Kategori: Kina

Kategorier
Asien Indien Japan Kina Politik USA

Kvadrilateral dynga

Strategiska diskussionsklubben Quadrilateral security dialogue (Quad) har återupplivats, efter att ha legat vilande under en tid. Forumet initierades 2007 på japanskt initiativ, under en tid då Japan och Kina hade en häftig dispyt kring de obebodda öarna Diaoyu (Senkaku), och man behöver bara slänga en flyktig blick på kartan för att inse vad syftet är: att innesluta och utgöra en motvikt till Kina.

Det stöp den gången på regimskifte i Japan, samtidigt som Indien inte ville bli del i en sådan aggressiv strategi mot Kina. Men gränsgruffet mellan Kina och Indien i Himalaya och det åtföljande politiska bråket har gett nytt bränsle åt tanken att bilda en enad front mot den framväxande supermakten, den här gången på initiativ av Trump, som såg koalitionen som ett möjligt asiatiskt Nato.

Även Australien har för närvarande skakiga relationer med Kina, efter att ha föreslagit en coronakommission under australisk ledning, bannlyst Huawei och på andra sätt rest ragg mot Kina. Men Australien är i sammanhanget en lättviktare, ett «tuggummi under Kinas sula» och alldeles för beroende av kinesisk handel för att kunna mopsa upp sig.

Quadländerna tonar visserligen ned Kinas roll för samarbetet, men samtidigt är de avhandlade ämnena av just sådant slag som berör Kina. Således har man diskuterat samarbete kring 5G, det vill säga i syfte att fortsatt motverka Huawei, samt föreslagit ett «kvadrilateralt vaccinpartnerskap», även det naturligtvis i syfte att balansera Kinas «vaccindiplomati».

Man kan här notera att USA sitter på Astras vaccin och vägrar släppa det till EU, trots att det inte är godkänt i USA. Samtidigt vaccinerar Kina betydligt fler utanför sina gränser än inom landet, som ett resultat av att man sedan länge har pandemin under kontroll. Bland mottagarna finns Förenade arabemiraten, som har vaccinerat 65 % av befolkningen, Chile (32 %) och Serbien (27 %). Detta är en ordning som väcker ont blod på sina håll och ger Kina pluspoäng, samtidigt som det fördjupar den transatlantiska klyftan.

Något «asiatiskt Nato» lär det inte bli tal om, men däremot kan man förvänta sig en viss militär samordning. Syftet sägs vara att hålla «farlederna öppna» (vem vill stänga dem?), och i den ambitionen har man även samlat ett gäng externa spelare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla har återupplivat sina koloniala ambitioner genom att skicka kanonbåtar till Sydkinesiska sjön.

Men frågan är hur samspelta länderna är, då de samtidigt har Kina som största handelspartner. Det finns gott om utrymme för kinesisk vedergällning, och man kan vid behov manövrera ut dem en efter en med påtryckningar av olika slag, ungefär så som man hanterar det tykna Australien. Kvar blir bara USA, som inte längre är stort nog att kunna köra med sina vanliga mobbingfasoner.

I slutändan är det pengarna som talar, och det är då handelsavtal som RCEP som fäller det pragmatiska avgörandet. Det går så att säga inte att ha goda handelsförbindelser med Kina samtidigt som man medverkar i aggressiva operationer för att sinka och obstruera landet, utan man får vara så god att välja sida.

Med USA vet man inte hur det förhåller sig efter nästa val, eller hur stabil relation man kan ha med ett land som ständigt ändrar hållning och allianser. Kina är kanske buffligt, men på en och samma gång förutsägbart och pålitligt. Därför finns ingen förutsättning att få till någon hårdare allians mot landet, och de fyra ländernas klubb är samma kvadrilaterala dynga nu som 2007.

En ondskans axel tornar upp sig i bortre Orienten…
Kategorier
Hongkong Kina Politik

We stand with the people of Catalonia?

Katalanske separatistledaren Carles Puigdemont har plötsligt förlorat sin immunitet i EU, vilket innebär att Spanien kan begära honom utlämnad från Belgien för att ställas inför rätta. Anklagelsepunkterna gäller uppror och uppvigling efter att Puigdemont utropat Katalonien som en självständig republik.

De separatistledare som valde att stanna i Spanien dömdes till hårda fängelsestraff, och ett liknande öde torde nu vänta Puidgemont, om han inte går under jord. Han är inte säker någonstans i EU, och kan som en konsekvens inte lämna unionen.

I Hongkong, där en helt parallell historia utspelar sig, skrek man i högan sky och hävdade att de sista spillrorna av demokrati har raserats. USA införde sanktioner, och europeiska ledare tog Xi i hampan för tilltaget att angripa Hongkongs motsvarigheter till den katalanska självständighetsrörelsen.

Men i Europa råder tystnaden. Varken tidningarnas ledarsidor eller amerikanska politiker höjer rösten, utan det blir i bästa fall en liten notis om saken. Inga amerikanska sanktioner har meddelats mot vare sig Spanien eller von der Leyens klick, och inga liberala bombplan kan skönjas över Madrids himmel. Spaniens demokrati anses inte vara hotad, och inte heller ifrågasätts EU:s beslut. Var är MR-jesuiterna??

Två närmast identiska händelser, men med vitt skilda tolkningar. Två parallella fall av uppror, secessionism och förräderi, men med diametralt olika förlopp. Det är okej när vi gör det, ett uttryck för det sedvanliga hyckleriet.

Nosaltres estem al costat de la gent de Catalunya, vi står med folket i Katalonien mot detta vidriga förtryck!

Kategorier
Kina Politik USA

Kriget

En historisk observation är att när en hegemonisk makt utmanas av en uppstickare, så blir resultatet ofta krig. Stridhandlingarna initieras antingen av den dominerande makten, som vill behålla sin hegemoni, eller av uppkomlingen, som vill ta över den.

Hegemonen sedan kalla krigets slut heter som bekant USA, medan den nya uppstickaren är Kina. I retoriken är det vanligen Kina som framställs som det stora «hotet», med ambition att «dominera» världen. Men stämmer det?

En flyktig titt på världshaven ger att Kina inte har några krigsskepp stationerade någonstans utanför Kina, med undantag för en militärbas i Djibouti – den enda man har. Som kontrast är Kina fullständigt omringat av amerikanska baser, som globalt räknar närmare 800 stycken. I Beijing har man nog en helt annan uppfattning av vem som egentligen hotar vem.

Man kan också göra ett nedslag i historien och konstatera att Kinas mest berömda arkitektoniska verk är Kinesiska muren, ett företag initierat i syfte att försvara sig snarare än att angripa. För ändamålet var muren dock inte tillräcklig, och Kina invaderades således av både mongoler (dynastin Yuan, 1271–1368) och manchuer (dynastin Qing, 1644–1911), som båda slukades av den kinesiska kulturen istället för tvärtom.

Även Kinas expansiva faser sammanfaller med sådana invasioner, medan man i övrig tid har konsoliderat riket och tenderat till isolationism. Grannar har med något undantag utgjort tributstater och suveräna handelspartner snarare än invaderats, medan Kina däremot i modern tid har invaderats av Japan – en form av imperialism man lärde från väst – och västmakter som Storbritannien och Tyskland.

Tankefiguren att Kina skulle utgöra en expansiv makt som söker världsherravälde är i själva verket befängd, och det är uppenbart att det snarare handlar om att USA vill bevara sitt, även på regional nivå i Asien. Kina vill naturligtvis vara en regional hegemon, som det anstår en sådan stor nation, och som är det historiskt normala.

Ett krig mellan USA och Kina skulle således med nödvändighet påbörjas av USA, och syftet skulle inte vara att ta territorium eller kontrollera råvaror, utan att helt enkelt sabotera för Kina, att obstruera landets vidare tillväxt och utveckling.

Ty det är det enda medel som kvarstår för USA att behålla sin hegemoniska ställning, för ännu en tid. Givet allt lika kommer Kina att segla förbi på område efter område, och det är helt omöjligt att försöka «innesluta» Kina på samma sätt som man gjorde med den betydligt svagare Sovjetunionen.

USA har alltjämt ledningen i många avseenden, men den är knapp och snabbt krympande, kanske ett till två år på sin höjd. I flera discipliner har Kina redan passerat, en trend som kommer att fortsätta. Härav angreppen mot Huawei, ZTE och andra kinesiska techbolag, och härav den amerikanska halvledarnationalismen, ansatsen att försöka strypa Kinas tillgång på chips – med resultat att Kina lägger allt krut på att komma i kapp och gå förbi även där.

Krafterna är sedan länge riktade mot allt större asiatiskt inflytande, först genom Kina, senare genom Indien, och västvärlden krymper för varje år. Krig kan inte hindra den utvecklingen, men möjligen sinka den en tid, vad det nu skulle vara värt – för USA är kriget förlorat innan det har påbörjats, och det inser nog även amerikanerna, i vart fall under en stabil administration.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Patriotism i Hongkong

Kina får inte ha ett hangarfartyg utan att det blir rabalder. Kina får inte heller ha en flygförsvarsidentifieringszon av samma utsträckning som sina grannar, ty det hotar «status quo». Överhuvudtaget får Kina inte göra det som västländer gör, i vad som inte kan betecknas som annat än värsta sortens hyckleri.

Den dubbelheten kommer särskilt till uttryck när det gäller Hongkong, till exempel i hur man gärna uppmuntrar till våld och ockupation av parlamentet på ett sätt man knappast gör på hemmaplan. Kina får inte heller implementera den säkerhetslag som Hongkong enligt dess konstitution ska ha, men som man har misslyckats ta fram på egen hand, ty det ses då som att man angriper demokratin.

Retoriken lyder konstant att «de sista resterna» av demokrati utplånas, vilket innebär att Hongkong måste ha haft en helt fantastisk demokrati när man utgjorde ickemedborgare i en brittisk kronkoloni under direkt ledning av en guvernör handplockad av 10 Downing Street.

Sådan retorik ekar nu återigen, då Kina fortsätter att sträcka upp Hongkong med krav om ett starkare edsförfarande för politiker och även tjänstemän i stadens styre. Det är i sig inget nytt att man svär en ed, och inte heller att man blir avstängd från vidare kandidatur om man missbrukar eden och därmed konstitutionen.

Nytt är emellertid att förfarandet vidgas och omfattar fler tjänstemän, och att det har ett starkare patriotiskt budskap. Konstitutionen förordar alltså ett land, två system, och har man en annan uppfattning, till exempel att Hongkong borde vara ett eget «land» eller en brittisk eller till och med amerikansk koloni, kan man uppenbarligen inte tjäna Hongkong och dess intressen. Är detta på något sätt oklart?

Hyckleriet här är förstås att sådana trohetseder ekar även i andra länder, inte minst i den amerikanska, där man i de flesta skolor dagligen tvingas svära trohet till republiken och «gud» i Pledge of allegiance, en ramsa som även dagligen läses upp i kongressen (efter bön ledd av en präst) och i mången organisation. Patriotismen får man i USA med bröstmjölken, men tycks alltså vara en styggelse i Hongkong.

Den som vill representera folket i den amerikanska kongressen måste naturligtvis ta en betydligt starkare ed: I do solemnly swear (or affirm) that I will support and defend the Constitution of the United States against all enemies, foreign and domestic; that I will bear true faith and allegiance to the same; that I take this obligation freely, without any mental reservation or purpose of evasion; and that I will well and faithfully discharge the duties of the office on which I am about to enter: So help me God.

Det är inte så att man kan vägra svära eden, eftersom det är ett krav som föreskrivs i konstitutionen (art. VI): The Senators and Representatives before mentioned, and the Members of the several State Legislatures, and all executive and judicial Officers, both of the United States and of the several States, shall be bound by Oath or Affirmation, to support this Constitution; but no religious Test shall ever be required as a Qualification to any Office or public Trust under the United States.

Man kan alltså inte tjäna USA om man inte svär trohet till konstitutionen och vad den står för, och nu kan man inte heller tjäna Hongkong om man inte svär trohet till konstitutionen och vad den står för, framförallt att Hongkong är en del av Kina (ett land). Frågor på detta?

Kategorier
Kina Politik Teknik

Tåglångbänken

Varje gång man kommer hem från Kina får man känslan av att befinna sig i ett… jag ska inte säga U-land, för det vore att ta i, men ett land där tiden står still och all utveckling har avstannat sedan länge, där infrastrukturen är förlegad och där allt har gått i långbänk. En socialistisk dystopi av systembolag och funkisarkitektur i grått och ljusgult.

Diskussionen om höghastighetståg pågår alltså fortfarande, och inte ett spadtag har ännu tagits. Det är för dyrt, det är för krångligt och det är alldeles för många kockar som ska tillaga rätten.

Men man hade förstås kunnat skrida till verket för länge sedan, och med ett mer öppet och praktiskt sinnelag hade man kunnat ha en nationellt komplett räls redan nu för en tredjedel av den uppskattade kostnaden. Nämligen genom att nyttja den kompetens som finns i världens ledande land för höghastighetståg, Kina.

Sådana planer fanns faktiskt, men de stöp på det sedvanliga kinahatet i vissa kretsar samt ambitionen att allt ska vara svenskt och därmed präktigt dyrt, krångligt och helt omodernt. Det är klart att en svenskproducerad järnväg som ska byggas i snigeltempo under ett halvsekels tid aldrig kommer att bära sig. Det blir Hallandsåsen direkt av sådana projekt.

När Kina trycker plattan i botten går det undan…

I Kina finns inte bara kompetensen och erfarenheten, utan även volymen och därmed rimliga priser för både utrustning och upphöjd räls. Det är tåg som rullar i all upptänklig terräng, från Tibet på världens tak till tropiska trakter kring Hainan, på 38 000 kilometer räls, i 300 kilometer i timmen – och nu har man prototyper för dubbla hastigheten.

En svensk lösning lönar sig nog inte, dels för att den blir omodern innan den hinner sättas i verket, men en snabbare variant kommer helt säkert att bära sig. Man kan därvid inte bara stirra sig blind på omedelbara effekter kring resande, utan måste ta hänsyn till dynamiska sekundära effekter av att centralorter erbjuder sådana transportmedel – de blir mer attraktiva och drar därmed till sig mer kapital och investeringar.

Tyvärr har vi ingen Xi Jinping som kan peka med hela handen, utan ett förvirrat hönshus till riksdag under en än mer förvirrad regering som präglas av handlingsförlamning. Det är så att säga inga ingenjörer som befolkar dessa kretsar, utan politiska påläggskalvar och karriärister, oftast med enbart gymnasiekompetens i bagaget. Sverige kan nog glömma höghastighetståg.

Låt oss ta en tur från Shanghai till Beijing…