Kategori: Ekonomi

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik

Demokratisering

Världens två folkrikaste nationer bildades båda i senaste reinkarnation i slutet av 1940-talet, med en tumultartad historik före och efter bildandet. Indien har under hela sin moderna existens utgjort en demokrati, medan Kina tvärtom har varit en diktatur.

De båda forna stormakterna följdes länge åt i ekonomisk utveckling, nämligen fram till 1980-talet, då Deng Xiaopings marknadsreformer och öppnande mot omvärlden initierade Kinas formidabla tillväxtresa, om än från väldigt låga nivåer. Indien har till dags dato inte följt Kinas exempel, utan har i stora drag en statskontrollerad socialistisk ekonomi, samtidigt som man tampas med stora mått av korruption – fattigdomen är utbredd, och landet är svårt efterblivet.

Av denna jämförelse kan man slå fast att demokrati inte tycks vara någon garant för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks inte heller ekonomisk utveckling vara någon garant för demokratisering, om man begränsar sig till det kinesiska exemplet – så här långt.

Men det finns andra studieobjekt alldeles i närområdet, varvid man kan notera att både Sydkorea och Taiwan demokratiserades runt 1990 efter en längre period som hårdföra diktaturer och industriella tillväxtfenomen. Singapore är ett annat exempel, men av mindre värde på grund av dess litenhet.

Japan tycks i förstone vara annorlunda, då det demokratiserades med tvång av USA efter andra världskriget, men man hade då haft en lång period av ekonomisk tillväxt under kejserlig diktatur, plus en längre sejour av imperialism i Korea, Kina och övriga Asien. Japan hade redan befintliga institutioner på plats, och kunde därmed bli ett ekonomiskt under som demokrati.

Numera är både Japan och Taiwan stagnerade ekonomier, medan Sydkorea alltjämt håller ångan uppe. Demokrati ger visserligen ingen tillväxt, men kan däremot hindra vidare sådan, beroende på hur den är utformad. I grund och botten är demokrati en ickevariabel, och det som avgör är graden av ekonomisk frihet.

Man kan tycka att Kina långt tidigare borde ha påbörjat marknadsekonomiska reformer, istället för att under de första trettio åren mest ställa till med politiska galenskaper. Men samtidigt som man på ytan utgjorde ett veritabelt gökbo lade man från första stund grunden till ett nytt Kina.

Medellivslängden 1949 var ungefär fyrtio år, och läskunnigheten i det utfattiga bondelandet blott femton procent – under sådana förhållanden går det inte att implementera en modern marknadsekonomi, och naturligtvis inte heller demokrati, utan man måste först reparera skador från decennier av krig, ockupation och elände.

När Deng tog befälet 1978 hade man uppnått de basala målen, och kunde därför växla system utan att skapa samhälleligt kaos. Det hör till Mao Zedongs förtjänster att han bidrog till att dana en ny grund, oaktat hans mindre goda vandel i övrigt. Det är för övrigt en kulturell egenhet för Kina att premiera bildning och humankapital, till skillnad från Indien, och det är en starkt bidragande orsak till skillnaden i utfall.

Frågan huruvida Kina småningom antar Sydkoreas och Japans väg kan besvaras med nej, eftersom de två staterna är amerikanska konstruktioner. Däremot gör man ingen hemlighet av att man sneglar mot Singapores valautokrati som modell, och det är nog en sådan form av demokrati som ligger i de framtida korten, nämligen när den ekonomiska tillväxten avtar och partiet inte längre har «himmelens mandat».

Det är till syvende og sidst en fråga för det kinesiska folket, och vi bör nog tona ned vår sjukliga besatthet kring att missionera demokrati världen över. Demokrati är en organisk påbyggnad efter ett stadium av stark ekonomisk tillväxt under diktatur, då erforderliga institutioner byggs, inte något som kan inympas hur som helst. Det är det som det indiska exemplet visar, och man ser det även i de flesta nyare demokratier, till exempel i Östeuropa och Sydamerika – det är talande att Chile först under diktatur fick ordning på sin ekonomi, och sedermera blev ett regionalt demokratiskt föredöme.

Den amerikanska och de europeiska demokratierna uppstod efter en lång tids ekonomisk tillväxt under brutal monarkisk diktatur, och möjliggjordes i grunden av kolonialism, expansion, slaveri och industrialisering. Det är därför inte jämförbara förutsättningar, och europeiska stater som Sverige kunde välja att bli demokratier genom att verka i en lämplig miljö för ändamålet.

Empiri visar alltjämt att demokrati i en eller annan form är en mer eller mindre oundviklig följd av ekonomisk tillväxt, och även Kina kommer tids nog att än en gång växla skepnad, mot folkstyre i någon form. Det är bara det att man är så mycket större än de små tigrarna Taiwan och Sydkorea, och att det därför tar längre tid – man har att dubbla ekonomin ett par gånger till innan så kommer att ske.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Multilateral ordning

Vi i Europa är ju speciella såtillvida att vi anser att våra «värderingar» är «universella», det vill säga inte bara utgör våra värderingar, utan implicit allas, alldeles oavsett vad andra tycker om saken och alldeles oberoende av kulturell och historisk kontext.

Det är analogt med att samma Europa tidigare tillbad en gud, som man på samma sätt ansåg var «universell», det vill säga utgjorde allas skapare, övervakare och domare vare sig de ville eller inte. Med denna «universella» religion ansåg man sig kunna ta «obebott» land i besittning och kuva infödingarna, eller för den delen kolonisera mer civiliserat territorium med väsensskild kultur.

Den moderna «universalismen» är en idemässig fortsättning på den tidigare monoteismen och kolonialismen, nämligen tanken att Europa är världens mittpunkt och världsalltets centrum, kring vilket allt annat snurrar. Europas «värderingar» är inte bara «universella», utan Europa är också den självutnämnda polis, åklagare och domare som tar på sig att utöva tillsyn av dessa «värderingar».

Europa – och i utvidgad mening koloniala europeiska avknoppningar som USA, Australien med flera – har således för vana att «bötfälla» nationer som bryter mot dessa «universella» regler och «värderingar», det vill säga att pytsa ut «sanktioner» mot länder, städer och andra organisationer och till och med individer som inte vill tillbe den moderna MR-guden och hens budord, i en sorts informell rättsordning.

Det har fungerat, för att Europa och Västvärlden under ett par hundra år har varit herre på täppan och med maktspråk kunnat betvinga nationer till lydnad och underkastelse. Men det fungerar inte längre, för att Europa och Västvärlden numera befinner sig i en mer multilateral ordning, vare sig man vill eller inte.

Visserligen kan sanktionsvapnet fortfarande användas mot mindre spelare som Belarus och för den delen även Ryssland, som trots dess väldiga yta är en ekonomisk dvärg. Men när man försöker samma sak med Kina kommer bollen numera omedelbart i retur.

Det fungerade även mot Kina 1989, då man beslöt inrätta ett vapenembargo, ty Kinas ekonomi utgjorde då bara drygt hälften av Rysslands, medan den i dag tvärtom är tio gånger så stor som Rysslands. Kina är samtidigt EU:s största handelspartner, och det är en ömsesidig ekonomisk ordning man inte vill äventyra.

När EU i mars beslöt «sanktionera» några lokala funktionärer i Xinjiang i protest mot vad man upplever som «människorättsbrott», kom således svaret med vändande post, och Kina beslöt sanktionera några random bråkstakar på den europeiska sidan. Oacceptabelt, ansåg EU, och blåste till strid – våra sanktioner är rättvisa, medan Kinas är orättvisa!

Men det här rör sig helt i symboliskt territorium, och är en sorts politiska «markeringar» utan praktisk betydelse. Samtidigt anser EU att det är en skymf att drabbas av sanktioner från det Kina man är så vant vid att sparka och skälla på, och man ser helt enkelt inte grandet i det egna ögat – man inser inte arrogansen.

När Kina så bryskt har tagit heder och ära av EU, måste man således svara på något lämpligt sätt, vilket skedde under gårdagen då EU-parlamentet beslöt «frysa» ratificeringsprocessen av det ingångna avtalet CAI.

Om du inte hörde detta på nyheterna är det för att vi fortfarande befinner oss i symbolikens sagoland, och utspelet har alltså ingen som helst praktisk betydelse, utan syftar mest till att radikala MR-jesuiter i parlamentet indignerat ska kunna fäkta mot väderkvarnarna och känna sig viktiga för en stund. Teatraliskt så det förslår!

Men när dammet väl lagt sig kommer parlamentet att «tina upp» avtalet igen, för att man är i lika stort behov av det som Kina, även om man gärna låtsas som att det är en flott «gåva» från världens europeiska mittpunkt till Mittens rike. Man kommer mangrant att ratificera avtalet, för att piskor kommer att vina i vartenda parti, under påtryckningar från tyngre nationella krafter, i synnerhet Frankrike och Tyskland – för du tror väl inte att EU är en demokrati, va?

För det finns inte på kartan att Kina drar tillbaka motsanktionerna. Man pekar här med hela handen mot EU och säger: sköt era egna jävla problem, och lägg er inte i våra! Man har helt enkelt fått nog av den varan efter ett par hundra år, och det är nu dags för EU och dess medlemsstater att förstå vad det är man egentligen har att göra med där borta i Asien.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Kinastrategin: premisser och konklusioner

Förhållandet mellan USA och Kina kommer att bli avgörande för den internationella utvecklingen framöver, och därmed även för vårt lilla land. Den nuvarande svenska hållningen är att lyda Washington att i utbyte mot militärt beskydd delta i konfrontation (exempelvis kring 5G), men den är inte hållbar på längre sikt. Sverige måste nyktra till och se världen för vad den är, och vart den är på väg – här följer några observationer för en sådan reviderad kina- och utrikesstrategi.

Premiss ett är att Kinas framfart inte plötsligt kommer att vända och ta en annan riktning. Det finns ett tungt moment i denna utveckling, som bara kommer att fortsätta tills ett nytt jämviktstillstånd uppnås, med Kina som världens överlägset största ekonomi. Det är en position USA har haft sedan 1870, och som man inte vill släppa ifrån sig – men man kommer att detroniseras, och är redan tvåa i termer av köpkraft sedan tio år tillbaka.

Premiss två är att världens största ekonomi även är störst på andra områden, inte minst avseende teknik, vetenskap, forskning och utveckling. Kina har redan tagit ledningen i ett antal fält, och även den utvcklingen kommer att fortsätta. Kina förfogar över en fjärdedel av världens arbetskraft i vetenskap och teknik, vilket ger ofrånkomligt avtryck i högteknologiska produkter på marknaden.

Premiss tre är att Kina självt avgör sin egen framtid, snarare än Washington eller Expressens ledarredaktion. Den attraktionskraft USA och västvärlden tidigare hade på kineserna är numera som bortblåst, dels som en följd av uppenbara problem i de egna demokratierna, urusel hantering av pandemin och en uppblossande rasism i pandemins spår, men framförallt för att det egna systemet levererar så mycket bättre i termer av ekonomi och stabilitet – kinesernas framtida styrelseskick är en sak för kineserna, och modellen är nog Singapore snarare än Sverige.

Premiss fyra är att världens största ekonomi förfogar över en militär styrka som inte kan betvingas, enkannerligen i det egna närområdet. USA och forna europeiska kolonialmakter kan inte i längden upprätthålla ett militärt hot i Kinas närområde, utan har att ge upp sådana ambitioner, eller möjligen bli konfronterade på likartat sätt – en kinesisk flotta utanför Los Angeles är annars otänkbart.

Premiss fem är att Kina inte är Sovjetunionen och således inte kan besegras med inneslutning eller liknande strategier. Kina kan inte besegras överhuvudtaget, varför tanken på konfrontation är missriktad från allra första början. Man har att erkänna en multilateral ordning, och att i den söka maximera sin egen vinning – med Kina, inte mot Kina.

Premiss sex är att Kina inte är en expansiv makt, och aldrig har varit. Det är ett land som har murat in sig självt mot attacker utifrån, och vid de tillfällen man har växt är det som en konsekvens av invasion utifrån (nomader, tibetaner och uigurer under Tang, mongoler under Yuan, manchuer under Qing). Man hade världens överlägset största flotta under 1400-talets Song, och kunde ha tagit den nya världen i anspråk innan västvärlden hade kommit på banan, men slöt sig istället traditionsenligt inåt.

Konklusionerna följer mer eller mindre automatiskt: samarbete snarare än konfrontation; ömsesidigt erkännande av respektive olikheter snarare än att söka tvinga på motparten det egna systemet och de egna förment «universella» värderingarna; acceptans av en multilateral ordning med Kina som given hegemon i Östasien.

Det innebär för Sveriges del att skaka av sig den sjukliga paranojan kring Kina som ett «hot», särskilt tanken att landet har ambitioner att utmana och ersätta USA på den globala arenan eller att lägga sig i svenska eller europeiska angelägenheter. Det innebär att ge upp den löjliga demokrati- och MR-missionen, och att sluta försöka uppfostra en stormakt. Det innebär att revidera perspektivet och inse att vi inte är i en styrkeposition och inte kan tala från ovan.

Det innebär vidare att vi gör bäst i att lära oss så mycket som möjligt om Kina, för att förstå dess kultur och bevekelsegrunder, och för att dra maximal nytta i handel och andra utbyten – det skiljer sig inte från hur vi agerar gentemot USA. Det innebär att vi bilägger tvister i frågor där vi saknar samsyn istället för att ställa ultimatum från en inbillad styrkeposition.

Det innebär att vi återgår till en traditionell diplomatisk, oberoende och alliansfri hållning för maximal avkastning istället för att söka konfrontation, särskilt om det är på den förlorande sidan – för många en svårförståelig tanke, men den klara verkligheten.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

Demografisk kris

Kinas befolkning har nått en topp med 1.41 miljarder invånare, enligt den sjunde befolkningsräkningen under Folkrepublikens styre. Vid den första räkningen 1953 hade man 582 miljoner invånare, och från 2022 kommer man att ha en stadigt minskande befolkning, likt Japan och snart även Sydkorea.

Den årliga befolkningstillväxten är bara 0.53 %, varför Indien inom kort kommer att gå förbi och bli världens folkrikaste nation. Fram till sekelskiftet kommer Kina att backa mot en miljard invånare, och även Indien kommer att tappa från 2060 från en topp närmare 1.7 miljarder medborgare.

Mönstret går igen från västvärlden, där barnafödandet har gått ned i takt med att rikedomen ökar. Man tenderar att investera mer i kvalitet än kvantitet, och i Kinas fall finns även en social norm att förhålla sig till. Därtill finns en uttrycklig lag om maximalt två barn per kvinna, förutom för minoriteter, och tidigare fanns en snävare gräns om ett barn per kvinna för att stävja den explosiva befolkningstillväxten.

Det innebär att en krympande yngre befolkning måste sörja för en växande äldre befolkning, vilket belastar ekonomin. Kinas fyrtioåriga dundertillväxt närmar sig därför sitt slut, om man enbart tar hänsyn till demografin. Man kunde här tycka att Kina omedelbart borde avskaffa tvåbarnspolicyn för att råda bot på problemet, men det finns förstås andra sätt att ordna tillväxt – en sak man naturligtvis planerat för sedan länge.

En anledning till att Kina har köpt Afrika, för att uttrycka det en smula vulgärt, är givetvis att säkra åtkomst till råvaror, men en annan faktor är att investera i kontinentens tillväxt, som därför kommer att förränta Kinas kapital och betala för den demografiska förändringen på hemmaplan.

När Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, kommer Kinas pensioner att betalas med den tillväxten, på ungefär samma sätt som svenska fonder har investerat i Asien – med den skillnaden att de kinesiska investeringarna inte är i papper, utan i fysiska tillgångar och därmed ger avsevärt högre avkastning. Även Nya sidenvägen syftar till att ge sådan extern avkastning.

Det gör att Kina kan se fram emot en tillvaro på toppen i bortåt tvåhundra år, varvid en ny dynastisk kris tar vid. Man måste då på nytt söka tillväxt på annat håll, eller på hemmaplan, för att hålla välfärden vid liv. Det är den ordning som gäller sedan medeltidens slut, tron på att investeringar alltid ger större avkastning med tid.

Det är den tron som gör banklån möjliga, och därmed investeringar. Men den bygger i sin tur på tillväxt i antingen befolkning eller i tekniska genombrott, och småningom lär båda dessa källor sina, i vart fall tillfälligt, kanske avbrutna av ett krig som återställer ordningen och punkterar bubblan.

Vad detta innebär för Europa är inte gott att veta. Här har vi sökt reparera den demografiska katastrofen med massinvandring, vilket har skapat nya problem utan att egentligen lösa de ursprungliga. Det är därför i Europa man har en demografisk kris, inte i Kina eller Asien i övrigt.

Kinas ekonomiska tillväxt rider på Afrikas befolkningstillväxt
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

丝绸之路: Nya sidenvägen

Fartyget Ever Givens grundstötning i Suezkanalen i veckan gav nog många en tankeställare om hur skört världens handelsnätverk är, givet att nästan all trafik går via den smala konstgjorda rännan i Mellanöstern, för övrigt ett ständigt instabilt område med invecklade geopolitiska spänningar, inhemsk terrorism med mera.

Kanalen har tidigare varit stängd under längre perioder då krig har rasat på Sinaihalvön med omnejd, men sedan Kina blev en dominerande handelsnation har problemet accentuerats. Således är det också Kina som har utvecklat en lösning för att kringgå beroendet av en enstaka farled för världshandeln, nämligen i form av ett bredare sjö- och landbaserat nätverk man ordagrant kallar Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, med referens till den klassiska sidenvägen (丝绸之路, sichou zhi lu) mellan Kina och Europa.

I kortform har det fått heta ett bälte en väg (一带一路, yi dai yi lu), och nätverket avser spänna över flera korridorer för järnvägar, vägar och sjöfartsleder, samt även regionala höghastighetståg i Sydostasien som en utvidgning till Kinas redan befintliga nationella nät. Därutöver tillkommer ledningar för olja och gas, bredbandssatsningar, strategiskt lokaliserade hamnar med mera, projekt som är av stort värde för deltagande nationer, inte minst i Centralasien.

Suezkanalen blir därmed bara en i raden av farleder, och redan nu går godstågen skytteltrafik mellan Kina och Europa, ett transportmedel som är betydligt snabbare och som har framtiden för sig. Till sjöss är även den kortare nordostpassagen över Ryssland en möjlighet, särskilt med klimatförändringar som ger mer isfri tid, samt förstås även Persiska viken, med vidare landtransport.

I ekonomiska termer är det ett vinnande koncept för alla parter, då handeln vidgas, diversifieras och påskyndas, och det är otvivelaktigt så att Kina kommer att kamma hem den större vinsten i egenskap av risktagare och konstruktör. I politiskt avseende finns flera effekter, varav en torde vara stabiliserande, särskilt i Centralasien och Mellanöstern.

Men en annan konsekvens är att Kina stärker sitt inflytande i såväl Sydöstasien som Centralasien, Mellanöstern och Afrika, och kanske även i någon mån i Europa, vilket är en utveckling som man i större delen av västvärlden inte vill se. Tvärtom söker man där begränsa Kinas inflytande, i någon missgrundad farhåga om att det är en «systemisk rival» som vill exportera sitt styrelseskick.

Den formen av auktoritärt styre saknar dock intressenter i Europa, men är förvisso ett alternativ för utvecklingsländer i exempelvis Afrika. Än sen – Europas värdegrundsmarinerade demokratimission i handeln med Afrika har just inte lett någonstans, medan Kinas mer rättframma handel har skapat infrastruktur och institutioner som i framtiden kan leda till ett mer folkligt styre när förutsättningarna finns på plats.

Vad är egentligen alternativet? Handeln måste utvecklas och breddas, och i Europa tar man varken initiativ eller utför några större infrastruktursatsningar. Det faller därför på Kinas lott att ta ansvar, och det lär bara vara en tidsfråga innan övriga Europa ansluter mer aktivt, utöver Italien, Portugal och samtliga östeuropeiska länder i 17 + 1.