Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Politik

Enstatslösning

Hoppet om en tvåstatslösning så som uttrycktes av Förenta nationerna 1947 blir allt mindre för varje dag som går, då den israelitiska ockupationsmakten sedan dess inkorporerande 1949 kontinuerligt har roffat åt sig mark vigd för palestinierna, genom bosättning, annektering och etnisk rensning. Det pågående folkmordet i Gaza är bara den senaste fasen i denna utveckling.

Det har hela tiden varit sionismens mål att fördriva araberna och «ta tillbaka» land som inte har varit judiskt sedan år 70, då Rom fördrev bråkstakarna. Enbart med Västs hjälp har judarna lyckats med denna fördrivning, som ett resultat av dels «förintelsen», dels kristen uppfattning om det «heliga» landet.

Den judiska diasporan, som har verkat i Europa under knappt två tusen år och på kuppen blivit européer snarare än semiter, förbyts alltså i en palestinsk och allmännare arabisk diaspora som präglar den europeiska demografin, i kölvattnet av såväl israelitisk som amerikansk krigföring i Mellanöstern. Man kan på goda grunder hävda att detta utbyte inte har gynnat Europa.

Ändå framhärdar Europa i sitt märkliga stöd till judestaten, även då Tel Aviv med berått mod bedriver etnisk rensning och slakt på palestinier i Gaza. En del europeiska stater har visserligen sent omsider anslutit till resten av världen genom att erkänna Palestina, men samtidigt vill man inte riktigt klämma till Israel med sanktioner och andra medel, så som man gärna gör mot Ryssland.

Det rör sig därför om fingerad oro och låtsad bekymran om det palestinska folkets väl och ve. I praktiken stödjer man alltjämt fortsatt annektering av palestinsk mark, för allt vad det är värt en enstatslösning under en etniskt definierad stat i vilken araber blir en andra rangens medborgare.

Inte så få figurer har redan deklarerat att enstatslösningen redan i praktiken är förhandenvarande, och att det nu bara handlar om att låta krossen få verka under ytterligare en tid. Att långsamt sticka kniven i offret, medan omvärlden passivt ser på. Finish the job, som Trump säger.

Realismens hårda skola har därför att sionisterna tycks vinna, och att ett «Storisrael» därmed upprättas i regionen, omfattande territorier som judendomen aldrig någonsin har kontrollerat, inklusive Gaza. Åt detta går inget att göra, så länge USA och Bryssel håller Netanyahu om ryggen.

Men över längre tid – sekler – kan en anakronistisk etnostat nog inte upprätthållas, och därmed blir det en fråga om enkel demografisk aritmetik. Araber utgjorde 11.3 % av befolkningen i Israel 1961, men 21.2 % sextio år senare. Skulle den palestinska diasporan ta plats i en israelisk stat – vilket de enligt internationell lag har rätt till – skulle judarnas led snabbt tunnas ut, och den demografiska utvecklingen småningom resultera i arabisk majoritet.

På längre sikt kan man därför skönja en palestinsk enstatslösning, då Israel imploderar under sin egen förruttnelse. Det liknar på sätt och vis hur varje angripare i Kina efter en tid har svalts av den kinesiska kulturen, i allt från xiongnu och mongoler till manchuer, och ett liknande öde väntar därmed judarna. If we can’t get them out… we’ll breed them out.

Kategorier
Europa Politik

Fonop i Medelhavet

Den svenska klimatflickan har åter gjort sig själv till huvudattraktion genom att segla till Gaza med förnödenheter. Förstås i sig en god sak, men det handlar mer om att sätta sig själv i fokus än att faktiskt göra skillnad. Därmed handlar även mediedramaturgin mer om den vänsterextremistiska klimataktivisten än om folkmördarstatens illegala blockad av Gaza.

Den judiska etnostatens mål att svälta ut den palestinska befolkningen på Gaza har varit uppenbart sedan 1990-talet, då Klimat-Greta ännu inte var påtänkt, och själva sjöblockaden har pågått sedan 2007. Ship to Gaza arrangerades först 2010, men har följts av ett flertal andra expeditioner, medan den vänsterextrema miljöflickan fortfarande satt med sina löjliga plakat.

Intresset för Palestina fanns således inte uttryckt då, utan har blivit ett senare verktyg för att kapitalisera på rollen som proffsaktivist. Det ligger i sakens natur att man måste förnya sig, och då Klimat-Greta och hennas ekoterrorister mer eller mindre försvann från rampljuset under pandemin, kläcktes denna nya affärsmodell.

När nu miljöflickan åter sitter bakom lås och bom i apartheidstatens hålor, kan hennas vidare öde lämnas därhän, ty inte ett hår kommer att krökas på hennas majestäts huvud; därom kan vi vara försäkrade. Istället bör fokus ligga på det faktum att ockupationsmakten överhuvudtaget tillåts att bedriva sjöblockad under arton års tid utan att världssamfundet griper in.

Förenta nationerna har naturligtvis betecknat blockaden som fullständigt illegitim, men det är en tandlös organisation som ständigt utmanövreras av den amerikanska skurkstaten genom vetomekanismen. Washington stödjer Israel oavsett vad judestaten än gör, och man står således bakom blockaden.

Därmed kan inte heller EU göra något, eftersom unionens länder står under amerikanskt vasallskap. Samtidigt har även EU en högst märklig låt gå-princip kring den israeliska skurkstatens pågående ockupation och folkmord, ett fenomen som har sina rötter i den «skuld» Europa känner sig ha kring den så kallade «förintelsen», en psykologisk spärr som har slagit alldeles slint när man nu står med armarna i kors då judarna har blivit sina slaktares arvtagare och med berått mod anställer en förintelse i Gaza.

Svensk folkmordshöger uttrycker således, genom utrikesminister Stenergard (M), att klimatflickan och hennes medaktivister inte borde fullfölja seglatsen, utan ta sig till andra hamnar. Tidöregimen ställer upp en helt låtsad bekymran kring det palestinska folket, utan att gå in på grundorsakerna till eländet. Man vill likt USA att Israel faktiskt ska ta över hela Palestina, men kanske utan det åtföljande folkmordet.

Man ska här betänka att moderatregimen numera faktiskt har en «indopacifisk strategi», med utvecklade planer för att delta i provokationer av Kina på andra sidan jordklotet, inklusive att delta i «navigeringsfrihetsoperationer» (fonops) kring den kinesiska kusten, faktiskt ytterst att gå i krig med Kina om provinsen Taiwan. Så är villkoren för att vara amerikansk vasall.

Men någon motsvarande «strategi» för att hålla vårt eget Medelhav i Europa öppet för motsvarande navigeringsfrihet finns inte, trots att det alltså är här (och inte där) som en permanent blockad föreligger. Italien och Spanien har visserligen skickat ett par fartyg att eskortera flottiljen, men de verkar alltså inte ha ingripit när ockupationsmakten bordade fartyget och tog vänsteraktivisterna till fånga.

Sådana tomhylsor duger faktiskt inte, utan det är hög tid för Europa att se vad det är som pågår och inse att man själv är en del av problemet, att unionen implicit låter folkmordet ske. Det ska ligga på Europa att värna sina farvatten – snarare än kinesiska – och därmed vore det en angelägen uppgift att stationera en EU-flotta i området för att säkerställa navigeringsfriheten till och från Gaza.

Det är att upprätthålla internationell lag, och Israel kan inte göra ett skvatt åt saken. Skulle man gå i krig med Europa då, eller vad är tanken? Det är alltså det Stenergard och tidöregimen, likväl som oppositionen och övriga ministärer runt om i Europa borde göra, att för en gångs skull agera där det behövs.

Om inte Europa kan eller vill, kanske Kina skulle kunna skicka en konvoj för att upprätthålla navigeringsfriheten på medelhavet?
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Sverige förfaller, Kina utvecklas

Dalbrobron i Vänersborg stängs i nio månader. Bron i Rusele i Lycksele stängs i flera månader. Bro i Deje stängs av under hela sommaren. Så har rubrikerna haglat under sommaren. Pendlare, förskolebarn med flera får ta omvägar på flera mil under tiden det saktfärdiga arbetet pågår.

Till det kommer förstås den ständigt utsatta tågtrafiken, som regelbundet är antingen försenad eller inställd. Undermåliga vägar som rasar samman. Något nytt byggs överhuvudtaget inte med avseende på infrastruktur, och det som finns är ofta i dåligt skick.

Så ligger landet i moderatregimens Sverige, som ju har sin Ukraïna först-policy och i övrigt inte gör ett skapandes grand för att sätta fart på ekonomin och utveckla Sverige. Man är mer intresserad av att klippa band på prideparader och på annat sätt godhetssignalera än att sätta spadar i jorden.

Detta ska kontrasteras med Kina, som bygger allt från höghastighetståg och massiva broar till nya energianläggningar i ursinnigt tempo. Under gårdagen öppnade man världens högst belägna hängbro i ravinen Huajiang i Guizhou, belägen på 625 meters höjd och med en längd om 2 890 meter, ett ingenjörsmässigt mirakel.

Huajiangs ravinbro (花江峡谷大桥, Huajiang xiagu daqiao) i Guizhou (贵州).

Under året har man färdigställt ytterligare tre sådana broar med över kilometerlångt spann, två i Nanjing, en i Guizhou, samtidigt som mindre projekt är oräkneliga. Guizhou är en bergig provins som mer eller mindre saknar flack terräng, och dess 32 000 broar är därför helt nödvändiga för effektiv transport. Hälften av världens högsta broar finns således i provinsen, som samtidigt är Kinas fattigaste.

Landet i övrigt förfogar över en miljon broar, varav nittio av världens högsta samt förstås världens längsta, den 165 km långa Danyang–Kunshan-bron (丹昆特大橋, Dan-Kun teda qiao) i Jiangsu. Det är motsvarande femtio gånger fler broar än i Sverige, på en yta som bara är tjugo gånger så stor.

Sverige har förvisso ändå ganska tät population av broar, och ett projekt som Öresundsbron är ägnat att inge viss respekt och stolthet. Men sådana byggnationer sker inte längre, och om man ändå försöker blir prislappen astronomisk och byggtiden utsträckt i det oändliga. Huajiang-bron tog tre år att bygga, i jämförelse, till en bråkdel av kostnaden att bygga Öresundsbron.

Det är alltså riktningen man ska ta fasta på, den riktning med vilken Sverige förfaller och den riktning med vilken Kina utvecklas. Ta till exempel Chongqing östra (重庆东站, Chongqing dongzhan), världens största järnvägsstation, som blev färdigställd i juni i år, som kompletterar världens tredje största station i samma stad, Chongqing västra (重庆西站, Chongqing xizhan). Medan man i Sverige inte ens förmår underhålla den 1800-talsmässiga rälsen, och förstås än mindre bygga ut järnvägen. Eller ens uppföra kärnkraftverk.

Sverige och Europa förvandlas därför sakteliga till den nya tidens u-länder under avindustrialisering, energikris och katastrofalt usel politisk ledning, medan forna u-länder som Kina tar täten i den fortsatta utvecklingen. Vad vill du göra åt det?

Chongqing östra (重庆东站, Chongqing dongzhan).
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Moldavien nytt Euromajdan?

Moldavien går till val under söndagen, med undantag för större delen av Transnistrien, som denna gång har uteslutits i ett försök att solidifiera makten för EU-vänliga regeringspartiet PAS. Utvecklingen är därmed en parallell till den under Euromajdan i Ukraïna 2014, då extern inblandning från Bryssel och Washington resulterade i en statskupp och åtföljande rysk inblandning i Donbass och Krim.

EU har sina smutsiga fingrar även i detta val, med tillresta västpolitiker som varnar för «rysk inblandning». Sådan finns givetvis, men den bleknar i jämförelse med det politiska och finansiella stöd som europeiska insititutioner erbjuder, inte minst i form av medier och andra plattformar.

Lilla Moldavien är inklämt mellan Ukraïna och Rumänien, och därmed av geopolitisk betydelse för såväl Ryssland som EU under de omständigheter som för närvarande präglar kontinenten. I Rumänien ogiltigförklarade man helt enkelt valet när «fel» kandidat vann, men i Moldavien har man betydligt fler smutsiga metoder i omlopp redan innan valet.

Två dagar innan valet äger rum uteslöts republikanska partiet PRIM under anklagelser om illegal finansiering. Även partiet PMM uteslöts på grund av att man hade för få kvinnliga kandidater. Tidigare under sommaren uteslöts euroskeptiska ȘOR. Alla tre partierna lutar mer åt Ryssland än åt Väst, och man följer här uppenbarligen den tyska diktaturens strategi av att försöka förbjuda oppositionen.

Opinionsläget är nämligen sådant att småpartierna och dess koalitioner ser ut att bli vågmästare. Proeuropeiska Aktions- och solidaritetspartiet (PAS) hämtar hem 33.6 % (40 mandat) i en undersökning, medan Patriotiska elektorblocket (PEB) får 33.9 % (41 mandat) i samma mätning. Nu förbjudna PRIM ingick i PEB.

Politiska alternativblocket (Alternativa) är ett socialdemokratiskt proeuropeiskt parti, men anklagas av PAS för att vara «proryskt», anklagelser som avfärdas av externa observatörer som ett försök av PAS att framställa sig som det enda proeuropeiska partiet. Alternativa samlar 9.8 % (11 mandat) i mätningen.

Kvar finns Vårt parti (PN), ett vänsterpopulistiskt socialkonservativt parti med dragning åt Ryssland. Partiet får 7.4 % (9 mandat) i undersökningen. Proeuropeiska blocket PAS + Alternativa räknar då 51 mandat tillsammans, om man överhuvudtaget skulle kunna regera tillsammans, medan euroskeptiska PEB + PN får 50 mandat.

I ett sådant jämnt läge kan uteslutningen av PRIM visa sig vara avgörande, men det kan också slå alldeles fel och gynna oppositionen. Moldaverna lider nämligen av hög inflation och låg tillväxt, och regeringspartiet PAS har bara infriat drygt hälften av sina tidigare vallöften.

Men eftersom man har uteslutit över hundra valobservatörer från en lång rad länder, har man det slutliga trumfkortet på hand, nämligen att rigga valet och i värsta fall ogiltigförklara det så som tidigare i Rumänien. Det är gängse praktik i den här typen av labila valautokratier, men så länge resultatet utfaller till Bryssels fördel applåderas det av eurokraterna.

Moldavien gränsar mot sydvästra Ukraïna och nordöstra Rumänien, utan åtkomst till Svarta havet. Rysk gas är en komplicerande faktor, likväl som den ryssvänliga utbrytarrepubliken Transnistrien.
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland

SVT regimens redskap

Någon nyhet att regimtelevisionen SVT skulle vara just en regimtelevision som går regimens ärenden är det kanske inte för alla, men sällan kommer detta faktum i dagen så väl som under gårdagen, då regimtelevisionen meddelade att man vid statsteveunionen EBU:s omröstning i frågan inte kommer att ta ställning mot folkmördarstaten Israels deltagande i schlagerfestivalen.

Frågan är inte heller ny, utan bubblade upp i debatten under föregående år, då regimtelevisionen anordnade schlagerfestival tillika folkmordsfest på hemmaplan. Men sedan dess har ett helt koppel människorättsorganisationer slagit fast att den judiska folkmördarstaten begår just folkmord, samtidigt som en rad europeiska nationer har fått nog av sagda folkmord.

Med avseende på de europeiska statstelevisionernas lägereldsteve innebär det att flera medlemmar i EBU därmed har aviserat att man ämnar dra sig ur evenemanget om den judiska apartheidstaten får delta, och därav hålls en omröstning. Ryssland uteslöts 2022 under ett sådant förfarande, och svensk regimtelevision valde den gången att ansluta sig till bojkotten.

Den gången var det alltså inte så noga med att «inte ta politisk ställning», utan man tog helt enkelt regimens linje i frågan som utgångspunkt. Så även nu, då folkmordshögern i Tidölaget står på folkmördarstaten Israels sida och gör allt vad man kan för att förhala hjälpsändningar och annat bistånd samt öppet betecknar demonstranter mot Israel som «odjur» eller «vänsterns svans».

Detta är inte en fråga om vänster eller höger, utan om för eller emot folkmord. Judestatens folkmord är i varje objektiv bedömning hundrafalt värre än en reguljär militär konflikt, och det såväl Tidöregimen som dess propagandaorgan nu gör är att legitimera detta folkmord genom att låstas vara “neutrala» och «inte ta politisk ställning». Dubblare kunde måttstockarna inte vara.

Marionetten Anne Lagercrantz är därvid regimens lydiga redskap, och följer dess påbud, om inte i detalj så i vart fall på ett övergripande plan. Man linjerar med etablissemangets synsätt, och därmed finns inte heller vad man brukar kalla «redaktionell frihet». Det är helt enkelt en renodlad statstelevision som aldrig har gått emot etablissemangslinjen, och aldrig heller kommer att göra det.

För detta vidriga regimskräp ska medborgarna inte behöva betala via skattsedeln, utan skiten kan finansieras av dem det berör, de som vill prenumerera på eländet. Än bättre är att bara lägga ned verksamheten, ty i en demokrati finns inte utrymme för regimmedier, det är sådant som hör diktaturer till.

Vänster eller höger har ingen tillämpning här, utan bara frågan om man är för eller emot folkmord. Regimtelevisionen SVT har just deklarerat att man är anhängare av genocid, det vill säga gått på Tidöregimens linje.