De så kallade yttersta frågorna har länge gäckat mänskligheten. Religionen har här varit instrumental i att kanalisera frågeställningar kring vårt ursprung och vår destination, och fortsätter in i våra dagar att utöva ett grepp om människor med sina (van)föreställningar. I takt med att vetenskapen har vidgat vårt vetande, har religionen tvingats att raffinera sina ståndpunkter, och i förekommande fall retirera från allt fler domäner, i vart fall i den seriösa diskursen.
Charles Darwin fann den principiella mekanismen för hur arter utvecklas och förändras över generationer under miljövariation och selektivt tryck, och kunde därmed ge argument för att även människan är resultatet av gradvis och steglös evolution under lång tid. Ståndpunkten att människan skulle ha förfäder gemensamma med apor utgjorde för gudstroende den värsta sortens hädelse, och saken tog sålunda en politisk vändning i många länder och regioner.
Troende godtog således inte resultaten, och gör det ofta inte än idag, även om discipliner som paleontologi och biokemi har klargjort evolutionen i minsta detalj. Någon gud skapade inte människan, utan hon utvecklades som alla andra organismer ur tidigare förlagor. Här finns alltjämt en religiös tendens att söka luckor i fossilmaterialet och andra omständigheter för att «slå hål» på teorin, men sanningen att säga står den på mycket fast grund och är intellektuellt orubblig.
Geologin utvecklade under samma tid som Darwin verkade metoder för att fastställa jordens ålder, som under lång tid hade ansetts vara sex tusen år gammal i enlighet med biblicistiska föreställningar. Religionister fick därför åter anledning att rasa när geologer hävdade att jordens ålder snarare kunde räknas i miljontals eller till och med miljardtals år, en form av blasfemi som inte kunde tolereras.
Senare radiometrisk datering har dock med all önskvärd precision kunnat fastställa en ålder om ungefär 4.6 miljarder år för såväl jorden som hela solsystemet, och astronomin har vidare fastställt hela världsalltets ålder till 13.6 miljarder år. Evolutionsbiologin har genom samma rön fått metoder för att i detalj kunna beskriva inte bara arternas utveckling, utan även livets uppkomst.
Kunskapsluckornas gud har sedermera fått retirera till en fiktiv funktion som evolutionens tändande gnista, en position som än idag vidmakthålls av exempelvis den svenska statskyrkan. Det raffinerade religiösa argumentet är numera att människan visserligen inte skapades direkt av gud, men ändå indirekt genom evolutionens försorg. Evolutionen skulle således vara gudomligt planerad – varde protoceller! – även om evolutionsbiologin kategoriskt förnekar att naturen skulle agera planmässigt (cyanobakterier innehåller typiskt ingen planritning för hominider, bara för sig själva).
Om de gudstroende skulle ha rätt, måste människan vara slutstadiet i evolutionsprocessen, eftersom människan anses vara guds avbild. Om människan evolverar till en mer framstående hominid, vilket hon kommer att göra såvida hon inte förgör sig själv, måste religionen därför hitta på något nytt fiffigt religiöst argument för detta. Man kan inte hysa några tvivel kring att den kommer att lyckas, även om den semantik som emanerar i vanlig ordning inte kommer att stå i samklang med observerade data (och inte heller med de egna urkunderna).
Den kontemporära religiösa uppfattningen är att livet måste ha religiöst ursprung, eftersom organiskt liv inte anses kunna uppstå ur oorganisk materia. Man kanske motvilligt godtar evolutionens verkningar, men sätter en ny teologisk gräns vid livets uppkomst. Men någon sådan gräns existerar inte, och transitionen från oorganisk materia till organiskt liv är lika steglös som evolutionen själv. Abiogenesen är ett emergent fenomen.
Visserligen har ingen kunnat dra fram en levande organism (men väl organiska molekyler) från en «ursoppa» bestående av enkla oorganiska molekyler i en miljö motsvarande den tidiga jordens, men det är i det närmaste självklart att så inte skulle kunna ske, åtminstone inte utan ett «mirakel». Ty övergången fordrar både med mänskliga mått mätt enorm tid och enorma mängder material för att probabilistiskt osannolika självreplikerande molekyler med godtagbar autokatalytisk funktionalitet ska kunna framträda som resultat av kemisk evolution.
Livets uppkomst är i sig en företeelse med mycket liten sannolikhet, men även små sannolikheter tenderar att bli mycket sannolika i aggregation. Att pricka sju av trettiofem nummer i Lotto är ett ganska osannolikt utfall, men givet ett tillräckligt antal omgångar (eller deltagare) är det trivialt så att sannolikheten närmar sig hundra procent. Livets uppkomst är sannolik i samma mening, givet rätt förutsättningar, och det finns därför anledning förutsätta att liv i universum är mycket vanligt förekommande i de små fickor som tillåter det.
Människan har således inte gudomligt ursprung, och inte heller liv i övrigt. Den jord människan och andra arter bebor är en ordinär stenplanet i ett typiskt solsystem bland två hundra miljarder andra, i en typisk galax bland två hundra miljarder andra. Det finns inget unikt med vår existens, och den har inte gudomligt ursprung, utan är resultatet av naturliga processer. Det är inte en trossats, utan ett ovedersägligt faktum, och därför spelar religiösa invändningar ingen roll. Så här är det.
Sedan vetenskapen fixerade vårt yttersta ursprung till en drygt tretton miljarder år gammal kosmisk singularitet, gömmer sig de troendes gud, som en passiv igångsättare av världsalltet, i något hörn «utanför» rum och tid. Religionen tror sig alltjämt ha trumf på hand i den enda kvarvarande luckan av okunskap, den som rör universums tillblivelse. Men det har den inte.
Ett alltjämt vanligt gudsargument bygger på Platons och Aristoteles tankar kring en primum movens, alltså en första rörelse, eller en första orsak. premiss 1: allt som har en början har en orsak; premiss 2: universum existerar; konklusion: universum har en orsak. Det kosmologiska gudsbeviset genom creatio ex nihilo (skapelse ur intet) likställer således en första orsak med gud.
Minsta femåring inser emellertid att argumentet har en inneboende svaghet, i det att den första orsaken (gud) i sin tur måste ha en orsak, enligt samma logiska deduktion. Kedjan är oändlig, men religionister tycks ändå finna tröst i tron att en allsmäktig existens skapade världen som en första orsak.
Argument i samma kategori hävdar att naturen är ett precist urverk, och vi brukar inte se klockor (eller jumbojettar) uppstå av sig själva. De är «designade» av en intelligent existens, nämligen oss. Därför måste vi och vår för oss perfekt anpassade livsmiljö också vara «designade», naturligtvis av en gud.
Men vi vet med bestämdhet hur den komplexa jorden och det övriga solsystemet har uppstått genom gravitationell aggregation av kosmiskt damm och rester från en supernova; vi vet hur de tyngre elementen har formats genom fusion i stjärnors kärnugnar och dödsryckningar; vi vet hur livet har utvecklats i allt mer komplex riktning från det allra enklaste ursprung i form av proteinoider. Vi ser emergens i allt, från bildandet av intrikata snöflingors kristallina struktur ur vattendroppar till utvecklingen av universums storslagna struktur ur ett massivt täcke av väte och helium (det tidiga universums enda beståndsdelar) utsatt för gravitationell påverkan.
Ett komplext fenomen (som en människa) kan visserligen skapa enklare fenomen (som en klocka), men en grundläggande ordning i naturen är att spontan bildning av komplexa fenomen följer ur enklare genom emergens. Det är den entydiga observationen, och den gäller även för – speciellt för – det allra första tillståndet i universum.
Ingen vet – och kan förmodligen inte veta – hur detta första tillstånd manifesterade sig, men vetenskapen har en god idé om hur universum har utvecklats sedan dess, från den första plancksekunden och framåt, med kosmisk inflation, kvarkbildning, hadronbildning, leptonbildning, fotonbildning och sedermera nukleosyntes av protoner och neutroner, allt i typiskt emergent mönster från den allra enklaste till allt mer komplexa entiteter.
Den förhärskande hypotesen är att universums initiala tillstånd utgjordes av en oändligt tät och het singularitet utan utsträckning i rum eller tid, komplett med naturlagar. En alternativ hypotes förfäktar ett initialt kvanttillstånd, som genom inflation av rumtiden i big bang genererade all universums massa.
Kvanttillstånd i vakuum i det befintliga universum är av sådan beskaffenhet att virtuella partiklar ideligen bildas och förintas slumpmässigt, även om den totala energin bevaras. Ett kvanttillstånd isolerat utanför rumtiden skulle ha andra förutsättningar, nämligen potential att i det närmaste ex nihilo ge upphov till det universum vi känner, om kontinuerlig parbildning av virtuella partiklar under massiv inflation av rumtiden leder till separation och därmed realisering av verkliga partiklar och vidare kedjereaktion under rummets utbredning (från en volym om infinitesimala 10-80 m³ till en golfbolls volym om 4·10-5 m³ under inflationsfasen).
Ytterligare en hypotes är den om multiversum, det vill säga en närmast oändlig uppsättning universa, med varsin unik uppsättning naturkonstanter. Tjusningen med den hypotesen är att den trollar bort behovet av en viss uppsättning naturlagar, lagar som annars måste ha varit befintliga från början.
Kvantmekanik är en ganska svår sak, och vi ska inte närmare gå in på detaljer i hypotetisk kvantkosmologi. Man kan om man så vill vifta bort det som obevisat filosofiskt stoff, men det som är intressant är den emergens som tecknas. Oavsett riktigheten i detaljerna, kan man nämligen dra vissa tvingande slutsatser kring det tidiga universum och dess initialtillstånd.
En observation är att någonting inte kan följa ur ingenting. Visserligen använder fysiker begreppet ingenting, men det är inte den filosofiska intighet eller totala avsaknad av någonting som vanligen avses. Ingenting i fysisk mening är just ett vakuumkvanttillstånd, men det är uppenbarligen något, nämligen ett komplett fysiskt system med egenskaper, om än inte nödvändigtvis med fysisk utsträckning.
Någonting kan inte följa ur en verklig intighet, av just det skäl som det kosmologiska gudsbeviset anför. En sådan intighet skulle behöva en första rörelse eller orsak för att evolvera till det massiva någonting vi idag observerar, och en sådan rörelse eller orsak kräver både rum och tid för sin aktion. Men det fanns inget rum, inte heller någon tid, innan big bang, och därför inte heller någon aktionsradie.
Det är således ett misstag att tro att universum i någon mening är skapat. Det bara är. Därmed finns heller inget utrymme för, och än mindre behov av, en «skapare». Ingenting är en mänsklig tankekonstruktion, snarare än ett verkligt tillstånd. Ingenting har aldrig funnits, per definition.
Rummet har visserligen en början, och kanske man även kan säga att tiden har det – tid kan annars sägas vara en annan mänsklig konstruktion, en mental metod för att förstå förändring av rumsliga tillstånd. Den tiden kan således bestämmas till 13.6 miljarder år, men initialtillståndet har ingen början, inte heller någon orsak. Intitialtillståndet kan därför inte heller förstås som evigt, inte heller som en existens överhuvudtaget, i avsaknad av såväl rum som tid.
Religiös vän av ordning skulle väl här flika in, att om ett sådant initialtillstånd bortom tid och rum kan föregå big bang, så skulle även en gud kunna göra det. Men då bortser man dels från den nödvändiga emergensen, då detta initialtillstånd motsvarar den mest kompakta och mest basala «beskrivningen» av universum, och dels att något skapande ändå inte kan ske i avsaknad av tid och rum (och energi). En gud skulle här, liksom i alla andra varianter, bara förlänga ekvationen med ännu en obekant i vardera ledet, och således inte tillföra något.
Detta känns obekvämt för människor, som i sin mentala föreställningsvärld kräver en början och ett slut, och som inte kan förlika sig med ett någonting bortom rum och tid, utan utsträckning och energi, utan orsak eller syfte. Likväl är det ett tvingande faktum, om än inte lika förtröstansfullt som religionens yviga sagoberättelser.
