Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik Teknik

Svampstäder

Statstelevisionen berättar att miljö och klimat blir en allt viktigare fråga för väljarna, enligt en ny opinionsundersökning. Frågan klättrar till en femteplats, efter sjukvård, lag och ordning, invandring och skola, med fyrtiotre procents intresse.

Detta efter en sommar då sagda statstelevision mer eller mindre med ljus och lykta har jagat bränder, översvämningar och andra väderrelaterade fenomen världen över samt varvat skogsbränderna 2018 i repris (!) för att så säga om inte skapa nyheter så i vart fall göra ett gravt falskt urval, så kallad agendasättande journalistik.

Agendasättandet syns även i hur man i feministisk anda söker profilera damfotboll, det vill säga uppamma ett intresse som i grunden inte finns, och i hur man i kommunalteve (det vill säga Rapport) alltid, ständigt och jämt har någon vårdrelaterad nyhet. Den senare skattefinansierade agendan har fått ge vika under pandemin, men är nu på banan igen – syftet är helt enkelt att vården, en socialdemokratisk paradgren, ska fortsätta dominera väljarintresset.

Även klimatet är förstås en rödgrön hjärtefråga, och statstelevisionen har absolut inget annat syfte med sin dystopiska rapportering än att lobba för det rödgröna politiska intresset. Bevakningen präglas av reportage med ångestskapande bilder i syfte att jaga upp och skrämma människor, snarare än konstruktiva berättelser om att tackla problemen.

Det får således brinna, och vattnet får forsa. Det är sveda, värk, bränn och inget mer, möjligen med undantag för om statstelevisionens orakel Klimat-Greta har twittrat något i frågan. I den mån lösningar presenteras har de i regel miljöpartistisk prägel, och handlar om att sluta använda fossila bränslen och cement, det vill säga lösa upp civilisationen.

Det man inte berättar om är tekniska lösningar för att bemästra översvämningar med underjordiska bassänger, uppsugande grönområden, porösa sugande material med flera anordningar, som dessutom blir en färskvattenreservoar när det motsatta problemet med låga grundvattennivåer slår in.

Inte helt förvånande leder Kina även denna utveckling, vilket beror på att det är en civilisation byggd på kaotiskt vattenflöde. Kinas stora floder har under tusentals år svämmat över och orsakat död och svåra skador, och man har bemästrat flödet med ingenjörskonst. I modern tid innebär det dammar och slussar, men även svampstäder som dynamiskt suger åt sig vattenmassor när nederbörden är ovanligt stor.

Svampstäder är visserligen dyra, men det är också översvämningar och vattenbrist. Andra fördelar är även att värme som ackumuleras i storstäder kyls ned av lagrat vatten, och att man får en jämnare vattenekonomi. Nu är värme så att säga inget problem i Sverige, men vi kan definitivt dra nytta av övriga fördelar i alla större tätorter, istället för att förlita oss på urgamla och otillräckliga dräneringssystem.

Kategorier
Asien Kina Politik

Kinas afghanska guldgruva

Förra gången talibanerna tog makten erkändes regimen bara av en handfull stater. Mycket talar dock för att det blir annorlunda den här gången, dels för att Kina och Ryssland plus ett antal muslimska stater redan har antytt ett erkännande. Varför har man gjort det?

Kina vill under inga omständigheter ha terror och separatism alldeles inpå knutarna, och med talibanerna vid makten finns risk för att uiguriska separatistgrupper får en fristad i Afghanistan och därmed kan orsaka mer oreda i Xinjiang och övriga Kina. Det är ett problem som måste hanteras, och Kina har därvid dragit nytta av den amerikanska truppnärvaron i landet.

När USA nu lämnar måste man på egen hand ansvara för den vidare utvecklingen, och det är helt uteslutet att man skulle gå i samma fälla som tidigare Sovjetunionen och USA med en militär lösning. Kina kommer därför att anta en konstruktiv lösning i stället för en destruktiv, genom att erkänna emiratet och idka affärer med landet, för att på så sätt indirekt utöva kontroll.

Två komponenter är härvidlag essentiella för den strategin, företeelser som inte hade någon giltighet vid talibanernas senaste styre. Dels har Kina sedan dess lanserat Nya sidenvägen, eller Ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), ett omfattande handelsnätverk över Eurasien med bland annat vägar och järnvägar genom Centralasien.

Afghanistan ligger strategiskt beläget i förhållande till Kinas nya sidenväg

Dels finns i Afghanistan gigantiska reservoarer av såväl traditionella metaller som guld, kobolt, litium och järn som sällsynta jordartsmetaller, en industri Kina redan kontrollerar till stor del. Exempelvis litium är av vikt för batterier, som är en essentiell komponent i den enorma elbilspark som världen för närvarande bygger.

Afghanerna har inte förmåga att bryta på egen hand, utan behöver internationell expertis, vilket med nödvändighet betyder makter som Kina, Indien eller Pakistan, eftersom västmakterna genom sin ockupation har gjort sig omöjliga. Av dessa länder har Kina den bästa kompetensen och de största resurserna, och kan snabbast av alla bygga upp en afghansk gruvindustri.

Det är dessutom bråttom, då emiratet säger sig vilja strypa den opiumodling som man har livnärt sig på under ockupationen. Opium är i princip landets enda inkomstkälla, utöver det bistånd västmakterna idkar under omfattande politiska krav, och man behöver således orientera sig mot andra lösningar.

Afghanistan behöver till yttermera visso bygga upp en infrastruktur, vilket råkar vara Kinas specialitet. Det givna utbytet är således att Kina bryter mineraler för egen räkning mot ett betydande courtage och bistånd av olika slag, inte minst i form av infrastruktur.

Afghanistan är en mineralskatt

Kinas första prioritet är säkerhet och stabilitet, men om man med handel och andra utbyten kan åstadkomma en stabil ordning i Afghanistan kan man småningom även inlemma landet i bältesprojektet, istället för att som i dag runda det.

Det skulle återigen gynna båda länderna, och Afghanistan skulle få en möjlighet att komma ur sin penibla situation. Det ena ger det andra, och en livlig inrikes handel i landet kräver institutioner som domstolar, det vill säga företeelser som småningom kan mjuka upp landet att självmant anta en mer modern prägel.

Huruvida det verkligen blir så, eller om Afghanistan väljer att bli ett svart hål återstår att se. Men möjligheterna är förvisso goda, och man förstår av detta att Joe Biden helt enkelt har gett Kina en guldgruva till skänks.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Politik USA

Folkrättens essens

Utrikesminister Ann Linde slog häromdagen fast att Sverige aldrig kan erkänna ett afghanskt emirat under shariastyre, trots att vi redan erkänner andra stater med sådana attribut, till exempel Saudiarabien och de flesta andra gulfstater. Även USA säger sig kräva respekt för «mänskliga rättigheter» för ett erkännande, trots att man redan erkänner andra stater utan sådana villkor – och trots att man själv har vissa problem i den genren.

Det är som tidigare hävdat ett kraftigt avsteg från den traditionella folkrätten, som bygger på territoriell kontroll och folkvilja snarare än politiskt eller ideologiskt innehåll. Att kräva att stater uppfyller en viss politik är inget annat än en modern form av kolonialism, under vilken den nuvarande religionen på modet – «mänskliga rättigheter» och «demokrati» – ska missioneras och implanteras med tvång.

För att inget missförstånd ska uppstå vill jag här deklarera att jag naturligtvis är för såväl demokrati som mänskliga rättigheter, och även att jag är emot både talibanstyret och den sharia man ämnar implementera som allmän lag – i egenskap av ateist finns det inget jag hatar så mycket som monoteistisk religion, och allra mest hatar jag islam, en ideologisk cancer som inte har i mänsklig kultur att göra.

Men både demokrati och mänskliga rättigheter är idéer, symboliska föreställningar som egentligen inte existerar i verkligheten, ett slags kulturell överenskommelse i likhet med pengar och andra abstrakta ting. Det är en sekulär religion, ett substitut för en dysfunktionell kristendom, från vilket man har ärvt tanken om MR-ideologin som «universell» och därför föremål för mission.

Det är idéer som har vuxit fram i en viss kulturell kontext, och därför inte är så «universella» som man gärna vill hävda. Det är ideal att sträva efter, inte en global lag som ett fåtal västländer äger rätt att administrera i egenskap av självutnämnd lagstiftare, polis, åklagare, domare och straffanstalt.

Eftersom jag är uppvuxen i denna kontext, är jag närmast med automatik för idéerna. Även i många andra kulturer finner man dessa idéer beundransvärda, om än med vissa reservationer och med andra prioriteringar av de inbördes rättigheterna. Det finns vidare någorlunda korrelation mellan ett lands utvecklingsgrad och dess benägenhet eller förmåga att implementera såväl mänskliga rättigheter som demokrati.

Vilket för oss in på Afghanistan, där 99 % av befolkningen är för sharialagar. Talibanerna är kanske inte den stora massans favoritgrupp, men det är den starkaste politiska kraften och den företräder alltså folkviljan till en grad som är helt ouppnåelig i västerländska samhällen.

Om afghanerna själva – till 99 % – vill ha sharialagar, ska då vi sätta oss till doms över det och mot folkviljan kräva att man anammar västerländsk demokrati med respekt för just våra värderingar, utvecklade under flera hundra år av religiösa stridigheter och i en särskild kulturell kontext?

Det finns en enkel anledning till att försöket att bygga en demokrati från ovan misslyckades, nämligen för att Afghanistan inte är redo för det, för att man saknar traditionerna och institutionerna, för att man har andra värderingar, och för att demokrati måste byggas underifrån, organiskt, över tid, av folket självt.

Av den anledningen har talibanerna rätt, att man företräder folket, och att man har befriat Afghanistan från en ockupant. Och av den anledningen ska Sverige och världen erkänna emiratet, för att man inte kan ställa krav på att regimen ska bortse från 99 % av befolkningens vilja och istället lyssna till vad fågelskrämman Ann Linde i Stockholm kraxar om.

Snabbaste vägen till demokrati och mänskliga rättigheter går via ömsesidig respekt, handel och livliga utbyten, via fred och utveckling. Invasion, krig och «sanktioner», det vill säga försök att kuva ett folk till underkastelse, leder till det diametralt motsatta, vilket alltså är anledningen till att Afghanistan, Nordkorea och Kuba är efterblivna stater.

Argumenten är likvärdiga med dem som här ofta framförs om Kina, en annan nation man länge försökt kuva och undertrycka. Man kan säkert få för sig att jag är en apologet för kommunistpartiet vid en slarvig läsning, men det dröjer sig även här om den fundamentala folkrätten, om territoriell integritet, om folkviljan och ett folks rätt att själv välja väg, tid och form för sin utveckling. Har man inte den rätten är man en koloni, en slav under andra länders inflytande.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Senildement amerikansk regim

Sleepy Joe Biden epitomiserar på sätt och vis sitt land när han ständigt snubblar och faller då han ska visa sig hurtig och springa upp för trappor, samt när han stammar och stakar fram orden i debatt och framträdanden. Han är en representant för ett senildement land i förfall, en nation som under tvåtusentalet har dignat under terrorism, misslyckade krig, finanskris, eskalerande underskott och coronapandemi, och allt mer förlorar terräng till uppstickaren i Asien.

Allt detta är samtidigt självförvållat, som exempelvis den islamistiska terror som har hemsökt USA och västvärlden under detta århundrade. Vän av ordning minns att USA inte bara i ord fördömde Sovjetunionen för att ha skickat trupp till Afghanistan 1979 i syfte att försvara den kommunistiska regimen mot mujaheddins uppror, utan att man framförallt smugglade enorma mängder vapen och pengar till de afghanska stammarna och till organisationer som al-Qaida bakvägen via Pakistan, och att man därmed bäddade för framtida terrorism och konflikter.

När man samtidigt på falska premisser om «massförstörelsevapen» invaderade Irak för att sätta punkt för Saddams regim, släppte man istället lös motsvarande stamkrig och banade väg för nya terrororganisationer som Islamiska staten i den hårdföra sekulära diktaturens ställe, och därmed förorsakade man ytterligare terror och flyktingströmmar till inte minst Europa – utan att USA för den skull har betalat för de enorma skador man har orsakat oss.

Debaclet i Afghanistan följer ett välbekant mönster, nämligen att den amerikanska regimen sätter in en gigantisk militär apparat för att kuva en förhatlig regim, men sedermera lämnar landet i kaos och ruiner. Av den arabiska våren blev inget annat än nya diktaturer, inbördeskrig, terror och flyktingströmmar, medan «nationsbygget» och den installerade «demokratin» i Afghanistan föll ihop på nio dagar – de «demokratiskt valda» ledarna sägs ha flytt i helikoptrar fullastade med pengar.

Man har liknat det tjugo år långa kriget i Afghanistan med det tjugo år långa kriget i Vietnam, som båda slutade med förnedrande scener med amerikaner som sjappar i panik. Motivet i Vietnam var att förhindra kommunistisk expansion enligt den paranoida dominoteorin, men i praktiken skedde ingen ideologisk spridning utanför de berörda länderna Vietnam, Laos och Kambodja – det var inte amerikanernas förtjänst.

Vietnam har sedan dess tagit rygg på Kina, med en liknande ekonomisk utveckling, och numera vill USA nyttja landet som en «allierad» mot den nya påhittade fienden Kina. Påhittad, nämligen för att USA ständigt uppfinner fiender och nyttjar andra som brickor genom att låtsas vara deras vän, bara för att senare överge dem och kanske till och med bli fientligt inställd.

Man kan erinra sig att USA först stödde Nationalistkina i inbördeskriget mot det kommunistiska upproret, och sedermera höll fast vid Taiwan som Kinas representant i trettio år fram till 1979, då man tvärvände och sökte Folkrepublikens vänskap i syfte att innesluta Sovjetunionen. Kina hade nämligen en fnurra på tråden med ryssarna, vilket USA ville utnyttja.

Den vänskapen var uppenbarligen tillfällig, och sedan Sovjetunionens fall har USA allt mer intagit en fientlig hållning till Kina, enkannerligen sedan landet kommit att utmana amerikansk hegemoni i regionen och på allt fler områden har blivit en formidabel konkurrent.

Sedan åtminstone Obamas «pivot to Asia» har man haft en strategi om att med olika medel söka kontra och obstruera Kinas vidare utveckling, genom att dels bilda allianser och handelspakter, och dels även orsaka handelskrig, angripa kinesiska företag med marknadsförbud och andra fientliga mekanismer.

Problemet med strategin är att den har varit tämligen ryckig och beroende av lynnigheten hos sittande president. Av handelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) blev intet, då efterträdaren Trump på sin första arbetsdag beslöt att hoppa av, och att sedermera riva upp ett flertal andra avtal för att söka en bättre deal med förment allierade parter i Europa och Nordamerika.

När USA nu söker allierade i Asien för att söka motverka Kina finns alla dessa faktorer i bakgrunden. Kan man verkligen lita på jänkarna, att de håller ord och ställer upp när det verkligen gäller? Vad är ett handslag egentligen värt med Onkel Sam, när man i en handvändning kan överge tidigare doktriner och byta vänner lika ofta som andra byter underkläder? När man kan invadera ett land och därefter sjappa med svansen mellan benen utan att ha åstadkommit ett dyft? När ett demokratiskt val över en natt kan ställa ingångna avtal på ända?

Om man får tro diskussionen i Taiwan har man där redan dragit slutsatsen att man måste lita till sig själv, och att USA inte är en garant för dess «självständighet». Man kommer nog att fortsätta köpa sekunda vapenmateriel från USA, men i övrigt känner man sig där nog rätt naken efter det amerikanska debaclet i Afghanistan. Och på liknande sätt resoneras det överallt i Asien, där Kina visserligen ses som en buffel, men samtidigt anses vara mer stabilt och pålitligt än jänkarnas ombytliga politik och ständiga schackrande.

Sleepy Joe ärvde både kriget i Afghanistan och Trumps beslut om att asvluta det, men det kunde för den skull ha skötts bättre, utan att alienera potentiella allierade i regionen. Biden har därmed sumpat den egna strategin att söka ringa in Kina med närmare förbindelser med andra nationer i området.

Samtidigt är det förstås rätt beslut att avsluta kriget och att lägga pengarna på mer uppbyggliga projekt. Nationsbygge och demokratiplantering har aldrig någonsin fungerat, och den militära vägen att dominera den moderna världen har egentligen aldrig varit framkomlig – det är en sorglig bieffekt av USA:s framgång under andra världskriget.

I rättvisans namn måste man säga att Biden sitter mellan en sten och ett hårt ställe, och att han oavsett beslut hamnar i korselden. Hans retorik om att uppdraget i Afghanistan inte leder någon vart är helt korrekt, men frågan är alltså hur han ska förhindra att en sådan mission företas igen. Vad blir USA:s nästa Afghanistan, Irak eller Vietnam?

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Sverige ska erkänna emiratet Afghanistan

Islamiska emiratet Afghanistan är proklamerat av talibanregimen, och därmed är ännu ett amerikanskt misslyckande ett faktum. På samma sätt som i Vietnam får man ta till sjappen under förnedrande former, utan att ha uträttat annat än att fördröja en naturlig statsbildning, det vill säga den väg folket väljer i inre stridigheter.

Det finns ett otal paralleller, till exempel Folkrepubilken Kina som utropades 1949 efter inbördeskrig mellan kommunister och nationalister. De senare drog sig tillbaka till den lilla ön Taiwan utanför östkusten, men fick ändå representera Kina i världssamfundets ögon fram till 1971.

Nationellt erkännande av det nya Kina skedde gradvis, med omedelbart sådant av Sovjetunionen och därpå i strid ström av andra socialistiska folkrepubliker. Inom ett år hade även neutrala stater som Schweiz, Sverige och Finland anslutit, likväl som Danmark och Norge, tillsammans med ett antal islamiska och afrikanska stater. Även Storbritannien erkände 1950 Folkrepubliken Kina, men nekades diplomatiskt utbyte.

Västeuropa i stort erkände inte Kina förrän 1972, medan USA följde först 1979. Därmed tog det hela trettio år för världens folkrikaste nation att bli fullt erkänd av världssamfundet, och orsaken står att finna i det kalla kriget. USA gav sitt stöd till de förlorande nationalisterna, och var besatt av att förhindra vidare spridning av kommunism, med benäget stöd av satelliterna i Västeuropa.

Det fanns så att säga ingen möjlighet att den lilla skaran av nationalister på Taiwan någonsin skulle kunna reversera ordningen och återinta fastlandet, men ändå höll man fast vid denna hårdföra nationalistdiktatur som Kinas rättmätiga företrädare. Nämligen baserat på politisk ideologi snarare än traditionella folkrättsliga definitioner kring kontroll av territorium, folkviljan med mera.

Islamiska emiratet Afghanistan kommer på samma sätt inte att erkännas av USA och en rad västländer, enkannerligen de som har deltagit i kriget mot de segrande talibanerna, nämligen för att de har intagit landet med våld. Men det hade förstås även den föregående amerikanska marionettregimen, och det är inte ett relevant argument.

Sveriges skogstokiga utrikesminister Ann Linde, som nyligen blev grundlurad av busringande ryssar, menar vidare att det är otänkbart att Sverige skulle erkänna en talibanregim under shariastyre, det vill säga att det är ideologin som är avgörande för ett erkännande. Det är något helt annat än den neutrala hållning Sverige hade när man 1950 erkände Folkrepubliken Kina på strikt fokrättsliga grunder, och utgör ett slags fortsatt kolonialt krav på Afghanistan att anta västliga värderingar.

Talibanerna kommer dock inte att försvinna. Världens supermakt kunde efter tjugo års närvaro inte förhindra talibanernas avancemang, och man kommer så att säga inte åter att försöka invadera landet. Och naturligtvis ingen annan heller, varför det proklamerade emiratet av allt att döma blir en stabil statsbildning.

The great game, del 1

Emiratet kunde bildas för att talibanerna är den grupp som har det starkaste politiska stödet i landet. Det är vad den imploderade afghanska armén indikerar, att ingen annan fraktion är så stark att den vill eller kan erbjuda motstånd, trots träning och massivt understöd av USA under tjugo års tid.

Det är en sak att invadera ett land och installera en låtsasdemokrati med en marionettregim, en helt annan att få stöd av befolkningen för en sådan invasion. Afghanistan har motstått varje sådan invasion av britter, ryssar och nu även amerikaner, för att man helt enkelt inte godtar att bli en koloni, och för att angriparna inte förstår landet i fråga – man kanske i stora delar avskyr talibanerna, men det betyder inte att man därför ansluter sig till den «universella» västliga ideologin demokrati.

Man kan förstå att Sverige, som i egenskap av amerikansk marionett har deltagit i stridigheterna, är en smula besviket över att tjugosju miljarder har gått upp i rök, och att uppdraget har misslyckats. Vi hade aldrig där att göra, och särskilt inte att lägga oss i ett inbördeskrig, ty det är vad det slutligen mynnade ut i.

Men en stat kan inte ha känslor, och det ligger i vårt intresse att snarast erkänna Islamiska emiratet Afghanistan som en legitim statsbildning. Det är också vad folkrätten kräver, och det är så Sverige traditionellt har agerat, innan man blev Washingtons nickedocka.

Ska vi få något uträttat i Afghanistan, måste vi tala med makten. Tossan Linde verkar tro att man kan ha en beskickning i landet, styra den virtuellt från Stockholm och på så sätt kringgå talibanjuntan. Det kan man inte, och det är helt enkelt inte möjligt att utöva bistånd och hjälp på det sättet. Man kan inte ha en «ambassad» utan att ha diplomatiska relationer.

Sverige ska därför erkänna emiratet Afghanistan nu, och inte sura i tjugo år innan man konstaterar faktum, för det drabbar ingen annan än dem man säger sig vilja hjälpa, nämligen barnen, flickorna och kvinnorna. Inte heller är det någon idé att delta i «sanktioner» mot landet, för inte heller sådana kommer att ha någon annan effekt än att stjälpa de svaga, på samma sätt som i Irak.

Om du inte kan besegra dem, förena dig med dem. Det bästa sättet att påverka är att arbeta med talibanerna, inte att isolera dem. Afghanistan måste få utvecklas organiskt, på egna premisser, under fredliga former.

The great game, del 2