Först att dömas för brott mot säkerhetslagen i Hongkong blev den 24-årige dagdrivaren Tang Yingjie (唐英杰), dialektalt benämnd «Leon» «Tong Ying-kit» (唐英傑). Han döms till sammanlagt nio års fängelse för terrorverksamhet och uppvigling till secession, efter att hans advokat pläderat för att domarkåren ska visa mildhet och inte utdöma mer än tio år.
Terrorn består i att med motorcykel ha kört igenom polisens avspärrningar, trots audiovisuella varningar och salvor med pepparkulor, varvid han rammade och skadade tre poliser. På ryggen hade han fäst en flagga med texten «Återupprätta Hongkong, tidernas revolution» (光复香港，时代革命 / Guangfu Xianggang, shidai geming), vilket i sammanhanget bedöms vara motivet för hans handlande, nämligen att «befria Hongkong» från Kina.
Det senare straffet spänner 6.5 år och bakas till större delen in i det förra om åtta år, och är därför mer av symbolisk karaktär. Sloganen i sig kan inte leda till mer än böter under säkerhetslagen, utan måste ses i ett vidare sammanhang för högre straffsatser.
Inte oväntat har utländsk kritik redan framförts, varvid man på fullt allvar tycks mena att det är en mänsklig rättighet att preja poliser med motorcykel, på samma sätt som man tidigare har menat att det är «demokratikämpar» som sprejar tändvätska på och därefter fjuttar eld på äldre människor med annan åsikt, att det är «demonstranter» som bryter sig in i och ockuperar parlamentet, samt att det är «demokratirörelsen» som låter förstöra staden in och ut under sloganen «brinn med oss».
Säkerhetslagen i fråga föreskrivs av den grundlag som gemensamt drogs upp i dess grunddrag av Kina och Storbritannien 1984, och man lämnade till staden själv att deliberera en sådan. Men man har från oppositionens sida i tjugotre års tid förhalat uppgiften, och därmed har centralmakten i Beijing – med grundlagens kraft – trätt in i Legcos ställe genom att instifta den genom dekret.
Säkerhetslagen sätter en given gräns för demokratin, nämligen att den grundläggande premissen om «ett land, två system» inte kan utmanas. Hongkongs demokrati ska nyttjas för stadens självstyre, som en del av Kina, inte som ett verktyg att ifrågasätta den ordningen eller att under utländskt inflytande söka avskilja Hongkong som ett «eget land».
Den bisarra tanken att «befria Hongkong» har aldrig haft förutsättning att kunna infrias, och är därför i grund och botten en meningslös ambition som har kostat staden flera år av oroligheter och friktion. Säkerhetslagen har instiftats för att återställa den tidigare ordningen och därmed sätta punkt för dumheterna.
För hongkongkineserna är uppgiften att inom de gränser som demokratin sätter verka för stadens bästa, att nyttja de givna friheterna på ett konstruktivt sätt och «återupprätta» stadens forna status som kulturell ikon med en sprudlande nöjesindustri. De som fortsatt vill verka för att istället ödelägga staden får däremot finna sig i att skaka galler – precis som i övriga världen.
Ericsson tappade andel från 11 % till 2 % i utvecklingen av Kinas 5G-nät, som en direkt konsekvens av Lövfén-regimens inrättande av en specialskriven lag avsedd att förbjuda Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på den svenska marknaden, det senare som ett direkt krav från Washington.
Zhongnanhai tycks därmed välja att agera med mjuka vantar mot den uppstudsiga nordiska nationen, som man indirekt låter förstå att vidare konsekvenser kan vara att vänta för såväl Ericsson som andra svenska företag. Att man inte valde en hårdare linje torde bero på att man förstår att det egentliga beslutet är fattat på annat håll, och att det därför vore bättre att gå direkt på källan.
Det gör man nu när vice utrikesministrarna Xie Feng (谢锋) och Wendy Sherman möts för något slags överläggningar i Tianjin (天津), i vad som närmast får beskrivas som ett sätt att hålla liv i relationerna. Sherman kan dock nog förvänta sig sedvanlig kinesisk gästfrihet, till skillnad från det kylslagna mötet i Alaska då den amerikanska värden inte ens hade vett att bjuda på bankett.
I sak slår Kina dock näven i bordet och överlämnar helt sonika två listor. Den ena avser sådant som USA måste agera på för att reparera relationerna med Beijing, bland annat att släppa processen mot Huaweis finanschef Meng Wanzhou; att slopa visarestriktioner för partianslutna kineser och deras familjemedlemmar; sluta benämna kinesiska medier «främmande beskickning»; avlägsna restriktioner för konfuciusinstitut och kinesiska företag; samt lyfta sanktioner mot kinesiska ledare och andra personer.
Den andra listan rör företeelser som Kina önskar att USA adresserar, bland annat orättvis behandling av kineser i USA; antikinesiska och antiasiatiska stämningar; våld mot kinesiska medborgare, och annat som följer av den amerikanska politiken att angripa allt kinesiskt.
Amerikanernas dåraktiga attityd av att vilja ta sig an Kina från en inbillad styrkeposition får sig därmed ytterligare en törn, och det är uppenbart att Kina nu väljer att trappa upp konflikten istället för att böja sig. Det är nämligen Kina som har den verkliga styrkepositionen, och man har förmåga att uthärda en konflikt betydligt längre än USA, inte minst för att man numera beror mer av den egna inre marknaden än av export.
Samtidigt är världen i övrigt inte beredd att välja bort kinesiskt gods, och USA står handfallet i sina tafatta försök att skapa allianser utan att ge något mer handfast i utbyte än lös politisk vänskap med USA. Få nationer i Asien är beredda att offra sin ekonomi för en så dumdristig allians, som för övrigt inte är vatten värd om man får tro historien – USA har aldrig haft annat än sig självt för ögonen. Kina kanske ses som en buffel i regionen, men åtminstone en pålitlig sådan.
Bidens devis om att man avser samarbeta med Kina när det är nödvändigt men behandla landet som en fiende i andra fall är helt enkelt inte en framkomlig väg, och inget Kina har för avsikt att svälja. Man kan inte med ena handen kräva samarbete samtidigt som man med den andra inrättar godtyckliga sanktioner mot företag och individer, utan måste ha en respektfull ton och rättvis inställning över hela linjen.
Det innebär att USA – och Sverige – respekterar Kinas suveränitet och inte lägger sig i dess inre angelägenheter, särskilt inte från en fullständigt psyksjuk föreställning om att befinna sig på något högre plan av moralisk rättfärdighet, och att man godtar varandras olikheter i kultur, historia och andra parametrar, för att från en sådan jämlik nivå agera i samförstånd för att tackla gemensamma problem och utveckla handel och andra förbindelser.
Det kommer inte USA – och inte heller dess marionett Sverige – att göra, utan man kommer att fortsätta på den inslagna vägen i tron att det kan bära frukt och att man kan domptera Kina. Man måste köra huvudet i väggen ett antal gånger innan man förstår att en ny världsordning har börjat gälla, och att man inte längre har överhöghet, fördel eller tolkningsföreträde.
En diskussion i ett forum gällde frågan huruvida man skulle sympatisera med USA eller Kina i händelse av en väpnad konflikt de två stormakterna emellan. En del menar här att svenskarna närmast med automatik skulle ta ställning för USA, särskilt i ljuset av hur mycket det allmänna förtroendet för Kina har dalat under år av nattsvart mediepropaganda.
Rimligare att anta är nog att de flesta kommer att ta ställning för den som blir angripen, och man kan här erinra sig att USA knappast åtnjöt något högt anseende i Sverige eller världen under det tjugo år långa vietnamkriget (1955–1975), som man sedermera förlorade. Till och med statsministern tog till orda och försurade därmed kraftigt relationerna till sin överordnade i Washington.
Även det nära nio år långa irakkriget (2003–2011) blev en black om foten i den allmänna opinionen för USA, givet att man anföll med en falsk förevändning om förekomst av «massförstörelsevapen», även om nog ingen grät en tår för Saddam Husseins personliga öde. Kriget «vann» USA, samtidigt som man fick på halsen en betydligt mer vidgad terrorrörelse, som gav upphov till en rad nya krig, som pågår än i dag.
Mer förståelse hade man då för afghanistankriget (2001–2021), eftersom det skedde i efterdyningarna av och hade klar anknytning till elfte september-attackerna. Egentligen anföll man inte heller Afghanistan, utan tog sig an talibanrörelsen och dess nätverk av terrorgrupper, en rörelse som aldrig kan få sympati i världsopinionen. Det efterföljande kriget mot islamiska staten (2014–) har således också vunnit sympati bland allmänheten, trots att man själv har gett upphov till dessa rörelser och genom sina krig orsakat massiva flyktingvågor till Europa utan att kompensera för detta.
USA skulle således aldrig kunna vinna världsopinionens stöd genom att direkt angripa Kina, utan behöver en förevändning för att iscensätta en sådan konflikt. En möjlig sådan finns i provinsen Taiwan, som man menar är ett självständigt land i behov av amerikanskt beskydd. Någon konkret utfästelse att försvara ön finns inte, och den officiella policyn är sedan länge att erkänna principen om ett Kina och förespråka en fredlig lösning av den kvarvarande dispyten sedan inbördeskriget 1945–1949.
Kina har ingen primär avsikt att ta Taiwan med våld, men har ändå deklarerat att man kommer att agera om provinsen utropar självständighet, antingen genom dekret eller genom att ändra konstitutionen. Hittills har president Cai Yingwen inte vågat sig på en sådan manöver, utan menar luddigt att ön de facto är ett självständigt land utan behov av en formell deklaration – smygsjälvständighet.
USA har på senare tid sökt provocera Kina genom att förrätta sin vaccindiplomati med Taiwan under uppseendeväckande former, bland annat genom att transportera de överblivna Astra-doserna och företrädare för Washington i ommålade militärplan. Även den amerikanska «kulturattachén» – de facto-ambassadören – anlände i ett sådant fordon.
Om man eskalerar den strategin genom att småningom låta landsätta skarpa båtar eller flygplan riskerar man utlösa krig, eftersom Kina kommer att tolka det som ett angrepp på det egna territoriet. Det är en sak att man låter ön regera sig själv och köpa in amerikansk materiel till sitt försvar, en annan om USA etablerar en militär närvaro alldeles vid Kinas kust – det är då kubakrisen i repris.
Om USA söker väpnad konflikt med Kina, för att sinka dess vidare framfart, är en sådan provokation vägen framåt, eftersom man då kan få med sig världsopinionen under förevändningen att man försvarar en demokrati som angrips av den förment kommunistiska diktaturen. De flesta svenskar, européer och andra har inte den blekaste aning om de egentliga bevekelsegrunderna, och inte heller om den bakomligggande politiska historien eller ens sentimentet i Taiwan, varför man nog köper sådan fabulerad retorik. I alla fall för stunden.
En helt annan fråga gäller emellertid huruvida USA har något att vinna på en sådan konflikt. Man kunde inte vinna i Vietnam mot gerillatrupper av bönder, trots fullständigt överlägsen slagstyrka. Man kunde inte heller vinna mot ett efterblivet Nordkorea under koreakriget, utan fick se sig tillbakadrivna av Befrielsearmén när Kina gick in på Nords sida.
Hur skulle man då kunna vinna mot ett Kina som är närmast jämbördigt och på regional nivå har överlägsen konventionell slagstyrka? I ingen simulering av ett krig om Taiwan avgår USA med segern, utan får se sin flotta sänkt av Dongfeng-missiler och sina flygplan till största delen nedskjutna, det vill säga besegrade och utdrivna från de kinesiska haven.
Men samtidigt skulle man kunna förorsaka Kina skador, inte främst materiella sådana utan i form av politiska störningar, inrikes destabilisering, internationella sanktioner, bojkotter, minskad handel med mera, det vill säga åstadkomma ett avbrott i Kinas vidare uppgång och därmed köpa sig viss tid.
Det vore nog ändå en pyrrhusseger, för Kina har dimensionerat för ett sådant scenario med allt större mått av självförsörjning, och är betydligt mer uthålligt än USA i en sådan konflikt. Tids nog skulle ett sinoamerikanskt krig bli lika meningslöst som de i Vietnam, Irak och Afghanistan, och Kina skulle småningom borsta av sig dammet och fortsätta som om inget hade hänt – men nu med Taiwan återförenat med modernationen och USA detroniserat i regionen.
Själv står jag naturligtvis på Kinas sida i en sådan konflikt, helt enkelt för att jag sympatiserar med den kinesiska saken att ena och hela landet efter ett «förnedringens århundrade» av semikoloniala ambitioner från ett arrogant väst, även omfattande den amerikanska skurkstaten. Det finns så att säga ingen tvekan om vem som har för avsikt att angripa vem, och i vilket syfte – och det är hög tid att de arroganta amerikanerna sätts på plats.
Den heliga demokratin då? Taiwan kan faktiskt ha kvar sitt styrelsekick, sin autonomi och till och med sitt försvar under ett fredligt återförenande. Men att gå en egen väg som ett självständigt land är inte förenligt med de randvillkor som den politiska situationen sätter, och man har därför att träffa ett val. Innan andra väljer i dess ställe.
Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.
Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.
Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.
Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.
Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.
Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.
Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.
Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.
Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.
Änglar finns inte, men tibetanska sångfågeln Alan kommer väldigt nära. Naturligtvis tibetansk buddist, men samtidigt kadett i Folkets befrielsearmé, och vars blotta blick kan döda. Självklart tillhörande den större kinesiska kultursfären, samtidigt som hon hårt vårdar sitt tibetanska arv och huvudsakligen har karriär i Japan.
Repertoiren omfattar således såväl C- och J-pop som traditionell tibetansk och kinesisk folkmusik. Som många andra har hon dock slösat bort sin talang på kommersiell smörja, men emellanåt levererar hon mer seriösa bidrag, dels av klassiskt slag, dels av religiöst.
Det är naturligtvis rösten, som levererar toner så höga att de flesta inte ens kan uppfatta dem – en specialitet för qiang- och tibettjejer. Men det är också framtoningen och karisman, ty detta är en alltigenom magisk gestalt, en svårbeskrivlig egenskap som ändå är högst påtaglig.
ལས་འབྲས། (Laydrei) / (情缘, Qingyuan / Karma).
ན་མོ་གུ་རུ་བྷྱ༔ / 南无咕噜呗 / namo guru bhya Jag tar min tillflykt i mina guruer
ན་མོ་བུ་དྡྷྱ་ཡ༔ / 南无布达呀 / namo buddhaya jag tar min tillflykt i buddan
ན་མོ་དྷར ྨཱ་ཡ༔ / 南无达摩呀 / namo dharmaya jag tar min tillflykt i darman
ན་མོ་སངྒྷ་ཡ༔ / 南无桑伽呀 / namo sanghaya jag tar min tillflykt i sangan
大江东去 (Dajiang dong qu / Floden leder åt öster) / 久远的河 (Jiuyuan de he / evighetens flod) / 久遠の河 (Kuon no kawa), ledmotiv för filmen 赤壁 (Chibi, Röda klippan).
Artistnamnet A-lan (阿兰) är kort för Alan Dawa Zhuoma (阿兰·达瓦卓玛), eller ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ som det skrivs på tibetanska, bördig från legendariska Kangding (康定) i Sichuan (四川), i något så passande som Skönhetsdalen (美人谷, Meirengu) – en term som har fog för sig, då flickor från Sichuan äger en särskild sorts skönhet. Alan beskrivs som zang (tibetan), men förefaller även ha rötter i qiang.
Hon har inte som andra artister en samling hitlåtar, utan låter sin subtila röst komma till uttryck i olika sammanhang och genrer, och emellanåt lirar hon även på sin tvåsträngade erhu. Detta är uppenbarligen inte strömlinjeformad eurodisco, och därför kanske inget för dig – men personligen har jag älskat denna donna i dryga tio år. 爱死了, goddamn!
