Kategori: Kina

Medier berättar – i vanlig ordning utan kontext – att fyra politiker i Hongkongs lagstiftande församling Lifahui/Legco (立法会) har avsatts genom dekret, sedan Kinas nationalförsamling gjort detta möjligt. De fyra – plus sju andra – blev annars bannade från att ställa upp som kandidater i det uppskjutna valet redan i somras, och frågan huruvida de ska kunna fortsätta verka i väntan på valet har hängt lös sedan dess.

Det är för övrigt inte första gången man diskvalificerar personer från att delta i val och lagstiftande verksamhet, utan har skett vid upprepade tillfällen. Den enda nyheten här är att det inte längre är rättsväsendet som fäller avgörandet i en granskning, utan att regeringen själv tar beslutet – utgången hade ändå blivit densamma.

Bakgrunden är att parlamentsledamöter vid sitt tillträde svär en ed att upprätthålla Hongkongs grundlag, som stipulerar själva grundbulten att Hongkong är en autonom del av Kina. Samtliga som har kommit i fråga för diskvalificering har uttryckt opposition mot den grundförutsättningen, eller på annat sätt verkat secessionistiskt eller i strid med Hongkongs och Kinas intressen.

Man kan alltså inte upprätthålla «ett land, två system» om man inte erkänner den första premissen om «ett land». För den «prodemokratiska» (riktigare prosecessionistiska) rörelsen har själva edsvärningen blivit en plattform för att baktala Kina och uttala sitt förakt för principen.

Exempelvis You Huizhen (游蕙祯, Yau Wai-ching) viftade under ceremonin 2016 en flagga med texten «Hong Kong is not China», och uttalade under eden landet som «people’s re-fucking of Chee-na». Hon uttalade vidare «allegiance to the Hong Kong nation», och markerade därmed att hon inte alls stödjer principen om «ett land, två system».

Man kan kanske se det som ett rebelliskt «prank» av en tjugofemårig jänta i ungdomligt oförstånd (på ett personligt plan älskar jag denna typ av vilda kinatjejer), men beteendet är alltså vida utbrett i dessa kretsar, och spänner över flera generationer. Kanske skulle man även kunna se det som trotsig «humor», men det är samtidigt en del i ett större skeende med våldsamma upplopp och långvarigt kaos i staden, aktioner som inte är till gagn för Hongkong.

De ledamöter som nu har avskilts från sina poster har gjort sig skyldiga till betydligt grövre saker, bland annat att delta i och stödja upplopp och belägring av parlamentet, att delta i eller facilitera möten med främmande makt i syfte att få till stånd sanktioner mot Hongkong för att få igenom sina krav, med mera.

Den säkerhetslag Kina införde genom dekret i somras, efter att Hongkongs parlament länge misslyckats med att själv införa en sådan, så som grundlagen föreskriver, tar fasta på just dessa element, på personer som inte upprätthåller den grundläggande princip som gäller utan som tvärtom motverkar både Hongkongs och Kinas intressen. Sådant låter man inte passera någon annanstans i världen, och nu alltså inte heller i Hongkong.

Man tycker nog att det borde ha blivit nyhetsstoff när amerikanska konsulatet i Hongkong för en vecka sedan slängde ut fyra «hongkongare» (det vill säga kineser) som sade sig söka asyl, men vad man kan förstå har ärendet gått spårlöst förbi både statstelevisionen och DN-tidningen. Borde inte de skrika sig hesa kring denna kränkning av «hongkongarnas» (det vill säga kinesernas) mänskliga rättigheter?

Det är naturligtvis så att man även på dessa redaktioner läser lokala nyheter och därför känner till ärendet. Givet att man inte rapporterar om saken begriper man därför logiken bakom det amerikanska agerandet, och erkänner därmed implicit att man deltar i detta politiska spel för galleriet.

Det är nämligen exakt så som SCMP:s kolumnister beskriver saken, att de svartklädda kackerlackor som har vänt in och ut på staden nu har gått från att vara Washingtons nyttiga idioter till att bara vara idioter, fullständigt puckade mähän som tror att saken skulle handla om något annat än att nyttja Hongkong som murbräcka mot Kina i ett smutsigt geopolitiskt spel.

De fyra smågangstrarna visade sig vara alldeles för obetydliga för att kunna nyttjas som politiska pjäser av Washington, och sparkades därför ut. Andra av samma småskaliga kaliber visade sig inte vara särskilt välkomna i vare sig Taiwan eller Tyskland, och den föresatta givmildheten att ge «hongkongare» (det vill säga kineser) «asyl» visade sig vara ett tomt löfte – massexodus uteblev.

Vad USA implicit meddelar med sitt agerande är att man inte vill ta i kackerlackorna ens med tång, om det inte rör sig om storvilt i form av «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) eller Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), det vill säga personer i ledargarnityret för den secessionistiska självständighetsrörelsen, sådana som kan utnyttjas för att bedriva utrikespolitisk retorik mot Kina, och att man i övrigt litar på att Hongkongs rättsväsende och demokrati fungerar som de alltid har gjort, även efter införlivandet av den nya säkerhetslagen.

Kackerlackorna lär sig nu den hårda vägen att de bara ses som just kineser, i Väst ansett som ett mindervärdigt folk och utsatt för ständig rasism, inte minst i dessa tider av pandemi. Denna rasism är mest påtaglig i anglosaxiska länder, men grasserar även i Sverige – det är bara att titta på hur man uttrycker sig i fora i internets undervegetation.

Det är en ögonöppnare som man måste ha noterat i breda lager i den så kallade demokratirörelsen. Av det inträffade kan man lära sig att Hongkongs framtid finns i och bara i anslutning till Kina som modernation, att Hongkongs unikum bäst odlas i samklang med fastlandet och dess ambitioner, och att man inte har några bättre vänner på annat håll.