Kategori: Hongkong

Ett antal publicister gör ett sådant där tröttsamt upprop för att söka påverka utgången i rättsfallet mot mediemogulen Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英), grundare av Hongkong-blaskan Apple Daily (蘋果日報, Pingguo ribao). Man vill därmed stödja hans kamp för pressfrihet och ett «pluralistiskt medielandskap» i Hongkong.

Det låter ju fint, men å ena sidan är Hongkong en höggradigt autonom region i Folkrepubliken Kina, och vars lagar inte angår publicisterna i fråga mer än svensk grundlag angår Xi Jinping, och å den andra sidan är Lais fall inte en fråga om pressfrihet, utan om subversion.

Lai när sedan gammalt ett oresonligt hat mot regimen i sitt hemland – vilket förstås är i sin ordning – men hans gärning begränsar sig ingalunda till att i opinionsbildning uttrycka kritik, konstruktiv eller ej. Snarare har han deltagit i den secessionistiska rörelse som har velat störta Hongkong i fördärvet om man inte får sin vilja igenom (hur demokratiskt är det?), samtidigt som han har haft underhandskontakter med synnerligen höga amerikanska företrädare i syfte att lobba för att sanktioner riktas mot styret i Hongkong.

I Sverige och valfritt annat västland utgör sådan verksamhet högförräderi, och man kan ingalunda kritisera en ordning som gör att Hongkong slutligen får samma slags säkerhetslagar som präglar Väst, enkannerligen sedan den av Storbritannien och Folkrepubliken Kina gemensamt uppdragna Basic law föreskriver att en sådan säkerhetslag ska implementeras.

Problemet är bara att Hongkong – eller snarare dess opposition – har dragit fötterna efter sig och under tjugofem års tid har sinkat sagda implementering, med resultat att centralregeringen i Beijing – återigen i full överensstämmelse med sagda Basic law – har promulgerat en dylik säkerhetslag.

Publicisterna i fråga tror sig alltså inte bara ha rätt att överpröva en suverän nations juridiska system, utan tycks även nära en bisarr uppfattning om att grundläggande rättsstatliga styrdokument som Basic law inte behöver respekteras. Det är så det brukar låta när det gäller Kina, och man talar här med samma kluvna tunga som när det gäller Taiwan.

Men i den där besvärande verkligheten vet man förstås att Zhongnanhai knappast kommer att villfara kraven, varför det tröttsamma uppropet i själva verket mest är en än mer tröttsam exercis i godhetssignalering för en helt annan publik.

Tjugofemårsjubileet av Hongkongs frigörelse från britternas koloniala bojor gick som väntat spårlöst förbi i medier på våra breddgrader. Icke desto mindre innebär evenemanget en fräsch nystart efter den kalabalik som har präglat den särskilda autonoma regionen sedan 2014.

I det västerländska narrativet heter det att Beijing har berövat staden dess speciella fri- och rättigheter, och att ett land, två system inte längre gäller. Men införandet av en nationell säkerhetslag i Hongkong är vad konstitutionen Basic Law föreskriver, och eftersom antietablissemangskrafter sedan 1997 har motarbetat en lokal utformning, har Zhongnanhai i enlighet med sagda konstitution deklarerat en sådan medelst dekret.

Det timade är således i full överensstämmelse med all den juridik som omgärdar Hongkong, inklusive den sinobrittiska deklarationen från 1984. Innehållet i säkerhetslagen, bland annat att förbjuda secession och samröre med utländska krafter i sådant syfte, skiljer sig inte på någon punkt från vad som finns i motsvarande lagar i USA, Sverige eller valfritt europeiskt land.

Det har inte hindrat västerländska krafter från att inte bara kritisera reformerna, utan även att handgripligen lägga sig i stadens vidare styre, bland annat genom att införa «sanktioner» mot ledargarnityret, inklusive tidigare chefsministern «Carrie» Lin Zheng Yue’e (林郑月娥 / Lam Zeng Yuht-ngo), samt klubba ett helt koppel av särskilda lagar om Hongkong.

Vanligen brukar man med falsett i retoriken anklaga Ryssland för att lägga sig i amerikansk (eller svensk) politik, sant eller ej, men man tycks inte förnimma den stora bjälken i det egna ögat när man titt som tätt och ständigt och jämt blandar sig i allt vad som sker inte bara i Hongkong, utan även i Xinjiang, Tibet och andra angreppsytor mot Kina.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill, men det är ett obestridligt faktum att Hongkong är en del av Kina, och att varken Storbritannien, EU eller USA har någon särskild rätt att lägga sig i dess förehavanden eller ge sig själv tolkningsföreträde i juridiska spörsmål – det senare är per konstitution en fråga för Nationalkongressen i Beijing.

Det är ekvivalent med att Europa inte «sanktionerar» USA eller på annat sätt lägger sig i dess inhemska politik angående knäppa vapenlagar, inskränkning av aborträtten eller andra fenomen som inte behagar oss. Vi kan bara uttrycka vår mening.

Den krassa verkligheten här är att Väst har förlorat en murbräcka in i Kina, och sanktioner och annat trams kommer inte att ändra på det. Hongkong har återfått sin stabilitet, och kan nu ta sig an verkliga problem som rör staden och dess invånare snarare än amerikanska och brittiska intressen.

Ny chefsminister från och med i dag är «John» Li Jiachao (李家超 / Lei Gaa-ciu), en forna polischef som även han är föremål för amerikanska sanktioner, därtill avstängd från Youtube och således deplattformerad under sin kandidatur – cancelkulturen känner inga internationella gränser.

Vad han och hans kabinett kan utföra återstår att se, men han har i vart fall uttryckt en vilja att angripa Hongkongs endemiska bostadsproblem, som särskilt drabbar ungdomar. Det är förstås den konkreta omständigheten universitetsstudenter borde ha engagerat sig i istället för att bli brickor i USA:s absurda och geopolitiska spel.

Xi Jinping har vidare uttryckt att ett land, två system ska fortleva även efter 2047, då avtalet går ut. Det finns för centralregeringen ingen som helst anledning att rucka på det systemet, så länge det bär frukt och tjänar Kinas intressen. Givet att man har neutraliserat de omedelbara hoten mot systemet, kan man odla trädgården med mer omsorg.

I den västerländska vulgärretoriken heter det annars vanligen att Beijing har bråttom att göra Hongkong till en kinesisk stad i mängden, utan att man för den skull kan motivera en så underlig utsaga. Det är trams, och har föga med verkligheten att göra.

Troligare är i så fall att Hongkong integreras allt mer med Zhuhai, Macao, Shenzhen, Foshan och Dongguan till en veritabel superregion som har alla förutsättningar att bli världens ekonomiska centrum, och att regionen därmed mer präglas av Hongkongs system än tvärtom, av det enkla skälet att en högutbildad yngre generation kommer att kräva större allt inslag av frihet. Om och när demokratin kommer till Kina kommer den att spira söderifrån, men utan amerikanska anförare.

Parlamentsval har hållits i Hongkong, efter att ha blivit uppskjutet i ett år på grund av pandemin. Om man får tro västerländska medier är valet meningslöst och demokratin krossad, men förhållandet är snarare det motsatta.

Man ska här ha i åtanke att Hongkong i egenskap av brittisk kronkoloni från 1841 till 1997 inte hade någon som helst form av demokrati, utan styrdes av en guvernör utsedd av London. Undersåtarna var inte ens medborgare i Storbritannien. Grundläggande demokratiska reformer infördes i all hast strax innan överlämnandet 1997.

De reformerna har sedermera utvidgats, och sedan 1997 väljer medborgarna således sin egen chefsminister. Ledamöter till parlamentet Legco (立法会, Lifahui) väljs dels i geografiska valkretsar, det vill säga direktval, dels i funktionella valkretsar bestående av representanter för Hongkongs näringsliv, och dels i en nyinrättad särskild valkommitté, i ett förhållande som har skiftat.

Nytt i detta val är att de geografiska valkretsarna enbart samlar 20 mandat, ned från 35, samtidigt som de totala mandaten utvidgas från 70 till 90. I den meningen kan man förvisso tala om ett smärre bakslag för demokratin, då företrädare för näringslivet och den särskilda valkommittén har ett givet övertag framför fristående kandidater.

En annan nyhet är att kraven om patriotism har skärpts, i enlighet med den säkerhetslag som Beijing instiftade föregående år, och att kandidater därför prövas på förhand för att sålla bort secessionister och andra som inte har för avsikt att upprätthålla grundlagen. De prövades tidigare i efterhand.

The Hong Kong Special Administrative Region is an inalienable part of the People’s Republic of China.

Artikel 1

Det är definitivt ett bakslag för krafter som vill nyttja oppositionella i Hongkong för att driva sin egen geopolitiska agenda gentemot Kina, eftersom man därmed täpper till den sortens illvilliga inflytande. De element som under lång tid eldade massorna att storma parlamentet, förstöra infrastruktur och begå våldshandlingar har därmed eliminerats från den politiska processen.

Det är inte och har aldrig varit förenligt med grundlagen att misskreditera den egna nationen och samarbeta med främmande makt för att förstöra det egna samhället. Och i en rättsstat är det framförallt av vikt att grundlagen följs, vilket är fallet i Hongkong (men inte alltid i Sverige).

The Hong Kong Special Administrative Region shall enact laws on its own to prohibit any act of treason, secession, sedition, subversion against the Central People’s Government, or theft of state secrets, to prohibit foreign political organizations or bodies from conducting political activities in the Region, and to prohibit political organizations or bodies of the Region from establishing ties with foreign political organizations or bodies.

Artikel 23

Grundlagen föreskriver (artikel 23) således att Hongkong själv ska införa en säkerhetslag, ett uppdrag som har obstruerats av oppositionen sedan 1997. Samma grundlag (artikel 18) ger Beijing rätt att i vissa fall förkunna lag genom dekret, enkannerligen i fråga om den nationella säkerhetslagen, vilket man fann för gott att göra efter två år av upplopp.

National laws shall not be applied in the Hong Kong Special Administrative Region except for those listed in Annex III to this Law. The laws listed therein shall be applied locally by way of promulgation or legislation by the Region.

Artikel 18

Vulgärretoriken är därför felaktig och har ingenting med verkligheten att göra, exempelvis det absurda påståendet att det oberoende rättsväsendet har satts ur spel. Ingen har petat i rättsväsendet, och Hongkongs domarkår är intakt, med ett fortsatt inslag av ledamöter från Storbritannien och andra länder. Reformerna har skett helt och hållet i enlighet med den grundlag som drogs upp som ett resultat av den sinobrittiska deklarationen 1984, och det är det oberoende rättsväsendet som har tolkat säkerhetslagen.

Ledande företrädare för secessionism har som en konsekvens lagt ned sina ambitioner, och gör hädanefter klokt i att arbeta för staden och nationen snarare än för utländska krafter. En del har lagförts för konspiration med främmande makt, exempelvis i syfte att få andra nationer att sanktionera den egna staden, och ytterligare andra har «flytt» och beviljats «asyl» i främmande land, där man hoppas kunna fortsätta en meningslös kamp för ett «självständigt» Hongkong.

Den typen av förrädare kommer dock snart att förlora i relevans, särskilt som de inte längre är nyttiga pjäser för fientligt inställda regimer. Demokrati är ett föredömligt system, men inte till den grad att man förråder sitt eget land och blir en marionett för främmande makt – det tillåts ingenstans.

Hongkong kan därmed få andrum efter flera år av turbulens, och det är av vikt att det nyvalda parlamentet snabbt kommer på banan med önskvärda reformer för att förbättra villkoren för medborgarna, så att Hongkong kan återta sin förlorade gloria.

Valdeltagandet har visserligen gått ned till ynka 30.2 %, och Hongkong har av tradition ett lägre valdeltagande än i västländer, men det är samtidigt en nystart. Mer politiskt engagemang lär komma när fokus sätts på vardagsnära frågor som bostäder och ekonomi, det vill säga sådant som på riktigt angår medborgarna.