Kategori: Filosofi

Kategorier
Filosofi Kultur Språk Vetenskap

Första språket

Även de mest primitiva djur utväxlar kommunikation, till exempel för att uttrycka sexuell lämplighet eller för att varna en flock för annalkande fara. Ju primitivare djur, desto mer automatisk är kommunikationen. Frågan är då när och hur mer medveten symbolisk kommunikation uppstod, det vill säga när det första språket utvecklades. Det är måhända ett mer filosofiskt än vetenskapligt spörsmål, eftersom förhistoriska evidens saknas.

Schimpanser, som är våra närmaste släktingar bland nu levande primater, kan läras att kommunicera symboliskt och nyttja verktyg i begränsad utsträckning, men den förvärvade kunskapen överförs inte på nya generationer. Schimpanser saknar även den talapparat som behövs för en sådan överföring, och har till yttermera visso en försvårande omständighet i att hjärnans utveckling avslutas redan i livmodern, till skillnad från människans fortsatta utveckling långt efter födseln.

Talapparaten och plasticiteten hör således till de fysiska egenskaper som samutvecklas med språklig förmåga, likväl som upprätt gång. Jag säger samutvecklas, för språkförmågan utvecklas som allt annat gradvis, ickelinjärt och organiskt. Det ligger således en evolutionär fördel i mer avancerad kommunikation, eftersom sådan ger förutsättning för planering och förvärvad kunskap. Apor i flock kan jaga ganska bra, men de kan aldrig planera vare sig jakt eller försvar, medan en kommunicerande stam får ett avsevärt bättre skydd mot predatorer.

Verktyg är en bra indikator, ty hominider som nyttjar verktyg lär sig inte detta om och om igen, utan överför kunskapen över generationer – de kan kommunicera abstrakt. Först att använda verktyg var inte människan i släktet Homo, utan arter i släktet Australopithecus. Även föregångaren Ardipithecus nyttjade verktyg, men på samma sätt som schimpanser, det vill säga sporadiskt och planlöst. Ardipithecus hade även en vokal förmåga som skiljer sig från tidigare homininer, och den kan ha nyttjats för mer primitiv kommunikation i ett protospråk: att kunna benämna objekt med bestämda läten.

Australopithecus afarensis (-3.4 Ma) – med Lucy som mest kända representant – nyttjade skarpa stenverktyg för att stycka och bearbeta kött. Man vet inte om de faktiskt tillverkade flintverktyg, men de bar i vilket fall med sig lämpliga verktyg för bruk vid behov, vilket antyder en viss planeringsförmåga. Det här är apor med IQ badboll i förhållande till människan, men uppenbarligen smartare än schimpanser. Spekulativt kan man föreställa sig att de hade ungefär samma förmåga till kommunikation som den tidigare Ardipitechus ramidus (-4.4 Ma), men inte något språk i verklig mening.

Den första egentliga stenkulturen är Oldowan, som uppstår -2.6 Ma med den lämpligt benämnda Homo habilis, en vidareutveckling ur australopithecinerna. Den händiga människan tillverkade sina stenverktyg, och överförde således kunskapen i generationer – detta fordrar ett språk. Hominidernas utveckling präglas av allt större hjärna, med allt längre utvecklingstid efter födseln, och man kan här föreställa sig att modern har en central roll i att förmedla ett gemensamt språk.

Hur kan ett sådant språk ha sett ut? Alltjämt relativt primitivt, med förmåga att benämna såväl objekt (sten, djur) som händelser (springa, hämta), men utan meningsbyggnad eller grammatik. En kombination av ansiktsuttryck, gester och ljud kan ha byggt ett sådant tidigt språk. Kommunikationen torde ha varit begränsad till den egna stammen, och språket i sig relativt instabilt.

Men detta frö till abstrakt kommunikation är värdefullt i en tid då hominiderna är få, utsatta för konstant fara och har en låg medelålder om blott tjugo år. Större språklig förmåga antar en evolutionär dimension, och en mer komplex språkapparat vaskas fram. Det skiljer sig inte från utvecklingen av andra neurala nätverk sedan kambriums radiering i avancerade livsformer.

Efter knappt en miljon år föreligger således en nyare och mer avancerad stenkultur i Acheuléen under Homo erectus (-1.8 Ma), som nyttjar eld och tillverkar yxor. Senare erectus var förmögen att gravera «konst» i form av abstrakta geometriska mönster, vilket indikerar ett mer utvecklat symboliskt tänkande, även om det bara rör sig om rastlöst klotter. Erectus hjärnvolym är emellertid bara 600 cm³, mindre än hälften av människans, och denna hominids språkförmåga är därför alltjämt begränsad.

Med Homo antecessor (-1.2 Ma) har hjärnvolymen ökat till 1100 cm³, och denna oss närstående människa har samma vokala förmåga som vi. Det är en mellanform av H. erectus och H. heidelbergensis (-800 ka), där den senare har utvecklade sociala strukturer som begravning av döda, även det en konsekvens av språklig förmåga. Man kan alltså här förmoda att en mer utvecklad språkförmåga med grammatik föreligger hos H. antecessor och senare utvecklingslinjer, och att såväl H. neanderthalensis som H. sapiens ärver förmågan.

Gemensamt för både neandertal (-400 ka) och sapiens (-300 ka) är genen FOXP2, vars frånvaro hos moderna människor leder till svårartade kognitiva störningar i språkförmågan. Man kan alltså förutsätta att den gemensamma föregångaren i H. heidelbergensis också hade denna gen. Neandertal och tidig sapiens hade även samma nedärvda stenkultur i Moustérien, men neandertal hade förmodligen det generella kognitiva övertaget i kraft av större hjärna och bättre perception.

Evolutionen står emellertid inte still, och de första sapiens från -300 ka är mer lika neandertal än moderna sapiens, bland annat med en mer elongerad skallform. Den globulära skallformen hos sapiens växer fram gradvis, och även den inre hjärnstrukturen förändras, med tätare nervbanor. När sapiens lämnar Afrika vid -70 ka och tar sig till Levanten har man måhända ett kognitivt övertag gentemot neandertal, vilket sedermera leder till den senares sorti ur historien vid -35 ka. Man kan på goda grunder misstänka att ett kommunikativt övertag har del i den historien.

Saken är mer komplicerad än så, eftersom afrikautvandrarna å ena sidan beblandar sig med neandertal och uppgår i lättare hybrider, och å den andra genomgår en evolutionär anpassning till nya miljöer, med en kognitiv revolution vid -35 ka (istidskonst, avancerad stenkultur). Den kognitiva förmågan diffunderar delvis tillbaka till delar av Afrika med tiden, men blir inte heltäckande förrän i historisk tid.

Detta har emellertid ingen bäring på språkapparaten, som tycks föreligga helt utvecklad vid -100 ka. Man kan notera att San i Sydafrika står genetiskt närmast de tidigaste sapiens, och att khoisan-språken utmärks av såväl en rik flora av konsonanter som särskilda konsonantklick, vilket kan vara en kulturellt nedärvd rest från ett tidigare språkstadium. Khoisan är inte mer «primitivt» än andra språk, men kan bära på ett mer primitivt arv – en ren spekulation, förstås. Rent allmänt förekommer färre fonem i språken ju längre bort man kommer från Afrika.

Om språket således kan antas vara 100 ka kan man förmoda att grammatikalisering utgör det sista stadiet i apparaten, det vill säga framväxten av ett rikt system för numerus, kasus och genus, tillsammans med tempus, modus och aspekt. Analytiska språk är en senare utveckling, som beror av kulturell friktion mellan olika språk.

De första primitiva språken förmår bara hantera subjekt (S) i grammatisk mening, medan senare utvecklingar lägger till de verb (V) som subjektet utför samt de objekt (O) som verben eventuellt verkar på. Ordföljd tenderar som många andra språkliga egenskaper att växla med tiden, men det tycks finnas en stark preferens för SOV-följd (jag äpple äter), vilket kanske är den naturliga ordningen, med SVO med flera som en senare utveckling. Exempelvis indoeuropeiska språk som latin, sanskrit, klassisk grekiska och tidig germanska var SOV-språk.

Den gradvisa utvecklingen mot ett fulländat språk (i vår mening – vi känner inget högre språk) inkluderar således mer intrikata beskrivningar av hur något utförs, hur subjekten och objekten är beskaffade, i vilken tid och i vilket rum de opererar och så vidare, ordklasser som inte fanns tillgängliga från början, men som har tillkommit efterhand. Den ytterligare datakraft som behövs för en sådan rik gestaltning skulle då föreligga fullt färdig först vid -100 ka.

Hur mycket av de språk som då talades lever kvar i dag? Ingenting, annat än den grundläggande grammatiska strukturen, eftersom språk är i konstant förändring. De mest basala ord kan ha en livslängd om något tiotusentals år, men även de vittrar småningom till oigenkännlighet, ersatta av andra, genom ljudförändringar, kulturell kontakt, folkförflyttning, intern evolution och så vidare.

Inte ett enda ord som nyttjades för hundra tusen år sedan existerar nedärvt i något av dagens språk, och inte ett enda av de ord som förekommer i dagens språk kommer att finnas i något språk lika långt in i framtiden – mama, papa med några till undantagna. Människans språk är som fågelsång, en ständigt skiftande repertoir utan beständigt minne, som en uppsättning färger som ständigt skiftar gradient.

Kategorier
Filosofi Politik Vetenskap

Genus lika lite vetenskap som teologi

«Forskningen» om genus har åter hamnat i skottgluggen på senare tid, då man har visat att den praktiska politiska tillämpningen av «forskningens» «resultat» har inskränkt den akademiska friheten vid högre lärosäten. Exempelvis vill man angripa «maktordningar» genom att tvinga fram en jämställd fördelning av referens- och kurslitteratur i undervisningen, med absurda resultat för vissa discipliner och ämnen.

Nationella sekretariatet för genusforskning slår nu tillbaka, och menar att påhoppen på genusforskning har en ideologisk bakgrund. Man slår fast att genusforskning visst är en vetenskap, men lägger inte i ett enda fall fram några argument varför så skulle vara fallet, utan anför en rad indirekta och ovidkommande argument.

Man undrar exempelvis varför det inte finns någon offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori, där «strängteori» enligt författarna tydligen ska utgöra den moderna fysikens «ännu ej empiriskt underbyggda» centrala utgångspunkt.

Påståendet är för det första felaktigt, då strängteori inte i någon som helst mening ligger till grund för modern fysik. Det gör istället standardmodellen (kvantfysik) och allmän relativitetsteori, två visserligen oförenliga och ofullkomliga teoribyggnader som i sina omfattande tillämpningsområden har en empirisk precision med en förskräcklig massa decimalers noggrannhet.

Dessa är teorier i egentlig mening, såtillvida att de är empiriskt bevisbara, aldrig har vederlagts i ett enda fall, och med mycket stor precision kan förutsäga framtida händelser baserat på tillräckliga indata. Strängteori är en i mängden av hypotetiska modeller för att förena relativitetsteori och kvantmekanik i en enda universell teori, och även om den har en tjusig matematisk bakgrund, har den också tillkortakommanden som diskvalificerar den för ändamålet.

Det är ändå en vetenskaplig hypotes, eftersom den kan prövas, falsifieras (i princip) eller verifieras (genom empiriska studier), och bygger vidare på redan empiriska strukturer och data. Den är inte gripen ur luften, utan söker med teoretiska begrepp förädla redan befintliga modeller på en solid matematisk grund. Det är så vetenskap bedrivs, genom att följa den vetenskapliga metoden.

Genusvetenskap har ingenting av detta, utan bygger hela sin existens på ad hoc-postulat som varken kan falsifieras eller verifieras (ens i princip), och vars resultat inte har någon som helst prediktiv verkan. Man ställer upp «idéer» kring kön som en «social konstruktion», men bortser då helt från den relativt hårda empiriska naturvetenskap som kallas biologi, som på ett enklare och klarare sätt härleder de skillnader vi ser mellan könen i olika tillämpningar.

Att strunta i Ockhams rakkniv (att välja den enklaste modellen med den bästa prediktiva kraften) kan aldrig kvalificera som vetenskap, utan är samma humbug som omgärdar «teologi» och andra kvasivetenskaper, det vill säga teoribyggnader kring ett antal obevisbara postulat («gud», «social konstruktion», «könsmaktsordning»). Genusvetenskap är i så måtto ingen vetenskap alls, utan en filosofi, ett ramverk i vilket man diskuterar abstrakta konsekvenser kring en rad påhittade och önskade premisser.

Det är vidare en politisk filosofi, då den har politiken som drivkraft. Medan normal politik syftar till att eliminera sådana maktstrukturer som tidigare har hindrat kvinnor från att delta i samhällets alla nischer, det vill säga att åstadkomma jämlik representation i det grundläggande ramverket, har den statsfeministiska politiken som mål att skynda på utvecklingen och åstadkomma jämställdhet i utfall genom könskvotering, litteraturkvotering och andra slags skadliga ingrepp i meritokratin och demokratin.

En sådan politik motiveras enklare om man kan förankra den i vetenskap, och av det skälet anslår politiska beslutsfattare medel för just sådan forskning, som ska härleda det man vill bevisa, och vars resultat senare kan användas i den politiska processen i evig cirkelgång. Detta till skillnad från förutsättningslös forskning om naturens mekanismer, där oväntade upptäckter omkullkastar tidigare paradigm med viss brutalitet, men också med ovedersäglig empiri.

Studier om könsroller, diskriminering och så vidare görs med fördel i den etablerade sociologin, enligt vetenskaplig praxis. Det är ett viktigt samhällsvetenskapligt forskningsfält, och det finns knappast någon som inte vill arbeta för ett jämställt samhälle. Men den så kallade genusvetenskapen är inte en framkomlig modell för detta ändamål, utan är en skadlig företeelse som har föga med vetenskap att göra, och desto mer med politisk ideologi. Det är hittepåforskning.

Kategorier
Filosofi Religion Vetenskap

Någonting ur ingenting

De så kallade yttersta frågorna har länge gäckat mänskligheten. Religionen har här varit instrumental i att kanalisera frågeställningar kring vårt ursprung och vår destination, och fortsätter in i våra dagar att utöva ett grepp om människor med sina (van)föreställningar. I takt med att vetenskapen har vidgat vårt vetande, har religionen tvingats att raffinera sina ståndpunkter, och i förekommande fall retirera från allt fler domäner, i vart fall i den seriösa diskursen.

Charles Darwin fann den principiella mekanismen för hur arter utvecklas och förändras över generationer under miljövariation och selektivt tryck, och kunde därmed ge argument för att även människan är resultatet av gradvis och steglös evolution under lång tid. Ståndpunkten att människan skulle ha förfäder gemensamma med apor utgjorde för gudstroende den värsta sortens hädelse, och saken tog sålunda en politisk vändning i många länder och regioner.

Troende godtog således inte resultaten, och gör det ofta inte än idag, även om discipliner som paleontologi och biokemi har klargjort evolutionen i minsta detalj. Någon gud skapade inte människan, utan hon utvecklades som alla andra organismer ur tidigare förlagor. Här finns alltjämt en religiös tendens att söka luckor i fossilmaterialet och andra omständigheter för att «slå hål» på teorin, men sanningen att säga står den på mycket fast grund och är intellektuellt orubblig.

Geologin utvecklade under samma tid som Darwin verkade metoder för att fastställa jordens ålder, som under lång tid hade ansetts vara sex tusen år gammal i enlighet med biblicistiska föreställningar. Religionister fick därför åter anledning att rasa när geologer hävdade att jordens ålder snarare kunde räknas i miljontals eller till och med miljardtals år, en form av blasfemi som inte kunde tolereras.

Senare radiometrisk datering har dock med all önskvärd precision kunnat fastställa en ålder om ungefär 4.6 miljarder år för såväl jorden som hela solsystemet, och astronomin har vidare fastställt hela världsalltets ålder till 13.6 miljarder år. Evolutionsbiologin har genom samma rön fått metoder för att i detalj kunna beskriva inte bara arternas utveckling, utan även livets uppkomst.

Kunskapsluckornas gud har sedermera fått retirera till en fiktiv funktion som evolutionens tändande gnista, en position som än idag vidmakthålls av exempelvis den svenska statskyrkan. Det raffinerade religiösa argumentet är numera att människan visserligen inte skapades direkt av gud, men ändå indirekt genom evolutionens försorg. Evolutionen skulle således vara gudomligt planerad – varde protoceller! – även om evolutionsbiologin kategoriskt förnekar att naturen skulle agera planmässigt (cyanobakterier innehåller typiskt ingen planritning för hominider, bara för sig själva).

Om de gudstroende skulle ha rätt, måste människan vara slutstadiet i evolutionsprocessen, eftersom människan anses vara guds avbild. Om människan evolverar till en mer framstående hominid, vilket hon kommer att göra såvida hon inte förgör sig själv, måste religionen därför hitta på något nytt fiffigt religiöst argument för detta. Man kan inte hysa några tvivel kring att den kommer att lyckas, även om den semantik som emanerar i vanlig ordning inte kommer att stå i samklang med observerade data (och inte heller med de egna urkunderna).

Den kontemporära religiösa uppfattningen är att livet måste ha religiöst ursprung, eftersom organiskt liv inte anses kunna uppstå ur oorganisk materia. Man kanske motvilligt godtar evolutionens verkningar, men sätter en ny teologisk gräns vid livets uppkomst. Men någon sådan gräns existerar inte, och transitionen från oorganisk materia till organiskt liv är lika steglös som evolutionen själv. Abiogenesen är ett emergent fenomen.

Visserligen har ingen kunnat dra fram en levande organism (men väl organiska molekyler) från en «ursoppa» bestående av enkla oorganiska molekyler i en miljö motsvarande den tidiga jordens, men det är i det närmaste självklart att så inte skulle kunna ske, åtminstone inte utan ett «mirakel». Ty övergången fordrar både med mänskliga mått mätt enorm tid och enorma mängder material för att probabilistiskt osannolika självreplikerande molekyler med godtagbar autokatalytisk funktionalitet ska kunna framträda som resultat av kemisk evolution.

Livets uppkomst är i sig en företeelse med mycket liten sannolikhet, men även små sannolikheter tenderar att bli mycket sannolika i aggregation. Att pricka sju av trettiofem nummer i Lotto är ett ganska osannolikt utfall, men givet ett tillräckligt antal omgångar (eller deltagare) är det trivialt så att sannolikheten närmar sig hundra procent. Livets uppkomst är sannolik i samma mening, givet rätt förutsättningar, och det finns därför anledning förutsätta att liv i universum är mycket vanligt förekommande i de små fickor som tillåter det.

Människan har således inte gudomligt ursprung, och inte heller liv i övrigt. Den jord människan och andra arter bebor är en ordinär stenplanet i ett typiskt solsystem bland två hundra miljarder andra, i en typisk galax bland två hundra miljarder andra. Det finns inget unikt med vår existens, och den har inte gudomligt ursprung, utan är resultatet av naturliga processer. Det är inte en trossats, utan ett ovedersägligt faktum, och därför spelar religiösa invändningar ingen roll. Så här är det.

Sedan vetenskapen fixerade vårt yttersta ursprung till en drygt tretton miljarder år gammal kosmisk singularitet, gömmer sig de troendes gud, som en passiv igångsättare av världsalltet, i något hörn «utanför» rum och tid. Religionen tror sig alltjämt ha trumf på hand i den enda kvarvarande luckan av okunskap, den som rör universums tillblivelse. Men det har den inte.

Ett alltjämt vanligt gudsargument bygger på Platons och Aristoteles tankar kring en primum movens, alltså en första rörelse, eller en första orsak. premiss 1: allt som har en början har en orsak; premiss 2: universum existerar; konklusion: universum har en orsak. Det kosmologiska gudsbeviset genom creatio ex nihilo (skapelse ur intet) likställer således en första orsak med gud.

Minsta femåring inser emellertid att argumentet har en inneboende svaghet, i det att den första orsaken (gud) i sin tur måste ha en orsak, enligt samma logiska deduktion. Kedjan är oändlig, men religionister tycks ändå finna tröst i tron att en allsmäktig existens skapade världen som en första orsak.

Argument i samma kategori hävdar att naturen är ett precist urverk, och vi brukar inte se klockor (eller jumbojettar) uppstå av sig själva. De är «designade» av en intelligent existens, nämligen oss. Därför måste vi och vår för oss perfekt anpassade livsmiljö också vara «designade», naturligtvis av en gud.

Men vi vet med bestämdhet hur den komplexa jorden och det övriga solsystemet har uppstått genom gravitationell aggregation av kosmiskt damm och rester från en supernova; vi vet hur de tyngre elementen har formats genom fusion i stjärnors kärnugnar och dödsryckningar; vi vet hur livet har utvecklats i allt mer komplex riktning från det allra enklaste ursprung i form av proteinoider. Vi ser emergens i allt, från bildandet av intrikata snöflingors kristallina struktur ur vattendroppar till utvecklingen av universums storslagna struktur ur ett massivt täcke av väte och helium (det tidiga universums enda beståndsdelar) utsatt för gravitationell påverkan.

Ett komplext fenomen (som en människa) kan visserligen skapa enklare fenomen (som en klocka), men en grundläggande ordning i naturen är att spontan bildning av komplexa fenomen följer ur enklare genom emergens. Det är den entydiga observationen, och den gäller även för – speciellt för – det allra första tillståndet i universum.

Ingen vet – och kan förmodligen inte veta – hur detta första tillstånd manifesterade sig, men vetenskapen har en god idé om hur universum har utvecklats sedan dess, från den första plancksekunden och framåt, med kosmisk inflation, kvarkbildning, hadronbildning, leptonbildning, fotonbildning och sedermera nukleosyntes av protoner och neutroner, allt i typiskt emergent mönster från den allra enklaste till allt mer komplexa entiteter.

Den förhärskande hypotesen är att universums initiala tillstånd utgjordes av en oändligt tät och het singularitet utan utsträckning i rum eller tid, komplett med naturlagar. En alternativ hypotes förfäktar ett initialt kvanttillstånd, som genom inflation av rumtiden i big bang genererade all universums massa.

Kvanttillstånd i vakuum i det befintliga universum är av sådan beskaffenhet att virtuella partiklar ideligen bildas och förintas slumpmässigt, även om den totala energin bevaras. Ett kvanttillstånd isolerat utanför rumtiden skulle ha andra förutsättningar, nämligen potential att i det närmaste ex nihilo ge upphov till det universum vi känner, om kontinuerlig parbildning av virtuella partiklar under massiv inflation av rumtiden leder till separation och därmed realisering av verkliga partiklar och vidare kedjereaktion under rummets utbredning (från en volym om infinitesimala 10-80 m³ till en golfbolls volym om 4·10-5 m³ under inflationsfasen).

Ytterligare en hypotes är den om multiversum, det vill säga en närmast oändlig uppsättning universa, med varsin unik uppsättning naturkonstanter. Tjusningen med den hypotesen är att den trollar bort behovet av en viss uppsättning naturlagar, lagar som annars måste ha varit befintliga från början.

Kvantmekanik är en ganska svår sak, och vi ska inte närmare gå in på detaljer i hypotetisk kvantkosmologi. Man kan om man så vill vifta bort det som obevisat filosofiskt stoff, men det som är intressant är den emergens som tecknas. Oavsett riktigheten i detaljerna, kan man nämligen dra vissa tvingande slutsatser kring det tidiga universum och dess initialtillstånd.

En observation är att någonting inte kan följa ur ingenting. Visserligen använder fysiker begreppet ingenting, men det är inte den filosofiska intighet eller totala avsaknad av någonting som vanligen avses. Ingenting i fysisk mening är just ett vakuumkvanttillstånd, men det är uppenbarligen något, nämligen ett komplett fysiskt system med egenskaper, om än inte nödvändigtvis med fysisk utsträckning.

Någonting kan inte följa ur en verklig intighet, av just det skäl som det kosmologiska gudsbeviset anför. En sådan intighet skulle behöva en första rörelse eller orsak för att evolvera till det massiva någonting vi idag observerar, och en sådan rörelse eller orsak kräver både rum och tid för sin aktion. Men det fanns inget rum, inte heller någon tid, innan big bang, och därför inte heller någon aktionsradie.

Det är således ett misstag att tro att universum i någon mening är skapat. Det bara är. Därmed finns heller inget utrymme för, och än mindre behov av, en «skapare». Ingenting är en mänsklig tankekonstruktion, snarare än ett verkligt tillstånd. Ingenting har aldrig funnits, per definition.

Rummet har visserligen en början, och kanske man även kan säga att tiden har det – tid kan annars sägas vara en annan mänsklig konstruktion, en mental metod för att förstå förändring av rumsliga tillstånd. Den tiden kan således bestämmas till 13.6 miljarder år, men initialtillståndet har ingen början, inte heller någon orsak. Intitialtillståndet kan därför inte heller förstås som evigt, inte heller som en existens överhuvudtaget, i avsaknad av såväl rum som tid.

Religiös vän av ordning skulle väl här flika in, att om ett sådant initialtillstånd bortom tid och rum kan föregå big bang, så skulle även en gud kunna göra det. Men då bortser man dels från den nödvändiga emergensen, då detta initialtillstånd motsvarar den mest kompakta och mest basala «beskrivningen» av universum, och dels att något skapande ändå inte kan ske i avsaknad av tid och rum (och energi). En gud skulle här, liksom i alla andra varianter, bara förlänga ekvationen med ännu en obekant i vardera ledet, och således inte tillföra något.

Detta känns obekvämt för människor, som i sin mentala föreställningsvärld kräver en början och ett slut, och som inte kan förlika sig med ett någonting bortom rum och tid, utan utsträckning och energi, utan orsak eller syfte. Likväl är det ett tvingande faktum, om än inte lika förtröstansfullt som religionens yviga sagoberättelser.

Kategorier
Filosofi Kultur Religion Språk

Gudarnas ursprung

Den komplexa organiserade religionen uppstod med de första civilisationerna i Sumer, som en vidareutveckling av den naturreligion och schamanism som tidigare präglade mänskligheten. Nymodigheten att metodiskt bruka jorden medgav en stabil bofast tillvaro, i vilken befolkningen kunde växa betydligt snabbare än tidigare.

De första stadscivilisationerna i Uruk och annorstädes instiftade en ojämlik arbetsdelning, och med den en stratifiering i samhället när inte alla längre behövdes för manuellt arbete. Det är ingen tillfällighet att matematik, skrift och astronomi uppstod när tid gavs för tankearbete åt en del av befolkningen, eller att religionen kunde utvecklas i samklang med politiken som ett styrinstrument i den nya enheten.

Sedan tidigare i förhistorien hade människan utvecklat en komplex föreställning om gudar som styr tillvaron för olika domäner, från en tidigare uppfattning om en besjälad natur. Regn och vind krävde en stormgud, skörd och fortplantning behövde en fertilitetsgud, och lycka i krig fordrade en krigsgud, till vilka man kunde offra för välgång. När städer framträdde krävdes en särskild skyddsgud för staden, och senare även en nationalgud när komplex av städer i riken uppstod.

Gudarna ansågs stå i särskild förbindelse med människorna, och gudarna försågs därför med typiskt mänskliga drag. Den högste av gudar var alltid av manlig karaktär, men hade precis som de jordiska männen en kvinnlig gemål. Gudarna präglades av mänskliga karaktärsdrag, som avund, ilska, svartsjuka, skönhet och godhet, och det litterära dramat uppstod i spåren av den muntliga berättartraditionen om gudarnas förehavanden.

Politiska händelser påverkade religionen. När en region invaderade en annan behövde respektive panteon jämkas och förenas synkretiskt, och i förekommande fall lät man en föreställning dominera över en annan i varierande grad. Kulturell diffusion under fredliga former medförde också ständiga förändringar i panteon, och nya gudar tillkom medan andra försvann eller ersattes. Kulturella religionskrig förekom tidigt i den mänskliga civilisationen, där regioner kunde hävda religiös överhöghet över andra.

Texterna över tid, rum och kultur varierar således i detalj, som en konsekvens av den ständigt förändrade religionsbilden. I grova drag kan man skissa ett panbabyloniskt panteon med himmelsguden An som sumerisk huvudfigur. Motsvarande namn är Anu på akkadiska, och El på ugaritiska. An eller Anu betyder himmel, medan El rätt och slätt är titeln herre.

Panbabylonisk religion

Sumeriska är ett språkligt isolat, varför dess nomenklatur inte har rönt någon större spridning. Akkadiska och senare babyloniska liksom ugaritiska tillhör dock den afroasiatiska språkfamiljen, med assyriska, arameiska, hebreiska och arabiska som medlemmar. Ordet el återfinns i alla dessa språk i varianter som ilu, alah, ilah och så vidare, och finns exempelvis i namnen Israel och Allah. Ett annat ord för herre är baal, bel eller belu med flera varianter, och dessa titlar användes ofta generiskt för olika gudar, men särskilt för den högste av dem.

Ans viktigaste gemål är Ashera (Uraš), himmelens fru, moder jord, den heliga. Tillsammans har de sjuttio söner, och släktträdet är därför enormt, för att inte säga oöverskådligt med tanke på variationerna i olika traditioner. De har förstås även döttrar, varav Inanna (Ishtar, Astarte, Venus) är den mest framträdande, och den som senare tar sin mors roll som Ans gemål i en del traditioner (av politiska konsekvenser, inte som ett fall av incest).

Den viktigaste sonen i förhållandet är Hadad (Adad, Ishkur), oftare Baal Hadad, eller kort och gott Baal, herren. Hadad är en stormgud som styr över regn och vind, och därmed ordnar så att skörden kan växa. Tillsammans med far Anu/El och mor Ashera bildar han en gudomlig trojka som har stor dominans i regionen, medan övriga figurer återfinns i en undre nivå.

Och där reste han ett altare, som han gav namnet «El är Israels gud». (1 Mos 33:20)

Även i det polyteistiska Kanaan dyrkas El och Baal, liksom Ashera och Astarte. El framträder här som nationalgud i det Samarien och Juda som utvecklas då det kanaanitiska stadssystemet förfaller. Den judiska kulturen och religionen är ett utskott av kanaanitisk dito, och utvecklar här sina egenheter. Bland annat framträder en transjordansk stormgud kallad Jahve som en viktig härförare för israeliternas stridigheter med olika kontrahenter.

När den högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob herrens andel, Israel hans arv och egendom. (5 Mos 32:8–9)

Toran eller gamla testamentet berättar här att herren Jahve ingick i gudarådet, där El den högste var styrelseordförande i egenskap av kosmisk skapargud. Den då kända världens landområden gav El sina sjuttio söner att förvalta, och det föll på Jahves lott att bli israeliternas gud (trots att han inte var Els son). Det judiska prästerskapet upphöjer här Jahve till ny nationalgud, och pensionerar i princip El. Jahve approprierar småningom Els egenskaper, och tar även hans fru Ashera till gemål. Jahve växer således i inflytande, även om man alltjämt dyrkar Baal och Ashera.

Men det ska bli värre. När Nyassyriska riket uppstår för snart tre tusen år sedan utövar man stort kulturellt inflytande i regionen, och nationalguden Ashur dominerar i en antik form av kulturimperialism, även i Samarien. När det assyriska inflytandet småningom avtar efter ett par hundra år, vill man på sina håll framhäva sin nationella identitet klarare. I Israel resulterar detta i att Jahve upphöjs till inte bara nationalgud, utan såväl regional som global och kosmisk gud, samtidigt som prästerskapet gör rent hus med det övriga panteon. Monoteismen var därmed född, som ett resultat av religiopolitisk nationalism.

Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud. Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.

Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp. Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. (2 Kung 23)

Det första av de så kallade budorden inskärper att det nu bara finns en gud, och det är därmed nedpräntat i skrift hur människorna ska förhålla sig. All avgudadyrkan förbjöds, och alla uttryck för sådan dyrkan förstördes bryskt. Prästerskapet hade nämligen bestämt att herren hade sagt så, i en ny tolkning, som bokstavligen innebär att småguden Jahve hade mördat såväl skaparguden El och sin egen fru Ashera som alla övriga gudar som tills dess hade antagits existera.

En mer välvillig tolkning är förstås att gudsbilden raffinerades, och att man rotade ut förlegade element. Samtidigt fanns behov av kontinuitet, varför toran redogör för förloppet snarare än att bara teckna den nya läran på ett tomt blad. Detta förfarande skulle senare upprepas när den kristna läran tog avstamp i den gamla judiska läran, med en än mer universell (katolsk) gud, för alla människor och inte bara för judar.

Kristendomen tog också den monoteistiska förstörelselustan i arv, och tillämpade den varhelst man fick fotfäste, från Rom och Alexandria till Uppsala och Jerusalem. Tempel och människor brändes, och traditioner approprierades. Anspråket på sanningsmonopol skulle förpesta Europa under en tusen år lång medeltid, och världen lider än idag i sviterna av monoteistisk erövringsmentalitet, inte minst i Mellanösterns blodiga kamp mellan olika uttolkare av islam.

Kristendomen mallade sin lära på befintliga strukturer över hela Europa. För att hantera polyteistiska miljöer begagnade man sig av systemet med helgon för att underlätta approrieringen, så att gudar kunder ersättas med figurer från det kristna menageriet. Grekland och Rom hade sedan tidigare inkorporerat en hel del religiöst gods från Levanten, inte minst via fenicierna, i ungefär samma förlopp som vidarebefordrade alfabetet.

Över hela kontinenten fanns således traditioner och religioner med överlappande element, delvis som ett resultat av kulturell diffusion, vilket även avspeglade sig i språket. Fader gud är exempelvis inte en kristen uppfinning, utan en betydligt äldre företeelse som existerade i ett flertal kulturer. Kristendomen invecklade istället begreppet genom treenigheten, eftersom man hade en gudsson att ta hänsyn till i en monoteistisk kontext.

Etymologi

Begreppen för gud i olika språk går att härleda till urindoeuropeiska (PIE) rekonstruktioner. Stammen *dyeu- (skina) ger här upphov till *dyeu-ph₂tēr i PIE, dyauṣ pitā i sanskrit, zeu pater (zeús blir diós i genitiv) i klassisk grekiska, samt dieus-pater i latin (det vill säga *iou-pater eller iūpiter). Detta är fader gud, himmelsfadern, eller den skinande fadern, ytterst en abstraktion av solen. Dagsljusets gud kompletterades i urindoeuropeisk religon av en motsvarande nattgud.

Från *dyeu- kommer också *deiwós (gud), som ger upphov till latinets deus (gud) och vidare i diēs (dag), liksom till urgermanskans *tīwaz, fornnordiskans týr och svenskans ti som i tisdag. Motsvarande former finns i en rad andra språk.

Det germanska gud har dock en annan etymologi, med rötter i *ǵʰew-, som betyder att åkalla eller att offra med dryck. Participformen *ǵʰutom (åkallad) i urgermanskan leder till *gudą (den man åkallar) och vidare till fornnordiskans goð och dess moderna former i germanska språk. Observera här att goð är neutrum, och att guð i maskulinum är en kristen beteckning. Med goð avses då andra gudar, medan guð är den enda guden.

Kristendomen hade ett arvrike till sitt förfogande för att bedriva sin religiösa imperialism, men samtidigt måste den ha haft något att erbjuda människorna innan den blev statsreligion. I en antik kontext framstod kristendom således som en attraktiv företeelse för många, och läran kunde därför småningom eliminera Zeus, Jupiter och Oden.

Kristendomen kommer helt säkert att själv möta det ödet någon gång i framtiden, men det är då troligen inte en annan gud som står för dödskyssen, utan en rationell värld som förpassar religionen till mytologins fascinerande domäner.

Kategorier
Filosofi Religion

Antiirrationell

En del människor tror på så kallade ufon, det vill säga att jorden besöks av farkoster från främmande världar. Tron torde bero på en stark önskan om att en sådan kontakt världar emellan kunde upprättas, och styrkan i tron är sådan att den hängivne bortser från evidens och fysikaliska sannolikhetsresonemang.

På sannolika skäl kan man anta att det finns och har funnits gott om välutvecklade civilisationer i universum, men svårförståeliga avstånd i tid och rum gör det fullständigt osannolikt att en sådan närkontakt sker eller är förestående, samtidigt som alla inrapporterade fall är falsifierade som naturliga händelser eller militära projekt. Jag delar inte denna fanatiska tro, utan anser att den är vidskeplig och pseudovetenskaplig. Är jag därmed en aufoist?

Somliga tror att man kan späda ett extrakt hundra gånger om, tills inte en enda molekyl av den ursprungliga lösningen återstår, men att det ändå har en medicinsk verkan. Detta är grunden i den så kallade homeopatin, ett kvacksalveri med grund i religiös förhoppning om en vetenskapligt hopplös metod. Jag avfärdar kategoriskt denna metod, och anser att den är kvasivetenskapligt trams. Är jag därmed en ahomeopatist?

Vissa tror att planeternas positioner i solsystemet inverkar på en persons karaktär livet igenom, med utgångspunkt från födelsen. Sådan så kallad astrologi uppstod ur fumlande försök att förstå himlavalvets vandrare, och utgjorde en protovetenskap under förvetenskaplig tid, innan astronomi och den vetenskapliga metoden med matematisk precision i godtyckligt antal decimaler pulvriserade alla astrologins argument. Ändå tror obildade människor på denna företeelse in i denna dag, uppmuntrade av tabloider och andra kommersiella aktörer. Själv håller jag givetvis armlängds avstånd till detta humbug. Är jag därmed en aastrologist?

Många tror att det finns en eller flera gudar som har skapat världen och som griper in i människors vardag, och att bön och andra riter och åthävor till de fiktiva gudarna kan generera ett sådant ingripande. Tron är så stark att utövarna bildar en inre fantasivärld, i vilken deras gud följer dem i spåren och står dem bi i allsköns ändamål. Religionens ursprung i en förandligad natur är enkel att härleda, men desto svårare att förstå är hur den moderna och utbildade människan kan förfalla till sådant vansinne, med tanke på hur solid vetenskapen är. Jag har ingen tro på gudar, inte heller på änglar, demoner, tomtar eller troll, utan avfärdar dessa företeelser som ett utslag av psykisk ohälsa eller i vart fall indoktrinering under uppväxten. Är jag därmed en ateist?

Ja, jag är i teknisk mening en ateist, en aastrologist, en ahomeopatist och en aufoist, eller i vidaste bemärkelse en airrationalist. Men här föreligger en felaktig kategorisering, då man förväntas förhålla sig till det man inte har en tro på. I verkligheten finns inget sådant som en ahomeopatist, aastrologist eller aufoist, utan vi använder istället benämningen rationell för personer som avfärdar videskepelser. Varför behöver vi då ett ord som ateist för att speciellt eliminera en gudstro?

Förmodligen för att avsaknad av tro i ett tidigare historiskt skeende var behäftat med svår stigmatisering av ett i religion inpyrt samhälle, och den som hävdade ett sådant ställningstagande hade att ställa upp ett utförligt och lärt resonemang för att minimera omgivningens vrede. Än tidigare hade man förstås prompt blivit bränd på bål för sin ogudaktighet, och än idag förekommer i hierokratiska gudsstater diaboliska straff för avfällingar från den rätta läran.

I modern tid fungerar benämningen ateist ofta som en pejorativ benämning bland religiösa, med ungefär samma värdeladdning som mördare eller pedofil. Inte minst i gudsstaterna i Mellanöstern och i USA är ateister ofta föremål för våldsamt hat och förakt.

Vi som saknar tro, och vi torde vara en majoritet i Sverige och även i Europa, borde därför inte gå i biblicisternas fälla att förhålla oss till de troendes begreppsvärld, utan kort och gott benämna oss själva rationalister. Rationalisten gör ingen kategorisk åtskillnad mellan vidskepelserna, utan avfärdar dem samtliga på samma grunder, nämligen att de inte håller måttet vid en kritisk granskning och att sannolikheten för påståendena är försvinnande liten till obefintlig.