunna vinna mot ett Kina som är närmast jämbördigt och på regional nivå har överlägsen konventionell slagstyrka? I ingen simulering av ett krig om Taiwan avgår USA med segern, utan får se sin flotta sänkt av Dongfeng-missiler och sina flygplan till största delen nedskjutna, det vill säga besegrade och utdrivna från de kinesiska haven.
Men samtidigt skulle man kunna förorsaka Kina skador, inte främst materiella sådana utan i form av politiska störningar, inrikes destabilisering, internationella sanktioner, bojkotter, minskad handel med mera, det vill säga åstadkomma ett avbrott i Kinas vidare uppgång och därmed köpa sig viss tid.
Det vore nog ändå en pyrrhusseger, för Kina har dimensionerat för ett sådant scenario med allt större mått av självförsörjning, och är betydligt mer uthålligt än USA i en sådan konflikt. Tids nog skulle ett sinoamerikanskt krig bli lika meningslöst som de i Vietnam, Irak och Afghanistan, och Kina skulle småningom borsta av sig dammet och fortsätta som om inget hade hänt – men nu med Taiwan återförenat med modernationen och USA detroniserat i regionen.
Själv står jag naturligtvis på Kinas sida i en sådan konflikt, helt enkelt för att jag sympatiserar med den kinesiska saken att ena och hela landet efter ett «förnedringens århundrade» av semikoloniala ambitioner från ett arrogant väst, även omfattande den amerikanska skurkstaten. Det finns så att säga ingen tvekan om vem som har för avsikt att angripa vem, och i vilket syfte – och det är hög tid att de arroganta amerikanerna sätts på plats.
Den heliga demokratin då? Taiwan kan faktiskt ha kvar sitt styrelsekick, sin autonomi och till och med sitt försvar under ett fredligt återförenande. Men att gå en egen väg som ett självständigt land är inte förenligt med de randvillkor som den politiska situationen sätter, och man har därför att träffa ett val. Innan andra väljer i dess ställe.
