Kategori: Kina

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

På Bidens vakt

So I see stiff competition with China. China has an overall goal, and I don’t criticize them for the goal, but they have an overall goal to become the leading country in the world, the wealthiest country in the world and the most powerful country in the world. That’s not going to happen on my watch because United States is going to continue to grow and expand.

Bidens uttalande under den första presskonferensen sedan han tillträdde är emellertid dels en feltolkning, i det att Kina inte alls har sådana ambitioner, och dels önsketänkande, eftersom USA har hamnat ohjälpligt på efterkälken.

Uttryckt i termer av köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt passerade Kina USA redan 2013, och i råa siffror kommer man att passera USA 2026, sedan pandemin har snabbat på förloppet. Men samtidigt har Kina fyra gånger så stor folkmängd, varför man per capita inte är i närheten av den amerikanska rikedomen.

Faktum är att Kina aldrig har varit lika rikt som västländer per person, och att man man inte heller kommer att bli det framgent, i vart fall inte så långt man kan se. Icke förty kommer man allt mer att dra ifrån USA på totalen, och kommer att vara ungefär dubbelt så rikt vid seklets slut, samtidigt som man kan behålla konkurrenskraften i stora delar. Det är den totalen som är måttet på nationens kraft, men den verkliga frågan gäller hur man nyttjar den styrkan.

Ty Kina har trots vulgärretoriken inga som helst planer på att utmana USA om världsherraväldet eller att försöka ersätta den amerikanska supermakten, utan nöjer sig med att vara en regional hegemon på sina egna villkor, så som man har varit under de senaste tre tusen åren.

Till skillnad från USA kommer Kina inte att strö sina pengar på militärbaser, krig och regimskiften världen över, utan kommer att investera närmare hemlandet och i mer fredliga projekt, som Nya sidenvägen, rymdexploatering med mera. Kina har inte heller någon ambition att sprida och tvinga på andra sin ideologi eller sitt system och har heller aldrig haft, utan kräver endast en grundläggande respekt för att man väljer sin egen väg.

Därmed har Kina ett betydligt större utrymme i sin budget för infrastruktur, teknikutveckling och grundforskning än USA. Medan Kina investerar 2 % i forskning, ligger de amerikanska investeringarna runt 0.7 %. Under den period då USA blev världsledande låg man vid de kinesiska nivåerna, men har successivt krympt utgifterna.

Och medan Kina investerar runt 5 % i infrastruktur, ligger USA under hälften av det, med svårt föråldrade vägar, flygplatser och annan infrastruktur – även här låg USA tidigare kring de kinesiska nivåerna. Globalt intar USA plats 83, om man får tro Biden, och ett av presidentens mål är således en gigantisk upprustning på området. Men det lovade även Obama och Trump, utan att det kom till skott.

Samtidigt lägger USA 3.4 % på sin militärbudget, medan Kina nöjer sig med 1.9 %. Vidare är USA hårt skuldsatt med över 100 % av BNP, medan Kinas skuld är avsevärt mer hanterbar. Därtill kommer förstås det amerikanska handelsunderskottet, medan Kina har ett kraftigt överskott.

Det hjälper inte heller att trycka pengar för att hålla befolkningen flytande under en pandemi som har slagit svårt mot den amerikanska ekonomin, utan lär göra sitt till för att devalvera dollarns värde och öka den redan enorma statsskulden.

Vilken revisor som helst kan informera Biden om att hans budget inte håller, att han måste prioritera i sina ambitioner. Mer pengar till infrastruktur och forskning är en essentiell förutsättning för att USA ska kunna matcha Kina, men då måste han skära i annat, till exempel den överdådiga militära kostymen, och därmed måste man ge upp en stor del av sina globala ambitioner.

I annat fall kommer Kina att segla förbi USA med den största enkelhet i de fält Biden anger som viktiga, som kvantdatorer, bioteknik, medicinsk forskning, genetik, AI med mera. Mer pengar är i sig kanske inte ens tillräckligt, givet att Kina har vissa systemiska fördelar med avseende på stordatateknik, som en annan syn på personlig integritet med mera – man har redan flera års försprång i digitala betalningsmetoder, mikrofinanser, ansiktsigenkänning med mera.

Man behöver egentligen bara kasta en flyktig blick på siffrorna för att konstatera att USA redan har förlorat matchen, och att man har mer att vinna på att samarbeta med Kina och erkänna en multipolär ordning. Det kanske inte sker på Bidens vakt, men kanske väl på Harris?

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Den regelbaserade världsordningen

De symboliska europeiska sanktionerna mot fyra tjänstemän i Xinjiang för de påstådda övergreppen mot uigurer, likväl som tidigare amerikanska sanktioner mot företrädare för styret i Hongkong, samt reciproka sanktioner från kinesiskt håll, visar att maktskiftet i USA egentligen inte har ändrat det amerikanska förhållningssättet till Kina, men att man däremot nyttjar andra metoder, främst genom att söka koordinera «allierade» i ambitionen att tackla Kina, helt i enlighet med Bidens vallöften.

Därvidlag använder man retorik som att man söker påverka Kina att följa the rules-based international order, alltså en internationell ordning präglad av att följa regelverk. Mot den tanken kan förstås ingen opponera sig, men frågan är vad det skulle vara för slags regler, vem som instiftar dem, och framförallt vem som har i uppdrag att tillse deras efterlevnad, det vill säga agera polis, åklagare och domare.

Man kan till exempel erinra sig föregående US-administrations handelskrig mot allt och alla, med tullar och tariffer som sedermera slogs ned av Världshandelsorganisationen WTO som regelvidriga, men som ändå kunde fortgå, helt enkelt med den starkes rätt. Den amerikanska exceptionalismen bjuder att USA aldrig behöver rätta sig efter sådana regler.

Historien är full av liknande exempel, varav ett av de mer flagranta kanske är invasionen av Irak 2003, i det förmenta syftet att avväpna Saddam Hussein från de «massförstörelsevapen» man påstod fanns i regimens besittning, men som sedermera visade sig vara ett svepskäl utan förankring i verkligheten. Det fanns inga sådana vapen.

Det verkliga motivet var regimförändring, att i strid med folkrätten invadera ett land och inrätta en för USA mer behaglig regim, en amerikansk tradition som har långa anor av mer eller mindre befogat slag. I verkligheten blev konsekvensen än mer terrorism, en flyktingkris samt långvarig destabilisering av regionen, sviter som vi fortfarande dras med i Europa.

Den amerikanska exceptionalismen blir fullt synlig även i hur man i strid med Genèvekonventionen låter husera «illegal combatants» i fångläger på Guantánamo, utanför den amerikanska juridikens räckvidd; hur man i strid med ett flertal internationella konventioner nyttjar skendränkning och andra tortyrmetoder; hur man åter i strid med ett flertal konventioner låter transportera sådana «illegal combatants» från ett flertal länder i världen, inklusive Sverige (egyptenavvisningarna 2001).

Här prioriterades inte längre de mänskliga rättigheterna, utan helt andra faktorer fick företräde. Några sanktioner delades naturligtvis inte ut mot USA, eftersom det inte är möjligt att angripa den makt som kontrollerar systemen. International law? I’d better call my lawyer!, som Dubya Bush sade när saken fördes på tal.

Den regelbaserade världsordningen är alltså i själva verket en godtycklig uppsättning regler som USA självt drar upp, men som man inte själv behöver rätta sig efter. De är ständigt föremål för förändring och nytolkning av sittande administration, och övriga världen har därmed bara att rätta sig efter direktiven.

Kina och Ryssland ifrågasätter naturligtvis denna ordning, och menar att de enda regler av relevans är de som instiftas av internationella organisationer, som FN, WTO med flera, och att enskilda nationer eller grupper av nationer inte har någon rätt att göra sig till företrädare för en sådan ordning, samt allra minst ikläda sig rollen som åklagare och domare med rätt att portionera ut sanktioner.

Traditionellt har förstås den starkes rätt gällt här, och det är meningslöst att protestera när USA eller för den delen EU tar sig för att sanktionera svagare parter, som Syrien, Libyen eller Ryssland. Den amerikanskledda regelbaserade liberala världsordningen blir ett faktum när den implementeras sålunda.

Men mobbning fungerar bara när man har styrkan och angriper en svagare part. Även Kina har länge varit svagare i förhållande till både USA och EU, varför man inte kunde göra så mycket åt (de rättvisa) sanktionerna efter incidenten vid Himmelsfridsportens torg 1989. Det vapenembargot gäller fortfarande, även om det numera är meningslöst med tanke på att Kina är en ledande vapentillverkare.

På senare tid har Kina emellertid svarat på sanktioner och andra förolämpningar med motsvarande medel, vilket har lett till viss förvåning på sina håll. Bland annat Australien menar att man har full rätt att kritisera Kina för människorättsbrott, men att det omvända är «oacceptabelt». Även EU har fortfarande den högdragna attityden, vilket den senaste salvan av sanktioner och motsanktioner visar, och även där visade sig förvåningen bli stor när Kina inte längre tar emot piskrappen utan tvärtom säger emot.

Det är för att Kina inte är Syrien och inte heller Libyen, som utrikesministeriets Hua Chunying med viss retorisk finess inskärpte, utan en med USA och EU jämförbar storhet som inte längre tolererar amerikansk, europeisk eller annan västlig – allra minst australisk – mobbning av det slaget, utan avser slå tillbaka med full kraft när man anser att man blir orättvist behandlad och när det inte finns fog för kritiken eller det regelverk man hänvisar till.

Och orättvist behandlad anser man att man blir i fråga om såväl Xinjiang som Hongkong. Kina anser att man i Xinjiang tillämpar sociala reformer i syfte att motverka terrorism, nämligen i grunden genom att gå till roten av problemet och utrota fattigdom, angripa radikalism och «motivera» ett passivt klientel att lämna källarmoskéerna för ett liv i arbete och deltagande i majoritetssamhället, nämligen under en helt annan och lika giltig tolkning av de mänskliga rättigheterna.

Sådana reformer innebär en viss form av tvång, nämligen att studera, praktisera och arbeta, och en del obehagligheter i form av religiös avprogrammering, men naturligtvis inte i syfte att «utrota» en kultur eller få muslimer att dyrka kommunistpartiet, som vulgärretoriken lyder, utan för att få folkgruppen i fråga att bli en produktiv del i samhället snarare än ett ständigt socialt problem – knappast en ambition som är unik för Kina, utan en skyldighet för varje stat.

Ur Kinas synvinkel är dravlet om «folkmord» därför groteskt, för att det inte finns någon sådan ambition, och för att ett sådant projekt inte är konsonant med kinesisk kultur och politiska doktriner. Man avvisar det som «århundradets lögn», och ser det som ytterligare ett illegitimt sätt att utöva påverkansoperationer mot Kina och dess politiska ledning, av samma slag som har förekommit från väst sedan opiumkrigens dagar.

Då, för snart två hundra år sedan, ville man tvinga Kina att bli en del av den tidens regelbaserade världsordning, den som drogs upp av det brittiska imperiet och förkunnade att frihandel utgör en del av ordningen, och att Kina måste godta såväl det västliga knarket som den kristna missionen, samt att avträda ett antal städer som «fördragshamnar» som pris för sin ovilja att lyda reglerna. Sommarpalatset jämnade britterna och fransmännen också med marken, i egenskap av den tidens talibaner.

Kina var vid den tiden inte i det bästa av skick, och kanske var man rent av betjänta av en spark i ändalykten för att vakna upp ur sin törnrosadröm och modernisera. Efter många sorger och bedrövelser har man nu gjort just det, och står nu i begrepp att åter bli världens självklara ekonomiska dominant.

I egenskap av världens fabrik och logistiska centrum, och i allt större utsträckning världens kunskapscentrum, har man makt att sätta bakom sina ord, och kan således kontra när ett försvagat väst svingar sanktionspiskan för påstådda övertramp. Inte bara mot enskilda stater, utan man kan även mobilsera nationalistiska krafter att angripa företag som lägger sig i Kinas interna angelägenheter.

Exempelvis fick H&M med flera företag häromdagen en uppsträckning i att inte uttala sig om «tvångsarbete» i Xinjiang eller på annat nedsättande vis, i vart fall inte om man vill verka på den kinesiska marknaden med sina fyrahundra butiker och sin mångmiljardomsättning.

Kläder tillverkas av bomull, och Xinjiang är bomullens centrum. Den mesta av produktionen är mekaniserad, men det förekommer fortfarande en del manuellt arbete, inte minst av uigurer. H&M måste här förhålla sig till de högt uppsatta principerna om «hållbarhet» och «mänskliga rättigheter» när västliga konsumenter görs till del av geopolitiken, och det blir en delikat balansgång.

Men samtidigt är det svårt att förstå hur uigurer i Xinjiang skulle gynnas av att deras produkter och arbete bojkottas av värdegrundsmarinerade företag i väst. Kina tänker givetvis inte ge upp sina sociala reformer, eftersom man menar att påtryckningarna är helt vettlösa och baserade på lögner och fabrikationer. Kvar står den uiguriske bonden med nitlotten, som ett offer för den regelbaserade världsordningen.

Bidens ambition att samla allierade är förstås rätt tänkt, i vart fall om man vill fortsätta på den inslagna vägen av att försöka innesluta Kina och påtvinga det en amerikansk världsordning. Ty Kina får naturligtvis betydligt svårare att motstå en koordinerad attack, även med egna allierade som Ryssland.

Men samtidigt vidhåller USA sina tariffer och tullar mot EU, och man har dessutom hamnat i en vaccinträta som förgiftar de «allierades» samarbete i grunden, för att inte tala om den regelbaserade världsordningen och dess betydelse när ett nytt handelskrig tornar upp sig mellan västländer och kanske även det svagt allierade Indien.

Både Europa och USA är svårt sargade av pandemin, och båda parterna präglas av svåra inre motsättningar som gör det svårt att enas i en ny transatlantisk axel, särskilt som Storbritannien är en tredje part som nyss har frigjort sig från EU och erbjuder egna problem till smeten.

För EU kommer ekonomin slutligen att väga tyngre än MR-problem och amerikanskt samarbete, av det enkla skälet att man inte har råd att avvara Kina. Detta är Kina medvetet om, och därför tvekar man inte att agera mot unionens underliga sanktioner. Investeringsavtalet kommer därför småningom att undertecknas, för att det är helt nödvändigt, och MR-tomtarna får stå tillbaka.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Digital yuan

Europeiska unionens sanktioner mot Kina väcker en rad frågor, av vilka en rör med vilken rätt unionen gör sig själv till polis, åklagare och domare över fall man på högst oklara grunder anser utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Misstanken att det är en form av bestyckning och politisering av de mänskliga rättigheterna får näring av det skeva urvalet.

Ty unionen har förstås aldrig någonsin utdelat sanktioner mot USA, trots den nationens ständiga och svårartade brott mot de mänskliga rättigheterna, omfattande sådant som utomrättsliga fångläger, utomrättsliga bortföranden (även från Sverige), tortyr av fångar efter godkännande från högsta ort (Abu Ghraib, Guantánamo), utomrättsliga avrättningar, statsterrorism, systemisk polisbrutalitet, systemisk rasism, världens högsta beläggning av fångar likväl som minderåriga sådana, kriminalisering av hemlösa, fortsatt bruk av dödsstraff med mera.

Detta av den enkla anledningen att EU vare sig kan eller vågar utdela sådana sanktioner mot USA, för att landet kontrollerar alla system av vikt, som dollarn, kreditkortsföretagen, transfereringssystemet Swift med mera. Europa och större delen av världen har successivt sålt ut sig till USA i utbyte mot dess beskydd, samtidigt som USA är exceptionalistiskt – reglerna gäller inte dem.

Formellt brukar man säga att USA är en demokrati, och att systemet självt därmed kan ta hand om saken, men det är alltså en vit lögn. EU angriper inte alls alla som bryter mot mänskliga rättigheter i likvärdig fördelning, så som man hävdar, utan har en helt förväntad slagsida mot politiska fiender som Ryssland och Kina. Mänskliga rättigheter görs till ett vapen, istället för att utgöra ett ideal man själv har att sträva efter.

Men sanktionsvapnet fungerar uppenbarligen bara om man är i överläge, om man slår från en styrkeposition. Ryssland lider således ganska svårt under sanktioner, för att inte tala om Nordkorea. Så icke Kina, för att Kina är av jämförbar storlek som både USA och EU i termer av ekonomi och därmed kan ge svar på tal, men framförallt för att man har egna system och därför inte är lika beroende av den amerikanska hegemonin.

Det är så per design, och den främsta tanken med den kinesiska brandväggen har just varit att skydda den inhemska industrin och låta den utvecklas utan att bli helt överkörd av den amerikanska. Därför har Kina en IT-industri av samma – numera bättre – klass som den amerikanska, medan EU är en ren klient till USA, utan egna system. Den omtalade censuren är mer en bieffekt, som enkelt kringgås av varje bildad kines medelst VPN-tunnlar.

Man tycks i den kinesiska ledningen på ett väldigt tidigt stadium ha insett risken att likt EU bli en klientstat, och därför siktat mot inhemska system och en allt större grad av självförsörjning, samtidigt som man för all del utgör en integrerad del av världsekonomin – så kallad dubbel cirkulation.

Den insikten har blivit mer akut på senare tid, då USA i allt större utsträckning har konfronterat Kina med såväl exportrestriktioner av halvledarprodukter som chips och protektionistiska förbud mot Huawei, ZTE, Wechat och andra kinesiska bolag på den inhemska marknaden.

USA åberopar «nationell säkerhet» som motiv, men det är alltså exakt samma slags protektionism som man utövade mot Japan under 1980-talet, innan man lyckades neutralisera uppstickaren med en märklig form av riktad devalvering. Allt handlar således om att bevara den amerikanska hegemonin, och i den ambitionen blir även mänskliga rättigheter ett givet vapen.

Men i praktiken kan USA nog inte göra något för att hejda utvecklingen, utan man kan bara vinna en del tid. Man kan inte upprepa bedriften att innesluta Sovjetunionen, ty den staten föll på sitt slutna kommunistiska system, medan Kina är en öppen marknadskapitalistisk best som äter jänkarna till frukost i deras eget spel. Man kan inte heller göra en Japan, eftersom Kina inte är en del av samma system, samtidigt som Zhongnanhai har specialstuderat just det fallet. Vidare är Kina och Ryssland i lös allians en dubbelt tuff nöt att knäcka.

Till yttermera visso strävar Kina efter att frigöra sig än mer, nämligen genom att införa en blockkedjebaserad kryptovaluta – en digital yuan. Man är långt framme och har redan praktiska försök i flera städer, samtidigt som man redan är världsledande i digitala betalningsmetoder.

Fördelen med en kryptoyuan är att betalningen kan ske mer eller mindre anonymt och decentraliserat, utan behov av en förmedlande bank – det räcker med ett telefonnummer. I ett slag eliminerar man sanktionsvapnet, eftersom ingen kan förhindra en transaktion (exempelvis från Iran), eller ens observera den, förutom Kinas centralbank och andra kontrollinstanser.

Det blir ett parallellt system till dollarn och Swift, utom räckhåll för USA eller för den delen EU. Kina (och andra) kan därmed kringgå dollarfällan och den allt mer bestyckade amerikanska valutan, samtidigt som det öppnar upp en ny infrastruktur för fattiga länder utan utvecklade system, till exempel i Afrika och längs Nya sidenvägen. Det förutsätter vidare att yuanen internationaliseras och blir fullt konvertibel, och en möjlig tidsram är kanske tjugo år, eller tio om det kniper.

Digitalt guld
Kategorier
Kina Politik USA

Ingen amerikansk styrkeposition

Respektive utrikesministrar och andra höge representanter för USA och Kina har något slags inledande möte i svinkalla Anchorage, en plats som med tanke på de bottenfrusna relationerna tycks vara väl vald för ändamålet. Tanken med denna första sammankomst sedan Biden tillträdde är inte så mycket att komma överens i sak som att uttrycka respektive sidas baslinjer inför kommande förhandlingar.

Mycket riktigt inleddes symposiet med en svada förolämpningar från respektive sida, där utrikesminister Blinken förkunnade att USA avser fortsätta lägga sig i Kinas interna angelägenheter i Xinjiang och Hongkong samt anklagade Kina för cyperspionage och militarisering av Sydkinesiska havet.

Yang Jiechi svarade med att USA bryter det diplomatiska protokollet genom sin aggressiva svansföring, och man kan notera att denna sammankomst inte präglas av någon middagsbjudning utan enbart rymmer bordsförhandlingar. Han betonade vidare att USA inte är kvalificerat att tala till Kina från en styrkeposition, kanske med hänvisning till Blinkens inledande utrikestal om att USA ska konfrontera Kina just från en sådan position.

Det är således ett starkt och självsäkert Kina som tar sig an ett allt svagare USA plågat av pandemi, skuldkris och interna politiska spänningar. Det är i själva verket Kina som har styrkepositionen, med en pandemi sedan länge under kontroll, en ekonomi som växer så det knakar och med världsledande roll i allt fler områden.

Kina har meddelat att man inte har några förväntningar alls på mötet, men att det ändå är viktigt att träffas ansikte mot ansikte. Den dementa amerikanska administrationen under Biden behöver spela en del bluffpoker för att inte framstå som veklingar, men förr eller senare ligger det nog ändå i USA:s intresse att nå konkreta resultat i förhandlingar om handel och annat, och därvidlag måste man nog ge upp MR-problematiken som angreppsvinkel – för Kina tänker inte ge upp sin ambition.

Kategorier
Asien Kina Politik

Asiathatet

Det rasistiska hatet mot kineser och andra asiater har alltid funnits, men har förstärkts påtagligt under pandemin. Massmord på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i veckan är bara det senaste i raden av groteska hatbrott riktade mot asiater, och mer lågintensiva angrepp förekommer ideligen, inte bara i USA utan i större delen av den så kallade västvärlden.

Det underliggande och allestädes pyrande hatet får näring genom politiska angrepp mot Kina, som under Trumps tid som president, då man från officiellt håll benämnde coronaviruset «Wuhanviruset», «Kinaviruset», «Kong flu» och andra pejorativa begrepp, helt i strid med WHO:s rekommendationer, samt förde fram paranoida antaganden om att viruset framställdes i ett laboratorium.

Det enkla syftet med sådan retorik är att ytterligare förstärka en redan befintlig diskurs av kinahat, som i dess mest grundläggande form omfattar en uttrycklig vilja av att innesluta Kina, att stänga in landet och förhindra dess framfart, med alla upptänkliga medel, legitima eller ej, så som man alltid har behandlat Kina, med påtvingade orättvisa fördrag och annat.

I den diskursen ingår att bestycka «mänskliga rättigheter», att stigmatisera och peka finger mot någon upplevd form av förtryck, oavsett sanningshalten i det påstådda. På så sätt blir människor i en av världens friaste och rikaste regioner – Hongkong – plötsligt ett «förtryckt» folk i den geopolitiska retoriken, för att de inte längre får agera för att Hongkong ska avskiljas som ett «självständigt land» eller att främmande makt ska lägga sig i den politiska utvecklingen med sanktioner och annat.

I denna militära bestyckning av «mänskliga rättigheter» spelar medier en avgörande roll i att propagera agendan, i en retorik som är helt renons på objektivitet och som linjerar fullständigt med den som framförs av mängder av påtryckargrupper av olika slag, med eller utan direktfinansiering av politiska intressen som söker geopolitisk konfrontation (läs: USA).

Det begränsar sig inte till svavelosande hat i opinionsbildande material, utan förekommer i det rena nyhetsflödet, till exempel det monumentalt okunniga och oansvariga dravel som emanerar från DN-tidningens Marianne Björklund eller statstelevisionens Ulrika Bergsten, reportrar som inte har någon som helst relevant bakgrund för att bevaka Kina och Asien, utan som fungerar som marionetter och nyttiga idioter för en agenda.

Folk läser denna smörja, och tar intryck, det vill säga den givna effekten av massmedier. Resultatet blir därefter, nämligen sjunkande förtroende för inte bara länder utan även för folk och kultur från berörda länder, som Kina. Redan befintliga rasistiska strukturer förstärks av den giftiga mediala retoriken, som tas upp i folkdjupet och där utmynnar i hat och avhumanisering – en flyktig titt på Flashbacks diskussionstrådar om Kina kan vara nyttig läsning härvidlag.

För allmogen finns det inte heller någon större skillnad mellan Kina och andra länder, och alla asiater blir därför gulingar av sämre människorsort, värda att puckla på eller på annat sätt bestraffa för att de är så förment ohygieniska, antas äta fladdermöss och på annat sätt anklagas för att ha bidragit till att förstöra för västvärlden.

Människor är just så irrationella, och därför flödar hatet mot asiater, som en diffus och suddig form av aggression och ilska, förstärkt av ständig hatretorik i medier mot Kina som land, folk och kultur, samtidigt som man i sitt mediala urval aldrig medger några mer positiva motbilder. Medier och politiker bär det yttersta ansvaret för detta obeskrivliga rasistiska hat.