Kategori: Kina

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Historieskrivning

Hongkong brukar varje år av hävd manifestera fjärde juni-incidenten i Beijing 1989, men för andra året i rad ställs evenemanget in med hänvisning till pandemin. Av allt att döma fortsätter traditionen från och med nästa år, men det sker samtidigt i ett Hongkong som har städats på subversiva element i syfte att stabilisera den särskilda autonoma regionen efter några år av upplopp och politiskt kaos. Evenemanget bleknar därför något, när den antikinesiska komponenten undanröjs.

Det finns nu ingen frihet någonstans att ockupera parlament, demolera infrastruktur eller konspirera med främmande makt, men de verkliga friheter man förknippar med Hongkong är intakta, och kommer så att förbli, oavsett vad medier vill få dig att tro. I det frihetspaketet ingår åminnelsen av fjärde juni, som ett politiskt lackmuspapper.

Det är samtidigt den enda funktion evenemanget har, eftersom Kina valde väg för drygt trettio år sedan, och därmed alltså inte kommer att hörsamma protesterna. Det är för Beijings vidkommande ett avslutat kapitel, och man har numera historien på sin sida.

Någon politisk vilja att ställa till med massaker fanns förstås inte, utan det blev snarare det praktiska resultatet när man satte otränade soldater från landet att skingra stora folkmassor genom att skjuta mot marken – det stora flertalet av de hundratals avlidna träffades av rikoschetter. Däremot hade man förvisso ambitionen att sätta punkt för demokratirörelsen, och ansvaret faller därför ändå tungt på den tidens ledarskikt, med Deng Xiaoping i spetsen.

Det är på fastlandet alltjämt ett tabu att offentligt diskutera händelsen, och det lilla som finns att läsa i ämnet dröjer sig om den officiella bilden av det inträffade. Denna ovilja att konfrontera skamfläckar i den egna historien är inte unik för Kina, utan man ser samma fenomen även i andra asiatiska länder, där exempelvis Japan har en tendens till historierevisionism i undervisningen, och där flertalet japaner är omedvetna om imperietidens brott mot mänskligheten.

Kineserna är annars historieknarkare av stora mått, och man ska därför förstå tabut som att det är ett ännu aktivt sår, en varböld som inte har läkt. Av samma skäl ska man förstå Hongkongs och omvärldens manifestationer som ett sätt att i Folkrepublikens ställe minnas händelsen, tills saken normaliseras på fastlandet.

Men i sak ger historien alltså Kina rätt. Hade man fortsatt i Zhao Ziyangs och Hu Yaobangs liberala reformiver och gett efter för studentprotesterna, hade landet aldrig erfarit den ekonomiska och annan utveckling som har ägt rum sedan dess. Kinas BNP var vid tiden hälften av Rysslands, medan den i dag är närmare tio gånger så stor.

Någon demokrati hade det förmodligen inte heller blivit, utan man hade gått samma öde till mötes som Ryssland och många av de forna sovjetrepublikerna, och kanske hade landet imploderat på nytt i våldsam splittring och maktkamp – i bakgrunden finns alltid starka krafter som är redo att träda in när Kommunistpartiet förlorar sin sammanhållande förmåga.

Kinas vägval 1989 kostade kanske i internationellt anseende, men har i gengäld premierat landet och dess befolkning. Det samhällskontrakt som då om inte inrättades så i vart fall inskärptes – berika dig och lämna politiken till partiet – gäller alltjämt intakt, och för närvarande finns helt enkelt ingen oppositionell rörelse av rang.

Demokrati är en påbyggnad i ett senare stadium, när tiden är mogen för en sådan utveckling, när det finns en folklig resning för det. Demokrati kan inte inympas eller framtvingas, det är vad såväl upplösningen av Sovjetunionen som den arabiska våren visar. Det är också vad historien visar, då västländer typiskt har demokratiserat sig själva utan yttre tryck. När demokratin kommer till Kina, i vilken form och under vilka omständigheter, är således en sak för (och bara för) kineserna, och de behöver nog inte vår hjälp för detta ändamål.

Fjärde juni-incidenten är i övrigt bara en liten händelse i Kinas politiska historia under det senaste århundradet, och inte heller den enda eller ens den viktigaste på torget i fråga. Betraktar man Kinas utveckling sedan den dynastiska erans fall 1911, finns det gott om katastrofer, varav många självförvållade, särskilt under Folkrepublikens tidigaste period – med stora språnget och kulturrevolutionen som riktiga lågvattenmärken.

Samma fågelperspektiv ger en bild av hur ett trött kejsardöme på randen av kollaps under utländsk aggression och inre splittring småningom faller samman och ger upphov till politisk strid om hur det nya Kina ska danas, med paus för japansk aggression och invasion. Kommunistpartiet, som i år firar jämna hundra år, har efter en trevande inledning ändå lagat så att man efter bara drygt sjuttio år vid makten har återupprättat landets forna ställning och storhet, med bud på mer.

Detta är den verkliga historieskrivningen, som ger perspektiv och bakgrund till utvecklingen, snarare än att grotta ned sig i en enskild händelse av mindre betydelse i det större sammanhanget, även om fjärde juni-incidenten också måste infogas på korrekt sätt i denna maffiga berättelse om det moderna Kina.

Det moderna Kina i översikt
Kategorier
Kina Politik USA

Biden: bluffpoker eller skitgubbe?

Av sin motståndare kallades han ömsom «Sleepy Joe», med hänvisning till hans sömniga framtoning, och ömsom «Beijing Biden», vilket skulle insinuera att han är mer än vänligt inställd till Kina. Men efter snart ett halvår vid makten har han fortfarande inte förändrat riktning i politiken gentemot Kina, och tarifferna ligger således kvar.

Visserligen har Biden prioriterat pandemin och en rad andra inhemska spörsmål, men han har också flörtat med två av företrädarens mest bisarra ståndpunkter, nämligen den om «folkmordet» i Xinjiang, samt den nu återupplivade «hypotesen» om coronapandemin som ett resultat av en labbläcka i Wuhan.

Inget av dessa är något bra kort, varför man föranleds undra huruvida Biden spelar bluffpoker eller möjligen skitgubbe. Han har skickat fler fartyg till Sydkinesiska sjön, sökt allianser i regionen, stärkt förbindelserna med Taiwan, pytsat ut sanktioner till höger och vänster och i största allmänhet halvhjärtat spelat varenda kort i leken utan någon uppenbar strategi.

Syftet är kanske att söka lägga så mycket press som möjligt på Beijing inför kommande förhandlingar om handelspolitiken och annat, men sanningen att säga verkar det inte bekymra Zhongnanhai nämnvärt, utan man viftar bort kritiken som vore det surrande myggor. Under det första toppmötet i Alaska läste man till och med lusen av utrikesminister Blinken när denne försökte framhålla USA i «styrkeposition», något man uppenbarligen inte är.

Handelsunderskottet gentemot Kina fortsätter nämligen att öka, samtidigt som USA förlorar terräng i världen. Viljan att alliera sig med USA är måttlig i Kinas närområde, och ingen är beredd att offra sin ekonomi för meningslösa politiska förbund. Inte ens EU står helhjärtat till förfogande, utan väljer att ha en egen linje.

USA har således ingen möjlighet att innesluta Kina med allianser och handelspakter, eftersom Kina har betydligt större sådana i RCEP och med Nya sidenvägen. USA tappar även militärt i regionen för var dag som går, och man har i realiteten ingen möjlighet att komma till Taiwans undsättning om det skulle bli skarpt läge – alla simuleringar som har gjorts ger överlägsen kinesisk seger, och resten är tomma ord om ingenting alls.

Än mindre möjlighet har man att agera murbräcka i Hongkong och Xinjiang, då Beijing visar stor beslutsamhet i att hantera båda utan att lägga någon vikt vid internationella protester. Undan för undan lagar och lappar Kina de kvarvarande hålen i muren, och det finns inte längre någon möjlighet att slå in nya.

En multilateral ordning är därför redan ett etablerat faktum, och det är meningslöst att lägga krut på en «kamp om världsherraväldet» när den ena parten dels inte kan besegras och dels inte är intresserad av att delta i ett sådant spel. Kina har inget intresse av att söka ersätta USA:s roll i världen, men däremot i det egna närområdet, som man av naturliga skäl vill kontrollera.

Det spelar ingen roll hur många «bills» om Kina, Hongkong och annat man klubbar i senaten, eftersom USA inte längre ensidigt sätter världens «regler», och Biden gör därför nog bäst i att fixa sitt eget kvaddade samhälle istället för att försöka mästra andra. Några ess i ärmen har han nämligen inte.

Lankor för inrikespolitiskt poserande?
Kategorier
Kina Politik

Supermakt

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Multilateral ordning

Vi i Europa är ju speciella såtillvida att vi anser att våra «värderingar» är «universella», det vill säga inte bara utgör våra värderingar, utan implicit allas, alldeles oavsett vad andra tycker om saken och alldeles oberoende av kulturell och historisk kontext.

Det är analogt med att samma Europa tidigare tillbad en gud, som man på samma sätt ansåg var «universell», det vill säga utgjorde allas skapare, övervakare och domare vare sig de ville eller inte. Med denna «universella» religion ansåg man sig kunna ta «obebott» land i besittning och kuva infödingarna, eller för den delen kolonisera mer civiliserat territorium med väsensskild kultur.

Den moderna «universalismen» är en idemässig fortsättning på den tidigare monoteismen och kolonialismen, nämligen tanken att Europa är världens mittpunkt och världsalltets centrum, kring vilket allt annat snurrar. Europas «värderingar» är inte bara «universella», utan Europa är också den självutnämnda polis, åklagare och domare som tar på sig att utöva tillsyn av dessa «värderingar».

Europa – och i utvidgad mening koloniala europeiska avknoppningar som USA, Australien med flera – har således för vana att «bötfälla» nationer som bryter mot dessa «universella» regler och «värderingar», det vill säga att pytsa ut «sanktioner» mot länder, städer och andra organisationer och till och med individer som inte vill tillbe den moderna MR-guden och hens budord, i en sorts informell rättsordning.

Det har fungerat, för att Europa och Västvärlden under ett par hundra år har varit herre på täppan och med maktspråk kunnat betvinga nationer till lydnad och underkastelse. Men det fungerar inte längre, för att Europa och Västvärlden numera befinner sig i en mer multilateral ordning, vare sig man vill eller inte.

Visserligen kan sanktionsvapnet fortfarande användas mot mindre spelare som Belarus och för den delen även Ryssland, som trots dess väldiga yta är en ekonomisk dvärg. Men när man försöker samma sak med Kina kommer bollen numera omedelbart i retur.

Det fungerade även mot Kina 1989, då man beslöt inrätta ett vapenembargo, ty Kinas ekonomi utgjorde då bara drygt hälften av Rysslands, medan den i dag tvärtom är tio gånger så stor som Rysslands. Kina är samtidigt EU:s största handelspartner, och det är en ömsesidig ekonomisk ordning man inte vill äventyra.

När EU i mars beslöt «sanktionera» några lokala funktionärer i Xinjiang i protest mot vad man upplever som «människorättsbrott», kom således svaret med vändande post, och Kina beslöt sanktionera några random bråkstakar på den europeiska sidan. Oacceptabelt, ansåg EU, och blåste till strid – våra sanktioner är rättvisa, medan Kinas är orättvisa!

Men det här rör sig helt i symboliskt territorium, och är en sorts politiska «markeringar» utan praktisk betydelse. Samtidigt anser EU att det är en skymf att drabbas av sanktioner från det Kina man är så vant vid att sparka och skälla på, och man ser helt enkelt inte grandet i det egna ögat – man inser inte arrogansen.

När Kina så bryskt har tagit heder och ära av EU, måste man således svara på något lämpligt sätt, vilket skedde under gårdagen då EU-parlamentet beslöt «frysa» ratificeringsprocessen av det ingångna avtalet CAI.

Om du inte hörde detta på nyheterna är det för att vi fortfarande befinner oss i symbolikens sagoland, och utspelet har alltså ingen som helst praktisk betydelse, utan syftar mest till att radikala MR-jesuiter i parlamentet indignerat ska kunna fäkta mot väderkvarnarna och känna sig viktiga för en stund. Teatraliskt så det förslår!

Men när dammet väl lagt sig kommer parlamentet att «tina upp» avtalet igen, för att man är i lika stort behov av det som Kina, även om man gärna låtsas som att det är en flott «gåva» från världens europeiska mittpunkt till Mittens rike. Man kommer mangrant att ratificera avtalet, för att piskor kommer att vina i vartenda parti, under påtryckningar från tyngre nationella krafter, i synnerhet Frankrike och Tyskland – för du tror väl inte att EU är en demokrati, va?

För det finns inte på kartan att Kina drar tillbaka motsanktionerna. Man pekar här med hela handen mot EU och säger: sköt era egna jävla problem, och lägg er inte i våra! Man har helt enkelt fått nog av den varan efter ett par hundra år, och det är nu dags för EU och dess medlemsstater att förstå vad det är man egentligen har att göra med där borta i Asien.

Kategorier
Asien Kina Politik Xinjiang

Geopolitiska skiftningar

Det mediala landskapets seriella natur bjuder att man inte kan bevaka mer än en konflikt åt gången, varför många händelser i världen faller under radarn. Exempelvis pågår sedan några månader ett krig i Tigray i Etiopien, med inslag av krigsförbrytelser från de stridande parterna, samt en eskalerande hungerkris som berör flera miljoner människor.

Även här används termen «folkmord» för att beskriva händelserna, bland annat storskalig fördrivning av civilbefolkningen, avrättningar, våldtäkter, halshuggning av barn, foster som skärs ut från livmodern och andra vidrigheter som gör begreppet relevant alldeles på riktigt.

Men i fokus just nu är ändå den ständiga konflikten mellan israeler och palestinier, som har blossat upp efter en längre tids lugn. Den är mer intressant för oss, för att den utspelar sig runt våra knutar, och för att den har beröring med den europeiska historien. Inte minst har konflikten bäring på situationen i Mellanöstern i stort, terrorism, flyktingströmmmar med mera.

Här har Israel på senare tid sökt etablera stabila relationer med ett flertal grannar, varför palestiniernas umbäranden hamnar allt mer i skymundan. Konflikten har inte längre samma hetta som fordom, samtidigt som Irans inblandning på Hamas sida gör att sunniaraber drar sig för att ta ställning för den panarabiska saken.

Ur arabisk synvinkel är Israels existens numera ett ovedersägligt faktum som man har att godta, samtidigt som ljuset har slocknat helt för tanken på en tvåstatslösning. Här kan man också tala om ett folkmord, när palestinier fördrivs, förtrycks, diskrimineras och naturligtvis även tas av daga i utomrättsliga avrättningar och under större konflikter.

Ett par hundra palestinier har fått sätta livet till under de senaste två veckornas drabbning, vilket ska läggas till den sammanlagda summan under åren som har gått. Här dödas muslimer i drivor, samtidigt som deras land ockuperas och bosätts, kvadratmeter för kvadratmeter.

Men i politiken hör man inga större invändningar. Biden vänder ryggen till och håller mest tyst. Några «sanktioner» är det inte tal om, och inte heller några antydningar om att det skulle röra sig om «folkmord» eller ens krigsbrott. Israels handlingar ursäktas med att det minsann var terroristerna i Hamas som började.

Men även i Xinjiang var det uigurerna i ETIM som började. Och i Xinjiang finns inga dödens fält, utan blott omskolningsläger i syfte att assimilera ett problematiskt snitt av den uiguriska befolkningen. Det finns ingen ansats att fördriva människor, utan tvärtom att göra dem delaktiga i majoritetssamhället. Inte en enda muslimsk stat har opponerat sig, medan delar av Västvärlden däremot har kallat skeendet för «folkmord» i retorisk falsett.

Så olika ter sig alltså svaren på olika slags konflikter, och det har naturligtvis att göra med geopolitiska ambitioner. Folkmordet i Xinjiang är helt enkelt inte, men de bryska reformerna ger ytterligare en angreppsvinkel att nyttja mot Kina, på samma sätt som Hongkong, Tibet, Sydkinesiska havet, Huawei med flera konfliktytor.

Kina skulle nog helst vilja sköta sina egna bestyr, samtidigt som man inte lägger sig i andras bykar. Den traditionella hållningen är ickeinblandning i andras angelägenheter. Men i egenskap av supermakt i vardande dras man ofrånkomligt in som aktör i världens olika konflikter, för att det har bäring på den egna nationens säkerhet eller utveckling.

Exempelvis har Beijing i dagarna bjudit in parter i Afghanistan till samtalsrundor för att överbrygga motsättningarna. Man kunde tycka att Kina skulle glädja sig åt att USA lämnar Afghanistan efter tjugo år, men i själva verket har den amerikanska närvaron gynnat stabiliteten i Västra Kina. Nu måste man således själv gripa in i handlingen för att söka stabilisera en oroshärd med bäring på både Xinjiang och den Nya sidenväg som ringlar genom Centralasien.

Men man har även erbjudit sig att medla mellan Israel och Palestina. Här har man inga direkta beröringspunkter med konflikten, men eftersom den gör att fokus flyttas från Xinjiang och Kina är man angelägen om att gjuta olja på vågorna och att samtidigt söka skapa lite goodwill.

Tramset om «folkmord» i Xinjiang är just trams, men det ligger ändå där i öppen dager som en fiktiv varböld och irriterar Kina något fruktansvärt, varför man gärna tar alla chanser att flytta fokus. På så sätt går Kina samma väg som alla tidigare stormakter, mot större inblandning i världens angelägenheter, oavsett om man vill eller inte.

Eftersom man är löst allierad med Iran och Ryssland rubbar det status quo i regionen, och det lägger således mer bränsle på konflikten snarare än att lösa något. Men bättre att det brinner där än hemmavid, tycks man resonera. Vem vet, det kanske är läge för Kina att börja skeppa ut några fartyg till Mellanöstern för att reta gallfeber på USA och i någon mån skifta fokus i geopolitiken?