I ett av den kristna tokhögerns propagandablad, Världen idag, figurerar homofoba moralpredikanter som Siewert Öholm och Olof Edsinger. Den senare kan läsas med viss morbid skadeglädje, då de intellektuella saltomortalerna avlöser varandra på typiskt kristet vis, exempelvis när han oförblommerat blottar sin religiöst neurotiska beröringsskräck inför den i buddismen centrala yogan.
Förutom sagda beröringsskräck visar Edsinger och för all del en mängd andra kristna debattörer upp en förskräcklig religiös analfabetism när de försöker beskriva andra läror med inadekvata kristna termer. Han tror exempelvis att ett av yogans syften är att förena den individuella «själen» (atman), med «världssjälen» (brahman), och att man genom att praktisera (sekulär) yoga därför utsätter sig för denna «andliga verklighet» och därmed påverkas i religiös riktning. Detta från samma klick som brukar hävda att man minsann inte riskerar att bli kristen av lite välsignelser och psalmer i skolavslutning i kyrkan?
Men yoga är förstås inte exklusivt en hinduisk företeelse, och den stammar inte heller från hinduismen, precis som bön inte är ett kristet påfund, men ändå används i kristen praktik. Yoga är i grunden en metod för att behärska sinnet och kroppen, en kombination av meditation och gymnastiska övningar.
Den har helt sekulärt ursprung och är en förvedisk filosofisk yttring, men finner en naturlig plats i religiösa system som syftar till mental befrielse av något slag, exempelvis moksha i hinduism och nirvana i buddism: att uppnå självförverkligande, självkännedom och befrielse från okunnighet – man kan förstå varför en del kristna känner ett visst obehag inför detta!
Vidare är yoga central i buddismen, framförallt i mahayana, och det hör inte till vanligheterna att buddister «konverterar» till hinduismen för att de praktiserar yogisk meditation. Buddismen förkastar för övrigt begreppet «själ» (eller rättare «inre själv»), och hävdar istället ett «ickesjälv» (anatman, negationen av atman). I buddismen är förgängligheten central, och det finns ingen underliggande entitet som «vandrar» mellan existenser. Härav följer att begrepp som samsara inte kan beskrivas med kristna idiottermer som «själavandring», utan är en helt igenom annorlunda företeelse.
Yoga är och förblir därför ett verktyg som kan användas både sekulärt och religiöst, och den har ingen inneboende religiös konnotation i sig själv, precis som vinet i nattvarden inte bär på någon annan «spirituell» komponent än den upplyftande känsla man vederfars av att inmundiga drycken. Den religiösa aspekten uppstår först i en religiös kontext.
Edsinger har även varit på utflykt till Dragon gate (龙门, Lóngmén) i trakterna kring Älvkarleby. Där har han sett en staty av Guanyin, «nådens gudinna», och således förfärats över dess okristliga framtoning. Därefter följer en skur av okunnighet och missuppfattningar, av vilken den första är att det skulle röra sig om en gudinna.
Buddismen erkänner nämligen vare sig gudar eller gudinnor, och den rätta termen är således bodisattva, en högst levande jordisk person som har föresatt sig att viga sitt liv åt att hjälpa människor till befrielse. Det är en person med ofantligt stort medlidande med andra, och en aning skruvat skulle man kunna hävda att Jesus var en bodisattva, om än inte i namn.
Guanyin (观音, guānyīn) är kinesiska för att observera ljud, eller mer prosaiskt att höra världens ljud, eller rättare sagt världens sorger och klagomål. Det längre namnet är därför 观世音 (guānshìyīn), där 世 (shì) betyder just värld. På sanskrit kallas han Avalokiteśvara, med likartad betydelse. Han, hon – könet är ointressant för den som har uppnått fullständig befrielse, och ingen vet vem som är den historiska förebilden.
Buddister ber således inte till gudar eller gudinnor, utan till förebilder som Budda och bodisattvor, en form av andligt utformad respekt för mästare och föredömliga personer. Guanyin är den mest populära bodisattvan, och särskilt förknippad med medlidande (inte «nåd», en annan kristen term som saknar relevans). Edsinger bör vara noga på sin vakt, ty Guanyin finns med oss i princip överallt, nämligen där kameror av märket Canon (Kannon på japanska) fortsätter att se och höra världens sorger och glädjeyttringar.
Edsingers religiösa analfabetism framträder därefter i ett allt klarare ljus, då han redogör för ett antal inskriptioner på nämnda staty, varav en strof lyder: Större tur med fler söner och manliga barnbarn. Buddismen har förvisso en patriarkal historia, dock inte lika allvarlig som den kristna, men pamfletten i fråga härrör inte från buddism och har inget med Guanyin att göra.
Det är istället en traditionell kinesisk uppfattning som ännu äger giltighet på landsbygden, och som mer har rötter i konfucianism än något annat tänkesystem. Denna form av synkretism är förstås svår att greppa för monoteister, men i Östasien samsas buddism och konfucianism helt naturligt med daoism, folkreligion och andra religiösa företeelser av samma snitt – det är först när islam eller kristendom dyker upp på arenan med sina absoluta sanningsanspråk som det blir tumult.
Slutligen kan man bara sucka djupt när Edsinger förknippar texten tur och framgång för vem som helst, vid vilket tillfälle som helst och var som helst med buddism, eftersom det med eftertryck visar hur religiöst obildad han är. Buddism handlar om att utplåna otillfredsställelse genom att sluta vara fäst vid materiell och annan världslig framgång, och buddister söker helt enkelt inte lyckan. Det är istället just ett annat kinesiskt sekulärt ordspråk, som har intet med buddism att göra.
Edsinger skriver förstås för de redan troende, och kan tillåta sig att inte bara tumma på sanningen, utan även misshandla den rejält. Men förutom att det är intellektuellt ohederligt, är det också i strid med de «bud» de kristna ständigt hänvisar till, men aldrig själva tycks kunna följa: du skall icke bära falskt vittnesbörd.
