Kategorier
Kina Politik

Kinesisk demokrati

Även kineser vill ha demokrati när de får chansen, om man får tro ett av DN-Gunnars ledarstick. Det är förstås en tautologi, eftersom alla vill ha inflytande över sin tillvaro. Demokrati ger åtminstone ett nominellt sådant, nämligen i form av en röst och ett ramverk av grundläggande fri- och rättigheter – det är kanske inget bra system, men det är det bästa vi känner.

Ändå väljer kineserna i praktiken inte demokrati när de väl har chansen, exempelvis genom att stanna i en tjänst utomlands. De uppskattar visserligen demokratiska fri- och rättigheter, inte minst yttrandefrihet, men i en sammanvägning väljer de flesta ändå att flytta hem till Kina.

Det är så dels för att de känner sig mer hemmastadda i den kinesiska kultur som inte är så framträdande i vår del av världen, men även för att de upplever en allt mer grövre form av rasism utomlands, inte minst i coronatider. Framförallt har de numera bättre ekonomiska villkor i Kina än i andra länder. De ser att Kina har moment i sin utveckling, medan övriga världen mer eller mindre är på dekis. Framtiden finns enligt deras mening i Kina, inte i EU eller USA.

I valet mellan å ena sidan demokrati och politiska friheter och å den andra stark tillväxt och nationell stolthet, väljer de det senare. Man skulle kunna hävda att de flesta kineser inte har ett riktigt val, men bland de som ändå har ett sådant väljer man alltså inte främst demokrati.

Demokratin kan man alltid införa senare, i successivt slag, när tiden är mogen. När kineserna snarare än DN-Gunnar är av den uppfattningen. Demokrati i Kina är en sak för kineserna, och bara för kineserna, på samma sätt som demokrati i Sverige en gång i tiden var en sak för svenskarna och inga andra. Sverige demokratiserade sig självt, utan externa påtryckningar och MR-mission.

Det finns här en tågordning, att demokratier växer ur ekonomiskt starka autokratiska system. Europas demokratier har således vuxit fram organiskt ur despotier med allt mer raffinerade institutioner som kan hantera en demokratisk ordning. Det finns en anledning till att man aldrig någonsin har lyckats plantera demokrati i utvecklingsländer, nämligen för att demokratin är ett mer utvecklat tillstånd.

DN-Gunnar är fast i 1989 års bojor, en föreställning om att Kina redan då kunde ha demokratiserats. Men som han själv redovisar utgjorde Kinas samlade ekonomi då bara fem gånger Hongkongs, medan skillnaden nu är fyrtiofaldig. Kina hade aldrig kunnat uppnå samma mått av tillväxt under demokrati, och det troligaste är att landet istället hade balkaniserats sönder och samman än en gång i strider mellan olika fraktioner – den ordning man just hade rest sig ur.

Demokratin kommer tids nog till Kina, kanske efter singaporeanskt mönster, eller kanske till och med sydkoreanskt. När tiden är mogen, och när kineserna själva är av den uppfattningen. När man har säkrat sitt territorium och tryggat landet från ständiga utländska hot och utländsk inblandning, inte minst i Hongkong, och när man har nått en så hög grad av materiell och annan standard att andra och mjukare värderingar blir viktigare. Skulle kineserna inte vara förmögna den uppgiften alldeles utan DN-Gunnar och korsriddare från England och USA?

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Ett land är inte två länder

Medier berättar – i vanlig ordning utan kontext – att fyra politiker i Hongkongs lagstiftande församling Lifahui/Legco (立法会) har avsatts genom dekret, sedan Kinas nationalförsamling gjort detta möjligt. De fyra – plus sju andra – blev annars bannade från att ställa upp som kandidater i det uppskjutna valet redan i somras, och frågan huruvida de ska kunna fortsätta verka i väntan på valet har hängt lös sedan dess.

Det är för övrigt inte första gången man diskvalificerar personer från att delta i val och lagstiftande verksamhet, utan har skett vid upprepade tillfällen. Den enda nyheten här är att det inte längre är rättsväsendet som fäller avgörandet i en granskning, utan att regeringen själv tar beslutet – utgången hade ändå blivit densamma.

Bakgrunden är att parlamentsledamöter vid sitt tillträde svär en ed att upprätthålla Hongkongs grundlag, som stipulerar själva grundbulten att Hongkong är en autonom del av Kina. Samtliga som har kommit i fråga för diskvalificering har uttryckt opposition mot den grundförutsättningen, eller på annat sätt verkat secessionistiskt eller i strid med Hongkongs och Kinas intressen.

Man kan alltså inte upprätthålla «ett land, två system» om man inte erkänner den första premissen om «ett land». För den «prodemokratiska» (riktigare prosecessionistiska) rörelsen har själva edsvärningen blivit en plattform för att baktala Kina och uttala sitt förakt för principen.

Exempelvis You Huizhen (游蕙祯, Yau Wai-ching) viftade under ceremonin 2016 en flagga med texten «Hong Kong is not China», och uttalade under eden landet som «people’s re-fucking of Chee-na». Hon uttalade vidare «allegiance to the Hong Kong nation», och markerade därmed att hon inte alls stödjer principen om «ett land, två system».

https://www.youtube.com/watch?v=MPvNPxGT984

Man kan kanske se det som ett rebelliskt «prank» av en tjugofemårig jänta i ungdomligt oförstånd (på ett personligt plan älskar jag denna typ av vilda kinatjejer), men beteendet är alltså vida utbrett i dessa kretsar, och spänner över flera generationer. Kanske skulle man även kunna se det som trotsig «humor», men det är samtidigt en del i ett större skeende med våldsamma upplopp och långvarigt kaos i staden, aktioner som inte är till gagn för Hongkong.

De ledamöter som nu har avskilts från sina poster har gjort sig skyldiga till betydligt grövre saker, bland annat att delta i och stödja upplopp och belägring av parlamentet, att delta i eller facilitera möten med främmande makt i syfte att få till stånd sanktioner mot Hongkong för att få igenom sina krav, med mera.

Den säkerhetslag Kina införde genom dekret i somras, efter att Hongkongs parlament länge misslyckats med att själv införa en sådan, så som grundlagen föreskriver, tar fasta på just dessa element, på personer som inte upprätthåller den grundläggande princip som gäller utan som tvärtom motverkar både Hongkongs och Kinas intressen. Sådant låter man inte passera någon annanstans i världen, och nu alltså inte heller i Hongkong.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Med Biden vid rodret

Donald Trump kom till makten genom att utlova globaliseringens förlorare revansch. Jobben som hade utlokaliserats till Kina skulle tas hem till USA, och industriarbetarna i rostbältet skulle få en ny guldålder. Samtidigt skulle hårda tariffer mot och småningom ett regelrätt handelskrig med Kina reversera det kraftiga handelsunderskottet, och amerikanska bönder skulle därmed få mer betalt för sina ansträngningar.

Visserligen lyckades Trump åstadkomma en mer dynamisk ekonomi, och en del av tarifferna mot Kina fick avsedd effekt. Fracking och andra metoder gav en föråldrad industri en viss respit, men näringslivet i stort har gått i otakt med presidenten och satsat mer på förnybart.

I det stora hela har presidenten misslyckats fullständigt, och handelsobalansen med Kina är fortsatt hög. Pandemin har även åstadkommit det värsta handelsunderskottet sedan finanskrisen 2008, och den amerikanska statsskulden fortsätter växa. Börsen har inte gått bättre än under föregångarnas tid vid makten.

Till yttermera visso har Trumps höger- och vänsterkrokar mot allt och alla gynnat Kina politiskt, i det att man inte enat har kunnat angripa supermakten i vardande. Trump har ju som bekant infört tullar även mot Europa och tagit fram ett nytt handelsavtal i Nordamerika istället för Nafta, och traditionella allianser har skakat i sina grundvalar. Samtidigt har även kritiker slutit upp bakom Xi Jinping för att visa enad front mot ett aggressivt USA.

Det som hade kunnat ha effekt för att minska Kinas fortsatta inflytande var Trans-Pacific Partnership (TPP), men eftersom detta var Obamas verk kunde Trump inte förlika sig med idén – han drog sig ur avtalet på sin första ämbetsdag.

Många amerikaner anser ändå att Trump har varit nyttig för den egna plånboken, vilket är vad saken kokar ned till. Trumps koleriska och maniska beteende till trots skulle han kunnat ha åtnjutit ytterligare fyra år vid makten, om det inte vore för att ett virus pajade hans plan.

Istället kommer av allt att döma Joe Biden i hans ställe, även om räkningen fortfarande pågår. Sleepy Joe blir därmed USA:s äldsta president någonsin, och man kan kanske mer se honom som en torped för att småningom kunna låta installera Kamala Harris som första kvinnliga president, därtill med curryartade etniska attribut som kan tillfredsställa den identitetspolitiska grenen av den amerikanska vänstern.

Med Biden vid rodret kan man förvänta att en del saker kommer att återställas, men i det stora hela handlar det mer om justeringar. Han kommer inte nödvändigtvis att ta bort alla tariffer mot Kina, i alla fall inte med en gång, men han kommer att försöka ha en mer sansad dialog och få till stånd ett långsiktigt avtal. Han kommer även att söka bilda det TPP som skrotades, för att fortsätta Obamas asienstrategi.

Han behöver dialogen med Kina för att kunna uppnå framgång i fråga om klimat och andra gemensamma spörsmål, och han inser även att den amerikanska ekonomin är ohjälpligt sammanlänkad med den kinesiska – någon «frånkoppling» är inte möjlig.

För Kinas del föredrar man stabilitet framför oreda, och Zhongnanhai välkomnar därmed Biden, även om det innebär att man får ett mer samlat tryck emot sig från EU–USA angående frågor kring exempelvis MR-religion. Biden kommer nämligen söka förbättra traditionella allianser och återta sin ledarroll i det internationella samfundet – USA kommer omedelbart att återinträda i WHO och Parisavtalet.

Men någon fullständig återgång till Obamas regim är inte möjlig, och USA har försvagats ytterligare gentemot Kina under Trumps fyra år vid makten. Maktbalansen är förskjuten, och den amerikanska slagkraften är därmed förminskad.

Inrikespolitiskt blir det betydligt större skillnad med fler inslag av vad vi i Sverige skulle kalla socialdemokratiska reformer kring vård och utbildning för alla, det man i USA ofta benämner socialism.

Fördubblad minimilön till femton dollar i timmen, utökad obamacare samt fri universitetsutbildning fordrar dramatiskt ökade skatter, vilket i sin tur får negativa effekter på makroekonomin och marknaden, inte minst den växande statsskulden. Börsens reaktion på det amerikanska valet tycks härvidlag vara prematur.

Kategorier
Film Kina Kultur

2 x Shanghai i film

Visserligen förlorade Kina slaget om Shanghai 1937 under den japanska invasionen, men försvaret av lagerlokalen Sihang cangku (四行仓库) i slutet av oktober utgjorde en sorts inspiration för den vidare kinesiska krigsmoralen, inte minst bland civilbefolkningen, även om syftet med att påkalla internationell hjälp slutligen misslyckades.

Lagerlokalen i fråga låg nämligen belägen tvärsemot den internationella koncessionen, på andra sidan Suzhoufloden (苏州河, Suzhou he), varvid händelsen blev en krigsscen i verklig bemärkelse för såväl invånarna i koncessionen som västerländska observatörer. Koncessionerna utgjorde inte kinesisk mark, utan var eftergifter från opiumkriget, varför Japan inte kunde angripa dem utan att förklara krig mot europeiska makter.

Därmed kom just detta skede av slaget om Shanghai att bli förevigat av de därstädes närvarande fotograferna och filmarna, och senare dramatiseringar i film har gjorts både 1938 och 1976. När Guan Hu (管虎) lägger fram sin tolkning 2020 i filmen De åttahundra (八佰, Ba bai) sker det efter långa förberedelser och med minutiös planering, och resultatet kan inte betecknas som annat än mästerligt.

Kuslig realism i stridsscener är numera standard och är väl inte längre en impfaktor i sig, men gör förstås sitt till i hantverket. Utmärkande är istället dels den märkliga handlingen och framförallt den cinematografiska framställningen av 1930-talets Shanghai. Det är och var en särdeles vacker stad, och den skönheten lyckas Guan här återskapa med närmast psykedeliska strider i neon.

Man måste förstå filmen som ett nationalistiskt verk, som en påminnelse om hur hunsat Kina en gång var. Framställningen är den av yra och rädda höns till desertörer och bönder som ändå blir något slags hjältar för de hänförda åskådarna på andra sidan floden.

Det Shanghai som kom i dess ställe skildras i animerad form i Over the moon (飞奔去月球) i regi av Glen Keane. Det är en kinesisk-amerikansk samproduktion av Pearl Studios (Pearl 东方梦工厂), Sony och Netflix, med premiär för bara någon vecka sedan.

Något mästerverk är det här inte fråga om, men däremot en habil produktion med ett sockersött tema. I en vattenstad i Huzhou växer lilla Feifei (菲菲) upp med berättelsen om mångudinnan Chang’e (嫦娥), och familjen producerar även månkakor under den årliga månfesten.

Feifei förlorar emellertid sin mamma i sjukdom, och har svårt att acceptera pappans nya tjej. Hon blir dessutom retad av familjen och släkten för att hon behåller sin barnatro på Chang’e, och bestämmer sig därför för att bevisa att hon finns på riktigt.

Efter omfattande studier och forskning bygger hon småningom en äggformad rymdraket, som med hjälp av maglevräls ska fås att accelerera till erforderlig flykthastighet. Efter många om och men hamnar Feifei slutligen på månen, där hon träffar Chang’e och dras in i nya förvecklingar.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Just another chink

Man tycker nog att det borde ha blivit nyhetsstoff när amerikanska konsulatet i Hongkong för en vecka sedan slängde ut fyra «hongkongare» (det vill säga kineser) som sade sig söka asyl, men vad man kan förstå har ärendet gått spårlöst förbi både statstelevisionen och DN-tidningen. Borde inte de skrika sig hesa kring denna kränkning av «hongkongarnas» (det vill säga kinesernas) mänskliga rättigheter?

Det är naturligtvis så att man även på dessa redaktioner läser lokala nyheter och därför känner till ärendet. Givet att man inte rapporterar om saken begriper man därför logiken bakom det amerikanska agerandet, och erkänner därmed implicit att man deltar i detta politiska spel för galleriet.

Det är nämligen exakt så som SCMP:s kolumnister beskriver saken, att de svartklädda kackerlackor som har vänt in och ut på staden nu har gått från att vara Washingtons nyttiga idioter till att bara vara idioter, fullständigt puckade mähän som tror att saken skulle handla om något annat än att nyttja Hongkong som murbräcka mot Kina i ett smutsigt geopolitiskt spel.

De fyra smågangstrarna visade sig vara alldeles för obetydliga för att kunna nyttjas som politiska pjäser av Washington, och sparkades därför ut. Andra av samma småskaliga kaliber visade sig inte vara särskilt välkomna i vare sig Taiwan eller Tyskland, och den föresatta givmildheten att ge «hongkongare» (det vill säga kineser) «asyl» visade sig vara ett tomt löfte – massexodus uteblev.

Vad USA implicit meddelar med sitt agerande är att man inte vill ta i kackerlackorna ens med tång, om det inte rör sig om storvilt i form av «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) eller Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), det vill säga personer i ledargarnityret för den secessionistiska självständighetsrörelsen, sådana som kan utnyttjas för att bedriva utrikespolitisk retorik mot Kina, och att man i övrigt litar på att Hongkongs rättsväsende och demokrati fungerar som de alltid har gjort, även efter införlivandet av den nya säkerhetslagen.

Kackerlackorna lär sig nu den hårda vägen att de bara ses som just kineser, i Väst ansett som ett mindervärdigt folk och utsatt för ständig rasism, inte minst i dessa tider av pandemi. Denna rasism är mest påtaglig i anglosaxiska länder, men grasserar även i Sverige – det är bara att titta på hur man uttrycker sig i fora i internets undervegetation.

Det är en ögonöppnare som man måste ha noterat i breda lager i den så kallade demokratirörelsen. Av det inträffade kan man lära sig att Hongkongs framtid finns i och bara i anslutning till Kina som modernation, att Hongkongs unikum bäst odlas i samklang med fastlandet och dess ambitioner, och att man inte har några bättre vänner på annat håll.