Ingsoc-ledaren Keir Starmer sparade minsann inte på krutet när han beordrade myndigheterna att slå ned på protesterna. Efter två veckor hade över tusen personer arresterats och över femhundra åtalats, och fängelsedomarna slogs fast med blixtens hastighet.
Exempelvis dömdes en man till tjugo månaders fängelse för att ha publicerat ett inlägg på sociala medier om att man borde «smash the fuck out» ett asylhotell, medan två andra män fick samma straffsats för att ha bråkat med varandra på öppen gata. Till och med två tolvåringar har dömts för deltagande i protesterna.
Kanske är det i sin ordning att agera sålunda, eftersom det hör till statens kärnuppgifter att motverka våld och fara för allmänheten. Problemet är att det bara tycks vara i sin ordning när «vi» gör det, medan man kritiserar när andra gör det, eller till och med uppmuntrar upplopp på annat håll.
Storbritannien har i egenskap av tidigare kolonialmakt inte lyckats släppa greppet om Hongkong, utan vill alltjämt lägga sig i hur man därstädes exekverar rättvisan och stiftar lagar. 10 Downing Street kritiserade således Hongkong under de två år långa protesterna 2019–2020, som man menade präglades av brutalt polisvåld.
Men det enda våld som förekom var från «demonstranternas» sida, när man demolerade stadens infrastruktur och tunnelbana samt stormade parlamentet. Polisen var tvärtom mycket måttfull och i förekommande fall senfärdig, av rädsla för att inför omvärlden framstå som «brutal». Det var därför eländet kunde pågå under hela två års tid, vilket aldrig hade tolererats i någon väststad.
Senare kritiserade man även den säkerhetslag som Hongkong per grundlag har att införa, men som man konstant blockerade i lagstiftningsprocessen tills Beijing klev in och per samma grundlag införde den genom dekret. Storbritannien och andra kritiserade lagen för att vara «för vag», trots att den inte skiljer sig på någon punkt från motsvarigheter i Väst.
I själva verket har Starmer nyttjat Storbritanniens egen säkerhetslag under upploppen, och det är med den i ryggen som ordningsmakten så snabbt och effektivt har kunnat eliminera misshagliga personer. I jämförelse malde rättvisans kvarnar i Hongkong med en åsnekärras hastighet, under iakttagande av rättsstatens sedvanliga protokoll, och man dömde knappast några tangentbordskrigare till tjugo månaders fängelse så som sker helt lättvindigt i den brittiska Ingsoc-diktaturen.
Några protester från västerländska regeringar över Starmers tyranniska agerande hörs naturligtvis inte, och inte heller är några sanktioner att vänta, så som skedde mot Hongkong. Även retoriken skiljer sig markant, där man mangrant benämnde Hongkongs ligister för «demonstranter» eller «demokratikämpar», medan motsvarande element i Storbritannien undantagslöst kallas «högerextremister». Västs tunga har alltid varit kluven och dess ord alltid falska.
På samma sätt anklagar man Ryssland och andra externa krafter för att elda på de brittiska upploppen och utöva otillbörlig påverkan, medan man blundade för den amerikanska inblandningen i Hongkongs motsvarigheter. Det är alltid okej när vi gör det, ty vi är de goda, ty demokrati, och så vidare.
I verkligheten har de brittiska protesterna ingenting med Ryssland att göra, utan är en produkt av den egna havererade politiken, inte minst kring invandring och det famösa Brexit. I samma verklighet odlades Hongkongs studenter metodiskt av NED och andra kongressfinansierade instrument i syfte att så split i Hongkong och därmed skada Kina.
Typiskt för «hongkongare» i «demokratirörelsen» är att de är födda i Hongkong under kinesiskt styre, och alltså inte har den ringaste erfarenhet av att lyda under brittiskt styre i en koloni. Typiskt är också att de äldre generationer som har den erfarenheten är betydligt mer välvilligt inställda till Beijing, och inte lika lätt låter sig påverkas av yttre faktorer.
I Storbritannien finns ingen motsvarande generationsklyfta, utan protesterna har sin grund i klass och utanförskap, där mindre bemedlade har fått skörda de ruttna frukterna av massinvandring, Brexit och levnadskostnadskris. Den utvecklingen kommer att fortsätta under Starmergeddon och Storbritanniens vidare förfall, medan Hongkong har fått frid och ro och kan utvecklas positivt igen.
