Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

Åk hem, käppkines!

Secessionisterna i Hongkong undanröjdes effektivt med en nationell säkerhetslag utfärdad per dekret av Beijing, i full överensstämmelse med Hongkongs grundlag. Detta efter att Hongkong sedan 1997 misslyckats med att i det lokala parlamentet Legco själv klubba en sådan lag, ett krav enligt samma konstitution.

Därmed tilltäpptes ett flagrant säkerhetshål, som under många år hade utgjort en hävstång för Väst att orsaka rabalder i Hongkong och övriga Kina medelst NED-finansierade studenter av det mer lättpåverkade slaget, spolingar som inte har egen erfarenhet av det koloniala Hongkong men ändå drömmer sig tillbaka till en tid då 10 Downing Street utsåg kronkolonins ledare.

En rad av dessa bråkstakar är föremål för rättslig prövning, medan andra har sjappat utomlands. Samtidigt har anglosfären med Storbritannien, Australien och Kanada i spetsen erbjudit «hongkongare» med rätt slags papper eller kompetens att migrera till berörda länder, i ett sista försök att tillfoga regionen och Kina skada.

En mindre bråkdel av de flera miljoner som kvalificerar har mycket riktigt tagit chansen att etablera en ny tillvaro i Väst, men har i allmänhet efter en tid kommit till insikt om att gräset faktiskt inte är grönare på den andra sidan, utan tvärtom tämligen smutsbrunt. Villkoren är i realiteten tämligen usla, samtidigt som majoriteten är hänvisade till enklare restaurangjobb – man ville egentligen inte ha kompetensen.

Snabbt har «hongkongarna» – som under det anglosfära smickret trott sig vara något slags finare kineser – därför insett att de i engelsktalande länder och många andra västnationer reduceras till helt vanliga kineser, utlänningar som egentligen inte är särskilt välkomna, samt förstås föremål för sedvanlig rasism i likhet med övriga asiater.

Ett talande exempel härvidlag finner vi i folkmördarstaten Kanadas Richmond, där en lokal politisk strid om en allmän injektionsplats för narkomaner har delibererats. I staden finns en kinesisk diaspora, som givet erfarenheterna under västmakternas opiumkrig 1839–1860 (då man för övrigt stal Hongkong) har en viss aversion mot droger.

Denna mer konservativa attityd passar sig dock inte i den liberala diktaturen Kanada, vilket en man snart fick erfara. En vänsterliberal kvinna fick helt sonika spatt, och skällde ut den kinesiske mannen efter noter: This is not what Canada does. Canada fights for our citizens. You don’t belong here. Go back to Hong Kong!

Kanada och kanadensarna ser sig själva gärna som något slags världsmästare i mänskliga rättigheter och humanism, och försummar inte ett tillfälle att anklaga Kina och andra för allsköns påhittade övergrepp, i tron om att man själv har rest sig från ett tidigare barbariskt stadium till den ultimativa socialliberala *2SHBTQIAP++-utopin.

Men i verkligheten går ränderna aldrig ur, och Kanada och resten av anglosfären är och förblir det förljugna patrask man alltid har varit, ett genomrasistiskt folk med en herrementalitet uppodlad genom sekler av kolonisation, slaveri, folkmord, exploatering och andra flagranta brott mot mänskligheten.

«Hongkongarna» bör ta lärdom av dessa erfarenheter, och inse att de har mest att vinna på att utgöra en särskild enklav i Kina, och att västmakterna nog inte är de befrielsens vita riddare så som propagandan gärna vill ha det. «Hongkongarna» är i detta avseende lika instrumentala som tibetaner, uigurer, ukraïnare och andra folk som utnyttjas i geopolitiska syften, tills de har förbrukat sitt syfte.

Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Manipulation av rättvisan

Anglosfären med Storbritannien och USA i spetsen fortsätter att lägga sig i Kinas interna angelägenheter och Hongkongs rättsordning, på ett sätt som inte hade tolererats i den omvända ordningen. Att förtala Hongkong och så tvivel kring Kina lyckas man förstås med, men frågan är i vilket syfte och till vilken nytta – Hongkong är numera säkrat från vidare geopolitiska framstötar och vilar tryggt i Kinas famn.

Under den gångna veckan utfäste Hongkongs polis belöningar på en miljon HKD för ytterligare fem personer som har avvikit från rättvisan, utöver de fem som redan är internationellt efterlysta. Ärendet fick Washington och London att protestera, bland annat för att nämnda länder låter husera de misstänkta, som i ett fall även har amerikanskt medborgarskap.

Hongkongs polis lät även förstå att «Agnes» Zhou Ting (周庭) småningom skulle komma att omfattas av efterlysning och belöning, om hon inte frivilligt återvänder från «exil» i Kanada. Även i detta fall mumlade Five eyes om den regelbaserade världsordningen, mänskliga rättigheter och så vidare, med vilket de kanske egentligen menar den avskyvärda misshandeln av Julian Assange snarare än Hongkongs internationellt vedertagna och rättssäkra praxis.

Mest högljudd är man emellertid i fallet kring mediemogulen «Jimmy Lai» Li Zhiying (黎智英), vars rättegång nu har inletts. Här menar 10 Downing Street att Li är «brittisk» medborgare (BNO-status) och att man därför har intresse av att bistå honom i ärendet. Samtidigt säger man sig agera i egenskap av part i målet kring den sinobrittiska deklarationen om Hongkongs överlämnande, som man menar inte efterföljs till punkt och pricka.

Mer oklart är vad USA har för legitimt intresse i saken, eller för övrigt den skara västliga konsulära figurer som har valt att bänka sig i rättssalen för att med sin närvaro försöka idka påtryckningar gentemot Hongkongs alltjämt självständiga rättsväsende. Det omvända förfarandet i ett västligt land skulle betraktas med viss häpenhet.

World Justice Projects «Rule of Law index» 2023: Hongkongs rättvisa står sig väl i världen.

Men oavsett Lis passinnehav är han åtalad för att ha verkat i Hongkong, och i strid med dess lagar, såväl av äldre kolonialt snitt som den nyare nationella säkerhetslagen. Ärendet handlar ingalunda om pressfrihet, utan om Lis medverkan i att sälja ut Hongkong till främmande makt och på annat sätt ha deltagit i secessionistisk verksamhet, aktiviteter som är minst lika straffbara i kolonialländer som USA och Storbritannien.

Rättvisan måste ha sin gång, och det finns här ingen anledning anta något annat än att Lis fall kommer att prövas i enlighet med gängse normer. Om man på förhand antar att domen kommer att bli fällande och straffet långt, är det bara för att man då är intimt införstådd med den anklagelseakt som ligger till grund för åtalet.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Efterlysta: 1.3 miljoner i belöning

För var och en av nedanstående kriminella figurer är sedan juli utfäst en belöning om en miljon HKD, motsvarande 1.3 miljoner svenska kronor, för information som kan leda till deras gripande. Personerna är misstänkta för samhällsomstörtande verksamhet, samröre med främmande makt, uppvigling med flera allvarliga brott.

Gemensamt för dem är att de i någon mening har avvikit från rättvisan och flytt till utlandet. Andra beröringspunkter gäller engagemanget i Hongkongs «demokratirörelse», som mer ska förstås som ett US-lett geopolitiskt försök att engagera radikala universitetsstudenter och andra i att destabilisera Hongkong och därmed Kina, det vill säga en så kallad färgrevolution.

Luo Guancong («Nathan» Law Kwun-chung) (羅冠聰) (罗冠聪) lever numera i «exil» i Storbritannien, där han åtnjuter ett program för BNO-passinnehavare. Han var tidigare invald som parlamentsmedlem, men diskvalificerades för vidare representation efter att ha skymfat landet under edsvärningen.

Mer allvarligt är att han uppviglade till deltagande i en olaglig protest utanför regeringsbyggnaden 2014, för vilket han sedermera dömdes till åtta månaders fängelse. Han frigavs i förtid under villkor att stanna i Hongkong och regelmässigt rapportera till polisen, men avvek sedermera till Storbritannien.

«Nathan» Luo är även en av grundarna av och huvudfigurerna i det numera nedlagda politiska «partiet» Demosisto (香港众志), tillsammans med «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) och Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭). De båda sistnämnda rönte motsvarande fängelsedomar i 13½ respektive 10 månader för uppvigling i anslutning till en belägring av ett polishögkvarter.

Därmed neutraliserades rörelsen, och «Joshua» Huang Zhifeng förlorade både karriär och framtid genom sitt agerande. Han är alltjämt under polisens uppsikt, medan «Agnes» Zhou Ting just i dag rapporteras ha sökt asyl i Kanada. I utlandet har dessa aktivister dock ingen räckvidd, utan förfaller snabbt i glömska – med undantag för lagens långa arm. Även Zhou kan därmed komma att omfattas av efterlysning och belöning vad det lider.

«Agnes» Zhou Ting: cool brud, men icke förty brottsling och 汉奸, numera även renegat.

Bland övriga efterlysta personer finns aktivisterna Guo Fengyi («Anna» Kwok Fung-yee) (郭鳳儀) (郭凤仪) och Liu Zudi («Finn» Lau Cho-dik) (劉祖廸) (刘祖迪); tidigare parlamentsledamöterna Guo Rongkeng («Dennis» Kwok Wing-hang) (郭榮鏗) (郭荣铿) och Xu Zhifeng («Ted» Hui Chi-fung) (許智峯) (许智峰); advokaten Ren Jianfeng («Kevin» Yam Kin-fung) (任建峰); syndikalisten Meng Zhaoda (Mung Siu-tat) (蒙兆達) (蒙兆达); samt bloggaren Yuan Gongyi («Elmer» Yuan Gong-yi) (袁弓夷). De «engelska» namnen är påhittade smeknamn, en kolonial rest av forna brittisk kultur.

Typiska anklagelseakter rör samröre med främmande makt, exempelvis att i samtal med företrädare för USA och andra västmakter uppmana till sanktioner mot Hongkong, eller att uppvigla till våldsamma handlingar, exempelvis att storma parlamentet Legco. Upplysningsvis är sådant agerande naturligtvis höggradigt brottsligt även i vår del av världen, men man har helt andra måttstockar i demokratimissionens och färgrevolutionens namn (förutom när det gäller de egna dissidenterna, exempelvis Julian Assange eller Edward Snowden).

Dessa aktivister borde på ett tidigt stadium ha sadlat om och agerat inom lagens och kulturens råmärken för att på riktigt förbättra Hongkong, istället för att fortsatt göra sig omöjliga genom att utmana fundamenten för «ett land, två system». I exil gör de ingen nytta, och utöver att fegt desertera från sin tidigare mission, mister de kontakten med sina rötter. Säkra är de knappast i utlandet, vilket fallet Gui Minhai kan ge viss vägledning om – därav belöningen.

Efterlysta brottslingar med pris på sina huvuden.
Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

No Hongkong glory in Britain

En kvinna bryter ihop i en videosjälvis i en bil, efter att ha insett att livet i Lillbritannien inte riktigt blev som tänkt. Hon saknar Hongkong och dess mer sprudlande kultur, släkten och de gamla vännerna, och känner sig som en fisk på land i det nya landet.

Men samtidigt har hon alltjämt en absurd noja kring den nationella säkerhetslagen som Kina införde per dekret och per grundlag, efter att Hongkong under tjugo års tid misslyckats med att själv åstadkomma den saken. Hon vill inte att dottern ska behöva utstå «patriotisk undervisning», och plågar sig därför med spotted dick, brittiskt oväder och ett land i ekonomiskt förfall.

Kasumi, som hon kallar sig, är ändå mer lyckligt lottad än de flesta av de hundrafemtio tusen kineser som lockades av den brittiska skurkstaten att fly staden, förutsatt att man hade BNO-pass. Man erbjöds uppehållstillstånd i fem år, efter vilken tid man skulle kunna erhålla medborgarskap. Det är en rutten deal.

De som har emigrerat till poor old England, likväl som till Australien, Kanada och övriga anglosfären – som konstant lägger sig i kinesiska angelägenheter – är för övrigt främst lycksökare som söker en utväg ur Hongkongs egentliga problem med bostadsbrist för unga.

Men tillvaron i det nya värdlandet erbjuder istället enkla och billiga immigrantjobb på restauranger och liknande, samtidigt som rasismen gentemot kineser och asiater är utbredd i anglosfären och Väst. Tillvaron är därför inte så rosenröd som den brittiska skurkstaten ville ge sken av, utan är ett ordentligt nedköp för de allra flesta som har gjort resan.

Ironin här är ju att det finns fler än dubbelt så många brittiska expats i Hongkong som BNO-emigranter i Lillbritannien, och att staden alltjämt har stor dragningskraft. Det är inte helt enkelt förstå varför man skulle överge en ekonomiskt och kulturellt rikare tillvaro i Hongkong för det soppköksfattiga England och dess mindre tilltalande wokekultur…

Kategorier
Hongkong Kina Kultur Musik

Coco Lee 1975–2023

李玟 (Li Wen) eller Coco Lee har avlidit efter ett självmordsförsök för några dagar sedan. För en västerländsk publik är artisten tämligen okänd, och mest förknippad med ledmotivet 月光爱人 (Yueguang airen) till filmen Crouching tiger, hidden dragon (卧虎藏龙, Wohu-canglong).

Men för Hongkong, Kina och delar av Asien representerar 李美林 (Li Meilin), som hon egentligen heter, en lysande levnadsbana, i klass med 邓丽君 (Deng Lijun / Teresa Teng), 王菲 (Wang Fei) och 梅艳芳 (Mei Yanfang / Anita Mui), av vilka den första och den senare delar Li Wens tragiska öde.

För mig personligen är Coco en av flera figurer som lockade mig till den enastående kinesiska kulturen, och vars sånger utgjorde en fantastisk lärobok för mandarin. Musik är inkörsporten till alla språk.

Vi talar här om en babe av stora mått, vars sexiga stjärt vi kommer att sakna. Coco tog sitt liv till följd av depression, och hade inga rationella skäl att ända sitt liv. Det är så sorgligt.