Kategori: Kina

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Afghansk läxa

Amerikanernas krig i Afghanistan beräknas sammanlagt ha kostat tjugofem biljarder kronor under tjugo års tid, eller motsvarande 1.25 biljarder kronor per år. Det är pengar som har gått upp i rök och inte har tjänat annat till än att ge en tillfällig känsla av hämnd för al-Qaidas terrordåd 2001.

Det är också pengar som har lånats och därmed utökat den amerikanska statsskulden, och det är förvisso även pengar som hade kunnat investeras bättre. Kapten Amerikas nya infrastruktursatsning, som syftar till att i någon mån komma ikapp Kina, har en beräknad budget om trettiofem biljarder kronor som jämförelse, det vill säga bara något mer än prislappen för de krigiska äventyren i Afghanistan.

Ytterligare en jämförelse är att Kina investerar femton biljarder kronor per år i infrastruktur, och att den amerikanska satsningen således är en droppe i havet. Kina har samtidigt haft de nivårna lika länge som USA har befunnit sig i Afghanistan, vilket är orsaken till att landet har toppmoderna flygplatser, höghastighetståg och vägnät, medan USA mest liknar ett fallfärdigt ruckel.

Även EU har aviserat storskaliga infrastruktursatsningar för att möta Kinas Ett bälte, en väg, och man kan således se det som att både USA och EU nu kopierar Kinas recept med stora offentliga satsningar efter närmare fyrtio år av laissez-faire – eller kanske snarare återupprättar klassiska europeiska och amerikanska investeringar av det slaget (New Deal, rymdprogrammet med mera).

För Bryssel handlar det delvis om att hålla Kina borta från europeiska intressen som hamnar och andra strategiska knutpunkter, medan det för Washington är en fråga om att inte hamna på efterkälken gentemot sin nya ärkefiende. Ty det är förstås inte bara infrastruktur saken gäller, utan är även i allt högre grad en kapplöpning om forskning och teknik.

Debaclet i Afghanistan kan tjäna som en nyttig påminnelse för USA att man nog inte kan vinna en sådan kapplöpning med Kina genom att ha en alldeles på tok för överdimensionerad militär som är ständigt inbegripen i meningslösa krig, och även att man hellre bör investera sina medel i utveckling hemmavid än att försöka obstruera motparten – det senare leder bara till mer polarisering.

Biden och för den delen hela det politiska USA har därför att inse att ambitionen att bevara hegemoni inte längre är möjlig, och att man måste acceptera en multipolär värld med Kina som en av polerna.

Man kan inte samtidigt ha en skenande statsskuld och militärutgifter som är större än de tjugo nästföljande länderna tillsammans, i vart fall inte om man vill matcha Kina. Det hjälper inte heller att trycka pengar och därmed skapa inflation, men det är ändå vad vi ser hända.

Den amerikanska statsskulden begränsar manöverutrymmet.
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Freden i Afghanistan

När usonisk trupp efter tjugo års närvaro drar sig undan från Afghanistan utan att egentligen ha uppnått något, avancerar talibanerna snabbt och intar region efter region och stad efter stad. Huvudstaden intas inte lika lätt, men talibanerna lär inte vara intresserade av att samregera med den nuvarande regimen, och småningom faller därför även Kabul.

Det internationella samfundet har «varnat» att man inte kommer att erkänna en talibanregim som installerar sig själv med våld, men det struntar man förstås i. Dessutom har man i princip redan erkänts av Kina, med vilken granne man kan erhålla allt man behöver i utbyte mot att respektera Kinas intressen, nämligen att hålla Östturkestans självständighetsrörelse i schack och att inte störa projekt i Nya sidenvägen.

Kina har sedan länge en folkrättslig hållning av att inte lägga sig i andra staters interna angelägenheter, så länge de inte har betydelse för det egna landets säkerhet – som uiguriska terrorgrupperingar på afghansk mark – under förväntan om att andra inte heller lägger sig i Kinas inre angelägenheter. Det är en princip som passar talibanrörelsen utmärkt, då man strävar efter en renlärig shariastat utan större kontakt med omvärlden.

Det Islamiska staten misslyckades med kommer talibanerna således att gå i land med, efter att först ha slagits mot Sovjetunionen från 1979, och därefter med USA sedan 2001. Det var ur rörelsens synvinkel ett digert misstag att låta husera al-Qaida och andra grupperingar i Afghanistan, eftersom det inte förde närmare målet, utan tvärtom fördröjde det.

Med talibanernas snabba offensiv kan freden nu dock vara nära i Afghanistan, om än under ett för vårt vidkommande hemskt shariastyre. Det blir nu inte den enda medeltida staten i världen, utan är i gott sällskap av Saudiarabien och en del andra gulfstater, och man får väga den omständigheten mot ett land permanent sargat av krig.

Ett suveränt Afghanistan utan inre splittring och schismer kan lättare staka ut en framtid, även under talibanskt styre. Samarbete med Kina kan ge ett grundläggande bidrag för att etablera en stabil statsbildning och en habil ekonomisk utveckling, och från det stadiet får man därefter utvecklas organiskt på egna premisser.

Där bombliberalismen har misslyckats kan Kina således ha framgång med klassisk ickeinblandning, det vill säga grundläggande respekt och regelrätt business, så som man har agerat i såväl Afrika som det omedelbara grannskapet, till exempel med de labila staterna Thailand och Myanmar. Det omaka paret Beijing och Kandahar kan småningom visa sig vara en fruktsam konstellation.

Kategorier
Kina Politik

Valet är Kanadas

Motsvarande hovrätten i Liaoning fastställde under gårdagen dödsstraffet för kanadiern Robert Lloyd Schellenberg, efter att denne överklagat domen. Han arresterades 2014 för innehav av 222 kg metamfetamin, på väg till Thailand efter att polisen fått spår om hans verksamhet.

Efter avklarad rättsprocess landade straffsatsen på femton års fängelse, böter och utvisning, ett i sammanhanget lindrigt straff, då hantering av även mycket små mängder narkotika är förenligt med dödsstraff i Kina. Schellenberg valde av någon anledning att överklaga, ett förfarande som ofta är förknippat med risk för högre straffsatser, i detta fall döden.

Tidpunkten för händelsen är dock sådan att folkmördarstaten Kanada vid det laget, i december 2018, hade arresterat Huaweis finanschef Meng Wanzhou (孟晚舟) på begäran av USA för vidare utlämning för påstått bankbedrägeri och brott mot USA:s unilaterala «sanktioner» mot Iran.

Det är en politisk fars som inte har något att göra med traditionellt förfarande vid sådana påstådda överträdelser, då man vanligen «bötfäller» företagen snarare än att frihetsberöva dess ledande företrädare. Under processen har Meng lagt fram bevis för sin oskuld, men domaren har valt att bortse från dem och hävdar att de har sin plats i en kommande rättegång i USA. Vad är det då man har delibererat i snart tusen dagar, om man inte tittar på de faktiska omständigheterna?

Folkmördarstaten Kanada menar att dödsdomen mot Schellenberg är kopplad till Mengs fall, som en form av vedergällning, medan Beijing hävdar att de inte har med varandra att göra. Och i detta har Beijing förstås rätt, då domen är av normal karaktär och tidpunkten för brottet ligger flera år tillbaka. Det är helt enkelt en tillfällighet att Schellenberg råkade överklaga i samma veva.

Däremot håller Zhongnanhai två andra kanadier som en implicit reciprok handling. I Beijings ögon är arresteringen och det fortsatta frihetsberövandet av Meng en form av godtyckligt övergrepp i rättssak, och ett led i att på alla sätt och vis angripa Kina och dess företag. Man ser här Kanada som en amerikansk lakej, en marionett som inte vågar ifrågasätta den amerikanska ordern, och det är ingen tillfällighet att USA valde just Kanada som vektor för utlämningsprocessen.

Folkmördarstaten Kanada använder samma retorik om frihetsberövandet av de båda affärsmännen Michael Kovrig och Michael Spavor, och menar att det rör sig om att nyttja människor som brickor i ett smutsigt spel. Så är det, men det är faktiskt Kanada som initierade spelet, och därmed har man sig själv att skylla.

Fallet mot Meng närmar sig ett första avgörande, och Kina har därmed påpassligt avkunnat en första straffsats för de båda männen, som för några månader sedan dömdes för spioneri. Michael Spavor tilldöms därvid elva års fängelse, och man kan inom kort förvänta en motsvarande utmätning mot Kovrig.

Zhongnanhai höjer därmed insatsen, och lämnar till Ottawa att själv avgöra de båda männens öde, och i någon mån även Schellenbergs, som kan komma att benådas eller få mildrat straff i högsta domstolen, beroende på omständigheterna. Valet är helt och hållet Kanadas.

Kina har en betydligt längre sikt in i framtiden för att låta sig förblindas av raseri mot Trudelau och hans regim, och man är nog beredd att låta udda vara jämnt om man kan komma till en förlikning i frågan och utbyta varandras pjäser. Men om Kanada framhärdar, ska man nog inte utesluta att det kommer att stå landet tämligen dyrt.

Justin Trudeau har att träffa ett val, och det mycket snabbt.

Kategorier
Asien Kina Politik

Merkels pråm

Forna kolonialmakten Tyskland har skickat en fregatt till Sydkinesiska havet, som ett led i en «indo-pacifisk strategi» under ledning av USA. Syftet sägs vara att värna «öppna farvatten» (ingen vill stänga dem) och hålla ett öga på Kinas militära utveckling.

Men det är samtidigt ett aktivt ställningstagande för den amerikanska doktrinen, vilket irriterar Beijing. Enligt havsrättskonventionen är man i sin fulla rätt att ordna så kallad oskadlig genomfart på kinesiskt territorialvatten, även om Tyskland faktiskt inte nyttjar den möjligheten.

Detta för att man vill både ha och äta kakan genom att alliera sig med amerikanska intressen, samtidigt som man inte vill stöta sig med Kina. Det är traditionell tysk politik att vara ambivalent, för att inte äventyra de goda handelsförbindelserna med Beijing.

Den rostiga tyska pråmen är visserligen inte förmögen att skjuta ned en fiskmås, men det irriterar Beijing att forna europeiska kolonialmakter alltjämt skickar sina kanonbåtar och plåtschabrak till regionen. Det hade så att säga inte tagits emot väl i Washington och Bryssel med delar av den kinesiska flottan utanför Kiel, London eller San Diego.

I denna ambivalenta vän-och-fiende-anda hade man tänkt angöra Shanghai, men Beijing har nekat tills Berlin klargör vad uppdraget med skorven är i regionen. Kina tycks inte vilja godta tyskt vankelmod i denna fråga, vilket försätter Tyskland i ett visst dilemma.

Antingen måste man deklarera att man fullt ut stödjer den amerikanska ambitionen, eller så har man att dra tillbaka sin «flotta» från området. Tyskland – och Europa – har helt enkelt inget där att göra, varför valet borde vara enkelt. I annat fall borgar man för sämre relationer när Angela Merkels tid vid makten snart är till ända.

Ju fler korvetter i området, desto farligare blir dessutom situationen. Ett enkelt misstag kan utlösa eld, och i värsta fall leda till krig. Tyskland säger sig inte vilja välja sida, men det är ändå så det kommer att uppfattas om Tyskland skickar sin båtar för att ta på sig en roll att «kontrollera» Kina. Merkel borde ta hem sin pråm, och koncentrera den egna flottan till att «kontrollera» ryska ubåtar i Nordsjön.

Fregatten «Bayern» långt från hemmahamn.
Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik

Demokratisering

Världens två folkrikaste nationer bildades båda i senaste reinkarnation i slutet av 1940-talet, med en tumultartad historik före och efter bildandet. Indien har under hela sin moderna existens utgjort en demokrati, medan Kina tvärtom har varit en diktatur.

De båda forna stormakterna följdes länge åt i ekonomisk utveckling, nämligen fram till 1980-talet, då Deng Xiaopings marknadsreformer och öppnande mot omvärlden initierade Kinas formidabla tillväxtresa, om än från väldigt låga nivåer. Indien har till dags dato inte följt Kinas exempel, utan har i stora drag en statskontrollerad socialistisk ekonomi, samtidigt som man tampas med stora mått av korruption – fattigdomen är utbredd, och landet är svårt efterblivet.

Av denna jämförelse kan man slå fast att demokrati inte tycks vara någon garant för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks inte heller ekonomisk utveckling vara någon garant för demokratisering, om man begränsar sig till det kinesiska exemplet – så här långt.

Men det finns andra studieobjekt alldeles i närområdet, varvid man kan notera att både Sydkorea och Taiwan demokratiserades runt 1990 efter en längre period som hårdföra diktaturer och industriella tillväxtfenomen. Singapore är ett annat exempel, men av mindre värde på grund av dess litenhet.

Japan tycks i förstone vara annorlunda, då det demokratiserades med tvång av USA efter andra världskriget, men man hade då haft en lång period av ekonomisk tillväxt under kejserlig diktatur, plus en längre sejour av imperialism i Korea, Kina och övriga Asien. Japan hade redan befintliga institutioner på plats, och kunde därmed bli ett ekonomiskt under som demokrati.

Numera är både Japan och Taiwan stagnerade ekonomier, medan Sydkorea alltjämt håller ångan uppe. Demokrati ger visserligen ingen tillväxt, men kan däremot hindra vidare sådan, beroende på hur den är utformad. I grund och botten är demokrati en ickevariabel, och det som avgör är graden av ekonomisk frihet.

Man kan tycka att Kina långt tidigare borde ha påbörjat marknadsekonomiska reformer, istället för att under de första trettio åren mest ställa till med politiska galenskaper. Men samtidigt som man på ytan utgjorde ett veritabelt gökbo lade man från första stund grunden till ett nytt Kina.

Medellivslängden 1949 var ungefär fyrtio år, och läskunnigheten i det utfattiga bondelandet blott femton procent – under sådana förhållanden går det inte att implementera en modern marknadsekonomi, och naturligtvis inte heller demokrati, utan man måste först reparera skador från decennier av krig, ockupation och elände.

När Deng tog befälet 1978 hade man uppnått de basala målen, och kunde därför växla system utan att skapa samhälleligt kaos. Det hör till Mao Zedongs förtjänster att han bidrog till att dana en ny grund, oaktat hans mindre goda vandel i övrigt. Det är för övrigt en kulturell egenhet för Kina att premiera bildning och humankapital, till skillnad från Indien, och det är en starkt bidragande orsak till skillnaden i utfall.

Frågan huruvida Kina småningom antar Sydkoreas och Japans väg kan besvaras med nej, eftersom de två staterna är amerikanska konstruktioner. Däremot gör man ingen hemlighet av att man sneglar mot Singapores valautokrati som modell, och det är nog en sådan form av demokrati som ligger i de framtida korten, nämligen när den ekonomiska tillväxten avtar och partiet inte längre har «himmelens mandat».

Det är till syvende og sidst en fråga för det kinesiska folket, och vi bör nog tona ned vår sjukliga besatthet kring att missionera demokrati världen över. Demokrati är en organisk påbyggnad efter ett stadium av stark ekonomisk tillväxt under diktatur, då erforderliga institutioner byggs, inte något som kan inympas hur som helst. Det är det som det indiska exemplet visar, och man ser det även i de flesta nyare demokratier, till exempel i Östeuropa och Sydamerika – det är talande att Chile först under diktatur fick ordning på sin ekonomi, och sedermera blev ett regionalt demokratiskt föredöme.

Den amerikanska och de europeiska demokratierna uppstod efter en lång tids ekonomisk tillväxt under brutal monarkisk diktatur, och möjliggjordes i grunden av kolonialism, expansion, slaveri och industrialisering. Det är därför inte jämförbara förutsättningar, och europeiska stater som Sverige kunde välja att bli demokratier genom att verka i en lämplig miljö för ändamålet.

Empiri visar alltjämt att demokrati i en eller annan form är en mer eller mindre oundviklig följd av ekonomisk tillväxt, och även Kina kommer tids nog att än en gång växla skepnad, mot folkstyre i någon form. Det är bara det att man är så mycket större än de små tigrarna Taiwan och Sydkorea, och att det därför tar längre tid – man har att dubbla ekonomin ett par gånger till innan så kommer att ske.