Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kultur Språk

Arisk härskarras

तेरा नाम क्या है? Eller uttryckt med latinska bokstäver: Terā nām kyā hai? Även den som inte kan ett ord hindi skulle kunna gissa sig till vad det kan tänkas betyda. På latin är motsvarande fras med standardiserad ordföljd: Quod nōmen tibi est?, och på en modern arvtagare som spanska Cuál es tu nombre? Ord för ord finns här en släktskap, trots femhundra mils avstånd i geografin och tusentals år i tiden.

तेरा (terā) är genitiv singular av तू (tū, du), från sanskrit त्वम् (tvám) och ytterst från urindoeuropeiska (UIE) *túh₂, som i sin tur genererar tu, du, you med flera kända varianter i ljudförändrad form, samt genitivformer som ditt. Hindi kryllar visserligen av nyare engelska importer från kolonialtid, men नाम (nām) stammar från sanskrit नामन् (nāman) och ytterst från UIE *h₁nómn̥, från vilket namn, name och så vidare kommer.

क्या (kyā) härleds ur sanskrits किम् (kím), från UIE:s *kʷím, ackusativ m/f av nominativformen *kʷís, som betyder vem/vad. *Kʷís genererar i sin tur latinets quis och avledningar som quod, urgermanskans *hwaz och vidare över fornnordiskans hvat, fornsvenskans hvad och den moderna svenskans vad. H är en ljudförändring från k, och numera helt stumt.

Slutligen är है (hai) en avledning från sanskrits अस्ति (asti), att vara. Existensverben är mer komplicerade, men härledningen följer av att sanskrit förutom diatesen aktivum även har mediopassivum, i vilken हे (he) utgör första person singular. Aktivformen अस्ति (asti) följer ur urindoeuropeiskans *h₁ésti, som ligger till grund för de latinska formerna est med flera, samt det urgermanska *isti.

Man skulle även kunna räkna från ett till tio på hindi, och vem som helst skulle höra uppenbara likheter med mer närbelägna språk: एक, दो, तीन, चार, पाँच, छह, सात, आठ, नौ, दस, eller ek, do, tīn, cār (tjar), pā̃c (pantj), chah, sāt, āṭh, nau, das. Motsvarande urindoeuropeiska former är här: *óynos, *dwóh, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥t.

Möjligen förefaller एक (ek) skilja ut sig, men härledningen kommer här av alternativformen *óykos i UIE. चार (cār, tjar) kommer från samma ljudförändringar som ligger till grund för ryskans четы́ре (četýre) eller polskans cztery, samt motsvarande resonemang för छह (chah). För ordet पाँच (pā̃c, pantj) är det istället italiska och germanska som har genomgått ljudförändringar.

Även om hindi inte är begripligt för européer, är språket fullt av ord av gemensamt indoeuropeiskt ursprung, som दाँत (dā̃t) (UIE: *h₃dónts; grekiska: δόντι (donti); sanskrit: दन्त (dánta); svenska: tand); हृदय (hŕdā, hjärta); आँख (ā̃kh, öga); माता (mātā, moder); पितृ (pitŕ, fader); सूअर (sūar, svin); नाक (nāk, näsa); मुंह (mũh, mun) och så vidare. Går man bakåt i tiden och jämför klassiska språk som sanskrit, latin och grekiska blir likheterna än större, varför man föreställer sig att allt konvergerar i ett urindoeuropeiskt grundspråk som bas, någon gång under tidig europeisk koppar-/bronsålder för 5–6000 år sedan.

Indoeuropeisk migration (CC BY-SA 3.0 Alphaton)

Den basen förläggs numera till kulturen Jamna vid Pontiska stäppen och Svarta havet, en nomadisk kultur som i omgångar har spridits öst och väst med hästen som transportredskap. Hjulet uppfanns inte av Jamna, men kombinationen av häst och vagn möjliggjorde blixtsnabb förflyttning och överlägsna stridsmetoder. Man kan jämföra med de senare mongolerna, som under ett fåtal khaner lade under sig det största imperiet någonsin, och under en tid hotade hjärtat av Europa.

Skillnaden är att mongolerna inte gjorde några som helst avtryck, utan försvann lika snabbt som de kom. Det är en sak att erövra, en annan att befästa och regera. Om Jamna är inte så mycket känt, men det rör sig här inte om ett imperium som växer, utan om enskilda individer och grupper som prövar lyckan, ungefär som de senare vikingarna, kanske av klimat- eller andra skäl. De erövrar inte i traditionell mening, utan lyckas etablera sig som hövdingar varhelst de landar, i kraft av teknisk och kanske även kulturell överlägsenhet – Europa i stort var vid denna tid ett bakvatten i förhållande till Mesopotamien.

De inte bara migrerar, utan sprider även sina gener, på de lokala männens bekostnad, något som bara är möjligt om migranterna har en högre socioekonomisk ställning, det vill säga något bättre att erbjuda. Öst- och Västeuropa får nu massiva tillskott av haplotyp R1a och R1b, och den genetiska basen förändras. Samma sak händer i Persien, Anatolien och Indien, där den senare högkulturen får se draviderna trängas undan av invandrade indoeuropéer från ryska stäppen. Härav har människor i norra Indien ofta ljusare och europeiska anletsdrag, och härav följer att sanskrit och senare hindi, urdu och andra indoeuropeiska språk uppstår på den indiska underkontinenten, nämligen migranternas tungomål i kombination med lokalbefolkningens fonologiska arv.

De ursprungliga folken ersätts inte helt, men det gör däremot språken och delvis även kulturen, även om den senare mer växelverkar. Norden påverkas direkt av Jamna, och en sådan hierarkisk maktstruktur med eliter tillåter att hövdingar kan sprida både gener och kultur snabbt i en befolkning, till priset av genetisk utarmning. Italiska folkslag tar tvärtom till sig av annan kultur, som etruskisk, grekisk, egyptisk och fenicisk, men man kan notera att av de ursprungliga europeiska språken existerar idag bara baskiska, estniska och finska, medan etruskiska är utdött (ungrarna och türkarna är senare kolonisatörer).

Som resultat av denna kulturimperialism är den indoeuropeiska språkfamiljen i dag den mest spridda av alla, med närmare hälften av världsbefolkningen som modersmålstalare. Utan Jamna och dess migration, inget klassiskt Grekland, inget Rom, inget Europa som vi känner det. Vad ska man egentligen kalla en sådan märklig folkgrupp, ett kulturellt isolat som utan egen högcivilisation lyckas transformera språk, kultur och genom över halva Eurasien?

Hitler och de rasbiologiska företrädarna vid tiden hade sin bild klar, att dessa arier var övermänniskor, och att den nordiska rasen stod överst i rangordning. Det var tyskarnas lott att dominera världen i och med denna supremacitet. Arier, från indiska आय (ārya, ädel man), betecknar ursprungligen vad indier och perser kallade sig själva, men i vidare mening personer som är lojala med nationen, religion och traditionen, eller en budda. Även ordet Iran avleds av ārya.

Problemet är bara att आय (ārya) är ett lokalt indoiranskt ord som saknar urindoeuropeiskt ursprung, men det kom trots det att tillämpas på indoeuropéer överlag. Ett annat problem är att nationalsocialisterna såg slaver och en del andra folkslag som undermänniskor, men det är etniska grupper som har minst lika mycket indoeuropeiskt ursprung som någonsin germaner, förmodligen mer då germaner indoeuropeiserades sent.

Men modern genetik och arkeologi i kombination med den lingvistik som länge har varit känd pekar ändå mot att just detta folkslag i kulturen Jamna för sin tid var kulturellt överlägset andra. Man hade just den samhällsorganisation, den kunskap och de tekniska förutsättningar som krävdes för att sprida sin kultur och sitt språk vida omkring, som ingen annan har gjort varken förr eller senare.

Migrationen skedde i omgångar, över flera tusen års tid. Man skulle kunna tänka sig att lokalborna rätt och slätt bara kopierar vad migranterna har, men istället är det migranternas kultur och språk som kommer att prägla den lokala orten, över vidsträckta områden. Man kan även tänka sig att en relativt avancerad kultur ganska enkelt kan dominera en mer primitiv, men det förklarar inte hur man gör samma sak med en högkultur som Harappa i Indusdalen vid -1800. Inte heller rör det sig om numerär överlägsenhet, och inte heller om erövring i krig. För mig framstår detta som det allra märkligaste av historiska skeenden, och man måste ändå känna en viss respekt och vördnad för en sådan bedrift.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Provinsen Taiwan

En sak som skiljer Kina från kvartalspolitiken i Väst är långsiktigheten och målmedvetenheten. Det brådskar inte att återinförliva Taiwan i modernationen, men på längre sikt är det oundvikligt att så sker, så som Xi Jinping berättade under gårdagen. Det är en historisk nödvändighet, och Kinas utveckling kommer att tvinga fram ett avgörande i sinom tid.

Den unga demokratin har länge haft ett nominellt skydd av USA, men motivet för att upprätthålla denna kalla krigets restpost minskar i takt med Kinas ekonomiska betydelse för den amerikanska välfärden. Om även koreafrågan går mot en stabil upplösning försvinner ytterligare ett skäl för USA att patrullera de kinesiska haven, och Pax sinica kan inträda under kinesisk hegemoni, som under större delen av den tidigare historien.

Den forna nationalistdiktaturen Taiwan gjorde länge efter inbördeskrigets slut anspråk på att representera hela Kina, och ansågs även av omvärlden vara Kinas representant tills fastlandet under 1970-talet övertog rollen, bland annat i FN. Det samförstånd som har växt fram internationellt tar fasta på att det bara finns ett Kina, och att meningsskiljaktigheterna måste lösas med fredliga medel. Taiwan är alltså inte en erkänd stat, utan ses som en del av Kina – en status Taiwan inte på egen hand kan ändra.

Sedan Taiwan blev en demokrati under 1990-talet har en allt större del av befolkningen dock kommit att se på nationen som skild från Kina, och det finns en stark separatistisk ådra. Om man händelsevis talar med en kines från Taiwan inser man ganska snabbt att hjärntvätten är ungefär lika stor på båda sidor sundet, och de historiska trådarna är inte längre tydliga för hela befolkningen.

Det är nu alla folks rätt att söka självständighet, men för Taiwans vidkommande har tåget redan gått. Man skulle ha tagit sig för detta projekt när Kina alltjämt var svagt, och när man hade den ekonomiska och militära styrkan att fullfölja en verklig separation – men då fanns inte den politiska viljan, eftersom nationalisterna alltjämt dominerade politiken, de nationalister som vill se ett Kina.

Taiwan blev tidigt ett ekonomiskt under i regionen, och fungerade länge som världens verkstad under fri marknadsekonomi, även under diktaturens långvariga undantagstillstånd. Kina har nu upprepat den bedriften i mycket större skala och med ungefär samma metoder, och det är bara en tidsfråga innan man är rikare per capita. Därmed försvinner ett incitament för Taiwan att skiljas från Kina.

Däremot har Taiwan sedan demokratins införande ett betydligt större mått av friheter, som man inte är beredda att ge upp. Men det kräver heller ingen, utan det handlar om ett land med två system, som i Hongkong, en stad som aldrig har haft mer demokratiska friheter än nu, eller för den delen Macao. För centralregeringen är det inte av vikt att detaljstyra varenda hörn av landet, men däremot att man har nationell suveränitet och historisk kontinuitet – det är så att säga inte första gången Kina har varit styckat i delar och återförenats i en guldålder, utan det följer ett historiskt mönster av splittring och återförening.

Taiwan integreras redan nu allt tätare med fastlandet, och det bor och arbetar mängder av kineser från både Taiwan och fastlandet på båda sidor sundet. Det kommer en dag te sig naturligt för öborna att knyta närmare band med fastlandet, nämligen när man inser att det har stora ekonomiska och andra fördelar utan att hota den lokala demokratin och friheten. Väst – som älskar att se andra splittras – kommer att protestera, men till ingen nytta.

Kategorier
Asien Kina Kultur Vetenskap

De smutsiga, dumma kineserna

Fysikikonen Albert Einstein beskrivs ofta som ett geni, trots att hade uppenbara brister även i närliggande områden som matematik. I mer avlägsna trakter hade han troligtvis inte större insikt än andra. Med detta vill vi inte nedvärdera Einsteins insatser, även om de byggde mer på fantasi och nytänkande än traditionell genialitet.

En betydligt mörkare sida hos den judiskättade tyskamerikanen finner vi i hans resedagböcker under 1922–1923, då han tillsammans med fru Elsa avlade ett längre besök i Asien. Mannen som en gång kallade rasism för den vite mannens sjukdom, beskrev i sina privata skrifter kineserna som emsige, schmutzige, stumpfsinnige Menschen.

Det vore beklagligt om kineserna skulle tränga undan alla övriga raser, fortsatte han. Für Menschen wie uns ist nur der Gedanke daran unbeschreiblich widerwärtig. Han tyckte också att det knappt finns någon skillnad i utseende mellan kinesiska män och kvinnor, och han förstod därför inte hur de kinesiska männen kunde undvika att skydda sig själva mot den formidabla lyckan med avkomma.

Einstein menade vidare att östasiater och indier är intellektuellt underlägsna européer, och sökte biologiska orsaker till detta. Ändå tyckte han att japaner är mer tilltalande: de är opretentiösa, hyggliga och har en ren själ som inget annat folk.

Han hade visserligen rätt om biologiska orsaker, men visste då inget om den ännu oupptäckta arvsmassan och dess regulatorfunktioner i ickekodande segment. I själva verket är östasiaterna intelligentast bland människor som grupp betraktad.

Till Einsteins försvar kan förstås sägas att han levde i en tid då sådana tankar var à la mode, inte minst i det Tyskland som intensivt odlade rasbiologiska tankar. Men han gjorde det elementära misstaget att förväxla bildning och socioekonomisk status med intelligens, och det är klart att fattiga människor under vidriga förhållanden sällan uppvisar någon större intellektuell stringens i det dagliga livet. Han misstog också kulturella egenheter för intellektuellt underskott, som det kinesiska sättet att ofta sitta i hukande ställning, exempelvis vid måltider (wie es Europäer tun, wenn sie sich im Wald erleichtern).

Det är möjligt att Einsteins tankar i fyrtioårsåldern senare kom att revideras, i ljuset av andra världskrigets fasor. Men det är lika möjligt att han i grunden var en ärkerasist, men höll tyst om sina åsikter i offentligheten. Politisk korrekthet är inte unikt för vår tid.

Kategorier
Asien Kina Politik

Tredje världskriget

Svenskt försvar har länge utgjort en minimal restpost i statsbudgeten, av det enkla skälet att det enda möjliga hotet inte kan realiseras under nuvarande strategiska balans. Ryssland måste först gripa sig an Finland och möjligen även de baltiska länderna för att kunna inta och befästa svenskt territorium, och en sådan strid mot Natoländer och allierade skulle vara mycket kostsam för Ryssland under nuvarande omständigheter. Sverige skulle realistiskt hinna ställa om till krigsekonomi.

Men den strategiska balansen kan rubbas av helt andra händelser, i en helt annan del av världen. Barack Obamas målsättning att innesluta och kontrollera Kina under fredliga former har inte burit frukt, dels för att scenen i Mellanöstern har fordrat ytterligare ansträngningar, och dels för att Ryssland har petat i de geopolitiska förutsättningarna genom att annektera Krim och utkämpa ett sporadiskt krig med Ukraïna.

Kina har å sin sida gjort klart att man struntar i internationella domstolars utslag angående rätten till obebodda öar, och fortsätter att bygga ut dessa som vore det kinesiskt territorium. För Kinas del handlar saken delvis om att kontrollera naturresurser i området, men viktigare än så att inte utsättas för handelsblockad till sjöss; man tillgriper en rent romersk strategi av att förekomma hot genom att befästa dessa klippor och skär.

USA har samma målsättning, att hålla farlederna öppna, men skulle i egenskap av sin militära överlägsenhet kunna iscensätta en blockad mot Kina, så som man ofta har gjort mot andra länder. USA vill heller inte att Kina expanderar, utan vill behålla sin hegemoni i området och världen i stort. Den målsättningen tycks nu gå om intet, och Kina fortsätter sin resa mot dominans.

Men Kinas allt större makt stammar inte från gevärsmynningen, utan från penningen: handeln är den avgörande ingrediensen i Kinas geopolitiska pyssel, viket är orsaken till att man satsar febrilt på en modern sidenväg och annan infrastruktur. Kinas militära förmåga syftar till att försvara denna strategi, att inte hindras av andra makters godtycke.

I en historisk betraktelse har konfrontation mellan en hegemonisk makt och en uppstickare nästan undantagslöst resulterat i krig. Det expanderande kejserliga Japan utmanade under sent 1800-tal den hegemoniska makten i Asien, bestående av Kina och Ryssland, vilket resulterade i ett antal krig. Förfarandet upprepades senare när Japan påbörjade det andra världskriget genom invasion av Kina 1931 och vidare angrepp över hela Asien.

Motsvarande europeisk konfrontation finns i ymnig mängd i historien, och de enda undantagen finns i modern tid, exempelvis det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, liksom den amerikanska uppstickarens dominans över ett krympande brittiskt imperium. Även Tysklands allt större makt på Frankrikes och Storbritanniens bekostnad har varit fredlig, nämligen för att länderna är i union.

Tredje världskriget: ett möjligt scenario i en konflikt mellan USA och Kina.

En konfrontation mellan uppstickaren Kina och den hegemoniska makten USA skulle kunna bli resultatet av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön, smärre drabbningar som snabbt skulle kunna eskalera och dra in hela regionen i ett förödande krig. En utlösande incident mellan ett amerikanskt krigsfartyg och en kinesisk utpost på en ö skulle kunna resultera i upprepade ömsesidiga vedergällningar, och ett sjö- och flygkrig vore ett faktum.

Omvärlden måste förhålla sig till detta, och närmast ligger Japans förnyade stormaktsambition med udden åter riktad mot Kina. En symbolisk ockupation av Fiskeöarna utanför Taiwan skulle kasta ved i brasan, och utlösa vrede i båda de kinesiska sfärerna. Ryssland skulle å sin sida omedelbart ta ställning för Kina, då de båda agerar unisont för att hantera västlig dominans. Mongoliet mellan dessa båda makter skulle också ansluta till den kinesiska sidan, och därmed tillförsäkra landet tillgång till kol, järn och mineraler.

Sydkorea är en annan ekonomisk stormakt i regionen, med vänskapliga band till Beijing och mindre vänskapliga till Tokyo. Landet är också allierat med USA på grund av konflikten med Nordkorea. Sydkorea kan dock inte ta USA:s parti, eftersom det med all säkerhet skulle involvera Nordkorea i konflikten. Landet förhåller sig därför neutralt, eller ansluter till Kina. Kontrahenterna i tvisterna om resurser i Sydkinesiska sjön skulle i de flesta fall ställa sig på USA:s sida, med undantag av Filippinerna, som på senare tid har alienerat USA.

Småningom skulle ett krig till sjöss eskalera i bombangrepp mot det kinesiska fastlandet, och Kina skulle vedergälla med ett angrepp mot japanska Okinawa, som hyser amerikanska baser. Kina skulle sannolikt också göra slag i saken att annektera Taiwan, eftersom amerikanerna redan har kastat tärningen. Då Japan har meddelat aggression kan det också tänkas att Kina bombar japanska fastlandet.

Ryssland ingriper inte i direkt handgemäng, men passar på att återta Kurilerna från ockuperande Japan, som inte svarar. Indien ser å sin sida en möjlighet att norpa omtvistade gränsområden från Kina. Thailand och Myanmar skulle ge sitt passiva stöd till Kina.

Ett utökat krig skulle resultera i att en stor amerikansk armada skickas till regionen, och omfattande amerikanska resurser skulle ställas i anspråk. Kina å sin sida skulle inte med konventionella vapen kunna angripa det amerikanska fastlandet, som därför förblir relativt skyddat. Samtidigt försvagas Europas försvarskapacitet när USA koncentrerar resurser till Östasien.

Ryssland kan därmed utnyttja situationen och annektera Vitryssland och invadera resten av Ukraïna. Nato skulle möjligen bjuda motstånd, men det är tveksamt om man är redo att fullfölja. Samtidigt skulle regionala stormakter i Mellanöstern agera i det maktvakuum som uppstår, och Iran och Saudiarabien skulle kunna mäta sina krafter, vilket skulle dra in hela regionen i ett storkrig. Världskriget är därmed ett faktum.

Vid det här laget har världsekonomin redan kollapsat, och det finns ingen enkel återgång. USA lägger bombmattor över Kina och sätter in marktrupp i landet. Den sydliga ön Hainan ockuperas. Kina kommer att lida betydligt större förluster än USA, men har stor uthållighet. Kriget förblir konventionellt, och ingendera sidan kommer att pressas till att använda kärnvapen.

Ryssland utnyttjar situationen genom att invadera Finland, Estland, Lettland och Litauen. EU och Nato blir fullt indragna i konflikten, men pressas tillbaka av den starka ryska militärmakten. Rysslands intresse är att kontrollera Östersjön och få en utpost mot Atlanten.

Nordkorea passar på att sänka ett amerikanskt hangarfartyg, och drar därmed in sig självt i konflikten. Nordkorea är den mest labila av kontrahenterna, och kan ställa till med stor skada. USA inleder därför ett massivt bombanfall mot Nordkorea, som svarar med ett par kärnvapenmissiler mot Japan, som åter kommer att lida av ett kärnvapenangrepp. USA invaderar Nordkorea, varvid en ny front öppnas mot Kina i Liaoning och Jilin.

Sveriges veckoslutsförsvar mals konsekvent ned av ryskt bombflyg och infanteri, och landet faller utan större motstånd. Nato förhåller sig passivt. Statsminister Kinberg-Batra går med på att agera marionett åt Putins regim, och i praktiken styrs Sverige av Moskva. Vägen mot Norge är därefter öppen, och Nato förmår inte att hindra angreppet. EU koncentrerar resurserna till försvar av det kontinentala fastlandet.

Erdoğans instabila regim i Turkiet lägger sig i drabbningarna genom att attackera Iran, och därmed är Europas sydgräns hotad av stridigheterna. Pakistan lierar sig med Kina och angriper ärkefienden Indien, och därmed föreligger en kontinental krigsskådeplats från Europa till Östasien. Den nya världen med Australien, Nordamerika och Sydamerika omfattas inte, och inte heller Afrika med undantag av de norra delarna.

I detta scenario skulle följderna för både USA och Kina bli katastrofala, för att inte tala om världsekonomin. Kina skulle förlora mest, och detroniseras som världsmakt för lång tid framöver, medan USA skulle stukas rejält. Den enda part som i någon mån kan sägas gagnas är Ryssland, som expanderar sitt territorium och därmed seglar upp som en ny världsmakt.

Av detta krigsspel kan vi förstå att krig inte ligger i vare sig Kinas eller USA:s intresse, och därför kommer det inte heller att inträffa. Det är också med den insikten Kina bygger upp sina atoller och utposter i Sydkinesiska sjön, förvissat om att ingen makt kommer att lägga hinder i vägen. USA kan med militär konfrontation hindra Kinas väg till dominans, åtminstone ett tag till, men bara på bekostnad av dess egen hegemoniska ställning.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Cai Yingwen mot seger i Taiwan

Taiwan kan idag komma att välja sin första kvinnliga president i form av Cai Yingwen (蔡英文), som då tar plats i ett celebert sällskap av kvinnliga asiatiska presidenter med Sydkoreas Bak Geunhye, Thailands Yingluck Shinawatra, Indonesiens Megawati Sukarnoputri, Filippinernas Corazon Aquino, Nepals Bidhya Devi Bhandari, Pakistans Benazir Bhutto och Indiens Indira Gandhi.

Viktigare än kön är dock Cais politiska plattform, som kan skapa en viss oro i förbindelserna med Kina. Demokratiska progressiva partiet (DPP / 民主进步党 / Minzhu jinbudang) företräder en tydligare självständighetslinje gentemot fastlandet, vilket kan resultera i försämrade relationer. Partiet tar avstånd från principen om ett Kina, och ser Taiwan som ett självständigt land, även om man inte vill proklamera sitt ställningstagande i en formell självständighetsdeklaration.

Någon kris är förmodligen ändå inte att vänta, då Cai Yingwen inte i onödan kommer att äventyra de allt mer omfattande ekonomiska och andra förbindelser som vuxit fram mellan de två regionerna. Det är dock osäkert om DPP kommer att få majoritet i den lagstiftande församlingen, och får i sämsta fall nöja sig med en koalition med småpartier.

Faktum är att DPP aldrig tidigare samtidigt har utövat kontroll i både regering och nationalförsamling, vilket dock kan bli fallet efter lördagens val. Det i taiwanesisk politik så dominerande Nationalistpartiet (GMD / 国民党 / Guomindang) har emellertid ofta innehaft både presidenttiteln och suverän majoritet i kammaren, men tycks ha förlorat väljarnas gunst genom att närma sig Kina i för stor utsträckning. Särskilt yngre taiwaneser dras istället till de mer progressiva partierna.

Fortsatt stabila relationer med Kina, men ett generationsskifte och en förnyad ekonomisk politik blir därför vad man kan förvänta i Taiwan de kommande fyra åren. Med det konservativa GMD i opposition finns goda möjligheter att föra fram en mer rättighetsbaserad politik avseende minoriteter samt en mer välfärdsliknande ekonomisk modell.

Kan DPP både inneha presidentskapet och kontrollera nationalförsamlingen (国会 / guohui) utgör det en milstolpe i Taiwans politiska historia. Efter att nationalisterna 1949 under dess ledare Jiang Jieshi (蒋介石) flytt fastlandet efter förlusten i inbördeskriget rådde undantagstillstånd fram till 1987. Politiskt förtryck tog sig uttryck bland annat i den vita terrorn, som såg 140 000 människor fängslade och 4 000 avrättade för oppositionella åsikter och handlingar.

Politiska partier utöver GMD tilläts först 1991, och direktval av presidentposten infördes 1996. DPP:s Chen Shuibian (陈水扁) vann presidentvalen år 2000 och 2004, men skulle efter sin ämbetsperiod komma att fängslas anklagad för korruption. Många menar att det var en politisk hämnd.

Taiwans sköra demokrati präglas av två block, å ena sidan den panblå koalitionen med GMD och konservativa partier, och å den andra den pangröna koalitionen med DPP och progressiva partier. Skiljelinjen går främst i synen på förhållandet till Kina, där GMD förordar en successiv återförening och DPP självständighet, men även i traditionella frågor kring ekonomi. Skulle de pangröna dominera politiken innebär det i princip att Taiwans tid som enpartistat är förbi.