Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland

🇷🇺 Во славу России

Hur många kan man tänkas reta upp genom att hylla Vladimir Vladimirovitj Putin som ett strategiskt snille, vars ingenium har överlistat Västs tafatta sanktioner från första stund, och som nu sitter med trumf på hand? Säkerligen alla som får sin förvrängda världsbild ekad och bekräftad i stats- och kommersmedier i huvudfåran likväl som i ljusskygga fora i internets utmarker, men verkligheten kunde ju inte bry sig mindre.

Efter halvannat år av krig är situationen nämligen nu sådan att Ryssland har annekterat och befäst fyra oblast utöver Krim, och att man håller ställningarna utan att Kiev kan avancera så mycket som en millimeter, trots massivt materiellt stöd från Väst, faktiskt så massivt att ammunitionsbrist har uppstått i både USA och EU.

Den misslyckade motoffensiven har vidare reducerat Ukraïnas chanser att fortsätta erhålla understöd, och Washington har i dagarna aviserat att man är i den bortre slutdelen av finansieringen av Zelenskyjs krigsäventyr. Säkerligen hinner man leverera några skvadroner äldre flygplan till Kiev innan kranen stängs för gott, men de kommer inte att göra någon skillnad för utgången.

När Creepy Joe kastar in handsken följer EU med automatik, och därmed lämnas Ukraïna i sticket efter att ha tjänat som Västs murbräcka mot Ryssland sedan 2014. Tanken var att flytta fram östfronten ytterligare, men eftersom Moskva satte en absolut röd linje vid Kiev blev det inte så, trots iscensatt statskupp, «färgrevolution» och massiv utbyggnad av ukraïnska försvarsställningar efter 2014.

När flödet av artilleripjäser, stridsvagnar och annan materiel sinar, hamnar Kiev dessutom i ett tämligen prekärt dilemma, eftersom federationens krigsmakt i regionen, omfattande ett par hundra tusen knektar, då kan skära igenom övriga Ukraïna som en kniv i smör, och därmed fullborda invasionen, avsätta Zelenskyj samt annektera övriga oblast, med möjlig hastig anslutning av Moldavien som option.

Stats- och kommersmediernas propaganda åsido gäller här att Moskvas mål inte var, och inte är, att erövra hela landet, utan just att säkra ryskkulturellt dominerade oblast och neutralisera Kievs möjligheter att ansluta sig till Nato. Ukraïna kunde faktiskt ha förblivit intakt utan en droppe blodspillan, om man hade övervägt Moskvas anbud om att utgöra neutral buffertstat, men Zelenskyj förleddes av västmakterna att agera marionett i dess skuggkrig, med resultat att ukraïnska befolkningen fick bita i gräset.

Icke desto mindre kommer Putin givetvis att ta tillfället i akt, om det infinner sig, och om Väst vägrar fred. Slutresultatet blir då att Ukraïna åter blir en rysk delrepublik, och att Ryssland expanderar sin västfront snarare än att Nato vidgar sin östdito. Visserligen sker en motsvarande expansion av Nato i Finland (och Sverige på mer meningslöst territorium), men den gränsen har mindre geopolitisk och strategisk relevans.

Västs arrogans och stolthet innebär emellertid att man förmodligen inte alls vill pränta ned en fred på papper, utan väljer att fortsätta bekämpa Ryssland med sanktioner och andra ekonomiska och politiska medel. Man kommer då att försöka spela det långa spelet mot Ryssland, och inkorporera det i ett större geopolitiskt spel omfattande Kina.

Men även här gäller en annan verklighet än den som kablas ut i stats- och kommersmedier i huvudfåran, nämligen att sanktionerna hittills inte har haft någon betydande inverkan på den ryska ekonomin, utan tvärtom mer har sargat avsändaren än mottagaren, i vart fall i EU:s fall.

Ryssland har nämligen en projicerad årlig tillväxt om 4.9 %, medan EU nätt och jämnt undviker recession med 0.4 %. Europas sjuke man Tyskland har här officiellt gått in i recession, och så även Sverige med -1 % tillväxt. Ryska inflationen är med 6 % i paritet med Europas, medan arbetslösheten om blott 3 % är mindre än hälften av EU:s.

Betraktar man bytesbalansen ser man att Ryssland är i positivt territorium med 10.3 %, medan EU och USA går back. Orsaker härtill är att Ryssland är rikt på naturtillgångar som är eftertraktade på världsmarknaden, och att det därför alltid finns köpare. Vidare är det enbart Väst som bedriver sanktioner, medan övriga världen fortsätter handla med Ryssland.

Omvänt kommer komponenter och annat gods in i Ryssland via grannländer i Centralasien, varor som handlas i Väst och i Kina och sedan vidareförsäljs till Ryssland. Det ger naturligtvis ett påslag i pris, vilket därmed fördyrar för ryska medborgare. Tanken är här att detta på sikt ska ta udden av rysk ekonomi och reta upp medborgarna tillräckligt för att agera mot Putin.

Men då har man dels inte förstått ryska folkets sentiment, och dels inte heller begripit att det fortfarande är avsändaren som drabbas hårdast av sanktionerna. Energi är uppemot tio gånger billigare i Ryssland än i Europa, samtidigt som det finns utrymme att beskatta exportinkomsterna av fossil energi för att kompensera. Sanktionerna omvandlas därför slutligen till dyrare energi, vilket knappast gynnar tysk och europeisk industri i konkurrensen med kinesisk och amerikansk.

Putins kalkyl håller alltså, och därför avgår Ryssland förr eller senare med segern, medan Väst får slicka såren. Man kan välja att anta eller förkasta analysen, men verkligheten som den faktiskt är fordrar här att Europa gör bäst i att söka fred i status quo med Ryssland, och att man etablerar en ny och hållbar säkerhetsordning under ömsesidig respekt.

Kategorier
Europa Liberalism Politik

EU-censuren implementeras

Visserligen stammar upplysningsidealen och den liberala ideologin från Europa, men kontinenten har för den skull aldrig någonsin haft yttrandefrihet i verklig och praktisk mening. En sådan har bara praktiserats i USA och Japan, medan Europa alltid har haft långa haranger av undantag för allsköns politiska käpphästar, som förintelseförnekelse, hets och en flora av förment förhatliga symboler (utan undantag på högerkanten).

I det regleringshelvete som heter Europeiska Sovjetunionen (EU) gäller till yttermera visso sedan augusti en drakonisk lagstiftning kallad Digital services act, i syfte att reglera och tämja innehållet på fria sociala medieplattformar. Bland annat måste stora plattformar plocka bort «olagligt innehåll» inom en viss tidsrymd, under hot om «böter» upp till motsvarande sex procent av omsättningen.

Vad som utgör «olagligt innehåll» är upp till unionens icke folkvalda kommissarier att avgöra, och saken prövas nu för första gången skarpt sedan den icke folkvalde EU-kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, har hotat ingen mindre än Elon Musk för att inte ha implementerat lagstiftningen.

Bretons hotfulla text till den amerikanske entreprenören.

«Olagligt innehåll» tycks här vara sådant material som inte linjerar med EU-diktaturens uppfattning om händelseutvecklingen i Palestina, och man uppmanar därför plattformen X att undanröja påstådd «desinformation» i frågan. Musks svar till franspersonen är att på plattformen posta sådant material som avses, men Bryssel väljer här att inta den klassiska kinesiska positionen att man bör veta vad som är förbjudet.

Kina äger rätt att välja sin inriktning, men Europa är just inte Kina, utan en förment liberal bastion som säger sig omhulda liberala värden som yttrandefrihet. Det är dags att inte bara snacka snacket i den frågan, utan även gå gången, för att parafrasera Breton.

Vi kan i Europa helt enkelt inte ha ett sanningsministerium som avgör äktheten i utsagor som publiceras i sociala och andra medier, utan den korrekta vägen att gå är att medieträna befolkningen i argumentationsanalys och i övrigt låta allsköns utsagor flöda fritt, utan någon som helst reglering.

Den digitala eran fordrar att var och en har ett kritiskt sinne till uppgifter som cirkulerar, inte bara i sociala medier och fora, utan även – inte minst – i stats- och kommersmedier i huvudfåran, mediekonglomerat som tenderar att propagera och förstärka etablissemangets linje och vars innehåll, vinkling och urval är allt annat än objektivt och neutralt.

Defaultläge måste vara förståelsen att alla som publicerar något har en agenda och en baktanke, och att det inte existerar något sådant som objektiva och konsekvensneutrala medier. EU-medborgarna måste drillas i att ta del av så många källor som möjligt, av olika slag, för att bilda sig en någorlunda sann bild av en viss företeelse.

Angående det aktuella fallet med X bör Musk stå på sig, och om diktatorerna i Bryssel trilskas genom att tillämpa DNS-förgiftning för att filtrera bort plattformen, får man även ta det folkliga missnöjet. Europa har som bekant inga egna plattformar av liknande slag, eftersom det regleringskåta EU inte premierar teknisk utveckling utan hellre stympar sådan.

Under alla omständigheter använder vi i övrigt 8.8.8.8 som uppslag, likväl som Brave för att undkomma Europeiska Sovjetunionens klickhelvete kallat GDPR. Det enda EU har åstadkommit hittills är att förstöra internet och att inskränka de liberala fri- och rättigheter man säger sig försvara, och en sådan union har vi ingen nytta av.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Farväl till Ukraïna

Drygt ett år har gått sedan Nord Stream sprängdes på amerikanskt initiativ, sannolikt av brittisk marin i maskopi med dansk och svensk motsvarighet. Då lade man omedelbart skulden på Putin, trots att det var fullständigt uppenbart att Ryssland inte hade något att vinna på saken – Washington pajade Putins trumfkort, och garanterade Tysklands vidare engagemang i Ukraïna.

När nu en ny gasledning saboteras, denna gång mellan Finland och Estland, pekar alla spår istället direkt mot Kreml, men paradoxen har här att mediekonglomeraten nu väljer försiktighetsprincipen. Det kan nämligen inte vara någon annan kraft som ligger bakom, och det rör sig inte heller om en olycka.

Motivet är dels Finlands inträde i Nato, men även en smärre hämnd mot Väst för sabotaget av Nord Stream. Man ska nog se det som en markering mer än en trend, och Ryssland har som sagt inget egentligt intresse av att provocera Finland eller andra mer än nödvändigt.

Samtidigt är den rimliga tolkningen av den annorlunda mediala retoriken att man nu börjar slå av på propagandan och uppviglingen av allmänheten, för att istället återgå till en mer nykter och professionell rapportering. Det heter inte längre att Rysslands krigsmaskin är i dåligt skick, att Putin är dödligt sjuk, att Ukraïna gör ständiga framsteg och så vidare, utan man levererar tvärtom realpolitiskt dystra prognoser om Kievs misslyckade offensiv.

Vita huset aviserar samtidigt att man är vid «repets ände» avseende finansiering till Zelenskyj, och att man inte kommer att kasta dollar in i det svarta hålet i all evighet. Därmed kommer även europeiska stater att följa, varvid kapitulationen är ett faktum. Ryssland har tagit hem spelet, och vi kan nu säga farväl till Ukraïna.

Till yttermera visso har en ny spännande konflikt (åter)uppstått i Mellanöstern, varvid medialt fokus naturligt skiftar. Både intresset för och viljan att stödja Ukraïna minskar kontinuerligt, och som en konsekvens även klicken i kommersmediernas digitala utgåvor.

Hamas’ terror har i detta avseende nyhetens behag, något nytt att förfasa sig och bli upprörd över, samtidigt som allmänheten bunkrar med fruktos och transfett i soffan för att beskåda israeliternas närmast bibliska svar, ungefär som på den gamla goda tiden då man livesände från Irak och andra amerikanska krigshärdar. Krig är ju skådespel för alla andra än de omedelbart inblandade.

Hmm… undrar vem som kan tänkas ligga bakom brottet på Balticonnector?
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Konsekvenser av israelisk statsterrorism

Den riktigt tunga analysen på sociala fora av olika slag manar till israelisk slakt av araber i Gaza samt intensifierad ockupation, samtidigt som stats- och kommersmedier i huvudfåran är sin uppgift trogen att förstärka och propagera etablissemangsnarrativet, som i detta fall är ovillkorligt stöd för Tel Aviv. Hamas har alltså inte mycket att hämta i västerländsk opinion, och sett ur den synvinkeln är operationen ett fiasko.

Men den verkliga avsikten har mer bäring på den första biten ovan, att framkalla israelisk vrede på det att judisk statsterrorism än en gång ska få utlopp. Bilder på bostadshus som bombas och sprängs i kombination med uppgifter om hundratals döda civila palestinier orsakar i sin tur ringar på vattnet, med slutlig destination i övriga arabvärlden.

al Aqsa-flodvågen är således ett martyrdåd i syfte att röra upp så mycket damm och känslor att sekundära effekter inträder, bland annat att förhindra ett närmande mellan Israel och Saudiarabien, samt att väcka en smula liv i frågan om Palestina och den sionistiska aggressionen. När det arabiska blodet kokar i grannländerna kan saken dessutom eskalera snabbt, och redan ser vi hur Libanon engageras i konflikten.

Våld föder våld, och Hamas träffar helt rätt i analysen att överraskningsanfallet inspirerar till ett oproportionerligt svar, som därmed föder nytt hat och göder det redan befintliga. Våldsspiralen fortsätter, men frågan är till vilken nytta – tvåstatslösningen dog i praktiken för länge sedan, och går nog inte att återuppliva.

En annan fråga är huruvida Hamas’ självmordsoperation får några vidare geopolitiska konsekvenser, givet att man kan skaka om regionen en smula. USA har i mångt och mycket lämnat Mellanöstern sedan man blev självförsörjande på olja, samtidigt som Kina ryckt fram med en diplomatisk offensiv och utan särskilda kopplingar till den judiska etnostaten.

Men den latenta krutdurken kring Iran och Saudiarabien likväl som befintliga konflikthärdar i Jemen och Syrien kan snabbt brisera i nytt våld, som därmed utökar det regionala skuggkriget mellan USA och Ryssland.

Det gynnar varken Mellanöstern eller världen i stort, men säkert gnuggar man händerna i Zhongnanhai, eftersom man får friare händer att agera då fokus minskar på Kina och fler möjligheter att verka ju större getingboet i Väst blir. Det gynnar även Moskva om Ukraïna tappar i betydelse under en våldsrenässans i Mellanöstern.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Imaginär EU-utvidgning

Grundtanken med EU och dess föregångare i Kol- och stålgemenskapen var att binda samman länder i ömsesidigt beroende, för att därmed minska risken för ännu ett destruktivt krig europeiska grannar emellan. Om man har gemensamma intressen tenderar man att premiera samarbete för att lösa knutar istället för att skjuta ihjäl varandra.

Samma princip gäller, eller borde gälla, för den globalistiska handel och logistik som har definierat efterkrigstiden, varvid vi har blivit ömsesidigt beroende av länder som Kina. Men refrängen i tiden lyder «derisking» eller rent av «decoupling», vilket med ovanstående logik då snarare skulle öka risken för konflikt än sporra parterna att deliberera problem i förhandling.

Förvisso är vi inte i union med Kina, och de logistikproblem som uppstod under pandemin har med rätta väckt eftertanke om diversifiering i handelsleden. Men därifrån till att betrakta Kina som en potentiell utpressare är att dra saken ett steg för långt, eftersom beroendet som sagt är ömsesidigt.

Det stora «kinahotet» är således mest en chimär, i grunden en konsekvens av en konflikt mellan USA och Kina på Washingtons initiativ, varvid EU har dragits med i det geopolitiska spelet. Sedermera har Rysslands invasion av Ukraïna accentuerat förkastningslinjerna, varvid Bryssels agerande har blivit allt mer besynnerligt.

Aktuell plan från von der Leyen gäller nu en akut utvidgning av EU, i vad som måste betraktas som ett geopolitiskt hugskott (heartland–rimland repriserad?) att snabbt fånga in länderna kring Svarta havet, plus de redan förhandlande balkanländerna, innan Ryssland sväljer dem med hull och hår.

Kartan avslöjar varför man vill knyta till sig Georgien, Ukraïna och Moldavien.

Här är det inte längre tal om kvalitetskrav, utan man är beredd att kasta köpenhamnskriterierna om demokrati och rättsstat helt överbord och anta andra klassens medlemmar med begränsad rösträtt, så länge man kan nå en formell vidgning av EU:s territorium.

Det är i grunden samma tanke som för Natos expansion österut, fantasin om att man därmed skulle åtnjuta större säkerhet. Men den enes säkerhet är i detta fall den andres osäkerhet, varvid en konfliktyta kommer i dagen. Man rubbar en redan existerande säkerhetsbalans. Kriget i Ukraïna är därför en logisk följd, och det är en konflikt man visste skulle komma, men man valde ändå att fullfölja.

EU är förstås inte en militärallians, men dels är man granne med organisationen i samma stad, dels är det ungefär samma länder som är medlemmar, och dels agerar man i intimt samförstånd med Nato i frågan om Ukraïna. EU:s sanktioner är en form av ekonomisk krigföring mot Ryssland, i saknad av stövlar på backen.

För Moskvas vidkommande är EU samma sak som Nato och Väst, och man skulle därför se en sådan hastig utvidgning som expansion av EU:s intressesfär gentemot Ryssland, och därför betrakta det som en provokation. Det skulle helt enkelt inte tillåtas under nuvarande omständigheter, utan kriget skulle då få en ny front.

Det är därför ren fantasi att Georgien, Ukraïna och Moldavien skulle kunna bli EU-medlemmar i den närmaste framtiden, och än mer så i ljuset av att detta är höggradigt korrupta autokratier som inte tillnärmelsevis uppfyller de grundläggande villkoren.

Bryssel kan inte göra avkall på kvalitet framför kvantitet, särskilt inte av hastigt uppkomna geopolitiska orsaker, utan måste hålla ihop den befintliga unionen och spela det långa spelet i övrigt. Relationen med Ryssland måste småningom läkas, och man måste gemensamt upprätthålla den europeiska säkerheten under lämpliga avtal och ömsesidig respekt.

Fler länder får eventuellt tillkomma i en annan och lugnare tid, under de villkor som hittills har präglat unionen. Innan en sådan utvidgning kan ske, är det lämpligt att man introducerar kvalificerad majoritet för besluten, om det nu överhuvudtaget är möjligt. Det skulle göra kolossen av 27 och sedermera 30+ länder mer lättrörlig, utan att för den skull förfalla till tyskfranskt tyranni.