Låtsas för ett tag att du inte har en aning om språkliga begrepp som konsonanter, vokaler eller fonem, och att du lever i civilisationens framväxt under bronsåldern för fem tusen år sedan. Människan i Levanten hade sedan tidigare funnit ett sätt att tygla sädesslag, och kunde därför bli mer bofast. Istället för att leva i grottor byggde man underjordiska hus i lera, och de första samhällena växte fram när befolkningen ökade.
Under människans första 300 000 år hade man levt uteslutande som jägare-samlare i mindre band och stammar, och man hade inte haft något större behov av att föra räkenskap eller nedteckna saker för minnet. Man hade ägnat sig åt kultur via muntlig tradering, och de enda symboler man hade haft att göra med var enkla representationer av streck för antal samt betydelselösa geometriska mönster. Det är inte ens säkert att ett fullt utvecklat språk existerade innan den beteendemässigt moderna människan utvecklades vid -70 000.
Med större befolkning uppstår arbetsdelning, och därmed ett behov av att bokföra transaktioner. Produktion, handel, löner, lager med mera måste nedtecknas, då hjärnans minne inte räcker till och då det krävs någon form av organisation och kontraktuell säkerhet. Enkla piktogram som föreställer vanliga objekt nedtecknas i det medium man behärskar, vilket är lera. Piktogrammen föreställer boskap, sädesslag, föremål och så vidare, och man utvecklar någon form av numerisk kod för att hålla räkning.
Du, som lyckligtvis är son till någon i det styrande skiktet, slipper kröka rygg på fälten, och har att ansvara för bokföring i denna spännande tid (alternativt är dotter som ansvarar för religiösa bestyr). Bladet är oskrivet, och du har frihet att på egen hand utveckla den skrift som växer fram. Du är den som inte bara nyttjar befintliga symboler, utan emellanåt har att hitta på nya. Efter ett tag inser du att det blir rätt många symboler att hålla reda på, och att en del begrepp är mer svåra att representera, till exempel namn på personer i handel och arbete, personer som kan komma från andra traditioner.
Du börjar därför förenkla de rena piktogrammen till mer abstrakta former, och kombinerar dem i än mer abstrakta glyfer för snabbare skrift. Även om du har fått primitiv bildning har du små möjligheter att representera språket fullt ut med dina symboler, och du har heller ingen möjlighet att bära med dig lexikon på stentavlor omfattande över tusen symboler. Piktogrammen börjar därför anta en fonetisk karaktär när du vill representera något okänt med kända symboler, vars initiala ljudvärden antas som fonetiska element.
Den kilskrift du är med om att ta fram indikerar förutom stiliserade begrepp således även ljudvärden, ungefär som den senare kinesiska skriften, och är ett steg på vägen mot ett renodlat alfabet. Dina kolleger i Egypten har något motsvarande system på gång med utveckling av piktografiska hieroglyfer till ett mer fonetiskt system, och de har dessutom fördelen av att kunna nyttja pergament för sin skrift.
Närmare femton hundra år senare, vid -1700, föreligger som en vidareutveckling det renodlade fonetiska systemet hos fenicierna, ett sjöfarande semitiskt handelsfolk. Det feniciska alfabetet är en abjad, det vill säga ett alfabet bestående uteslutande av konsonanter, eftersom denna form passar semitiska språk väl. ’Vn svnsk kn fktskt skrvs md ’nbrt knsnntr ’ch ’lltjmt vr lslgt.
Semitiska språk har visserligen ett fåtal vokaler (vanligen a, u och i), men de används obetonade bara i skrift då det krävs förtydligande, eller för att lära barn läsa. När den feniciska skriften togs upp av grekerna genom handeln tillkom symboler för vokaler, dels genom en slump, dels för att grekiskan har så många fler vokaler och en annan syntax. Därmed var alfabetet fött.
I teknisk mening utgjorde den feniciska symbolen 𐤀 ett oxhuvud (’ālep), vilket i grekiskan blev ett Α (alfa) efter rotation nittio grader. Feniciska tecknet 𐤁 representerar på samma sätt ett hus (bēt), det vill säga B (beta); 𐤂 en käpp (gīmel), vilket blev grekiska Γ (gamma; G, C); 𐤃 en fisk (dālet), det vill säga Δ (delta; D), och så vidare. Bruket spreds till etrusker, latinare och andra med lokala anpassningar och variationer, och resten är så att säga historia.
Men den feniciska uppfinningen spreds vida omkring, inte minst till Indusdalen, där den gav upphov till brahmiskriften vid -400. I förstone tycks indiska skriftsystem förefalla helt väsensskilda, men de har alltså samma feniciska ursprung som det latinska alfabetet. Feniciska 𐤓 (rēš, huvud) blev grekiska Ρ (rho, R), vilket motsvaras av brahmis 𑀭 och devanagaris र. Feniciska 𐤈 (ṭēt, hjul) blev grekiska Θ (theta), brahmi 𑀣 (tha) och devanagari थ.
Sanskrit hade en annan fonetik än de semitiska språken, varför den brahmiska skriften anpassades efter dessa förhållanden. Brahmi och senare avledningar som devanagari är således konsonantalfabet med en grundvokal (a), och övriga vokaler märks ut med diakritiska tecken eller i förekommande fall självständigt. I en sådan abugida får man istället ta bort den inneboende vokalen vid behov.
I hindi är क (ka) en grundläggande stavelse, och konsontanen k erhålls genom ett diakritiskt tecken क् eller via regler. Andra vokalvärden fås med motsvarande tillägg, som का (ka:), के (ke), कै (kai), कि (ki), की (ki:), को (ko), कौ (kau), कु (ku), कू (ku:), र्क (rka) och कँ (kam). I modern hindi används stavelserna i princip som renodlade konsonanter, men i sanskrit nyttjades sammansatta konsonanter för att eliminera inneboende vokal. Exempel: क्या (kya:, vad) har ligaturen क्य (kya), som inte är samma som कय (kaya); धन्यवाद (dhanyava:d, tack) har ligaturen न्य (nya), som inte är samma som नय (naya); बुद्ध (buddha) har ligaturerna बु (bu) och द्ध (ddha), som är skilda från बउ (bau) respektive दध (dadha).
Längre österut dominerade emellertid ett logografiskt system som det kinesiska, vars ideografiska tecken bär på både betydelsebärande element och fonetisk information, om än ofullständigt. Rena piktogram som 日 (rì, sol) och 月 (yuè, måne) kan kombineras till 明 (míng, ljus; klar), som i sin tur kan nyttjas abstrakt, som i 说明 (shuōmíng, säga-klart = förklaring). Skriften passar sinitiska språk väl, eftersom de är analytiska och därmed i avsaknad av böjning, konjugation och andra egenheter – ett morfem motsvaras alltid av ett tecken.
Kinas dominans spred skriften till Japan, Korea och Vietnam, men den är mindre lämpad för dessa språk. Exempelvis japanskan har därför kompletterat skriften med stavelsealfabet som hiragana (ひらがな eller 平仮名) och katakana (カタカナ eller 片仮名). Stavelsealfabeten påminner om abugidor, men har även renodlade vokaler som あ (a), い (i), う (u), え (e) och お (o). Även om japanska kan skrivas fullständigt med kana, nyttjar man de kinesiska tecknen som baselement. Hiragana används istället för funktionsord och böjningselement. Satsen 私は学生です kan således dechiffreras som 私 (watashi, jag), は (wa, subjektmarkör), 学生 (gakusei, student), です (desu, kopula = är), med typisk blandning av tecken och stavelser i en komplex blandskrift.
Koreanskan är snarlik japanskan i grammatisk struktur, även om språken i övrigt saknar nära släktskap. Men Korea valde en annan väg genom att gestalta ett artificiellt särdragsbaserat fonemiskt alfabet från grunden. Vertikala vokaler ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i) representerar lågt register, horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) högre. Kombinera elementen för diftonger, ㅗ + ㅏ = ㅘ (wa, eller oa), eller lägg till ett streck för uppmjukning, ㅑ (ya), ㅛ (yo) och så vidare.
Det koreanska alfabetet hangeul har således funktionell fonetisk information inbyggd i de enskilda tecknen. Till skillnad från latinska och andra alfabet skrivs tecknen dock inte linjärt, utan kombineras i block till för Östasien typiska morfem: ㅎ ㅏ ㄴ ㄱ ㅡ ㄹ ger vid kombination 한글 (han-geul). Kinesiska tecken används numera bara för distinktion vid behov, men hangeul ärver alltså stavelseblock och morfembas från kinesiskan.
Vietnamesiska är i likhet med kinesiska ett analytiskt tonspråk, och kunde med fördel ha behållit de kinesiska tecknen. Istället infördes en latiniserad skrift under fransk ockupation, och den behölls vid självständigheten 1954, bland annat för att den medförde enklare undervisning. Exempelvis ordet modernisering skrivs numera hiệnđạihoá, att jämföras med kinesiskans 現代化 (xiàndàihuà).
Tanken att ersätta kinesisk skrift med ett alfabet har emellanåt väckts. Det vietnamesiska exemplet visar att det förvisso är möjligt, men att det knappast ger några andra fördelar än att sänka den inledande tröskeln. Den otympliga vietnamesiska skriften med sitt överflöd av diakritiska tecken är under alla omständigheter inte den bästa kandidaten.
Detta föranleder frågan om skriftsystem är helt utbytbara, och om något skriftsystem kan anses vara mer fördelaktigt än andra. Finns det något bästa skriftsystem? Den första frågan kan besvaras med ett nja, då exempelvis indoeuropeiska och syntetiska språk svårligen kan skrivas med logografiska tecken. Ändå har japanska och koreanska länge använt just kinesiska tecken i avsaknad av egen skrift, men till ett pris. Vietnamesiskan lär ursprungligen ha varit mer syntetisk med rika flektionsmönster, men språket transformerades av den kinesiska skriften – det är för all del möjligt att kinesiskan själv delvis är ett resultat av sitt skriftsystem.
Hindi kan skrivas med arabiska tecken, och kallas då urdu. Det finns heller inget som hindrar att ett alfabet ersätter abjader eller abugidor, utan det skulle förmodligen vara fördelaktigt, förutom i kulturhistoriskt och estetiskt hänseende. Inte minst skulle man slippa otympligheten i den stora mängden sammansatta konsonanter, eller den fonetiska osäkerheten i avsaknad av sådana. Men som det grekiska exemplet visar är vokalrika språk inte lämpade för abjader eller ens abugidor, även om ett stavelsealfabet som kana skulle kunna nyttjas. Olika språk har således olika fonetiska förutsättningar, och dessa avspeglas i skriftsystemet.
Alfabeten har fördel i att vara lättlärda och fonetiskt förhållandevis representativa, beroende på språk. Nackdelen ligger i att skriften inte hänger med i talspråksutvecklingen, och att ortografin blir lidande då äldre skriftformer används. Exempelvis h är numera stumt i romanska språk, och engelskans många varianter av uttal på -ough (eller svenskans sj-) förskräcker.
Logografiska skriftsystem som kinesiska har en betydligt högre tröskel med sina många tecken, men är å andra sidan beständiga över geografi och tid. Skriften är lika representativ oavsett dialekt, och äldre texter kan läsas utan större problem. Min egen erfarenhet av kinesiskan är att tecknen är ett mindre problem, och att svårigheterna snarare ligger i toner, uttal och mängden fasta uttryck. Om det inte funnes fördelar med tecknen skulle de ha skrotats för länge sedan, inte minst i Japan. Tecknen ger stadga.
Koreanska hangeul brukar framhållas som ett lysande exempel på lingvistisk innovation, men systemet är mindre lämpligt för språk med konsonantkluster, som germanska och slaviska språk. För tonspråk som kinesiska skulle ett särdragsbaserat system som hangeul behöva kompletteras med tonmarkörer, men problemet hur man särskiljer den stora mängden homonymer kvarstår. 请客 och 顷刻 är lätta att skilja åt, medan den alfabetiska representationen qǐngkè är identisk.
Tanken på ett enhetligt globalt skriftsystem är därför meningslös, då respektive språks fonemiska förutsättningar avgör lämpligheten. Även om ett system som IPA i princip skulle kunna användas, är det alltjämt inga andra än språkvetare som vill ta i ett sådant otympligt verktyg. Språk har inte bara till syfte att vara omedelbart fonetiskt klara, utan bygger även kultur, tradition och kontinuitet.
