USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.
Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.
Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.
Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.
Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.
Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.
EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.
Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.
Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.
Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.
Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.
Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.
Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.
Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.
