Kategorier
Hongkong Kina Politik

Efterlysta: 1.3 miljoner i belöning

För var och en av nedanstående kriminella figurer är sedan juli utfäst en belöning om en miljon HKD, motsvarande 1.3 miljoner svenska kronor, för information som kan leda till deras gripande. Personerna är misstänkta för samhällsomstörtande verksamhet, samröre med främmande makt, uppvigling med flera allvarliga brott.

Gemensamt för dem är att de i någon mening har avvikit från rättvisan och flytt till utlandet. Andra beröringspunkter gäller engagemanget i Hongkongs «demokratirörelse», som mer ska förstås som ett US-lett geopolitiskt försök att engagera radikala universitetsstudenter och andra i att destabilisera Hongkong och därmed Kina, det vill säga en så kallad färgrevolution.

Luo Guancong («Nathan» Law Kwun-chung) (羅冠聰) (罗冠聪) lever numera i «exil» i Storbritannien, där han åtnjuter ett program för BNO-passinnehavare. Han var tidigare invald som parlamentsmedlem, men diskvalificerades för vidare representation efter att ha skymfat landet under edsvärningen.

Mer allvarligt är att han uppviglade till deltagande i en olaglig protest utanför regeringsbyggnaden 2014, för vilket han sedermera dömdes till åtta månaders fängelse. Han frigavs i förtid under villkor att stanna i Hongkong och regelmässigt rapportera till polisen, men avvek sedermera till Storbritannien.

«Nathan» Luo är även en av grundarna av och huvudfigurerna i det numera nedlagda politiska «partiet» Demosisto (香港众志), tillsammans med «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) och Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭). De båda sistnämnda rönte motsvarande fängelsedomar i 13½ respektive 10 månader för uppvigling i anslutning till en belägring av ett polishögkvarter.

Därmed neutraliserades rörelsen, och «Joshua» Huang Zhifeng förlorade både karriär och framtid genom sitt agerande. Han är alltjämt under polisens uppsikt, medan «Agnes» Zhou Ting just i dag rapporteras ha sökt asyl i Kanada. I utlandet har dessa aktivister dock ingen räckvidd, utan förfaller snabbt i glömska – med undantag för lagens långa arm. Även Zhou kan därmed komma att omfattas av efterlysning och belöning vad det lider.

«Agnes» Zhou Ting: cool brud, men icke förty brottsling och 汉奸, numera även renegat.

Bland övriga efterlysta personer finns aktivisterna Guo Fengyi («Anna» Kwok Fung-yee) (郭鳳儀) (郭凤仪) och Liu Zudi («Finn» Lau Cho-dik) (劉祖廸) (刘祖迪); tidigare parlamentsledamöterna Guo Rongkeng («Dennis» Kwok Wing-hang) (郭榮鏗) (郭荣铿) och Xu Zhifeng («Ted» Hui Chi-fung) (許智峯) (许智峰); advokaten Ren Jianfeng («Kevin» Yam Kin-fung) (任建峰); syndikalisten Meng Zhaoda (Mung Siu-tat) (蒙兆達) (蒙兆达); samt bloggaren Yuan Gongyi («Elmer» Yuan Gong-yi) (袁弓夷). De «engelska» namnen är påhittade smeknamn, en kolonial rest av forna brittisk kultur.

Typiska anklagelseakter rör samröre med främmande makt, exempelvis att i samtal med företrädare för USA och andra västmakter uppmana till sanktioner mot Hongkong, eller att uppvigla till våldsamma handlingar, exempelvis att storma parlamentet Legco. Upplysningsvis är sådant agerande naturligtvis höggradigt brottsligt även i vår del av världen, men man har helt andra måttstockar i demokratimissionens och färgrevolutionens namn (förutom när det gäller de egna dissidenterna, exempelvis Julian Assange eller Edward Snowden).

Dessa aktivister borde på ett tidigt stadium ha sadlat om och agerat inom lagens och kulturens råmärken för att på riktigt förbättra Hongkong, istället för att fortsatt göra sig omöjliga genom att utmana fundamenten för «ett land, två system». I exil gör de ingen nytta, och utöver att fegt desertera från sin tidigare mission, mister de kontakten med sina rötter. Säkra är de knappast i utlandet, vilket fallet Gui Minhai kan ge viss vägledning om – därav belöningen.

Efterlysta brottslingar med pris på sina huvuden.
Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

No Hongkong glory in Britain

En kvinna bryter ihop i en videosjälvis i en bil, efter att ha insett att livet i Lillbritannien inte riktigt blev som tänkt. Hon saknar Hongkong och dess mer sprudlande kultur, släkten och de gamla vännerna, och känner sig som en fisk på land i det nya landet.

Men samtidigt har hon alltjämt en absurd noja kring den nationella säkerhetslagen som Kina införde per dekret och per grundlag, efter att Hongkong under tjugo års tid misslyckats med att själv åstadkomma den saken. Hon vill inte att dottern ska behöva utstå «patriotisk undervisning», och plågar sig därför med spotted dick, brittiskt oväder och ett land i ekonomiskt förfall.

Kasumi, som hon kallar sig, är ändå mer lyckligt lottad än de flesta av de hundrafemtio tusen kineser som lockades av den brittiska skurkstaten att fly staden, förutsatt att man hade BNO-pass. Man erbjöds uppehållstillstånd i fem år, efter vilken tid man skulle kunna erhålla medborgarskap. Det är en rutten deal.

De som har emigrerat till poor old England, likväl som till Australien, Kanada och övriga anglosfären – som konstant lägger sig i kinesiska angelägenheter – är för övrigt främst lycksökare som söker en utväg ur Hongkongs egentliga problem med bostadsbrist för unga.

Men tillvaron i det nya värdlandet erbjuder istället enkla och billiga immigrantjobb på restauranger och liknande, samtidigt som rasismen gentemot kineser och asiater är utbredd i anglosfären och Väst. Tillvaron är därför inte så rosenröd som den brittiska skurkstaten ville ge sken av, utan är ett ordentligt nedköp för de allra flesta som har gjort resan.

Ironin här är ju att det finns fler än dubbelt så många brittiska expats i Hongkong som BNO-emigranter i Lillbritannien, och att staden alltjämt har stor dragningskraft. Det är inte helt enkelt förstå varför man skulle överge en ekonomiskt och kulturellt rikare tillvaro i Hongkong för det soppköksfattiga England och dess mindre tilltalande wokekultur…

Kategorier
Hongkong Kina Kultur Musik

Coco Lee 1975–2023

李玟 (Li Wen) eller Coco Lee har avlidit efter ett självmordsförsök för några dagar sedan. För en västerländsk publik är artisten tämligen okänd, och mest förknippad med ledmotivet 月光爱人 (Yueguang airen) till filmen Crouching tiger, hidden dragon (卧虎藏龙, Wohu-canglong).

Men för Hongkong, Kina och delar av Asien representerar 李美林 (Li Meilin), som hon egentligen heter, en lysande levnadsbana, i klass med 邓丽君 (Deng Lijun / Teresa Teng), 王菲 (Wang Fei) och 梅艳芳 (Mei Yanfang / Anita Mui), av vilka den första och den senare delar Li Wens tragiska öde.

För mig personligen är Coco en av flera figurer som lockade mig till den enastående kinesiska kulturen, och vars sånger utgjorde en fantastisk lärobok för mandarin. Musik är inkörsporten till alla språk.

Vi talar här om en babe av stora mått, vars sexiga stjärt vi kommer att sakna. Coco tog sitt liv till följd av depression, och hade inga rationella skäl att ända sitt liv. Det är så sorgligt.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Jimmy Lais fall inte en fråga om pressfrihet

Ett antal publicister gör ett sådant där tröttsamt upprop för att söka påverka utgången i rättsfallet mot mediemogulen Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英), grundare av Hongkong-blaskan Apple Daily (蘋果日報, Pingguo ribao). Man vill därmed stödja hans kamp för pressfrihet och ett «pluralistiskt medielandskap» i Hongkong.

Det låter ju fint, men å ena sidan är Hongkong en höggradigt autonom region i Folkrepubliken Kina, och vars lagar inte angår publicisterna i fråga mer än svensk grundlag angår Xi Jinping, och å den andra sidan är Lais fall inte en fråga om pressfrihet, utan om subversion.

Lai när sedan gammalt ett oresonligt hat mot regimen i sitt hemland – vilket förstås är i sin ordning – men hans gärning begränsar sig ingalunda till att i opinionsbildning uttrycka kritik, konstruktiv eller ej. Snarare har han deltagit i den secessionistiska rörelse som har velat störta Hongkong i fördärvet om man inte får sin vilja igenom (hur demokratiskt är det?), samtidigt som han har haft underhandskontakter med synnerligen höga amerikanska företrädare i syfte att lobba för att sanktioner riktas mot styret i Hongkong.

I Sverige och valfritt annat västland utgör sådan verksamhet högförräderi, och man kan ingalunda kritisera en ordning som gör att Hongkong slutligen får samma slags säkerhetslagar som präglar Väst, enkannerligen sedan den av Storbritannien och Folkrepubliken Kina gemensamt uppdragna Basic law föreskriver att en sådan säkerhetslag ska implementeras.

Problemet är bara att Hongkong – eller snarare dess opposition – har dragit fötterna efter sig och under tjugofem års tid har sinkat sagda implementering, med resultat att centralregeringen i Beijing – återigen i full överensstämmelse med sagda Basic law – har promulgerat en dylik säkerhetslag.

Publicisterna i fråga tror sig alltså inte bara ha rätt att överpröva en suverän nations juridiska system, utan tycks även nära en bisarr uppfattning om att grundläggande rättsstatliga styrdokument som Basic law inte behöver respekteras. Det är så det brukar låta när det gäller Kina, och man talar här med samma kluvna tunga som när det gäller Taiwan.

Men i den där besvärande verkligheten vet man förstås att Zhongnanhai knappast kommer att villfara kraven, varför det tröttsamma uppropet i själva verket mest är en än mer tröttsam exercis i godhetssignalering för en helt annan publik.

Kategorier
Hongkong Politik USA

Parlamentsstormningar

Jair Bolsonaro och Donald Trump räknas ofta till samma kategori politiska ledare, med gemensamma ståndpunkter i många ideologiska och sakpolitiska frågor. Därmed representerar man även samma slags väljarklientel, och det är därför inte långsökt tro att man påverkas av varandras rörelser i någon panamerikansk väckelse.

Stormningen av kongressen i Brasilia förefaller således vara inspirerad av motsvarande händelse i Washington 2021, då rödnackar mer eller mindre spontant gick till angrepp mot Kapitolium efter att ha samlats och uppnått en kritisk aktionsmassa, under det att man eldades både implicit och explicit av Trump och andra republikanska figurer.

I båda fallen rör det sig i grunden om sentiment av en «stulen» valseger, det vill säga att man inte godtar det officiella valresultatet, utan låter påskina att det rör sig om fusk. Både USA och Brasilien är visserligen halvdemokratier med skavanker, men röstsystemen anses ändå vara robusta.

Men kanske har man ändå i högre grad tagit intryck av motsvarande stormning av Legco i Hongkong 2019, då en secessionistisk mobb bröt sig in i parlamentsbyggnaden, förstörde inredningen samt satte upp en kolonialflagga jämte en del andra symboler i kammaren.

Hongkong (6.02) räknades vid tiden till samma kategori av halvdemokratier som USA (7.96) och Brasilien (6.86) i demokratiindex, men det mediala gensvaret i Väst blev ett helt annat, då man tog våldsverkarnas parti snarare än rättsstatens och demokratins. Därmed kan man även ha inspirerat till motsvarande dåd i USA och sedermera Brasilien.

Det är i så fall graverande för en press som allt mer har fjärmat sig från traditionell objektiv och saklig rapportering, för att istället anta aktivistens roll givet någon mer eller mindre grumlig och outtalad agenda, där man tenderar att ställa sig på «demokratins» och de mänskliga rättigheternas sida, i vart fall i den egna tolkningen.

Man hatar Kina, varför det är i sin ordning att demokratin i Hongkong angrips. Man hatar även Trump och Bolsonaro, varför det inte är i sin ordning att de amerikanska och brasilianska parlamenten angrips på motsvarande sätt.

Men om en sådan stormning hade utförts av anhängare till Biden eller Lula på den politiska vänsterkanten, hade man i likhet med fallet i Hongkong helt säkert kunnat få det att framstå som ett försvar av demokratin snarare än ett angrepp, ty sådan är den skruvade medielogiken.

Nu hör förstås inte alla medier till en och samma ideologi, även om vänstersidan är klart dominerande. Men om man bildar skola med aktivistisk agendajournalistik i tongivande medier, kan man räkna med att samtliga övriga snart följer efter, vilket då utgör en inspirationskälla till just sådana angrepp mot demokratin som vi ser här, nämligen för att man kan räkna med visst medialt eldunderstöd snarare än unisont fördömande oavsett omständigheter i övrigt.