Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Du betalar kriget

Moskvas specialoperation i Ukraïna har nu pågått i tre och ett halvt år, snart tangerande första världskriget i både tid och karaktär av utnötningskrig. Givet de låsta positionerna lär kriget pågå ytterligare ett bra tag, och den som finansierar döden på slagfältet är ingen mindre än du.

Det totala militära stödet till Ukraïna uppgår för närvarande till 150 miljarder euro, med USA som största givare. EU:s totala nota landar på 132 miljarder euro, med bud på mer, särskilt som Bryssel har lovat Trump att binda upp sig för stora amerikanska vapenköp. EU:s militära stöd räknas till 63 miljarder euro.

Den årliga amerikanska vapenförsäljningen till EU uppgår numera till 58 miljarder euro, upp från bara lite drygt två miljarder euro före kriget. Paketet avspeglar inte bara stödet till Ukraïna, utan även den massupprustning som för närvarande pågår i Europa.

Vi har alltså en situation där europeiska skattebetalare – du – hostar upp dryga summor för att bekosta kriget i Ukraïna. Det gör du så gärna så, allt för ge POOH-tin en läxa han aldrig glömmer! Och så vidare.

Men det är bara en del av ekvationen, ty i det andra ledet finner vi motsvarande stöd till Ryssland, indirekt i form av köp av fossilt bränsle. Den summan uppgår för närvarande – och håll i dig nu – till 215 miljarder euro, eller 62 % mer än det sammanlagda stödet till Ukraïna.

Man sprängde visserligen Nord stream för att tvinga in Tyskland i fållan, men faktum är att EU tre och ett halvt år in i kriget alltjämt är Rysslands största importör av naturgas, omfattande 50 % av den ryska exporten av flytande gas samt 35 % av den rörledda exporten. Siffrorna döljer dessutom det faktum att en stor del av den olja som EU köper ursprungligen är rysk, men bearbetad i något transitland.

Kjolstygen i Bryssel har dock visat «stor handlingskraft» genom att nu äntligen, och för vilken gång i ordningen är okänt, ha klubbat igenom en utfasning av gasen, vilket ska ske senast 2028. Det är ytterligare tre år av krig, förutsatt att man får med sig Ungern och Slovakien på tåget (det får man inte).

EU:s medborgare betalar alltså dubbelt genom att först köpa vapen av USA, och därefter köpa gas av Ryssland, som för intäkterna producerar och köper vapen som används mot de amerikanska i Ukraïna. Vad får du då för pengarna?

Förutom en halv miljon döda och långt fler skadade förstås ett svart hål som fortsätter att sluka resurser, samt som följd energikris, industrikris, nolltillväxt, arbetslöshet, politisk instabilitet, social oro och misär i största allmänhet. När det sen går upp för allmogen att POOH-tin ändå vinner kriget, trots Paasikivis försäkran om motsatsen, lär det knytas händer i fickorna och gnisslas tänder…

Det är en missuppfattning att Rysslands ekonomi skulle vara på väg mot en kollaps, eller kanske snarare ett utryck för propaganda.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Statsmännen Putin och Orbán

För fortsatt krig är EU och dess marionett i Kiev, den korrupte kokainisten Zelenskyj. Bryssel skulle kanske hävda att man är för fred, men på Ukraïnas villkor. Det är emellertid en ekvation som inte går ihop, då Ryssland inte har för avsikt att lämna tillbaka territorier, och då Ukraïna inte heller kan ta tillbaks dem. Sådan är verkligheten.

Den store rorsmannen i Kreml, Vladimir Putin, har emellertid generöst erbjudit att lämna tillbaka delar av Zaporozje och Cherson till Kiev, i utbyte mot att man får hela Donetsk och Lugansk. De senare oblasten, som sammanfattas i Donbass, är de territorier striden har gällt från början, då den ryska majoriteten därstädes har behandlats illa av Ukraïna.

Trump är förstås med på tåget. Under ett tredje möte i Washington lär Zelenskyj och Trump åter ha råkat i luven på varandra, denna gång om just denna stridsfråga. Trump menar alltjämt att Zelenskyj bör ta erbjudandet, ty något bättre erbjudande kommer han aldrig att få.

Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Det gäller inte minst EU, som vägrar kompromissa, och sturskt lovar att «stå med» Zelenskyj till det bittra slutet. Man nyttjar alltså ukraïnierna som brickor i ett geopolitiskt spel, trots att man på någon nivå måste inse att Ryssland kan hålla ut betydligt längre och att spelet därför är förlorat.

Putin menar säkert allvar, och man (nämligen EU) skulle kunna tolka det som ett svaghetstecken, att Ryssland är på väg att tappa kraften. Men mer troligt är att Vladimir kastar ett ben till de rabiessmittade byrackorna i Bryssel för att se hur de reagerar, viss om att de ändå inte kommer att godta förslaget.

Då har han visat prov på god vilja, medan EU och dess marionett Zelenskyj fortsätter med sin ohemula kompromisslösa hållning. Det är alltså Putin som visar sig vara den skicklige diplomaten och statsmannen, medan krigsivrarna i Bryssel gräver ned sig än djupare i skyttegravarna. Omvärlden noterar.

Kriget lär därför fortsätta, om man inte är beredd till en sådan kompromiss. En sådan skulle i så fall kunna utverkas i Budapest, under ledning av den andre statsmannen i Europa, Orbán Viktor (med ungersk namnordning). Putin och Trump ska nämligen träffas där, och kanske Zelenskyj då tar del i samtalen.

Med Orbán förhåller det sig så att han talar med alla och har goda relationer med såväl USA och Ryssland som Kina, till skillnad från snobbarna i Bryssel, som fnyser åt allt och alla i sin omotiverade hybris. Det är en förutsättning att samtala med andra om man vill ha resultat, ty utan förhandlingar avgörs saken i slutändan på slagfältet, naturligtvis till Rysslands fördel.

Därför vore det bra om Putin och Zelenskyj kan träffas öga mot öga och diskutera mer pragmatiskt, utan att kjolstygen i Bryssel lägger sig i eller smider fler ränker. Det får faktiskt räcka nu, det har länge varit hög tid att dra ett streck i sanden (eller frontlinjen) och gå vidare. Nu får Zelenskyj sin bästa chans härtill, med en större yta än han eljest hade kunnat önska sig. Ta den!

Kategorier
Europa Kina Politik

Töväder med Kina

Moderatregimen har inte fått mycket uträttat, och får nog räknas till de sämsta av svenska ministärer någonsin. Låg tillväxt, hög arbetslöshet, inflation, oförmåga att hantera kriminaliteten, fortsatt hög invandringstakt, fortsatt haveri i elproduktionen och så vidare präglar dess arbete, och det är mer eller mindre givet att valet vinns av Anderssonskan.

Men i elfte timmen lyser den grådaskiga och regntunga himlen fullkomligen upp av den goda nyheten att Sverige sent omsider omfattas av förenklade visumregler med Kina. Det är i sig gott, men den vidare innebörden är att regeringen därmed har ansträngt sig att tina upp de djupfrysta relationerna med Beijing.

Under flera år har regim efter regim tuffat till sig mot Zhongnanhai, i den barockt naiva tron att man skulle ha framgång genom att trilskas och tjura som en femåring i trotsåldern. Istället har man drabbats av kalla handen och mer röd tejp i relationen, vilket inte minst drabbar näringslivet, men förstås även vanliga medborgare.

I fonden har legat debaclet med den «store poeten» Gui Minhai, en kolportör som från sin bas i Hongkong illegalt smugglade snusklitteratur till fastlandet och idkade förtal mot Xi Jinping i sina kioskromaner enkom för snöd vinnings skull. Diktaren i förment nobelprisklass hade dessförinnan på meritlistan en smitning från ett villkorligt straff i Ningbo, efter att därstädes rattfull ha bragt en ung kvinna om livet.

Dessa omständigheter talas det inte alls om i storkukstabloiderna, där man fortfarande betraktar «Minhai» (man är du med Gui) som en hjälte med stort mod, men vars persona från början till slut präglas av fuffens, bedrägeri och utnyttjande. Exempelvis fick han svenskt medborgarskap i egenskap av «dissident», men han var aldrig en del av 1989-rörelsen, utan utnyttjade händelsen till egen fördel då han befann sig i Sverige som forskarstudent.

Från kinesiskt håll kan man givetvis inte tolerera att skräniga svenskar på så lösa boliner helt underkänner dessa premisser och i stort avfärdar hela Kinas rättsväsende. I själva verket lär de tjuriga svenska protesterna ha resulterat i att Gui fick ett betydligt hårdare straff, nämligen för att statuera exempel.

Vad Maria Malmer Stenergard (M) har sagt i sina diskussioner med Wang Yi (王毅) är inte känt för utomstående, men man kan läsa mellan raderna att hon pliktskyldigast har tagit upp saken men i övrigt låtit förstå att Sverige är berett att gå vidare. I annat fall skulle inte dessa positiva signaler från Beijing komma.

Det är i så fall en fjäder i hatten för Malmer Stenergard och regeringen, och ett bevis på framgångsrikt diplomatiskt arbete. Det betyder att man sent omsider och långt om länge har insett att lilla Sverige inte har råd eller resurser att bråka med Kina, utan tvärtom beror av goda relationer med landet, särskilt i ljuset av Trumps handelskrig och Europas fortsatta kräftgång.

Denna pragmatiska hållning kan vidare faktiskt innebära att Gui släpps i förtid, och då har man demonstrerat att tyst diplomati är så oerhört mycket mer effektivt än skränig aktivism under förljugna former under slaskpressens ledning och med benäget bistånd av hökaktiga politiker. Man har kanske nu lärt sig hur man ska umgås civiliserat med Kina, och det kan bara vara positivt.

Jag lyfter på hatten, bockar och bugar mig.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Splinternet

Bidenregimen införde som bekant exportkontroll kring all avancerad chipteknik med minsta del som har amerikanskt ursprung, vilket fick till följd att nederländska ASML inte fick skicka sina mest avancerade EUV-maskiner till Kina, och att andra tillverkare på samma sätt engagerades i ett veritabelt embargo mot Kina. Kina fick dessutom bara köpa andra rangens GPU:er från Nvidia, i mindre kvantiteter.

Syftet uppgavs vara att «kinesiska militären» kan nyttja tekniken, och att det därför är en «nationell säkerhetsrisk» för USA:s vidkommande. Men den egentliga ambitionen är förstås att försöka lägga krokben för Kina och förhindra att landet kommer i fatt och förbi, och det är symptomatiskt att USA inte tål marknadsekonomi när man själv står på den förlorande sidan.

En annan sak som USA inte riktigt tål är att bli sanktionerad, vilket man för närvarande faktiskt blir av den starkare parten Kina. För om USA kan införa exportkontroller, kan Kina förstås svara med samma mynt, vilket är just vad man gör.

Men då grinar USA högt och pratar om «economic coercion» och att «vår militär är beroende av magneter från Kina» (!). Man får alltså tillbaka den bumerang man själv kastade, och gillar det uppenbarligen inte. Kina säljer så gärna magneter och jordartsmetaller till USA och övriga världen, så länge det rör sig om civilt bruk. Tit for tat.

Då ska man hålla i minnet att Zhongnanhai länge undvek att svara på USA:s provokationer, då Trump införde handelstullar under sin första sejour och då Biden införde exportkontroller. Man närde ett hopp om att Washington skulle ta sitt förnuft till fånga, och antydde mest att man förfogar över motmedel, som jordartsmetaller.

Men sedan dess har Beijing metodiskt utarbetat en spelbok, som inte bara tar fasta på ovan metodik med att svara med samma mynt medelst exportkontroller och reciproka handelstullar, utan även inbegriper större mått av självförsörjning och att handla produkter av andra än USA, till exempel soja från Brasilien.

Man kunde tro att Dongwang (懂王, besserwisser, det vill säga Trump) skulle ha fördel i att nyttja Nvidias GPU:er som lockbete för att blidka och tämja den kinesiska draken, men Beijing antog den radikala strategin att helt enkelt nobba Nvidia helt och hållet. Inte för att man har bättre chips, men för att man kommer runt problemet ändå med egenutvecklad klustring och för att man vill ha alla incitament på den egna industrin att utvecklas snabbare.

På samma sätt har Huawei utvecklat hundra procent självförsörjning under de senaste åren, sedan man av USA och dess allierade mobbades ut från telekommarknader. Huawei var helt enkelt för överlägset, men USA ville inte tappa sitt privilegium att tillhandahålla de nät i vilka man bedriver sitt långvariga spioneri mot europeiska företag och politiker. Återigen är det så att USA och Väst inte tål konkurrens från uppstickare, och då använder man alla fula knep som finns i verktygslådan.

Det som sker nu är därför en teknisk bifurkation, ett så kallat splinternet, där Kina utvecklar egen hård- och mjukvara av alla de slag, utan något beroende av amerikansk eller västerländsk teknik. Vi talar inte längre om «riskminimering« från endera hållet, utan om en omfattande frånkoppling mellan Kina och Väst.

Och det är här Kina som har intiativet och momentet, medan USA inte riktigt har orken eller förmågan att svara. Visst, man kan låta TSMC bygga fabriker i USA, men det kommer alltid att vara en äldre generations produkter som tillverkas, om man överhuvudtaget får lönsamhet i produktionen. USA har helt enkelt inte produktionsförmågan, vare sig det gäller halvledare, magneter eller ens raffinering av jordartsmetaller.

Det är inte frågan om om, utan om när Kina blir ledande i halvledarteknik och utveckling av hårdvara, och med viss fördröjning även mjukvara. Frågan är då hur Väst ska förhålla sig till detta, och hur världen framgent utvecklas, när de bästa tekniska lösningarna finns på andra sidan jorden och inte längre i vår del av världen.

Ja, det kan vara svårt att mentalt föreställa sig att Apples lurar ska gå samma öde till mötes som en gång Nokias och Ericssons, och att framtidens nallar heter Huawei och Xiaomi, men det är nog vad man bör förbereda sig på. Samt alla de nu okända märken och prylar som kommer att dominera marknaden om tjugo år.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Nix niqab, bu för burqa

Frireligiösa tungotalaren Ebba Busch (KD) inleder valrörelsen med ett utspel om att förbjuda niqab och burqa i offentliga miljöer, med vilket menas inte bara offentliga institutioner, utan även gator och torg. Plaggen är inte förenliga med svenska värderingar, menar ministrinnan, som säger att islam måste anpassa sig till Sverige.

Det låter nästan som Mohammedsdotters «blågula islam», och bäst hade förstås varit att inte ha islam i Sverige överhuvudtaget. Men politiker av Buschs snitt har sett till att vi numera måste förhålla oss till och diskutera sådana religiösa spörsmål som källarmoskéer, hijab, niqab, burqa, haram och halal snarare än ökade anslag till narturvetenskaplig grundforskning eller rationella sedvänjor i en sekulär stat med mera.

När man nu har låtit en flermiljonhövdad skara muslimer med huvudduk och andra religiösa trasor invandra, har vi att förena detta med den så omhuldade religionsfriheten. Det är förvisso så, som Busch säger, att klädesplaggen i fråga är ett uttryck för kvinnoförtryck, men bevisligen finns även kvinnor som självmant väljer dylika persedlar av strikt religiösa skäl.

Till yttermera visso är det högst problematiskt att en företrädare för en konkurrerande religion vill införa sådana begränsningar, under någon märklig förevändning om att hennes knäppa kristna värderingar skulle vara universellt svenska. Så är inte fallet, och få svenskar omfattas numera av kristen tro.

Det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har förvisso format Sverige under tusen år av förtryck, ytterst infört av överheten mot folkviljan, ungefär på samma sätt som islam har introducerats i landet på kort tid av en vänsterliberal elit helt frikopplad från menigheten. Men dess makt och inflytande har med tiden försvagats, och har numera blivit en relik med enbart ett fåtal kvarvarande kulturella komponenter (till dem hör inte ursprungliga svenska seder som jul, Lusse eller midsommar), som utövas av allt färre personer, som dop, «konformation» och så vidare.

Sverige måste förstås som en sekulär liberal demokrati, eller ett land som åtminstone har ambitionen att sedermera införa ett sådant statsskick, och därmed måste all religion förpassas till det strikt privata planet. Busch har alltså rätt i att religiösa symboler som niqab och burqa (eller burka, som man inkonsekvent skriver i pressen) inte har i den offentliga miljön att göra.

Men principer är principer, och de måste tillämpas likvärdigt över hela spektrat. Den liberala principen om religionsfrihet innebär att staten inte ska lägga sig i religiösa spörsmål eller hur religion utövas, med mindre än att det kränker någon annans frihet. Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof, som det står i amerikanska konstitutionen.

Staten kan som i det sekulära Frankrike föranstalta om generellt förbud mot religiösa symboler i offentliga institutioner som skolor, sjukhus med mera, och det omfattar då inte bara huvudduk utan även kors och annat religiöst tingeltangel. I konsekvensens namn bör alltså kors, davidsstjärnor, kippa, hijab och liknande blingbling förbjudas i den offentliga miljön, tillsammans med niqab och burqa. Ty även det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom kan förstås som en utpräglat miosogyn ideologi.

Till offentlig miljö i detta avseende hör emellertid inte gator och torg, och staten har där inget mandat att påtvinga människor sin syn på proper klädsel annat än vad avser förargelseväckande beteenden. I en liberal demokrati kan man alltså inte förbjuda religiös huvudbonad med mindre än att man har ett helt generellt «maskeringsförbud» som även omfattar munblöjor och hoodies.

Allt detta vet Busch, och utspelet är mer en fråga om att locka till sig sverigedemokrater och andra i förskingringen som tycker illa vara om islam. Det finns i princip ingen möjlighet att införa ett sådant påbud, inte minst på grund av att Strasbourg skulle ha vissa synpunkter på det.

En seriös ansats av det slaget hade alltså varit att i mer generell mening sträva mot ett sekulärt samhälle där religionen blir en ren privatsak. Till sådana reformer kunde läggas att frigöra statskyrkan, det vill säga avveckla lagen om Svenska kyrkan och övriga kvarvarande band, införa en allmänt sekulär miljö vid skolor, sjukhus med mera, samt förstås att mota islam i grind redan vid gränsen – Buschs tidölag har haft vissa problem att uppfylla det vallöftet.

Skånepartiets politik har numera blivit rikspolitik i en intressant utveckling.