Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Binda sanktioner för egen rygg

Paranojan bland östersjöländer är så febrig och så långt skriden att man ser Putin bakom vartenda hörn, som den nya tidens buseman. Psykosens fundament består i att Ukraïna bara skulle vara början på en imperialistisk världsturné, och att vi «står näst på tur» om Ryssland skulle vinna inbördeskriget. Detta är resonen för Nato-medlemskapet, att vi skulle bli «tryggare» i allians.

Men i den vidare patologin betraktas varje händelse vara ett utslag av planerad verksamhet från Kremls sida, exempelvis de kabelbrott som nu sker allt mer frekvent i Östersjön. Förvisso är det en plausibel tanke att Moskva skulle kunna tänkas vilja ge igen för sprängningen av Nord stream samt göra det lite mer obekvämt för de nya Nato-länderna, men samtidigt är de involverade fartygen i skuggflottan av stor ekonomisk betydelse för Ryssland.

Det visar sig nu att underrättelsetjänster lutar åt att det verkligen är olyckshändelser med synnerligen illa rustade plåtschabrak i den ryska skuggflottan, snarare än planerade illgärningar från Krelms sida. Detta för att det vore kontraproduktivt för skuggflottans verksamhet att dra till sig uppmärksamhet för kablar som inte har någon militär betydelse.

Skuggflottans existens och usla skick är i sin tur ett utslag av Västs sanktioner mot Moskva, ekonomiskt tvång som försvårar eller omöjliggör normal skeppstrafik. På så vis binder Bryssel ris för egen rygg, och sanktionerna kommer direkt i bumerang mot avsändaren. Igen.

Den patologiska skadeglädjen i stats- och kommersmedier i huvudfåran har inte varit att ta miste på när ryska civila plan har förolyckats på grund av brister i underhåll till följd av sanktionerna, men gapskrattet tycks fastna i halsen när det drabbar oss själva. Förmodligen drar man dock på smilbanden i Kreml när man ser hur foliehattarna i Norden och Baltikum springer omkring som yra höns i sitt uppjagade tillstånd.

Denna paranoida psykos kommer även till uttryck på en rad andra vis, exempelvis då man tillskriver Ryssland inbrott vid vattentäkter i svenska kommuner eller rälssabotage runtom i Europa. Man ser plötsligt Vladimir bakom varje anomali, medan man tidigare mest skulle ha ryckt på axlarna och tillskrivit det slumpen – det minner en del om de «ubåtar» man såg överallt under en period under kalla kriget, men som visade sig vara minkar, drivved och andra företeelser.

Allra mest skada sker emellertid då rikets styrelse försummar de egentliga göromålen att stimulera den knackiga ekonomin, angripa den rekordhöga arbetslösheten med mera, och i dess ställe eldar för kråkorna genom att satsa enorma summor på försvaret. Man gräver ned sig i sitt «situationsrum» i syfte att spela geopolitiska lekar hellre än att regera landet, och för detta får vi medborgare plikta nu och för lång tid framöver.

Kategorier
Europa Indien Kina Korea Kultur Politik Ryssland USA

Trumpna européer

Mindre än en vecka återstår innan Cirkus Trump drar igång, en bisarr föreställning med Beavis & Butthead vid spakarna i form av Donald och Elon. Europa bävar med fasa för vad som komma skall då den «transatlantiska länken» åter utsätts för hårda prövningar, givet att man har den brandgule mannens senaste sejour vid makten i färskt minne.

Man menar att det blir en osäkrare och sämre värld, där «värld» i vanlig ordning ska förstås som Västvärlden, som utgör en allt mindre andel av den stora och riktiga världen. Ty i denna riktiga och stora värld har man en helt annan uppfattning om den annalkande president, och är mestadels positivt inställd. Detta enligt en global opinionsundersökning genomförd av Europeiska utrikesrådet (ECFR).

Det visar sig att Brics-länderna Indien, Saudiarabien, Ryssland, Kina, Brasilien, Indonesien och Sydafrika är mest positiva till Trumps presidentskap, i fallande ordning. Därefter följer Ukraïna och Brics-kandidaten Türkiet på något positivt netto.

I det negativa spektrat finner vi Schweiz, EU-11 och Storbritannien, och allra mest negativa är man i Sydkorea med -56 % netto. Två tredjedelar av sydkoreaner anser att Trump är en dålig deal för landet, vilket har att göra med att Sydkorea i egenskap av neokolonial vasallstat är beroende av USA för sin säkerhet, och att Trump vill ha mer betalt för beskyddet.

Det positiva sentimentet i Kina kanske överraskar, givet att Trump senast inledde handelskrig mot landet och därmed skruvade ned den kinesiska tillväxten. Men eftersom Sleepy Joe Biden sedermera fortsatte och utökade sagda handelskrig, spelar just den aspekten mindre roll, och Kina är denna gång mer förberett på konfrontation, samtidigt som man sitter med trumf på hand.

Zhongnanhai ser samtidigt ett isolationistiskt USA under Trump som utmärkt för de egna ambitionerna, inte minst i fråga om Taiwan, Sydkinesiska sjön och relationerna med grannländer. Man får mer svängrum när världspolisen drar sig tillbaka.

Ryssland vädrar morgonluft av det enkla skälet att Trump har indikerat beredvillighet att avveckla stödet till Ukraïna och därmed effektivt sätta stopp för vidare stridigheter. Ryssland behåller därmed territoriella vinster, och kan utverka en deal om en ny säkerhetsdoktrin med Trumps regim. Det blir säkert inte billigt, men man uppnår hur som helst sina primära mål.

Respondenter i undersökningen anser att Ryssland därmed ökar sitt inflytande, samtidigt som USA:s geopolitiska dominans fortsätter att avta. Man är rörande överens, även bland européer, om att Kina är den största globala makten om tjugo år.

Men här har vi då svart och vitt på att Europa måste dra lärdom av denna utveckling och likt Indien och andra makter hedga mot alla möjliga utvecklingslinjer. Europa måste bli självständigt och inte förlita sig på USA för sin säkerhet under ett fånigt vasallskap. Det är alltså bara bra att den «transatlantiska länken» brister, för den har spelat ut sin roll lika mycket som Nato.

Här kommer Donald och Elon…
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Frig eller kred?

Moderatledaren har åter tagit till orda på ett sätt som är ägnat att förbrylla, nämligen det kryptiska uttalandet att Sverige inte är i krig, men att det inte heller råder fred. Krig och fred är nämligen binära företeelser, och antingen råder det ena eller det andra.

Stassmistern hänvisar till de hybridoperationer som pågår i Östersjön, med fartyg som låter ankare släpa sönder allsköns kablar på havsbottnen. Även cyberattacker och «desinformation» nämndes som kriterier för detta märkliga kvanttillstånd av frig eller kred.

Sverige kommer inte acceptera att det här fortsätter, hävdar Kristersson, och höjer därmed insatsen ytterligare. Det kallas för upptrappning, och har ett givet slutstadium i just krig. Då är en väsentlig fråga vem som egentligen inledde stridshandlingarna?

Ryssland, skulle regimledaren säga, eftersom det var Putin som genomförde den «fullskaliga» invasionen av Ukraïna, där man är petnoga med att ständigt och jämt kvalificera specialoperationen med det där supertöntiga adjektivet «fullskaliga», som aldrig förr eller senare har använts för andra konflikter. Israels «fullskaliga» folkmord i Gaza? USA:s «fullskaliga» invasion av Irak?

Kreml skulle nog hävda ett annat händelseförlopp, med ett aggressivt och expansivt Nato som yttersta källa för den rubbade säkerhetsdoktrinen. Men om vi ändå godtar Rysslands fysiska aggression som startpunkt i detta skede, är frågan ändå vad det har med Sverige att göra?

Är vi i allians med Kiev, eller har vi något annat avtal med Ukraïna om att bistå landet? Om inte, varför skickar vi då vapen till Zelenskyj samt bidrar med «economic coercion» gentemot Ryssland? Varför deltog vi i jänkarnas operation att spränga Nord stream 2, även om vi aldrig skulle erkänna det?

Det förefaller alltså som att Sverige självt har implicerat sig i detta krig – eller snarare inbördeskrig – mellan två grannstater, och därför nu får plikta för detta. Sverige har valt att skicka krigsmateriel till stridande part, i strid med den praxis som tidigare gav oss två hundra år av fred. Sverige har valt att bedriva ekonomisk utpressning gentemot Ryssland medelst «sanktioner», men tycks tro att Moskva inte skulle svara på en sådan aggression.

Sverige har också valt att underställa sig amerikanskt befäl och upplåta hela sitt territorium för amerikansk trupp, i någon underlig vanföreställning om att det skulle göra Sverige tryggare, därtill utan sedvanlig demokratisk prövning. På det måste Ryssland självfallet reagera, och därför har vi den förhandenvarande situationen med rackarspel i Östersjön. Sverige har valt detta tillstånd.

Detta har därför såväl Maggans socialistregim som den nuvarande Tidö-regimen dragit på landet, och därmed äventyrat svenska folkets väl och ve. Styrelsen av riket har man helt gett upp för att leka skuggkrig utomlands, med ekonomi i förfall och fortsatt migrationspolitiskt kaos.

Man öser pengar på krigsmateriel och upprustning, skrot som småningom kommer att rosta bort utan att ha gjort någon som helst nytta, eller i värsta fall drar in Sverige i krig alldeles på riktigt. Det hade förstås aldrig hänt om Sverige och Finland haft is i magen och vidmakthållit sin traditionella hållning. Då hade Ryssland inte haft anledning att gäcka trafiken på Östersjön eller på annat sätt svara.

Frågan är nu hur vi blir av med denna vedervärdiga regim, med veritabla ärthjärnor som Bohlin och mentalt kvaddade individer med mindervärdeskomplex som Jonsson och Kristersson, som försöker kompensera sina fysiska tillkortakommanden med allsköns dildos i form av robotar och annat militärt fyrverkeri?

Och vad som skulle kunna ersätta den, då Sverige dessvärre inte har något egentligt alternativ till de nuvarande krigshetsarna och uppskrämda dårarna. Kanske får hoppet i slutändan ställas till Trump samt förnuftiga aktörer på kontinenten.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Zuckerberg sucking up

Den vänsterkommunistiska pressen är gråtfärdig över att fyrtiotalisternas sociala favoritmedium Facebook slutar leka sanningsministerium, och att fältet därmed är öppet för allmogen att vräka ut sitt hat över *2SHBTQIAP++-personer samt propagera allsköns myter om vaccin och annat. Men i verkligheten är det en återgång till ett mer frihetligt stadium som utmärkte det tidiga internet, på gott och ont.

Fordom hade stats- och kommersmedier i huvudfåran rollen som grindvakt i debatten, och man kunde därmed styra narrativet i en tämligen trång fåra som vi numera benämner åsiktskorridoren. Tidiga uppstickare som Flashback angreps våldsamt av den tidens politiker, med följd att forat fick ta sitt pick och pack till då yttrandefria USA för att kunna fortsätta ge utrymme för fri debatt.

Men med internets popularisering följde småningom ett närmast anarkistiskt landskap av informations- och yttrandefrihet, och makten kunde inte längre lägga sordin på debatten eller kontrollera narrativet, varken i Sverige eller annorstädes. Det var inte heller bra för affärerna att nyheter nu fanns ett klick bort utan abonnemang eller kostnad för lösnummer.

Sedan dess har repressiva krafter steg för steg infört drakoniska lagar för att begränsa denna informations- och yttrandefrihet, bland annat genom att reglera internets motorvägar i form av dominerande sociala medier. Under hot om fantasiljarder eurodollar i böter har «techföretag» ålagts att moderera debatten i vänsterliberal favör, samtidigt som amerikanska myndigheter krävt åtkomst till molndata samt lagt sig i modereringen.

Klimax nåddes när självaste USA:s president bannlystes på dåvarande Twitter, vilket så att säga inte är ett sunt tecken på demokrati och liberala friheter. Det var ungefär då som Elon Musk började fundera över utvecklingen mot allt mer långtgående fascism, eller hur man nu ska benämna företeelsen, och sedermera beslöt att nyttja sitt kapital för att köpa Twitter och stöpa om det i X, med yttrandefrihet som främsta grund.

Där är vi nu, med resultat att vänsterliberala krafter «hotar» med att lämna plattformen när yttrandefrihet får råda. Plötsligt finns ånyo en motkraft till den vänsterfascistiska kolossen, uttryckt genom X som plattform för krafter som inte släpps fram av grindvakterna.

När Musk samtidigt allierar sig med Donald Trump och blir en politisk maktfaktor i den kommande administrationen, tar saken en helt annan vändning. Nu följer allsköns rövslickare efter, som Metas Mark Zuckerberg, i att efterkomma den nya tidens krav.

Suckerberg är nu ingen vän av yttrandefrihet, utan en opportunist och kappvändare, som ser vart vindarna blåser. Icke desto mindre är det bra att dessa maktens lakejer nu tar ett steg tillbaka från repression och censur, och därmed avslutar sitt privata sanningsministerium. I USA vill säga, ty övriga världen får vänta på informations- och yttrandefrihet, allra helst det EU som är så nedtyngt av repression.

En värld där Wolodarski och statsteve bestämmer dagordningen är inte värd att leva i, och det är därför skön musik att yttrandefrihet tycks få en renässans i det hårt plågade Väst. Man ska här komma ihåg att Västerlandets enda fördel är just sådana friheter, och att man i övrigt står sig tämligen slätt mot Kina, som i övrigt har så mycket mer att erbjuda. Utan informations- och yttrandefrihet i verklig mening går vi bort oss själva.

Kategorier
Europa Politik USA

Amerikansk imperialism

Min käre spann vatten på Expressens ledarredaktion, vad är det du gråter över? Du har ju fått som du vill, med Sverige som medlem i Nato, tryggt mot det inbillade hotet från Putin? Men har det verkligen blivit tryggare i Östersjön sedan inträdet, och vad innebär vasallskapet när Donald Trump installeras inom kort?

Vad ska exempelvis Danmark göra när den ledande kraften i Nato själv invaderar en annan medlem, som danska Grönland? Åberopa artikel fem, månne? Eller om USA annekterar Nato-medlemmen Kanada? Ska vi gå i krig mot USA då, eller hur har man tänkt här? Blir det ens några «sanktioner» från Bryssels sida?

Man kanske tänker att Trump aldrig gör slag i saken, att han mest vill väcka uppmärksamhet och skaffa sig en bra förhandlingsposition, att han vill bedriva «economic coercion» gentemot såväl fiender som förmenta vänner för att vinna fördelar. Eller att demokratier minsann inte krigar mot varandra.

Men då har man alldeles glömt bort vad USA är för slags väsen, nämligen ett imperium som sedan dess grundande har lagt under sig allt större yta under slaveri och otaliga folkmord, och som sedermera har dominerat världen med en form av nykolonialism under ekonomisk och annan dominans. Man har gått i pappa Englands fotspår.

Fastlandet lade man under sig genom att kolonisera västerut, under det att den nativa indianbefolkningen kuvades, fördrevs och mördades, samtidigt som mexikanska territorier erövrades. I krig med Spanien tog man Filippinerna, och under hot om militärt våld öppnades Japan upp som en konservburk för handel. På samma sätt hanterades Kina under opiumkrigen, och sedan dess har man haft greppet om Östasien.

Central- och Sydamerika har man dominerat i omgångar, med ett otal invasioner i Haiti, Kuba, Dominikanska republiken, Nicaragua, Panama med flera länder, en verksamhet som har fortgått långt in på nittonhundratalet med mer försåtlig infiltrering och «färgrevolution», som statskuppen i Chile. På liknande vis har man rumsterat i Mellanöstern för att komma i besittning av oljan, åtminstone fram tills man själv blev en ledande exportör.

Med över åtta hundra militärbaser världen över har man sina tentakler överallt, alltid redo att gripa in och kontrollera. Länder som Japan och Sydkorea är alltjämt under en form av nykolonial ockupation, även om man aldrig fick fäste i Vietnam, Laos och Kambodja.

Europa blev en vasallregion efter andra världskriget, då man knöt till sig européerna med Marshallplanen och successiva metoder för att dominera, som att ta kontroll över Swift och andra institutioner. Europa har inget eget försvar att tala om, utan har delegerat den verksamheten till USA på samma sätt som Japan, i utbyte mot en rad fördelar.

Den «regelbaserade världsordningen» har inneburit att USA i egenskap av «exceptionell stat» har satt reglerna utan att själv behöva följa dem, samt i förekommande fall även medgett andra stater samma privilegium, som den judiska folkmördarstaten Israel. Därför skulle det inte bryta mot sagda världsordning om USA roffar åt sig Grönland eller Panama, utan bara bekräfta den.

Sant är att USA under efterkrigstiden främst har nyttjat andra metoder, men i en tid då Kina växer sig starkare och utmanar den amerikanska hegemonin, kommer traditionella metoder åter till heders. Trump är varken först eller värst avseende sådana imperialistiska tankegångar, utan det ligger i det amerikanska imperiets arvsanlag.

För den så kallade världsordningen innebär det ett frikort för andra starke män att på samma vis hantera sina intressesfärer, som Putin i Ukraïna, Moldavien och Georgien, eller Xi i Taiwan. För Trump är sådana eftergifter bra business, då han ändå tar den största kakan.

För Europa är det emellertid dags att vakna upp och inse att vi inte kan förlita oss på ett nyckfullt USA som ömsar skinn och byter doktrin vart fjärde år, med allt tvärare kast. Vi måste stå självständigt och kasta av oss beroendet av den amerikanska supermakten istället för att yttermera binda fast oss vid Washington. I spelet mellan stormakterna måste vi stå fria att hedga och utnyttja rivaliteten till vår egen fördel, istället för att bli en proxyarena för dessa krafters kalla skuggkrig.

USA:s nya landmassa med Kanada och Grönland liknar en hotfull pistol…