Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Ingsoc fullbordar övervakningen

Orwells «1984» var tänkt som en fiktiv dystopi, ett tankeexperiment i romanens form kring hur en allestädes närvarande regim ser och hör och kontrollerar allt. Storebror under Ingsoc (English socialism) har i denna fantasi sina tentakler överallt, medelst apparater som registrerar allt som yttras eller uttrycks. Den som händelsevis uttrycker sig politiskt inkorrekt «vaporiseras» och redigeras bort ur historien.

Vi har ännu inte börjat förånga människor sålunda, men nog kastar vi dissidenter i finkan samt «kancellerar» ett betydligt större klientel som går emot den smala åsiktskorridoren av samförstånd kring vänsterns ideologi. Tommy Robinson i Storbritannien är ett typiskt exempel, men långt ifrån det enda.

Regimen därstädes, Ingsoc (Labor party) under Big Brother (Keir Starmer), har dock implementerat den massövervakning som «1984» skissar, fast i en omfattning som Orwell inte kunde föreställa sig. Romanen är inte längre en varning, utan används mer som ett slags instruktionsmanual.

Under gårdagen framkom att den brittiska socialistregimen har beordrat Apple att tillhandahålla bakdörrar för dess krypterade tjänster, därtill för alla användare i hela världen. Starmer-regimen skulle därmed ha principiell tillgång till globala användardata i chatt, moln och andra tjänster, samtidigt som än mer tvivelaktiga element skulle få incitament att bryta sig in i sådana bakdörrar.

Ändå är det Tiktok man oroar sig för, eller ägnar sig åt andra paranoida tankefoster utan täckning i verkligheten kring kinesiska produkter och tjänster, när man nog borde fundera över vad som sker på betydligt närmare håll. Man kanske tänker att det är våra «allierade» i ett «demokratiskt» land med «kontroller», men vi vet redan från amerikansk övervakning att sådana system alltid missbrukas för andra syften.

Apple kommer som en konsekvens att dra tillbaka berörda tjänster från Storbritannien, men det större problemet är att samma slags ränker sedan länge smids i hela Anglosfären, och att även EU och europeiska nationalstater som Sverige har ambitioner i den riktningen. Det är företeelser som man annars associerar med Östtyskland och Nordkorea, inte med västliga demokratier.

Den fascistiska moderatregimen under Strömmer har således uttryckt sådana tankegångar, under motiv att komma till rätta med gängvåldet och rekryteringen av barnsoldater på nätet. Det är alldeles fel väg att gå, och vi vet med säkerhet att sådana system småningom kommer att nyttjas för helt andra syften, för att det är så det alltid utvecklar sig.

Buset? Ja, det anpassar sig förstås, och kan enkelt lägga ett extra lager kryptering på sin kommunikation, samt finna andra vägar runt problemet. Därtill kommer man att nyttja bakdörrarna för att yttermera bedriva kriminell verksamhet – finns det en nyckel kommer man att kunna lägga beslag på den.

Medan allmänheten får finna sig i att Kling och Klang rotar i dess molndata och chatt för att tillskansa sig information, metadata, lösenord med mera för att bygga en fullständig profil, komplett med politiska sympatier, värderingar, nätverk med mera. Därefter är det bara att «vaporisera».

Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Tariffmannen

US-presidenten Trump har i all hast och som utlovat infört tullar om 25 % mot Kanada och Mexiko, samt ytterligare 10 % mot Kina. Syftet sägs vara att söka påverka inflödet av migranter och fentanyl längs de «löjligt öppna gränserna». Därmed är det globala handelskriget igång, och inom kort kommer även EU att dras in.

Handelskriget under Trump I riktade sig främst mot Kina, då i syfte att minska det ofantliga amerikanska handelsunderskottet samt «ta hem jobben» till det industriella rostbälte som hade drabbats så hårt av globaliseringen. Några nya jobb blev det inte, men däremot dyrare för konsumenterna. Intäkterna från tullarna mot Kina gick för övrigt till nittio procent mot att kompensera arga bönder som drabbades av Kinas mottullar, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa.

Det blir inte så mycket annorlunda denna gång. Visserligen påverkar man de sanktionerade länderna negativt i något slags försök att vinna fördelar, men i praktiken lägger man minst lika mycket börda på den egna nationen. Det är en lose–lose-situation, för hela världen.

Man kan till exempel betrakta den amerikanska tillverkningsindustrin, som har underleverantörer i Mexiko och Kanada. Komponenter i en bil skyfflas över dessa gränser ett tjugotal gånger innan produkten färdigställs, och för varje gång tillkommer alltså ett påslag som fördyrar. Så kan man också fälla krokben för den egna konkurrenskraften.

Tariffer som påtryckningsmedel för att förhindra vidare inflöde av fentanyl är förstås dömt att misslyckas, eftersom det ligger utanför Mexikos kontroll. Man försöker så gott det går att strypa droghandeln, men det är i praktiken omöjligt att eliminera den utan att själv ta kontrollen över marknaden, det vill säga legalisera. Till detta kommer att Trump vill återuppliva en äldre amerikansk tradition av att sätta in militär trupp mot drogkarteller i Mexiko och Latinamerika, ett företag som inte gick något vidare senast det begav sig.

Däremot kan man ha större framgång i att kuva den stora skaran av migranter, eftersom det är ett enklare klientel att hantera än kartellerna. Men även migrationen är business för smugglare och banditer, och därmed ett ständigt incitament för hugade spekulanter, samtidigt som ett land som USA alltid kommer att utgöra en magnet för fattigare folk från skithålsländer.

Grundtipset får därför bli att man inte kommer att ha så stor framgång denna gång heller, utan att migranter och knark fortsätter att välla in i USA, samtidigt som handelsunderskottet växer och den federala amerikanska budgeten sväller över alla bräddar. Han vet hur han ska göra Kina mäktigt igen, den där tariffmannen Trump!

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Yttervänsterns dominans bruten

Under lång tid har samhällen i Väst, och ett flertal utanför denna sfär, dominerats av extremvänstern och dess ideologi, omfattande företeelser som kvotering, *2SHBTQIAP++ och annan woke, kraftiga inskränkningar av yttrande- och informationsfriheterna, inrättande av sanningsministerier i syfte att «faktagranska» ståndpunkter medelst ett vänsterliberalt raster, historierevisionism, ikonoklasm, kulturredigering, massinvandring, ekofascism och antinativ repression. Men nu kan skönjas allt fler tecken på att denna vänsterkommunistiska dominans är bruten.

Vänstern har haft många verktyg i sin låda för att undertrycka opposition och motstånd, allt ifrån statsfinansierade informationsbyråer som Expo till den djupa statens engagemang, exempelvis att beröva meningsmotståndare bankkonton och andra fundamentala verktyg. Eller så har man stigmatiserat motståndet genom att klassificera det som «extremism», så som är fallet med det liberalkonservativa partiet AfD i Tyskland, alternativt kastat i finkan sådana figurer som opponerar sig mot den etablerade ordningen, som Tommy Robinson i Storbritannien. I USA har FBI hårdhänt kontrollerat narrativet i sociala medier.

Men samtidigt har verkligheten kommit i kapp denna etablissemangsvänster, med massivt kriminellt våld i form av skjutningar och sprängningar, som man är oförmögen att hantera. Populasen anar att allt inte står rätt till, och ser sig om efter alternativ. Sakta men säkert vinner moderata krafter terräng i ett vänsterextremt landskap som länge har präglats av politiskt vanvett och ideologiskt dårskap.

Ändå är det nog inte sagostunder med transor eller tamponger på herrtoan som är den primära orsaken till det folkliga upproret, utan den kontinuerligt minskade tryggheten, det eskalerande våldet och den krympande ekonomin. Butiker rapporterar om frekvent svinn av kött och ost, vilket väl illustrerar hur det nya Fattigsverige ter sig när arbetslösheten breder ut sig och recessionen biter sig fast.

Den vänsterlutande moderatregimen får samtidigt inte mycket uträttat, utan föredrar att trycka på symbolfrågor kring *2SHBTQIAP++ och «förintelsen», på exakt samma vis som den forna socialistregimen. Sprängningarna fortsätter således att öka, och symptomatiskt nog är det dissidenter som provokonstnären Dan Park som åter hamnar bakom lås och bom, trots förment anstaltsbrist. Det kriminella blattebuset går däremot fortsatt fritt, medan Strömmer publicerar ännu en meningslös debattartikel och tillsätter ännu en utredning som inte leder någon vart.

Italiens Giorgia Meloni och Argentinas Javier Milei har varit instrumentala i att slå in en kil i det vänsterextremistiska fortet, och andra krafter som AfD i Tyskland har bidragit till att sakta börja erodera den väldiga socialistmuren. Men det är framförallt Trumps USA som med kraft slår hål på den vänsterliberala ordningen, bland annat genom att med ett enkelt penndrag avskaffa wokeismen och återupprätta sunda förnuftet.

När den vänsterliberala moderatregimen under Kristersson i socialdemokratisk anda tillsätter en lång rad utredningar och låter politiken gå i långbänk, agerar Trump med omedelbarhet, väl förberedd som han är. Deporteringarna inleds således med omedelbar verkan, medan Kristersson tvärtom fortsätter att importera från Afrika och Mellanöstern. Utrensningarna i den djupa staten sker omedelbart under Trump, medan extremvänstern alltjämt styr det offentliga Sverige via dess myndigheter, i allt från Livsmedelsverket till Polisen.

Trump knyter till sig landets teknokratiska elit i syfte att bedriva innovation, samtidigt som han drar sig ur proxykonflikter och drar in Zelenskyjs fortsatta bidrag. Men i Sverige fortsätter kriget, då Kristersson spärrar in sig i sitt «situationsrum» och vräker ut pengar på krigsmateriel som aldrig kommer till användning alternativt hamnar på museum i Moskva. Kapital som bättre kunde ha nyttjats för forskning och utveckling, gruvnäring eller satsningar på infrastruktur och energi.

Viktigast av allt är ändå att USA åter blir yttrandefritt, att sociala medier och till och med medier som WaPo och NYT rättar in sig i ledet efter att Elon Musk tagit initativet genom att stöpa om Twitter i X. Fröoljevänstern i Sverige regurgiterar dock reflexmässigt, och ser genast en nazist i den store visionären. Kristersson och Strömmer… ja, de går förstås i motsatt riktning med ett «förintelseförnekelseförbud» initierat av socialistregimens Morgan, samt delibererar ytterligare inskränkningar i form av blasfemiförbud, utöver att fängsla dissidenter och konstnärer.

Den kraft som kunde ha gjort skillnad i vårt land är samtidigt passiv och tystlåten, tydligen nöjd med att ha släppts in i det politiska finrummet. Sverigedemokraterna angriper inte längre statsmedierna och dess sanningsministerium, utan rättar in sig i det politiskt korrekta ledet i allt fler frågor. Man har anpassat sig.

Man kanske aspirerar på en plats i en kommande regering, men å ena sidan är frågan vad man ska med en sådan regeringsplats till om man inte vill förändra, och å den andra varför man tror att Tidöregimen skulle få förnyat mandat när man inte får tummen ur röven…? Även Sverige måste slutligen komma ur det vänsterliberala skräpparadigmet.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Trump ger, och Trump tar

Att läsa Aftonbladet är alltid en kognitiv utmaning, då verklighetsförankringen därstädes kanske inte är den bästa. Man får anstränga sig för att försöka förstå bevekelsegrunderna för de resonemang som framkastas av tidningens krönikörer, tankegångar som mest framstår som önsketänkande och fromma förhoppningar. Som att Europa borde kunna «klara av» fyra år med Trump, för att småningom återgå till business as usual.

Man ser alltså Trump som en anomali, en tillfällig avvikelse som småningom kommer att åtgärdas alldeles av sig själv. Man förstår då inte att dessa förändringar i amerikansk politik inte är ett resultat av Trump, utan att Trump bara råkar vara en lämplig vektor för dessa reformer, som har smitts sedan 1980-talet av republikanska ideologer.

Av retoriken att döma verkar Trump ha dille på tariffer, men det är i själva verket en allmänt omhuldad uppfattning att det amerikanska handelsunderskottet har sin grund i låga handelstullar. USA har historiskt haft betydligt högre tullar, och under sådana perioder alltid överskott i handelsbalansen.

Trump har också framkastat ambitionen att ta hem jobben till USA, och han har därmed appellerat till den arbetar- och medelklass som har förlorat på globalismen, medan den asiatiska medelklassen och den västliga överklassen har sett ordentlig realtillväxt under samma period. Trumps politik är alltså rotad i benhård verklighet, och är inte vilda fantasier som man förleds tro av medienarrativen.

Bevis för detta är att Sleepy Joe Biden inte reverserade Trumps politik i dessa avseenden, utan fortsatte den. Och på samma sätt kommer Trumps efterträdare i GOP att ta vid där han avslutar, om än kanske med en mer polerad yta värdig en politisk påläggskalv. Den bufflige Trump försvinner, men politiken består, och det är detta Europa, Kina och världen i övrigt har att förhålla sig till.

Om Trump gör verklighet av att införa tio procent tullar mot Europa och större delen av världen, innebär det att européerna förlorar omkring en procentenhet i tillväxt. Eftersom EU för närvarande blott har 0.4 % i tillväxt, innebär det recession. För Sverige, med ynka 0.3 % i tillväxt och starkt beroende av USA, är prognosen än värre. Särskilt med den höga arbetslöshet och ineffektiva arbetsmarknad som präglar vårt land.

Svensk tillväxt pendlar kring nollan.

Men Trump har också begärt att Natos medlemsländer ska lägga fem procent av BNP på försvar, vilket ytterligare kommer att tynga ned ekonomin. Man log i Europa lite snett när Trump under sin första sejour varnade för beroende av rysk gas och begärde att försvarsutgifterna höjs till två procent av BNP, men numera har man mangrant lagt sig på eller över den nivån i hela Europa. Man skrattar inte heller längre, utan har slagit över åt det andra hållet med militärt storhetsvansinne.

I termer av reda pengar innebär fem procent försvarsbudget att 300 miljarder kronor kommer att läggas på försvar, att jämföra med dagens 120 miljarder, eller de 40 miljarder som gällde för tio år sedan. Det är en åttadubbling, och därmed skulle 260 miljarder kronor behöva plockas från andra verksamhetsområden. Det är femtio tusen kronor per år per arbetande svensk.

Höjning av försvaranslagen till fem procent av BNP är ett massivt ekonomiskt åtagande.

Inte för att det saknas slöseri i den offentliga förvaltningen, och Sverige skulle behöva ett effektiviseringsdepartement i Elon Musks anda för att råda bot på problemet. Men att städa upp i den offentliga brukskonsten och liknande tramsverksamheter räcker inte för ändamålet, utan sådana belopp kommer med omfattande konsekvenser för andra områden.

Lägg därtill pågående upprustning av kriminalvården och rättsväsendet, och man inser att väldigt mycket annat kommer att ta stryk. Man kommer att behöva höja skatten rejält för att kunna upprätthålla samma nivåer, vilket i sin tur påverkar konkurrenskraften i negativ spiral.

Ett Europa med dubbelt så höga el- och energipriser som Kina och USA kommer därmed att få än svårare att hävda sig i konkurrensen, särskilt med all den reglering som tillkommer i regionen, om man ska beväpna sig till tänderna för att tillfredställa USA. Bara en handfull länder i världen lägger sådana absurda belopp på försvar, inklusive Ukraïna, Ryssland och Israel. Kina ligger stabilt på 1.8 % som jämförelse.

Trump ger, och Trump tar. Somligt är bra, som återgång till fundamentala friheter och avveckling av woke, medan annat är mindre gott (för vårt vidkommande), som handelstullar och krav om massiv upprustning. Det mindre goda kommer emellertid att bestå med kommande administrationer, och detta har vi att förhålla oss till. Vi måste fråga oss om vi är på väg åt rätt håll, om detta är vad vi vill med Sverige och Europa.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Europa måste välja färdriktning

Kommunistwebben (Aftonbladet m.fl.) är purken över Donald Trumps valseger, och än mer gramse över Elon Musks ökade inflytande. De gick naturligtvis rakt i den vänsterliberala honungsfällan när Musk visade en gest med handen från hjärtat och rakt ut i publikhavet, en utstuderad rörelse i syfte att skapa just de reaktioner vi nu noterar. Samtidigt får bilden stor spridning i dessa vänsterliberala mediehus…

Stjärnskottet Sima vid sossarnas partiorgan Aftonbladet menar å sin sida att det inte är yttrandefrihet Musk och «techjättarna» bedriver, utan att sprida hat, desinformation och lögner. Men yttrandefrihet är exakt friheten att yttra just det som Sima, Lindberg, Kristersson, Wolodarski, Biden och Soros inte vill höra, allt det som dessa vänsterliberaler vill förbjuda. Det är precis poängen med yttrandefrihet, till skillnad från statskontrollerad och friserad information och allsköns goda uttalanden som uppenbarligen inte är i behov av sådant skydd, sådant tillrättalagt narrativ som har präglat sociala medier under Sleepy Joes tid vid makten och långt dessförinnan.

Kollegan vid samma publikation, den efterblivne riksstollen Lindberg, följer efter i samma repressiva spår genom att föreslå strafftullar på «techjättarnas» företag och produkter, det vill säga Meta, Amazon och Tesla, just för att dessa företags informationstekniksmagnater finns i Trumps krets, för att de vidgar den för kommunister så förhatliga yttrandefriheten och inte minst för att Musk tar strid med skadlig socialistisk facklighet i Sverige.

Lindbergs demagogi är förstås inte allvarligt menad, utan en barnslig form av militant raljerande som numera präglar AB:s ledarredaktion under sossarnas opposition, ett slags hetsande agitation för att elda massorna mot dessa frihetens krafter. Frågan är emellertid om läsekretsen förmår skilja den eldfängda dårretoriken från mer seriös opinion, som vid sällsynta tillfällen kan skönjas i spalten. Risken är att man tar mongolidens utspel på allvar, och att man därmed bildar opinion för fullständigt livsfarlig politik.

Sverige är nämligen helt beroende av frihandel för sitt fortsatta välstånd, och tullar, tariffer och handelskrig missgynnar en liten nation som vår svårt. Vi kan inte bedriva sådant på eget bevåg, utan skulle då omedelbart drabbas av repressalier från makter med mer muskler, i detta fall USA. Minns hur ordförande Persson (S) gav efter för Washington under egyptienavvisningarna under hot om sanktioner och handelskrig, och på en eftermiddag sålde ut de förment heliga mänskliga rättigheterna för att säkra svensk handels fortbestånd.

Men inte heller gemensamt med EU förmår vi bedriva handelskrig effektivt, eftersom vi till skillnad från USA och Kina inte har samma federativa och centrala kraft, och för att vi inte heller har instiftat en gemensam industripolicy utan försöker behålla våra allt löjligare «regler» som ingen annan i världen bryr sig om. När Trump lägger tullar på produkter från EU, slår det omedelbart mot unionen, men allra mest mot Sverige, som har specialiserat sig mot USA och anglosfären istället för att sprida riskerna.

Europa måste då välja om man vill stå fast vid samma hållning som tidigare, om man vill bråka med Kina samtidigt som USA bråkar med EU, om man vill delta i ett ekonomiskt tvåfrontskrig samtidigt som man har flerfaldigt högre energipriser än de båda konkurrenterna. Eller om man ämnar byta strategi för att kontra den amerikanska aggressionen.

Man kanske skulle ha tänkt på det innan man instiftade massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön kinesisk teknik, eftersom Trumps återkomst och förmodade tullar då redan fanns i korten. Men nu blir saken mer akut, och istället för att delta i handelskriget är den korrekta strategin att liera sig med Beijing och värna frihandeln.

Ja, Kina vinner stort på det och blir mäktigare, men det är en vinn-vinn-situation som även räddar Europa under amerikansk anstormning, medan Trump då slutligen står med skitgubbe på hand. Om Eurasien står enat, dämpas den amerikanska aggressionen. Alternativet är att Kina ändå blir mäktigare, men då tillsammans med USA, medan Europa går ned sig än mer i träsket.

Här finns de som menar att vi oavsett omständigheterna måste bevara den «transatlantiska länken», som just nu är på väg att kapas för gott. Att vi måste ta Trumps misshandel, på samma sätt som vi under alla dessa år har accepterat amerikanskt spioneri och godtagit Washingtons «economic coercion» i utbyte mot militärt beskydd.

Till den uppfattningen ansluter sig fokpartisterna i Tidölaget, Nato-runkarna som med ryggradens reflex böjer sig för USA och av någon anledning när ett patologiskt hat mot ett Kina som aldrig har gjort oss en fluga förnär. Det är en falang som är än farligare än den rödgrönrosa, och som leder oss in i det slutliga fördärvet, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Europa måste välja färdriktning, och det i mer östlig riktning. Kina är visserligen en konkurrent, men även en samarbetspartner, en frihandelsvän som smörjer handeln och ger en massiv marknad för europeiska produkter, samtidigt som Kina ger européerna billigare varor. Kina är däremot inte en «systemisk rival», eftersom man inte har politiska anspråk i vår del av välden och inte strävar efter att ersätta amerikansk global hegemoni.

Det är ändå glädjande att von der Leyen tycks blinka med ögat i den riktningen under ekonomiskt forum i Davos, och att Kina mycket riktigt uppfattar flörten. Det är här dynamiken kan blomstra under kommande år, då Trump försöker bedriva sin «economic coercion». Det är här Europas framtid danas, inte under amerikanskt vasallskap.