En nyligen visad tevedokumentär påminner om ett bisarrt fenomen i östasiatiska länder, liksom i en del andra regioner världen över, nämligen vissa kvinnors strävan att efterlikna ett västerländskt skönhetsideal. Ett sådant sägs utgöras av stora ögon, rak näsa och vit hy. Vithetsnormen gäller även om man bortser från den västerländska komponenten, av samma socioekonomiska orsaker som i det tidigare europeiska klassamhället, nämligen att den förment smutsiga arbetarklassen anses vara mörkare.
Således ska man inte förundras av det stora utbudet av vitblekningsprodukter i Kina, Sydkorea och andra länder, ej heller det faktum att en oproportionerligt stor del av kvinnor låter skönhetsoperera sig för att efterlikna ett falskt ideal. Falskt, för att majoriteten i denna del av världen knappast håller med om att västerländska kvinnor är skönare, och för att man förväxlar socioekonomisk status med skönhet.
De gustibus non est disputandum i all ära, men det finns trots allt mätbara kriterier för vad som uppfattas som objektiv skönhet. Symmetriska drag och ett hälsosamt utseende är härvidlag universellt gångbara faktorer. I vilken population som helst varierar symmetri och andra faktorer, och därmed uppstår den kontrast som skiljer skönhet från alldaglighet.
Skulle man titta på ett tvärsnitt av amerikanska och västeuropeiska kvinnor, och jämföra med ett motsvarande snitt av koreanska, japanska och kinesiska kvinnor, skulle de senare betraktas som oerhört mycket skönare, enbart i kraft av hälsosapekten. Fetma och övervikt är nämligen så oerhört mycket mer omfattande i västliga länder än i östasiatiska, varför det ideal som finns är betydligt mer ouppnåeligt för västerlänningar än för östasiater. Det är inte bara en utseendefråga, utan en reell hälsoaspekt, där den östasiatiska kosten råkar vara helt överlägsen den västerländska sockerdieten.
Om ideal ställs mot ideal kan man konstatera att västerländska kvinnor har två potentiella fördelar, som båda har att göra med pigmentering. Västerländska ögon och västerländskt hår har en mycket större variationsrikedom än den enhetliga nötbruna och svarta kosmetiken i österlandet, och ger därför uttryck för ett större mått av unik individualitet. Å andra sidan är kvaliteten på det östasiatiska sidenhåret tämligen överlägsen det allmänna västliga taglet.
I samtliga övriga avseenden drar den östasiatiska kvinnan det längsta strået. Förvisso finns i västerlandet ett porrigt ideal kring stor stjärt och stora bröst, men i objektiv mening är en sådan kroppsform inte proportionerlig, och därmed inte heller skön. Den östasiatiska kvinnan har således i största allmänhet mer sköna proportioner i sin kroppskonstitution, drag som kan härledas med matematisk precision givet vissa klassiskt harmoniska proportioner.
Proportionaliteten gäller även anletsdragen, där den asiatiska kvinnan vanligen har ett större mått av ungdomlighet, även långt upp i åldrarna. Hyn är i allmänhet finare och mycket fruktigare, och läpparna är vanligtvis utsökt skurna, till skillnad från den västerländska kvinnans smala och obskyra motsvarigheter. Näsan är i allmänhet liten och rund, till skillnad från den långa och spetsiga västerländska kroken.
Östasiatiska kvinnor kan således känna sig fullkomligt trygga i att ha ett eget ideal, som inte i någon mening är underställt andra, utan tvärtom ligger högst i rang, i en objektiv betraktelse. Östasiatiska män är dock en annan historia. Utseende är förvisso inte allt, men det räknas i någon mån; de flesta människor uppskattar skönhet i konst, musik med mera, och därför också i andra människor. Men man ska inte förväxla skönhet med status.
Den 19 september 1931 invaderade den japanska kejserliga armén Liaoning och övriga Manchuriet, efter ett iscensatt sabotage mot en japansk tåglinje nära Shenyang dagen innan. Invasionen genomfördes från det sedan tidigare ockuperade Korea, och blev en plattform för vidare expansion in i Kina från och med 1937, i ett krig som kom att kosta tjugo miljoner kinesiska civila livet.
Kärnvapendetonationerna i Hiroshima och Nagasaki satte slutligen punkt för det japanska imperiets aggressioner, och man kapitulerade inför en övermäktig allians. Korea, Kina och andra delar av Asien befriades från japansk kolonialism, och Japan tvangs införa ett demokratiskt styre under amerikanskt överinseende. En ny pacifistisk konstitution antogs 1947, där artikel 9 speciellt slår fast att Japan inte får ha annat än en självförsvarsstyrka oförmögen till militära angrepp på främmande makt.
Idag den 19 september 2015, på dagen 84 år efter invasionen i Manchuriet, överger parlamentet denna pacifistiska hållning genom att omformulera artikel 9 att medge strid i konflikter utomlands. Beslutet är ickekonstitutionellt, stöds av mindre än en femtedel av befolkningen, och ogillas av tre femtedelar. Omfattande demonstrationer har ägt rum över hela Japan, och slagsmål har brutit ut i parlamentet, men den högernationalistiske höken Abe Shinzo har varit obeveklig i sin ambition att återupprätta ett starkt Japan.
I regionen kommer spänningen nu att öka, då Japan redan bistår grannar med militär materiel och småningom även kan komma att delta med direkta stridskrafter. I geopolitiska termer finns en konfrontation mellan å ena sidan USA och Japan och å den andra Kina, där USA aktivt söker begränsa Kinas växande inflytande.
Men även amerikanska allierade som Taiwan och Sydkorea motsätter sig starkt Japans återmilitarisering, liksom det japanska kabinettets ständiga flörtar med ett nationalistiskt förflutet, och ställer sig därför på Kinas sida. Även i kampen om obebodda öar och därmed råvarutillgångar i Sydkinesiska sjön är Taiwan allierat med Kina, medan Korea precis som Kina träter med Japan om motsvarande öar i Östkinesiska havet.
Vidare kan USA inte gå för långt i sina ambitioner att innesluta Kina, då man är allt mer beroende av Kina som ekonomiskt draglok. Till yttermera visso är USA inte särskilt roat av Abe Shinzos historierevisionistiska och nationalistiska fasoner, utan ser med viss oro på fenomenet. Ändå har Japan stöd av USA för sin upprustning.
Det är naturligtvis inte så att Japan skulle kunna upprepa invasionen av vare sig Korea eller Kina, utan skulle vid en militär konfrontation med Kina om exempelvis obebodda öar se sig bli eliminerade. Men vapenskramlet ökar instabiliteten i regionen, och gör även Japan till en mer legitim måltavla för Pyeongyang och dess labila regim.
Japan är inte hotat av något annat än sin permanenta ekonomiska recession. Lösningen på den är knappast att vräka ut pengar på militär hårdvara och upprustning av armén, utan att börja söka samförstånd med viktiga handelsparter som Kina och Sydkorea. I den ansatsen ligger implicit att en gång för alla göra upp med sitt nationalistiska och imperialistiska förflutna, att be om ursäkt på riktigt, att kompensera kvarvarande «tröstekvinnor» i Kina och Korea, samt sluta att provocera grannländer med återkommande besök vid Yasukunihelgedomen.
Medier rapporterar att Kina bygger en landningsbana på Västra sandöarna i Sydkinesiska sjön, men troligen har samma medier aldrig rapporterat om motsvarande militära och andra installationer som övriga rivaliserande nationer i området har uppfört, exempelvis Taiwans flygbas Taiping (2007) eller Malaysias Layang-Layang (1995).
I en västlig kontext används namnet Spratly på ögruppen i fråga, efter sin så kallade upptäckare Richard Spratly, som noterade ögruppens existens år 1843. I kinesiskt och vidare sydöstasiatiskt språkbruk kallas dock ögruppen sedan tusentals år för Södra sandöarna (Nansha).
Namnet indikerar att det finns fler ögrupper under samma kategorisering, nämligen Västra sandöarna (Xisha, eller Paracel med västlig kolonial beteckning) och Mellersta sandöarna (Zhongsha). Västra sandöarna ligger strax söder om kinesiska Hainan, och är sedan 1970-talet helt under kinesisk administration. Större delen av Mellersta sandöarna kontrolleras av Kina, men man har ingen legal administrativ rätt över området. Ögruppen kontrolleras delvis även av Filippinerna, som har ett mer geografiskt berättigat anspråk på öarna.
Södra sandöarna ligger betydligt längre bort från Kina, och hör geografiskt mer till Vietnam, Filippinerna och Malaysia. Geografi är dock av underordnad betydelse, då öarna är obebodda och saknar mänskliga strukturer. Öarna är i juridisk mening att betrakta som terra nullius, det vill säga territorium som inte ägs av någon entitet, vare sig stat eller privatperson.
Det är förstås av den anledningen som Kina och andra makter i regionen anlägger sådana landmärken. Flygplatser är givetvis av militär betydelse, men används också för logistik och transport. I slutändan kommer internationell skiljedomstol att avgöra frågan, och då till den part som har de facto-kontroll genom sådan utbyggnad.
Det är av det skälet som Kina har uppfört staden Sansha (Tre sandar) på Mellersta sandöarna, för att kunna hävda att man har en kontinuerlig bindning till öarna. Det räcker alltså inte att man har bedrivit omfattande fiske kring dessa ögrupper i två tusen år, utan man måste ha en mer permanent installation för att kunna hävda denna rätt.
Kina gör således inget fel, utan agerar likt andra parter i tvisten målmedvetet mot sina ambitioner, i koordinerat samspel med Taiwan. Småningom kommer Södra sandöarna att tillhöra en brokig skara modernationer (främst Vietnam, som kontrollerar merparten), även i legal mening, och situationen kommer då att stabiliseras. Fram till dess gäller pionjäranda och vassa armbågar.
En busskonvoj stoppas på den afghanska landsbygden, och passagerarna frågas ut av beväpnade talibaner. Fjorton personer som är shiiter förs ut på vägen, och skjuts ihjäl av talibanerna, som ju är extrema salafister i sunnigrenen. Dessa wahhabister är fundamentalister och puritanister som eftersträvar den mest ursprungliga formen av islam, vilket vi förstås redan känner från burqans och kvinnoförtryckets Afghanistan – icke renläriga måste därför elimineras.
Även al Qaida och Islamiska staten hör till denna jihadistiska rörelse, där den senare rönt stora framgångar i de sargade Irak och Syrien; att avrätta personer som konverterar till en annan tro eller i övrigt inte ansluter sig till den rätta läran sker ideligen i dessa av krig förödda trakter.
I vår tid är det förstås så att islam står för nästan all religiöst inspirerad och motiverad terrorism och krigföring, men i mer historisk tid har kristendomen betydligt mer blod på sitt konto. Vi behöver bara nämna de flera hundra år långa europeiska religionskrigen, de många korstågen, judeförföljelserna, häxprocesserna, inkvisitionen, tvångskristnandet i koloniserade områden, med mycket mera.
Vi kan här notera att stridigheterna lika mycket har handlat om intern gruppering i katoliker, kristna och puritanister respektive sunni, shiiter och sufister som den kategoriska tillhörigheten i islam eller kristendom. Gemensam nämnare är här de abrahamitiska monoteistiska religionerna med sitt universella krav på underkastelse av den enda sanna guden, och vi har därför att monoteismen har medfört en mycket tragisk utveckling för mänskligheten varhelst den har praktiserats.
Inte Budda (佛陀, Fotuo) utan Budai (布袋), en chanbuddistisk munk.
Religion i Kina och i stora delar av Östasien skiljer sig här markant från denna hårda och omänskliga monoteistiska livsåskådning, dels för att dessa religioner i många fall i grunden är ateistiska filosofier utan särskilt behov av gudar, eller i andra fall är polyteistiska kulturella traditioner som med enkelhet kan integreras i andra läror. Ingen av de traditionella österländska religionerna kräver exklusiv tillhörighet, utan är mjuka filosofier som i stort är kompatibla med varandra, och som därför också praktiseras samtidigt av många.
Mazu (妈祖), Tianjin.
Därmed inte sagt att Kina har förskonats från religiösa stridigheter. Tvärtom finns en historia av förtryck av såväl buddism som kristendom, samtidigt som främmande läror som kristendom och islam emellanåt har ställt till med våldsam skada (exempelvis det kristna Taipingupproret). Förtrycket mot religionen har här så gott som alltid haft nationalistiska motiv, exempelvis Tangdynastins buddistiska utrensning, men ibland även strikt ideologiska, som under Folkrepubliken Kinas allmänna förföljelse under Kulturrevolutionen.
Tiantan (天坛), Beijing: Himmelsaltaret, en antik daoistisk helgedom
Däremot har den kinesiska staten sällan haft religiösa motiv för sådant förtryck, i alla fall inte sedan legalisternas tid då den kinesiska kejsardynastin tog sin början i konfuciansk och daoistisk renlärighet, särskilt under Han. Buddismen kom därefter inom ett par århundraden från Nepal, och transformerades snabbt till en speciellt kinesisk livsåskådning genom synkretism med den förhärskande daoismen och senare även med konfucianismen (och fördes sedan vidare till Tibet).
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
Senare dynastier, särskilt de mongoliska och manchuriska erövrarna i dynastierna Yuan (1279/1368) respektive Qing (1644/1911), har aktivt tagit ställning för buddism som statsfilosofi eller rent av statsreligion, men har för den skull inte krävt exklusivitet eller folkets underkastelse av läran. Dels för att en sådan tradition inte finns inom buddismen, dels för att Kina som federal stat betraktad alltid har varit pluralistisk med en mångfald etniciteter, språk, religioner och seder.
Dagens moderna regering i Folkrepubliken Kina stödjer numera aktivt buddismen, och även konfucianismen har fått en renässans i Kina, särskilt bland den moderna storstadsbefolkningen och bland intellektuella, och vi bevittnar här en konvergens i hela den sinokulturella sfären i regionen med avseende på de gamla traditionerna.
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
För folk i gemen fortsätter den polyteistiska folkreligionen att spela stor roll. Buddismen känner inga gudar, även om bodisattvor och liknande figurer ger ett visst inslag av metafysik och övernaturlighet, men samtidigt har buddismen likt tidigare daoismen tagit på sig att förvalta det stora religiösa arvet med förfadersvördnad och panteistisk shenism (神教, shenjiao). Det är inte så som i det kristnade Väst att sådana traditioner har utrotats, även om försök emellanåt har gjorts, utan de lever tvärtom starkt vidare.
När man betraktar denna religiösa kultur kan man i förstone se likheter med religiösa sedvänjor i kristendom och islam, exempelvis människor som ber. Men inte heller kinesisk folkreligion är en religiös tro i monoteismens mening, utan mer en form av riter och socialt kitt. Man kan identifiera gudar och väsen, men i stora drag är det en panteistisk och schamanistisk företeelse; betoningen ligger alltjämt på praktik, även i den starkt mytologiska folkreligionen. Bönen är förmodligen inte så självisk som i kristna sammanhang, utan mer en förhoppning om att göra rätt och vara god.
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
Hur många som praktiserar buddism och folkreligion är en smula diffust, eftersom vi här inte har att göra med statskyrkor med medlemsrullor i västlig mening. Snarare är man en del av en tradition, där vissa riter är ett naturligt inslag utan att man för den skull identifierar sig med en hel rörelse. En majoritet av Kinas befolkning, eller motsvarande 750 miljoner människor, uppskattas praktisera sådana folkreligiösa traditioner, medan runt en femtedel eller 200 miljoner ser sig som buddister. Inget av detta motsäger alltså att en förkrossande majoritet i Kina också är ateister.
Både kristendom och islam har gamla anor i Kina, men har egentligen ingen förutsättning att växa utöver en viss gräns om några få procent, helt enkelt för att dessa läror är relativt inkompatibla med den traditionella kulturen. Islam är etniskt definierat i Kina, med folkgruppen Hui som välintegrerad och uigurer i Xinjiang som mer svårintegrerade element. Med undantag för dagens separatism i de västra delarna har islam existerat ganska friktionsfritt i Kina sedan 600-talet, inte minst för att man har avstått från att missionera och istället koncentrerat sig på handel.
Wanghailou-kyrkan (望海楼教堂), Tianjin
Kristendom har en mer universell karaktär och har därför större dragning på kineser än vad islam har, något som delvis kan härledas till socioekonomiska faktorer; man kan känna samhörighet med det avancerade Väst och tro att kristendomen har del i framgången snarare än att man lockas av det underliga budskapet i sig – kristendom överförs ju över generationer genom främst kulturell indoktrinering i den mottagliga barndomen, snarare än att man som vuxen antar läran.
Även om sådana mekanismer ligger bakom en ganska stor kristen population i Sydkorea, som ju också är en del i den amerikanska hegemonin i regionen, finns ingen egentlig förhoppning (eller farhåga) om att ett missionens fält plötsligt ska breda ut sig för missionärer från Väst, ty sådan mission har aldrig varit särskilt framgångsrik i Kina; det har ingenting med staten att göra, utan med läran i sig.
Östra moskén (清真东大寺), Tianjin
Det finns annars gott om både kyrkor och moskéer i Kina, men de är i regel inte platser med en sjudande aktivitet, till skillnad från de många inhemska buddistiska templen. Det finns naturligtvis underjordiska huskyrkor som kontrast till de officiellt erkända protestantiska och katolska, men det är en sektliknande verksamhet som inte har någon vidare grogrund, och de konkurrerar om de vilsna «själarna» med motsvarande buddistiska sekter och pyramidspelsliknande verksamheter.
Katolsk kyrka (天主堂), Tianjin
Huskyrkorna är inte förföljda, så som kristen frikyrkohöger i Väst gärna hävdar, utan tolereras så länge man inte ställer till med subversiv verksamhet. Religion i Kina står som i andra länder under lag, och man har i Kina en långtgående religiös frihet så länge man inte har för avsikt att störa samhällsharmonin eller på annat sätt orsaka skada, sådan skada vi ideligen ser tillfogas samhällen av monoteistiska fraktioner, vare sig det rör sig om extrem islamistisk fundamentalism eller motsvarande kristna abortfundamentalister och politiskt aktivistisk frikyrkohöger.
Gandhiklanens Kongressparti imploderar som en sufflépannkaka, och får inte mer än runt 60 av de 543 mandaten i indiska parlamentet. I dess ställe stiger Indiska folkpartiet, Bharatiya Janata (BJP), som en raket, och får egen majoritet. Det är utfallet av gårdagens val i Indien, och ny premiärminister blir därmed Narendra Modi från Gujarat, en delstat som präglas av högre grad av industrialisering och tillväxt, men som även förknippas med nationalism och antimuslimska tendenser.
Man ska dock ha klart för sig att nationalism och etnoreligiösa motsättningar präglar hela Indien i mer eller mindre stor utsträckning, och Modis mandat bygger inte så mycket på nationalistiska incitament som att förbättra Indiens stagnerade ekonomi.
Här har Kongresspartiet under sitt långvariga regeringsinnehav utgjort en veritabel bromskloss, och de nödvändiga marknadsekonomiska reformerna kom inte igång förrän under 1990-talet. Än idag är protektionismen och korruptionen förödande för ekonomin; få investerare väljer att slå rot i Mumbai och Delhi, och faktum är att de heller inte är särskilt välkomna.
Indien kanske formellt är en demokrati, men faller ändå platt i varje jämförelse med den auktioritära östra grannen Kina, även vad gäller korruptionsnivån. En jämförelse mellan de båda uråldriga civilisationerna, som i historisk tid båda utgjort dominerande ekonomier i världen, berättar helt enkelt att demokrati inte är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Omvänt har ekonomisk utveckling alltid utgjort en förutsättning för utveckling av stabila demokratier.
Det är framförallt det kinesiska humankapitalet som är den avgörande skillnaden. Det konfucianska arvet i den kinesiska traditionen står här mot en religiöst mystisk världsbild i ett Indien med kastsystem och inneboende klasshierarki. Bara hälften av indiska kvinnor är läskunniga, medan Kina ståtar med i det närmaste universell läskunnighet för både män och kvinnor.
Kina har kommit betydligt längre i sin urbaniseringsprocess, och samlar runt hälften av befolkningen i städerna, medan motsvarande andel för Indien är en tredjedel. Urbaniseringsgraden är ändå fortsatt större i Kina. Den indiska befolkningstillväxten är nästan tre gånger så stor som den kinesiska, och medianåldern är 27 år i jämförelse med Kinas 36 år.
Därmed har Kina också en betydligt större arbetskraft (1.6x) än ett Indien som måste utbilda sin unga befolkning. Problemet är att man inte gör det i den utsträckning som behövs, och att arbetslösheten därmed blir betydligt större än i Kina. Resultatet blir arga unga män som deltar i etnoreligiösa stridigheter och upplopp, samtidigt som sociala problem som gruppvåldtäkter sprider sig i ett land som präglas av förakt för medmänniskor av lägre kast, av fel kön och så vidare.
Hälften av Indiens arbetskraft odlar fortfarande mark, medan industrin tar upp en femtedel av arbetskraften och servicenäringen en fjärdedel. I Kina är de tre grenarna jämnt fördelade, och man har således redan tagit steget från att vara en agrar nation till en industriell. Den kinesiska elproduktionen och motsvarande konsumtion är därmed fem gånger högre än i Indien, stålproduktionen sex gånger högre, och så vidare.
Densiteten är mycket större i Kina även med avseende på kommunikationer, medicinsk tillgänglighet och de allra flesta parametrar som kännetecknar ett modernt samhälle. Även om Kina har fattiga områden finns i landet inte alls den form av slum som präglar Mumbai och andra indiska storstäder, och Kina har heller inte Indiens problem med smittsamma sjukdomar, undernäring, barnadödlighet med mera.
För Narendra Modi och den regim han avser installera finns därför ett grannlaga arbete att utföra om man ämnar förbättra ekonomin och närma sig Kina. Modi måste först och främst undanröja protektionismen och göra Indien attraktivt för utländska investerare, som kommer med kapital och arbetstillfällen. Det ena ger sedan det andra, precis som tidigare i Kina, särskilt med avseende på social utveckling och utveckling av institutioner och infrastruktur.
Modi leder inte en diktatur och har därför inte samma handlingsfrihet som Li Keqiang och Xi Jinping, men icke desto mindre är egen majoritet plus uppbackning av ytterligare bundsförvanter ett gott utgångsläge för den som vill reformera ett Indien som gått i stå. Faktum är att Kina och Indien nu kan agera i bättre harmoni än tidigare, då Modi inte drar helt jämnt med den amerikanska regim som tidigare vägrat honom tillträde till landet.
