Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Europeisk autonomi

Göteborgsposten lanserar på sin ledarsida tanken att Sverige bör anamma forne folkpartiledaren Per Ahlmarks liberala religion, nämligen synen att alla människor skulle välja att vara socialliberaler om de hade möjligheten därtill, en människosyn som rimmar identiskt med kristendomens löjliga anspråk om att alla människor är den levantiske stormgudens lamm, vare sig de vill eller ej.

En följd är därför att provinsen Taiwan måste försvaras för att ön omhuldar det system som folkpartismen företräder, ett slags systembevarande som även det har sina rötter i den kristna religionen och dess allehanda korståg för att upprätthålla den rätta tron.

Skribenten Katzeff Silberstein hör till skaran av idealister, en välmenande grupp tänkare som förespråkar en tänkt idealvärld, men som inte överlever kontakten med verkligheten. En verklighet i vilken Kina utan pardon kommer att göra grus av Taiwan, i händelse av att Väst gör anspråk på att komma till dess försvar.

Den realpolitiska paradoxen är här att Taiwan kan bevara sin demokrati, sin autonomi och till och med sin militär enbart i egenskap av en del av Kina, och att varje försök till att undfly den relationen är ekvivalent med demokratins och autonomins omedelbara upplösning. Vill man Taiwan väl, så erkänner man därför Beijings anspråk.

En annan syn är också möjlig, nämligen att Taiwan utgör ett sår i Kinas historia, dels genom japansk aggression och ockupation av ön, och dels genom det oavslutade inbördeskriget mellan kommunister och nationalister. Det är inte helt självklart att Sverige på andra sidan jordklotet har att lägga sig i den konflikten, utan det är snarare tämligen absurt att man skulle ha några som helst synpunkter på saken.

Det som i västerländsk idealistisk retorik benämns som försvar av Taiwans oberoende, kan således lika gärna omstöpas i ett motsvarande försvar av Kinas oberoende gentemot västlig inblandning sedan hundrafemtio år tillbaka. Låt Kina bli helt, och släpp de koloniala ambitionerna en gång för alla.

Frågan om Taiwan utgör på en och samma gång symptom på den europeiska sjukan, nämligen dess besatthet av «värderingar», en nutida efterföljare till religiösa motsvarigheter. Europa vill som alltid inpränta och missionera de egna värderingarna och idealen på resten av världen, och kan för sitt liv inte godta att andra kulturer har andra värderingar och ideal, enkannerligen Kina.

Pekpinnarna är ett hinder i relationen inte bara till Kina, utan även i Afrika, vars nationer hellre gör affärer med ett Beijing som inte har sekundära krav om demokrati, mänskliga rättigheter och klimat, utan tvärtom respekterar varje lands suveränitet att fatta egna beslut utan yttre påverkan.

Ytterst handlar det om vad Sverige och Europa vill vara i den världsordning som är under uppsegling, och i vilken USA och Kina är de två fokuspunkterna. Tanken att man unisont ska ställa sig på USA:s sida för att vi i någon mån delar värderingar och system är emellertid futil, eftersom USA inte har för avsikt att rättvist fördela makten.

Europa blir därmed en klient till USA, utan egentligt självbestämmande, och med en ständig eftersläntring i utveckling. Ironiskt nog blir vi även en klient till Kina, i det att vi är fundamentalt beroende av landet med avseende på en rad produkter.

Beroendet kan inte elimineras, eftersom världen hänger samman, men nog kan Europa bli mer självständigt och det «tredje ben» i världspolitiken som Macron förespråkar, tillsammans med hälften av Europas övriga regeringschefer, om än i tystnad.

I realpolitiska termer innebär det att inte ta definitiv ställning för endera parten, utan att i kraft av viss ekonomisk tyngd utgöra lockbete för tävlan de två giganterna emellan om vår gunst. Som en följd kan vi därmed inte antagonisera någondera parten, exempelvis genom att lägga oss i Kinas interna angelägenheter, till vilka frågan om Taiwan hör.

Istället för mission och pekpinnar kan Europa leda genom exempel, på det att andra nationer under frivillighet kan välja att anta eller förkasta våra ideal. Om våra värderingar verkligen är så överlägsna, kommer andra småningom att ansluta till dessa när tiden väl är mogen. Allt annat vore nämligen att se ned på andra nationer som mindre vetande, som kretiner som är bortom all utveckling, det vill säga den mest fundamentala form av rasism.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Taiwan angår inte Europa

Tyska ekofascisten tillika utrikesministern Annalena Baerbock är av någon anledning i Kina för att samtala med motsvarigheten Qin Gang. Det är ett lågmält besök som sker efter Scholz’ och Macrons diton, tydligen med syfte att «korrigera» den tyska och europeiska linjen.

Men i praktiken är det Scholz’ linje som gäller, och den rimmar med Merkels och tidigare administrationers, likväl som med Macrons. Nämligen såtillvida att man nöjer sig med att i retorik kritisera Beijing för allehanda ting, medan handeln intar en särställning.

Baerbock omhuldar dock en mer kritisk inställning till Beijing, och undrar varför Kina inte har fördömt Rysslands invasion av Ukraïna. Det givna svaret är att Kina som regel intar en ickeinblandningsprincip, och att ett inbördeskrig långt borta i Europa inte angår Zhongnanhai.

Det är liktydigt med att konflikten i det kinesiska inbördeskriget, gällande Taiwan, inte angår Europa eller USA. Piken till Baerbock är således att hålla sig jävligt långt borta, och att sköta sina egna bestyr hemmavid snarare än att lägga näsan i blöt i Asien.

Taiwan är kinesiskt territorium och därmed inte en fråga för europeiska nationer att lägga sig i, ej heller för USA. Fuck off, and stay they fuck away! Om inte, så löp linan ut och erkänn Taiwan som «självständig nation», och ta konsekvenserna av den politiken. Det gäller även Sverige. Fuck with China, and find out.

I annat fall ska man tiga, och hålla sig till den sedan länge erkända policyn om ett Kina, med innebörd att Taiwan är en omistlig del av Kina. Här gäller att Taiwan kan bevara sin autonomi och demokrati om och endast om man överger anspråken på självständighet, och det är just den omständigheten som Europa bör ta fasta på.

Frankrikes president Macron har i dagarna kritiserats för att framhålla just denna ickeinblandningsprincip, men det är i själva verket en traditionell fransk hållning sedan de Gaulles tid vid ämbetet. Frankrike har alltid hållit distans till USA och Nato, och framhållit Europa som en självständig entitet. Vive la France!

Det gagnar helt enkelt inte Europa att gå i USA:s ledband, och frågan om Taiwan har ingenting med Rysslands invasion av Ukraïna att göra. De två konflikterna är väsensskilda, inte minst i så måtto att Ukraïna är ett självständigt land, i såväl världssamfundets som Rysslands optik, medan världen unisont ser Taiwan som en del av Kina, om än under viss autonomi.

Kategorier
Europa Kina Politik

🇨🇳 Den viktigaste av relationer 🇪🇺

Ursula von der Leyens närvaro i Beijing är alltjämt oklar, men man kan kanske tänka att hennes funktion är att agera piska, medan Macron mer är morot med sin stora handelsdelegation. Man vill påverka Zhongnanhai, inte minst i fråga om kriget i Ukraïna, men även avseende den rubbade handelsbalansen.

Här är legitima frågor att söka mer jämbördiga förhållanden, och att begära reciproka villkor i handel och åtkomst till marknader. Däremot är det knappast uppbyggligt att gå i Washingtons ledband och söka konflikt medelst exportkontroll, sanktioner och andra fientliga mekanismer.

Ändå är von der Leyens budskap just det, att Europa förbehåller sig rätten att utöva kontroll avseende teknologi som «kan användas militärt» (i stort sett allt). Senast på tur står nederländska ASML att begränsa exporten av litografisk utrustning till Kina, efter order från Biden.

Innebörden är att Kinas produktion av halvledare begränsas, och att man därmed får problem att upprätthålla produktionen av högst civila produkter avsedda för exportmarknaden. En bieffekt är att de logistiska problemen i världshandeln kommer att bestå, en annan att västerländska halvledarföretag går med brakförlust när åtkomsten till den kinesiska marknaden begränsas – det är alltså USA och EU som står för denna begränsning, inte Kina.

Tids nog kommer kinesisk industri att runda problemet och bli självförsörjande även på halvledare, och exempelvis Huawei har redan genomfört drastiska omskyfflingar i produktionskedjan för att hantera den amerikanska aggressionen. Av det skälet är exportkontrollen meningslös, i det att den möjligen köper USA viss tid, men i det långa loppet inte kan hindra Kina.

Än värre är förstås att sådan aggression gentemot Beijing gör Kina mindre välvilligt inställt att bistå i olika frågor, exempelvis kring krisen i Ukraïna, och att man därmed naturligt graviterar mot Moskva. Det är en sällsynt usel idé att spotta i ansiktet den man vill ha goda relationer med, men det är tyvärr en europeisk specialitet.

Å andra sidan är det mer än övertydligt att man kör med dubbla budskap, och the good cop 马克龙Makelong (Macron) agerar statsman med sin kärvänliga inställning till det kinesiska ledarskapet, medan the bad cop 冯德莱恩Fengdelaien (von der Leyen) levererar bistra budskap, kanske främst avsedda för en hemmapublik och den internationella arenan. I verkligheten kan man inte sätta den grundläggande relationen på spel, då EU och Kina är djupt beroende av varandra.

Zhongnanhai kan navigera i den terrängen, och resultatet är främst relaterat till handel, medan relationen i stort sätts till en ny och något högre bas. För en fördjupad gemenskap krävs emellertid att EU drar tillbaka såväl sanktioner som exportkontroll, och på motsvarande vis att Kina lättar något på den röda tejpen på den egna marknaden.

Om så skulle ske, kan man lätt gå vidare. Bryssel kan då ratificera det vilande investeringsavtalet CAI, samtidigt som Beijing kan sätta press på Moskva och Kiev att börja inleda förhandlingar. Vad väntar man på?

Kategorier
Europa Kina Politik

von der Leyen kan stanna hemma

Nytt ledarskap i Beijing i kombination med avblåst pandemi har inneburit en formidabel skytteltrafik av ledare till den kinesiska huvudstaden, sedan tidigare Tysklands Scholz och för närvarande Spaniens Sánchez. Kommande vecka står Frankrikes Macron på tur, tillsammans med icke folkvalda EU-presidentskan von der Leyen.

Men den senare kan faktiskt stanna hemma, och har egentligen inget nytt att bidra med, vad man kan utläsa av hennes tal inför avresan. Å ena sidan babblar hon vitt och brett om vikten av att respektera suveräna gränser, bara för att i nästa sekund bestämt hävda att EU fortsatt har för avsikt att lägga sig i strikt interna kinesiska angelägenheter som Xinjiang och Hongkong, för att inte tala om Taiwan, dit man från europeiskt håll skickar allt fler och högre företrädare för att provocera Beijing.

von der Leyen menar att Kinas attityd i förhållande till Ukraïna är avgörande, och anser att det är Kinas ansvar att respektera den «internationella» ordningen. Men Ukraïna är inte Kinas krig, och man har inget som helst ansvar att välja sida – det gör man för övrigt aldrig, eftersom man har en stående ickeinblandningspolitik, samtidigt som man reciprokt kräver att andra inte blandar sig i Kinas angelägenheter.

Kina kan ändå påverka utan att göra avsteg från den principen, men å ena sidan är incitamentet att göra så litet så länge EU och USA motverkar kinesiska intressen med sanktioner, exportkontroll, marknadsförbud mot Huawei, mobbning av Tiktok med mera, och å den andra drivs man med automatik till Moskva under sådan västlig aggression. Europa skulle långt tidigare ha tänkt sig noga för innan man valde att följa i Washingtons ledband att antagonisera landet.

Zhongnanhai är emellertid pragmatiskt lagt, och alltid berett att lyssna. von der Leyen skulle kunna leverera en rad konkreta förslag för en återställare och nystart, exempelvis ömsesidigt hävande av meningslösa sanktioner samt ratificering av investeringsavtalet CAI. Det vore också klädsamt om von der Leyen kunde lägga den tröttsamma missionen på hyllan, och istället föreslå dialog om sekundära företeelser som mänskliga rättigheter, under respekt för varandras skilda system.

Legitima krav är inte att överföra «europeiska värderingar» på en helt annan kultur, utan att i den gemensamma handeln och andra utbyten eftersträva reciprocitet, exempelvis i fråga om åtkomst till marknader. Men det är då nog ingen bra idé att bannlysa Huawei och Tiktok, såvida inte man har tänkt sig detta som en typ av förhandlingskort.

Det bär syn för sägen att Apples Tim Cook under veckan har mottagits som en kung i Kina, medan Tiktoks VD utsattes för en häxjakt utan dess like i amerikanska kongressen, samtidigt som metastaser av det paranoida Tiktok-hatet sker även i EU och runt om i europeiska stater. Det är ingen bra ordning för goda relationer med Kina.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Ömsesidigt beroende och diversifiering

Kol- och stålgemenskapen bildades efter andra världskriget i syfte att försvåra krig mellan Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder. Genom ömsesidigt beroende på en gemensam marknad minskar risken för konflikt, samtidigt som man inte kan mobba ett enskilt land och därmed skapa incitament för aggression – den orättvisa freden i Versailles lade ju grunden för tysk revanschism.

Numera omfattar Europeiska unionen större delen av Europa, och konstruktionen har lyckats med sitt uppdrag att hålla kriget borta, samt även att ordna större välstånd än någonsin tidigare, som en naturlig konsekvens. Inget är mer destruktivt för ekonomin än krig.

Den ekonomiska globalismen har en liknande funktion av att binda samman länder i ömsesidigt beroende i handel och andra utbyten, vilket minskar risken för konflikt givet att man har mycket att förlora. USA anstränger sig visserligen hårt för att åstadkomma en «decoupling», men i verkligheten är man så hårt bunden till Kina att ett större krig dessa makter emellan egentligen är uteslutet, då det skulle kosta båda parter alldeles för mycket.

En väpnad konflikt skulle begränsas till Taiwan, i händelse av att fastlandet intar ön. Även ett sådant scenario skulle fresta hårt på båda parter, samtidigt som Taiwan skulle kastas decennier tillbaka i tiden, enligt en färsk amerikansk simulering. Enligt den skulle Kina inte lyckas med uppdraget, men å andra sidan finns inte heller någon vinnare i en sådan drabbning.

En sådan utveckling skulle vidare sätta världsekonomin i brand med fullskaligt handelskrig och utfärdande av sanktioner fram och tillbaka. Här är knäckfrågan hur EU skulle agera, givet dess starka beroende av Kina, och man har från Bryssels sida börjat ta steg för att diversifiera handeln för att skapa sig större handlingsutrymme.

Men man gör det med fel motiv och med fel utgångspunkt, nämligen att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Det finns inget som skulle få Kina att agera militärt mot Taiwan med mindre än att man provoceras till det av framförallt USA, och man föredrar att locka till sig ön på frivillig bas med lämplig morot och piska.

Däremot är det helt rätt att diversifiera och att inte göra sig alltför beroende av en enstaka part, vem det än månde vara. Att bygga chipsfabriker i USA och Europa kan på sikt desarmera frågan om Taiwan i stora drag, eftersom mycket av rädslan handlar om öns stora dominans på området.

På samma sätt är den svenska regeringens satsning på såväl gruvdrift av jordartsmetaller som kärnkraft nödvändig, efterlängtad och superbra politik inte bara för Sverige, utan för hela Europa, som därmed kan få den reservkälla man strävar efter.

Det ömsesidiga beroendet av Kina kvarstår naturligtvis, vilket är utmärkt, men däremot gör man sig av med det ensidiga beroendet med avseende på jordartsmetaller och en del andra mineraler när man fördelar äggen över flera korgar. Därmed kan den hysteriska och meningslösa rädslan för Kina kanske släppa, och man kan fortsätta på en mer uppbygglig väg framöver.

USA har å andra sidan helt andra skäl att bråka med Kina, och för Washington har Taiwan även en geopolitisk funktion som ankare i första ökedjan. Från Bryssels sida finns härvidlag dock ingen samsyn och inget gemensamt intresse.