Kategori: Ekonomi

Ett halvsekel har gått sedan Kina 16 maj 1966 inledde den stora proletära kulturrevolutionen, ett politiskt vansinne som pågick nominellt i tio år, men i realiteten under loppet av några år. I Kina är perioden benämnd «tio års katastrof», en hållning man har haft sedan landet 1978 tog en annan riktning mot ekonomiska reformer och öppenhet.

Partitidningen Folkets dagblad skriver i ett ledarstick att kulturrevolutionen var en rörelse som iscensattes av ledares (läs: Mao Zedongs) misstag, att den var fel i både teori och praktik, och att man måste lära av historien för att inte upprepa misstaget.

Exempelvis har ledargarnityrets mandatperioder försetts med en övre gräns för att personkulter likt den som omgärdade Mao inte åter ska kunna komma i dagen. Ändå finns det bedömare som menar att nuvarande president Xi Jinping försöker skapa just en sådan personkult, och att han är den starkaste ledaren sedan Mao Zedong.

Xi Jinping var annars själv ett offer för kulturrevolutionen, och ser knappast Mao som ett egentligt föredöme. Sant är att han har stärkt partiets makt och i viss mån kontroll, men knappast i syfte att göra sig själv till envåldshärskare, utan för att han likt sina företrädare ser partiet som den sammanhållande kraft som kan leda Kina framåt i nuvarande situation.

Man behöver inte citera ordförande Persson för att inse att stabilitet är nyckelordet i ett land som har potential att fatta eld i samma ögonblick som kontrollen brister. Det är just den våldsamma instabilitet och oro som präglade kulturrevolutionen och andra tidiga politiska kampanjer som Kinas kommunistparti söker sig bort från, och man har alltjämt som främsta ledstjärna att stärka ekonomin, för att bygga upp resurser som kan nyttjas för att utveckla landet vidare som en enhet, utan att drabbas av inre slitningar som i så många andra länder som har demokratiserats för tidigt.

Detta är som en konsekvens den diametrala motsatsen till den proletära klasskamp som då fördes av arg egendomslös ungdom, påeldad av en skicklig retoriker som Mao. När folk har egendom värderar man samtidigt politisk stabilitet desto mer, och Kinas nuvarande kryptokapitalistiska system tjänar således stabiliteten, tillsammans med en viss repression för att stävja missnöjet bland stora eftersatta befolkningslager.

Kulturrevolutionen var ytterst ett uttryck för Mao att åter gripa tag i och behålla makten, under en period då han faktiskt var på väg ut ur hierarkin, efter det fatala misslyckandet med det stora språnget 1958/1961, även om en rad andra faktorer bidrog. Därmed förstörde han sin egen historiska storhet av att ha enat landet, och han åsamkade samtidigt landet omfattande skada.

I mänskligt lidande utgjorde kulturrevolutionen inte samma dignitet som tidigare katastrofer i Kinas historia, men den skakade om samhället i sina grundvalar på ett sätt som inget tidigare. Förutom att ovärderliga kulturskatter och ett rikt kulturarv förstördes, sänkte man även landets förmåga att tackla de problem man stod inför genom att kringskära den intellektuella eliten och misshandla utbildningssystemet.

Universiteten stängdes under flera år, medan intellektuella skickades att mocka skit på landet för att bli riktiga arbetare. Samtidigt tog de revolutionära bönderna vid makten hand om ekonomin, med känt resultat. Karakteristiskt för den tidiga Folkrepubliken i allmänhet, och kulturrevolutionen i synnerhet, är den slagighet ekonomin upplevde, en instabilitet man inte fick bukt med förrän reformerna med början 1978.

Sedan dess utvecklas Kinas ekonomi med en betydligt mjukare profil, med viss slagighet kopplad till revolutionsliknande händelser som Himmelsfrids torg 1989, vilket också är orsaken till partiets agerande vid tidpunkten. Numera beklagar vi oss över «Kinas skakiga ekonomi», för att nyttja mediernas dramaturgiska begrepp, men sanningen är ju att både upp- och nedgångar är mjuka, stabila och kontrollerade i jämförelse med den jordbävningsliknande seismografkurva som tidigare registrerades i ekonomin.

Kasinobörsen SSE i Shanghai inledde året med två praktras om sju procent vardera, innan börsen stängdes med en ny stoppmekanism. En del menar att kortslutaren i sig bidrog till rasen, vilket har resulterat i att den redan har skrotats. Shanghai är mycket riktigt upp 2.8 % i skrivande stund, och det kan nog inte bara tillskrivas statliga stödköp.

Fallen i Shanghai drog emellertid med sig börser i resten av världen, trots att SSE har ringa koppling till vare sig den kinesiska realekonomin eller andra börser. Shanghai är en isolerad bubbla, som ännu inte är korrigerad ordentligt, och den kommer därför att rasa ytterligare. Stora ras får en dominoeffekt, dels då investerare tar det säkra före det osäkra, dels då handeln är global och i stora delar automatiserad.

Rasen stimulerar även opinionsbildningen, då opportuna skribenter tycker sig se ett slut för Kinas oerhörda ekonomiska tillväxt, en domedagsprofetia som länge hävdats av pessimistiska bedömare. Bland de mer humoristiska prognoserna är att Sverige i år kan komma att få större tillväxt än Kina, ett resonemang som bygger på den mediala konspirationsteorin att Kina friserar statistiken. Det kanske man gör, det kanske man har gjort hela tiden?

Proxyindikatorer av olika slag ger dock en tydlig bild av en långsam och kontrollerad inbromsning. Omställningen från industri och export till service och konsumtion är inte smärtfri, och kommer att generera ett antal vurpor. Däremot finns inget alls som tyder på att den kinesiska ekonomin skulle implodera ner till en normalnivå om 2 % tillväxt per år eller lägre inom den närmaste tiden.

Vän av ordning invänder att det hände i Japan, som efter mirakeltillväxt under en längre tid numera har nolltillväxt sedan tjugo år tillbaka. Det mönster man kan skönja är att tillväxtekonomier så småningom saktar in mot ett globalt medelvärde, och det kommer givetvis också att ske i Kina – frågan är bara när. Kina har växt med i medeltal 9.5 % sedan 1980, ett formidabelt världsrekord, med toppar om 14 % och dalar om 2 %.

Nuvarande trend är en utplaning i intervallet 6–7 %, vilket är en fortsatt mycket hög tillväxt från en redan relativt hög nivå. Givet att Kina ännu är så outvecklat på sina håll finns starka incitament för en fortsatt tillväxt på den nivån under en längre tid, samtidigt som landet ställer om sin produktion och energiförsörjning. När tillväxten är mättad kommer vanligen en skarp tvärnit ned mot nollan – men där är vi alltså inte än.

Men anta för resonemangets skull att Kina faktiskt närmar sig en mättnad. För världsekonomin skulle det innebära en period av omställning med betydligt mer turbulens än vad vi har sett den senaste tiden: en kraschlandning väl så hård som 2000 eller 2008. Det vill vi inte ha, så vi hoppas att Kina fortsätter att verka som lok för världsekonomin.

Å andra sidan vill vi att Kina ska omvandlas till en demokrati, något vi inte ser hända för närvarande. Det beror på att Partiet sitter säkert så länge ekonomin växer och folket kan förverkliga sina materiella drömmar. Man kan om man så vill se det som ett implicit samhällskontrakt, att folket avstår från politiken så länge ekonomin tuffar på.

Vad man kan observera är att övergång från diktatur till demokrati ofta sker vid kraftig ekonomisk avmattning, just för att folket då kräver förändring till det bättre. Ekonomiskt tumult i Kina kan mycket väl komma att leda till en minirevolution, där Partiet för sin egen överlevnads skull tvingas backa och genomföra demokratiska reformer. En isolerad studentrörelse kan kväsas, men inte den stora medelklassen.

Standardscenariot för Kina är just detta, men det ligger decennier framåt i tiden. Inträffar det nu skulle följdeffekten bli stor ekonomisk instabilitet i världen, och framförallt regional instabilitet. För att Kina ska kunna bli en demokrati kommer således många ekonomier att behöva knäckas. Det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig.