Slutsatsen har redan dragits att Ryssland ligger bakom drönarepidemin i Danmark, och så skulle det ju kunna vara. Det är till och med troligt att det skulle kunna vara så, men tills man har faktiska evidens för detta bör man nog hålla sig till manus och tala i mer generella termer.
Som att det rör sig om en «kvalificerad aktör» med okänt ursprung, annars gör man sig skyldig till samma penibla misstag som när svensk statstelevision och andra medier och «aktörer» i bästa Paasikivi-klass i samband med sprängningen av Nord stream bestämt hävdade att Ryssland låg bakom, det vill säga att Putin sprängde sin egen inkomstkälla. «Vem skulle det annars vara?», som man formulerade saken.
I Danmarks fall kan man konstatera att landet ligger i konflikt med USA, som har hotat att annektera Grönland, med militärt våld om så krävs. Man har ingen motsvarande konflikt med Ryssland, även om man som Nato-land är indirekt involverat i det ryska inbördeskriget som vapenleverantör med mera. Det kan alltså finnas andra «aktörer» än just Ryssland som har intresse av att agera sålunda, och man måste alltså fråga sig varför just Danmark är måltavla.
Målet med operationerna skulle vara, enligt polis och säkerhetstjänst, att skrämma, skapa rädsla och splittra, eller att skapa osäkerhet om den egna förmågan. Att testa och utmana. Men i så fall inställer sig genast en lång rad frågor av ganska obevämt snitt.
1 Man säger sig inte vilja skjuta ned drönarna av rädsla för att orsaka civila skador. Men i Ukraïna skjuter man ned mängder av drönare varje dag, utan att det tycks generera motsvarande problem. Här finns ett bestämt behov av att få information, varför en nedskjutning är motiverad, så varför denna beslutsvånda?
2 Orter där dessa «ufon» har siktats är utöver Kastrup tre militärflygplatser, varav två på landsbygden, rent av en Nato-bas. Där finns ingen tätort, utan mest åkermark, varför risken att någon skulle komma till skada vid en nedskjutning är liten. Har man verkligen inte kapaciteten och beredskapen för ett sådant angrepp?
3 Om man ändå inte vill skjuta ned farkosterna, varför skickar man då inte upp egna drönare för att närmare studera och förfölja dem? Danska försvaret måste väl ändå ha sådan utrustning vid de egna militärbaserna?
4 Dessa pjäser i personbilsklass är inte direkt smygarplan, utan ger avtryck på radar. Har man verkligen inte förmåga att se såväl inflygning som senare tillbakadragande, och varför då inte sätta en helikopter på att jaga efter?
5 Med denna beslutsvånda och oförmåga att agera, hur förberett är egentligen Danmark – och Nato – på en vidare konflikt med den konkursfärdiga papperstigern i österled? I detta narrativ förefaller det ju som att angriparen redan är i operativt läge att slå ut hela Danmarks flygförsvar, inifrån landet.
Se där en lång rad frågor som pockar på svar, men som vi nog får vänta förgäves på, om man inte kan plocka ned någon pjäs. Frågan är vidare om detta kommer att sprida sig eller stanna i just Danmark, och vad det då betyder. Och hur Nato-färskingen Sverige skulle reagera på motsvarande problematik, det skulle kunna bli en ganska farsartad tillställning med herrar Jonson och Kristersson som primära pajasar i cirkusen.
Man ser nu ryssar överallt, eller antar i vart fall att det är ryssar om man inte kan identifiera dem. Som förmodade drönare över Kastrup och Gardemoen, drönare som tydligen kunde komma och gå utan upptäckt, hela vägen från ryskt territorium. Vad säger det om dansk och europeisk förmåga?
Drönarna – om det nu var sådana – skulle förstås kunna ha smugglats in och opereras lokalt av någon «kapabel aktör», eller handhas från något skepp i närheten. Ett amerikanskt hangarfartyg noterades i farvattnen kring Danmark under incidenten, vem vet egentligen vad amerikanerna smider för ränker? Det har i alla fall sådana stora pjäser att tillgå.
Det räcker med att säga Nord stream för att så tvivel kring den paranoida rapporteringen om ryska «kränkningar». Tanken som då fördes fram av statsteve, Pussykiwi och andra «kapabla aktörer» var ju att Putin hade sprängt sin egen pipeline, den som genererar intäkter till inbördeskriget i Ukraïna…
Spåret nu är att Putin «testar» oss, eller möjligen vill splittra alliansen genom att så tvivel i befolkningen. Kan ni försvara ert eget territorium, är det verkligen en god idé att slösa munition på Ukraïna? Så skulle det ju kunna vara, ingen vet faktiskt ens med någon mindre säkerhet.
Men givet de efterblivna dumheter som vanligen präglar analysen kring inbördeskriget i Ukraïna, bör man ta utspelen med en grävskopa salt och fundera lite djupare. Om jag vore den store rorsmannen i Kreml skulle jag helt enkelt inte förfara så klumpigt, utan mer utstuderat peta på Natos svaga punkter.
Tidigare påpekade jag att om det verkligen rör sig om ryska kränkningar, så måste ledare i Nato och nationella försvar agera resolut och utan den minsta tvekan, genom att omgående skjuta ned de objekt som kränker territorium. Inga varningsskott eller sådant trams, utan direkt en skur missiler. Omedelbart ned på backen! Det är det enda som kan få en provokatör att upphöra med dylika kränkningar. Och man tycks nu resonera på liknande sätt i ledningsgrupper, vad man kan förstå av nyhetsflödet.
Men problemet här är att det nog inte kommer att röra sig om kränkningar med flygplan, utan med svärmar av drönare. Ryssland producerar för närvarande 70 000 Geran-2 (modifierad Shahed-136) per år, pjäser med lång räckvidd, Nvidia-chips och förmåga att motstå elektronisk störning. De behöver inte apteras, men motparten måste ändå betrakta dem som skarpa pjäser och därmed skjuta ned dem. Enklare drönare räknas samtidigt i miljontals.
Ska vi därmed skicka upp JAS-39 och F-35 varje gång larmet går om drönare? Det blir i längden ohållbart, och resulterar nog i kollateral egenskada när man råkar skjuta sönder något annat istället. Den store rorsmannen i Kreml skulle ledigt kunna avvara en stor mängd billiga drönare för sådant rackarspel, och därmed anstränga Natos kapacitet.
Spelet kan uppas med robotar, där Ryssland producerar drygt tusen Iskander per år, medan Nato totalt producerar Patriot i hälften av denna numerär. Men de ska nyttjas över hela världen, och sådana robotförsvarssystem kostar dessutom skjortan, till skillnad från de ryska pjäserna. Om Vladimir skulle ha en plan är det nog av den sorten, att trötta ut Nato, att göra en omvänd Sovjet, att få Nato att spendera flera miljoner dollar på varje attrapp av frigolit som skickas.
På pappret har den amerikanska lydstaten Polen en ganska bra militär förmåga, men den är i sammanhanget helt värdelös, eftersom den inte har förmåga att hantera psykologisk krigföring med drönarsvärmar eller robotattrapper. Samma sak gäller för övrigt försvar runt om i Europa, enheter drillade för konventionellt krig, men inte för denna typ av hybridkrigföring.
I modern asymmetrisk krigföring är kvantitet en kvalitet i sig, och det är Ryssland som har produktionskapaciteten gentemot det avindustrialiserade Väst. I ryggen har man även indirekt Kinas brutala produktionskapacitet, samt i mindre mån uppbackning av Iran och Nordkorea.
Den store rorsmannen skulle kunna spela det spelet, och kanske gör han det om det verkligen krävs. Och Väst har då egentligen inget att sätta emot, om man inte vill gå i fullt krig med kärnvapenmakten Ryssland. Det vore nog ingen bra idé.
Men allt annat lika vill Putin inte utmana Väst, utan få ett slut på kriget och fastställa de erövringar som är gjorda. Det vill däremot inte Väst, varför sansade bedömare i vart fall bör överväga tanken att kränkningsproblematiken har andra källor än Ryssland och kanske inte helt har med verkligheten att göra, att det snarare är Väst som söker något slags provokation för att hålla ångan uppe bland en ganska krigstrött allmänhet.
Vad medier skriver ska man givetvis ta med en skopa salt, särskilt i krigstider, eftersom sanningen alltid är det första offret i krig. Dessvärre är de flesta människor mycket mottagliga för propaganda och otillbörlig manipulation, desto mer så för medier man tror är pålitliga, som statstelevisionen och de sedvanliga kommersmedierna.
Nyheten häromdagen gällde tesen att tre ryska MiG-31 skulle ha kränkt estniskt luftrum, och att Nato snabbt skickade upp en skvadron för att avvisa inkräktarna. Extra fort klappade hjärtat av stolthet när medierna i bästa Nationalgefühl infogade att svenska JAS-39 Gripen minsann deltog i operationen.
Händelsen, om det nu är en sådan, skedde kort efter att man larmat och gapat om att ryska drönare hade tagit sig in på den polska landsbygden, ackompanjerat med effektfulla bilder över hur en villa fick sitt tak bortblåst. Det visade sig senare vara ett F-16 från Nato som orsakade den skadan, då en missil förirrade sig – det länder trots allt statsteve till heders att man rapporterade detta i efterhand.
Andra medier utelämnade emellertid denna korrigering, då förloppet ju inte överensstämmer med agendan. Borta från nyhetsflödet var även Minsks förvarning till polska myndigheter, likväl som den mest troliga förklaringen att det rörde sig om elektronisk störning av drönarnas navigeringssystem.
Det rör sig här om plausibel propaganda, eftersom Ryssland mycket väl skulle kunna spela ett sådant rackarspel, för att testa, förvirra och annat. Ryssland har kränkt luftrum förr, uppenbart medvetet, så även svenskt sådant. Det ger alltid rubriker i tabloiderna när så sker, även om man i princip aldrig rapporterar motsvarande västerländska kränkningar av ryskt (eller kinesiskt) luftrum, och inte heller västerländskt cyberkrig mot förmenta fiender – medierna är alltså en del av krigföringen, inte ett instrument för att propagera någon form av objektiv sanning.
Men varje incident måste bedömas på sina egna meriter, och i det innevarande fallet med MiG-31 ger kartbilderna som visas i medier inget stöd för att Ryssland skulle ha kränkt estniskt luftrum. Det senare definieras som tolv sjömil eller 22.2 kilometer från fastlandet, men planen rörde sig på betryggande avstånd från den gränsen.
Reguljär överflygning i mittskåran av Finska viken, och ingen som helst kränkning.
I själva verket flög de norr om estniska ön Vaindloo, ett försvinnande litet skär, vilket då med en skruvad tolkning skulle kunna innebära sagda «kränkning». Det är då en parallell till virrvarret i Sydkinesiska sjön, där en rad aktörer söker lägga rabarber på omkringliggande öar för att nyttja rättigheter av olika slag.
Men Finska viken rymmer många sådana skär och mindre öar, och om var och en tolkades som en okränkbar del av respektive nations luftrum, skulle ingen överflygning kunna ske överhuvudtaget. FN-organet Unclos definierar en arkipelago som en del av en nations luftrum, men däremot inte enskilda spridda öar.
USA gör samma tolkning som Ryssland, nämligen att militär överflygning är tillåten över internationella sund för varje tillämpligt syfte, inklusive att flyga i formering:
The United States, in its UNCLOS signing statement, interpreted that, in international straits and archipelagic sealines, “military aircraft may overfly in combat formation and with normal equipment operation.” Even more important, “a State bordering an international strait may not suspend transit passage through international straits for any purpose, including military exercises,” and “the right of archipelagic sea lanes passage cannot be impeded or suspended by the archipelagic State for any reason.”
Ingen kränkning har alltså ägt rum, utan överflygningen är i enlighet med USA:s och Natos egen standard. Narrativet är enbart avsett för propaganda, och har ingen verklighetsbakgrund. Propagandan är till för att yttermera piska upp oro hos allmänheten, för att kunna motivera det fortsatta stödet till Ukraïna och kommande upprustning.
Observera även hur propagandan är alldeles inkoherent, då man ena dagen närmast hånskrattar åt Moskvas tafatta försök att lägga beslag på ytterligare några hundra meter gränsområde, till priset av tusentals stupade om dagen, för att i nästa andetag skrika i högan sky att vi står näst på tur när Putin är färdig med Ukraïna (år 2160 med nuvarande takt) och likt Hitler kommer att erövra hela Europa.
Kreml har för närvarande större delen av sin här i Ukraïna, och har inte resurser att avsätta för rackarspel i Finska viken eller på Nato-territorium. Inte heller finns några ambitioner att agera så, eftersom det vore kontraproduktivt i nuvarande situation.
Men som inledningsvis påpekades kan Ryssland under andra omständigheter mycket väl pröva nationers förmåga, beredskap och respons. Antingen kan man göra som man brukar i fredstid, nämligen att se det som en lite busig katt- och råttalek, eller så kan man agera som i krigstid och helt enkelt skjuta ned planen.
Det är faktiskt så varje Nato-land bör agera i nuläget om Ryssland på allvar kränker någons luftrum, att bara skicka en skur missiler och ta ut planen. Utan tvekan, ingen pardon, alldeles särskilt i detta spända läge. I annat fall visar man obeslutsamhet och tvekan, vilket nog inte är en god grund för avskräckning.
I själva verket är det den bild man oavsiktligt förmedlar till allmänheten, att man inte riktigt vågar besvara den förmenta aggressionen från rysk sida. Oaktat att det alltså inte var en sådan, utan en reguljär överflygning i internationellt luftrum.
Uschela von der Liar har annonserat ett nittonde paket med sanktioner, denna gång inte bara mot Ryssland utan även mot Indien och Kina. Samtidigt säger man sig söka nya frihandelsparter i ljuset av Trumps handelskrig med Europa, bland dem Indien. Få ihop den logiken, den som kan!
Men detta är sedan länge Europas modus operandi, att från elfenbenstorn högt uppe i skyn titta ned föraktfullt mot nationer som anses vara mindra värda och utvecklade. Man spottar först motparten i ansiktet, läxar upp vederbörande i «mänskliga rättigheter» och så vidare, och föreslår slutligen handelsavtal med njugga villkor.
De postkoloniala europeiska länderna har inte bara den attityden mot supermakten Kina och den stigande stormakten Indien, utan framförallt mot sina före detta koloniala utposter i Afrika. Varje gång man söker handel med afrikanska länder kommer man med en lång lista politiska krav och en lektion i mänskliga rättigheter och demokrati, medan konkurrenten Kina istället anländer med ett nytt sjukhus, en ny järnväg eller en ny damm. Vart kontrakten går kan nog var och en räkna ut.
Indien angriper man för att Naidili tydligen «bryter» mot EU:s unilaterala sanktioner mot Ryssland, det vill säga att Indien importerar rysk olja. Men då borde i rimlighetens namn EU även sanktionera sig själv, eftersom man är den överlägset största importören av rysk gas, samtidigt som den olja man importerar mestadels är rysk med något lämpligt mellanled.
Den koloniala ådran upphör alltså aldrig, trots att EU bara blir allt svagare med tiden. Man har grävt ned sig i skyttevärnen för att utkämpa ett virtuellt krig med Ryssland, med Ukraïna som bondeoffer, och man verkar numera på fullt allvar tro att det rör sig om en «existentiell» kris för EU snarare än geopolitisk dragkamp om Europas kornbod.
Existentiell är konflikten däremot för Ryssland, och därför har Moskva inget annat alternativ än att framhärda. Ju hårdare man ansätts, desto större är förstås risken att konflikten utvecklas till ett storkrig. Så länge man inte förstår denna logik och de underliggande premisserna kring Natos östexpansion och Moskvas säkerhet, kommer heller ingen fred att infrias. Oavsett vilket har Ukraïna ingen framtid i Nato eller EU, och Europa har ingen möjlighet att stå som segrare.
Europas grundläggande problem är att man våldsamt överdriver sin egen styrka och i motsvarande mån undervärderar Rysslands och övriga världens. Donald Trumps santioner mot Indien har inte förmått landet att byta kurs, utan istället handlar man allt mer olja av Ryssland. På motsvarande vis agerar Kina, som har betydligt mer muskler. Varför tror Bryssel då att man ska kunna förmå Indien, eller för den delen Kina, att bry sig om dess lilla regionala skärmytsling?
Washington verkar därvidlag ha en mer realistisk hållning. Trump går visserligen ut hårt, men Taco-Boy har samtidigt fått backa varje gång Beijing kommer med något lämpligt motdrag, som att införa exportkontroll för jordartsmetaller och magneter.
Häromdagen möttes parterna i Madrid för nya förhandlingar, som mest handlade om knäckfrågan kring Tiktok. Detaljer är ännu inte offentliggjorda, men man har ett «ramverk» på plats, vilket torde innebära att amerikanska privata intressenter kan köpa in sig i en majoritet i bolaget. Den amerikanska versionen av Tiktok kommer därmed sannolikt att mista Bytedances algoritm, och man får försöka emulera denna – något som Instagram med flera har gått bet på i flera års tid.
Trump har även pratats vid i telefon med kollegan Xi, varvid ännu en märklig nyhet har kommit i dagen. Tacopojken har som ett led i förhandlingarna med Kina stoppat en vapenleverans till utbrytarrepubliken Taiwan värd 400 miljoner US-dollar, vilket är en kraftig avvikelse från tidigare protokoll.
Tacokillen har tidigare uttryckt ogillande över att USA skickar vapen utan betalning till såväl Ukraïna som Taiwan, samtidigt som han har slängt häftiga tullar mot Taibei. Trump anser att de rebelliska kineserna därstädes har stulit USA:s halvledarindustri, som han därför vill ha tillbaka. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men om Trump kan invaggas i falsk föreställning därom kan mycket vara vunnet.
US-presidenten ser världen med affärsmannens raster för ögonen snarare än i geopolitisk optik. Därför har han en medgörlig och nästan undfallande attityd gentemot Kreml, för att han vill bli av med en konflikt som mest dränerar resurser och förflyttar fokus från kampen mot Kina.
För Trumps del är Taiwan samtidigt bara ett förhandlingskort i mängden, snarare än en geopolitisk bricka. Han skulle mycket väl kunna tänkas överge stödet till Taibei för något lämpligt utbyte, och på samma vis skulle Zhongnanhai betala ett högt pris för en sådan affär. Alternativet är nämligen en avsevärt högre prislapp i form av militär invasion, krig med USA och en långvarig politisk kris. Win-win, i ljuset av dessa parametrar.
Problemet för Trumps vidkommande är att tiden är på väg att rinna ut. Hans tullar mot hela världen har visserligen dragit in miljardtals dollar, men det är samtidigt kaffepengar i förhållande till den skenande statskulden och det pris det amerikanska näringslivet måste betala. Tullarna är nämligen en skatt som betalas av amerikanska konsumenter och producenter, och i synnerhet innebär tarifferna att industrins import av insatsvaror blir så mycket dyrare.
Dyrare produktion innebär dyrare utpris, vilket gör amerikanska produkter mindre konkurrenskraftiga, och därmed går Trumps plan helt i baklås. Det kunde förstås vilken ekonom som helst berätta, och det gjorde man också. Men man har inte Donalds öra.
Resultatet ser vi nu, när jobbsiffrorna viker drastiskt och USA i praktiken har gått in i recession. Dyrare produktion och sämre konkurrenskraft innebär nämligen vikande produktion, nedläggningar, konkurser, arbetslöshet och så vidare i välkänd spiral. Tanken var att industrier skulle flytta till USA, men så har inte blivit fallet, och kommer inte heller att ske.
Trump spelade högt, och hans enda möjlighet är att fullfölja, vilket innebär att han måste få med sig Kina på tåget. I annat fall väntar handelskrig, som USA kommer att förlora. Trump måste därför ge något i utbyte, och Taiwan respektive Ukraïna är två resurser han kan avvara – i gengäld köper han Moskvas och Beijings tystnad då han tar sig an Grönland. Win-win.
Konflikten i Mellanöstern och den inrikespolitiska turbulensen i USA hjälper inte heller Trumps ambition, och han har inte heller evig tid att iscensätta sin plan. Just för att han har så bråttom och är så pressad, kommer han att spela bort sina kort och ge motståndarna vad de vill ha. Men det han själv får i utbyte är inte guld, utan sand.
Så går Västvärlden under, genom en lång serie misstag av fullständiga pajasar som von der Lügen, skatan Kallas och Taco Trump, till vilken trio man förstås kan lägga obetydliga bifigurer som Kristersson, Rutte och allt vad de heter. Fel fokus, fel strategi och fel attityd har lett Europa och Väst till klippans brant, och man har nu bara att ta det sista klivet över kanten.
Bra på att klippa band vid Pride-festivaler och dylikt är han, stassmister Kristersson. Hans funktion är nämligen representativ mer än exekutiv, och hans främsta uppgift tycks vara att framställa sig själv så god som möjligt, på det att landet ska ligga kvar på husses rankinglistor över förnämsta demokratier. Och så att Kristersson åtminstone kan bli en fotnot i historien.
Men något uträttat får han inte, och under hans tre år vid makten har Sveriges ekonomi legat i träda och medborgarnas köpkraft alldeles urgröpts. Inga särskilda satsningar på infrastruktur har noterats, utan tågen fortsätter att vara konstant försenade. Pengarna har istället gått till den korrupta Kiev-regimen och till sanslös upprustning, medan medborgarna mestadels har läxats upp av helt borttappade ministern Bohlin och dennes antisociala dominansbeteende.
Nu har stassmistern även blivit en del av Orbán Viktors valkampanj, genom en märklig serie utbyten på Musks plattform. Kristersson säger sig inte vilja bli en del av denna kampanj, men fortsätter ändå med denna retoriska pingpong. Eftersom han ändå inte har några band att klippa i dag, kan man tänka.
Tuffe Uffe blev topp tunnor rasande över att Orbán slarvade med siffrorna, nämligen påståendet att 280 minderåriga flickor har gripits för mord i Sverige. Regimtelevisionen SVT engagerades genast i damage control, och kunde minsann påtala att så inte alls är fallet, utan att 280 flickor istället har åtalats för mord eller andra våldsbrott… så det så!
Man ser alltså inte skogen för alla träden, och missar alldeles den större bilden, den att Sverige numera är ett osäkert land med utbredd kriminalitet långt ned i åldrarna. Till skillnad från Ungern, som har haft den diametralt motsatta politiken och inte haft massinvandring från tredje världen. Ungern har också en arbetslöshet som är mindre än hälften av Sveriges, för att ta ett annat exempel.
Kristerssons retorik är att Sverige minsann har stått upp för Ungern, under och efter andra världskriget, och att landet fortsätter den kampen genom att i dag stödja demokratiska länder, med vilket han tydligen menar Ukraïna (en hybridregim på plats 92 i Economist democracy index). Samtidigt kritiserar han Ungern för dess förment försämrade inrikespolitiska utveckling samt det implicita stödet till Ryssland.
Det är därför vi, precis som 1944 och 1956, stödjer demokratiska länder som de ryska stridsvagnarna försöker köra över. Då handlade det om Ungern, idag handlar det om Ukraina. Och om vi inte agerar kan det handla om något annat land imorgon.
Det är också därför som vi idag ofta uttrycker oro för den utveckling som skett i Ungern de senaste åren.
Kristersson på X
Skillnaden mellan Orbán och Kristersson är emellertid att den förre har genuint folkligt stöd och levererar politiska resultat. Därför sitter han kvar gång efter annan, medan den politiska cirkusen i Sverige alldeles saknar balans och stabilitet. Ändå karakteriserar man Sverige som EU:s finaste demokrati, medan Bryssel numera betecknar Ungern som en icke fullvärdig demokrati.
Finaste länderna i Europa, enligt Economist. I EU är Rumänien, Kroatien och Bulgarien faktiskt mindre fina än Ungern, medan «demokratin» Ukraïna förstås är på en helt annan nivå.
I själva verket är Ungern på ungefär samma politiska nivå som Ryssland, om man får tro vänsterstollarna på V-Dem, en helt orimlig karakterisering. Den kommer sig av att man ständigt flyttar på målstolparna och kontinuerligt omdefinierar demokrati, exempelvis att omfatta homo-globo, *2SHBTQIAP++ och annat vänsterradikalt tankegods. Med den approachen fanns helt enkelt ingen demokrati för en generation sedan.
Ungern blev omedelbart en «liberal demokrati» då Sovjetunionen upplöstes, men är numera i samma klass som Ryssland, enligt vissa bedömare. Rimligt?
Men en dissident och konstnär som Dan Park hade inte fängslats i Ungern för de alster han skapar, medan han mer eller mindre är utsatt för kontinuerlig politisk förföljelse av röda åklagerskor i den svenska rättvisan. I Ungern skulle man inte ens komma på tanken att förbjuda uttryck av vissa «idéer», så som den svenska folkmordshögerns Ebba Busch nyligen föreslog i en märklig debattartikel. Och i Ungern skulle man heller aldrig ta våldsverkares parti framför offrens, så som är kutym i Sverige sedan länge. Förmodligen skulle man inte kalla demonstranter för «odjur», så som moderatregimen i Sverige gör.
Ungern har förvisso sina skönhetsfläckar, men på det hela taget är Orbán en frisk fläkt i europapolitiken och ett nödvändigt värn mot ett allt mer auktoritärt och repressivt EU, som alldeles har gått ned sig i skyttegravarna istället för att utveckla unionen. Orbán begriper den ryska logiken, till skillnad från paranoiker som von der Liar och sovjetbalten Kallas, och inser att man förr eller senare måste slicka såren och sluta fred med Moskva.
Inte alla européer är vänsterkommunister, utan en tämligen stor skara ansluter sig till de idéer som Orbán representerar, särskilt med avseende på migration och politiska spektakel som Pride. EU kan inte göra sig till tolk för alla européer, och det är inte heller dess roll. Bryssel har aldrig haft och kommer aldrig att få ett sådant mandat, utan ska hålla sig till det uppdrag man har att uträtta.
Förvisso är det val i Ungern 2026, men så är även fallet i Sverige. Om detta meningsutbyte är en del av Orbáns kampanj, är det därför även en del av Kristerssons. Den hårda verkligheten har här dock att det inte är Orbán som ligger risigt till, så som stassmistern vill framhålla, utan just Kristersson.
Man kan visserligen notera att oppostionens Tisza ligger bättre till i opinionen med 45 % före Fidesz med 36 %, men å andra sidan brukar det se ut så. Fidesz tenderar att ha en vrålstark slutspurt, och man kan därför räkna med att Orbán än en gång tar hem segern. Till skillnad från Kristersson, som får lämna rodret efter bara en mandatperiod, en fullständigt misslyckad sådan.
