Kategori: Kina

Tiden är ett kontinuum och människans indelning av tiden en ganska godtycklig konstruktion. Inget särskilt händer för att ett annum, decennium, centennium eller millennium övergår i ett annat, utan sådana händelser har helt andra bevekelsegrunder.

Däremot finns det periodiska tidsförlopp som beror av naturliga skeenden, exempelvis populationsdynamik i form av tillväxt och avmattning mellan mänskliga generationer, med yttersta konsekvens i en krigscykel om två generationer eller 57 år.

Huruvida tjugotalet innebär en ny urladdning i krig går förstås inte att veta, men vi befinner oss i vilket fall som helst i en uppladdningsfas. Hegemoniska skiften i geopolitiken brukar resultera i en kraftmätning mellan gamla och nya makter, där USA är den äldre och Kina den nyare i nuvarande geopolitiska scenario.

Det förhandenvarande handelskriget mellan USA och Kina samt den västliga aggressiviteten mot Kina kan således utökas till en väpnad konflikt mellan väst och öst, till skillnad från det tidigare världskrigets uppdelning i en västlig respektive östlig scen. En typisk gnista som kan tända världsbranden är konfrontation om obebodda öar i Sydkinesiska sjön.

Sovjetunionen kunde besegras genom inneslutning av landet med hjälp av Kina som allierad. En motsvarande inneslutning av Kina är dömd att misslyckas, dels för att man allierar sig med Ryssland men även för att Kina inte är ett slutet land och för att man har större ekonomisk och teknisk tillväxt än motståndaren.

En sådan urladdning i en global konflikt föregås dock av ett antal andra skeenden. Storbritannien lämnar EU i början av decenniet, men kommer småningom även att erfara sin egen slutliga upplösning då Skottland och senare Nordirland lämnar den brittiska unionen. Balkaniseringen på brittiska öarna blir ett faktum, som kan innebära att tidigare konfliktytor återupplivas.

Sverige kommer att utsättas för allt hårdare inofficiella sanktioner i handel och andra utbyten med Kina för sitt aggressiva förhållningssätt gentemot stormakten. Åtgärderna innebär tiotals miljarder i export- och importförluster, och sammanfaller lämpligt med en svårare lågkonjunktur i början av decenniet.

Arbetslösheten blir skyhöga tjugo procent och den redan spända situationen mellan svenskar och invandrare resulterar i allt större konflikt och skarpt tilltagande brottslighet. 2022 tillträder en liberalkonservativ regering M-KD-FP under Ebba Busch (KD) med stöd av SD, som är största parti med 32 %, men utvecklingen är av sådan natur att den inte längre kan bromsas.

Europeiska unionen imploderar på motsvarande sätt, med omfattande etniska konflikter och hög arbetslöshet. Diktaturen Türkiet gör allvar av sitt hot att skicka miljontals flyktingar till Europa, som på grund av sin MR-religion inte förmår förhindra vidare inflöden. Europa går in i en ekonomisk depression och drar med sig övriga världen.

Ryssland tar tillfället i akt att vidga sitt inflytande, och skärmytslingar med Europa blir vanligare. Visegradländerna närmar sig i valet och kvalet Ryssland för att slippa drabbas av de europeiska migrationsproblemen och den allt hetare konflikten med Bryssel. EU:s existens hotas. USA och Kina utkristalliserar sig som de givna polerna och har motsvarande bataljer, både direkt och genom proxy.

Ett kraftigt vulkanutbrott i Indonesien förmörkar himlen världen över under en vecka och utlöser en kall period under ett antal år. Skördarna halveras, Sydöstasien och Afrika drabbas av svält och en global pandemi bryter ut. Världspopulationen reduceras, och i kampen om resurserna bryter småningom det totala kriget ut – det svåra tjugotalet når sitt klimax.

Nu kanske du tycker att det här är en pessimistisk utläggning, men om jag har rätt kan det i alla fall inte bli värre, och om jag har fel blir det en positiv överraskning! För övrigt gillar man numera att tänka i termer av katastrof, varför det här kan fungera som alternativ lektyr för klimatalarmister – det finns katastrofer som är närmare i både tid och sannolikhet. Ha ett bra tjugotal!

Riksdagen har debatterat relationen till Kina efter att regeringen och utskotten behandlat frågan om en kinastrategi. Men det som framkommer i skrivelserna och i debatten är ett enda virrvarr av inkoherens, vilket kanske är en ofrånkomlig konsekvens av skiftande kunskapsnivåer.

Den svenska linjen föreslås vara att tillvara svenska intressen och att inom EU-samarbetet stå emot «påtryckningar» från Kina. Samtidigt hävdar man att vi står upp för «våra värderingar, som vi anser vara universella», och som man därmed vill köra ned i halsen på Kina. Det är okej när vi gör det, för våra värderingar är «universella».

Sverige ställer sig vidare bakom principen om ett Kina, men ska tydligen ändå behandla Taiwan som ett suveränt land skilt från Kina, och därför utveckla relationerna med «landet». Det är klart att Taiwan i all praktisk mening är en självständig stat, men för den skull inte erkänd som en sådan på grund av den internationella ambitionen att hörsamma ett Kina-policyn. Betraktar man Taiwan som ett «land» frångår man den policyn, och då bör man klargöra detta istället för att tala dubbelt.

På samma sätt ställer man sig bakom principen om «ett land, två system», men vill samtidigt lägga sig i hur administrationen sker i Hongkong. I skrivelsen lånar man den falska mediedramaturgin om polisbrutalitet i samband med «demonstrationerna», och påpekar att «studenternas» krav är rimliga (utan att förstå att «demokratirörelsens» mål är självständighet – det är därför man viftar med amerikanska och brittiska flaggor samt bränner kinesiska).

Medial rapportering är en sak, hur saken läggs fram i politiska sammanhang en annan. Här ska man hålla sig till fakta och inte låna sig till aktivism, i alla fall om man vill nå något som helst resultat. I annat fall lär konsekvensen bli den omvända, att man ytterligare retar upp Kina.

Man får helt enkelt bestämma sig om syftet är att tillvarata svenska intressen eller att utöva aktivism. De båda förhållningssätten är inte förenliga med varandra. Om vi vill vara aktivister, demokratimissionärer och självutnämnda domare över hur religionen mänskliga rättigheter upprätthålls i Kina, kommer svenska intressen att skadas. Kina kommer nämligen att se detta som inblandning i sina angelägenheter, något vi själva aldrig skulle tolerera (men våra värden är ju «universella», vi har den «rätten»).

Svenska intressen tillvaratas bäst genom att låta Kina tillvarata sina intressen utan vår inblandning. Genom att vara pragmatisk och smidig istället för idealistisk och aktivistisk. Genom handel och relationer snarare än konfrontation. Genom tyst diplomati hellre än bombastisk demagogi.

Rättmätiga krav på Kina gäller likvärdiga regler i handel och kommers, något som det amerikanska handelskriget har syftat till att åstadkomma. Kina har tidigare setts som ett utvecklingsland och därför kunnat komma undan med fördelar, något som inte längre kan anses vara motiverat. Här har EU en möjlighet och en skyldighet att agera unisont.

Demokratiaspekten är en annan femma, och en fråga för Kina självt att ombesörja, på samma sätt som ingen tvingade på oss demokrati en gång i tiden. Det var för oss en organisk utveckling utan påtryckningar, och så måste det också vara för Kina. Det finns ingen anledning tro att mekanismerna verkar annorlunda där än här.

Många uttrycker otålighet i att marknadsekonomin inte har förmått stöpa om Kina till en demokrati, och tar för givet att status quo därför kommer att råda även i fortsättningen. Varför Kina skulle bli en demokrati fortare än det betydligt mindre Taiwan är dock en gåta, och i själva verket helt orealistiskt.

Demokrati i någon form, garanterat inte i full överensstämmelse med vår definition, kommer till Kina den dag då partiet inte längre förmår generera tillväxt, den dag då den stora medelklassen börjar ställa krav på politisk förändring, den dag då det nuvarande samhällskontraktet ställs på ända. En organisk utveckling som är en sak för kineserna, inte för oss.

En mer funktionell kinastrategi hade således slagit fast att Kina är en suverän stat med en helt annan historia och tradition än våra europeiska länder, och att Kinas öde ligger i händerna på den egna befolkningen. Den hade slagit fast att Sverige och EU bör visa upp sig som demokratiska föredömen, som en tänkbar modell för ett framtida kinesiskt styre, men inte ställt faktiska krav på hur Kina ska styras.

En sådan strategi hade betonat vikten av handel och andra utbyten, med strävan att upprätta jämlika regler och förutsättningar. Den hade tagit fasta på vikten av att analysera säkerhetshot av verklig art, men hade avstått från att gå amerikaners och andras ärenden i en ny form av kallt krig. Den hade baserats på objektiva fakta mer än medial agendajournalistisk.

En sådan strategi hade strikt upprätthållit ett Kina-policyn och haft fortsatta utbyten med Taiwan informellt, utan att officiellt beteckna det som en suverän nation. På samma sätt hade man inte lagt sig i administrationen av Hongkong (som fungerar utmärkt, trots mediebruset) eller Tibet, vilket är ekvivalent med att Beijing inte lägger sig i hur Sápmi kontrolleras av oss – något man helt enkelt aldrig skulle få för sig i Zhongnanhai.

Det svenska storhetsvansinnet gynnar inte svenska intressen. Om vi själva är på det klara med att Sverige behöver slå fast en balans där vi drar upp gränser för ageranden som är skadliga för oss, bör man inse att Kina har exakt samma ambition. Där någonstans måste man mötas i ömsesidig förståelse.