Kategori: Kina

Kategorier
Kina Liberalism Politik USA

Demokrati med kinesiska kännetecken

Sleepy Joe arrangerade föregående vecka ett toppmöte för demokrati, i syfte att förnya demokratin hemmavid och att konfrontera «autokratier» utomlands. Till det digitala mötet var sådana demokratiska förebilder som Kongo (demokratiindex 1.13), Nigeria (3.29) och Irak (3.62) inbjudna.

Det egentliga syftet var förstås att åter bilda allianser för att slå mot Kina och Ryssland, länder som självklart inte var inbjudna, och som utgör de autokratier man talar om. Det urartade närmast i fiasko, och man vill i många länder, inte minst i Afrika, inte tvingas in i en stormaktskonflikt.

Samtidigt gick Kina på diplomatisk offensiv utanför sändning. Bland annat släppte man en vitbok i syfte att visa att «kinesisk demokrati» är den verkliga demokratin, till skillnad från det politiska kaos man numera kan skönja i USA. Kina menar att man även måste ta hänsyn till resultatet, och inte bara stirra sig blind på proceduren med fria och rättvisa val, rättsstat och en grundläggande katalog av fri- och rättigheter under skydd av maktdelning.

Även detta måste emellertid betecknas som ett praktfiasko, som ingen utanför Kina tar på allvar, utan tvärtom betraktar som pajasfasoner av ett slag som dessvärre är symptomatiska för Kommunistpartiet. Demokrati är visserligen ett omdiskuterat begrepp, men Kina uppfyller helt enkelt inte de mest grundläggande av kriterier för statsskicket i fråga, och vi är inte betjänta av parallella definitioner.

Demokrati är på samma sätt som «liberalism» ett attraktivt begrepp som många vill appropriera för egna syften, exempelvis när kommunisterna i Vänsterpartiet talar om «ekonomisk demokrati» (marxism) eller när varteviga parti betecknar sig som «liberalt» trots ambitioner att skjuta verklig yttrandefri i sank och i största allmänhet förgripa sig på liberala kärnfrågor – narkotika, sexhandel, spel med mera.

På samma sätt har vi sett en rad diktaturer beteckna sig som «demokratiska», som exempelvis Östtyskland, Nordkorea med flera. Andemeningen är då att «proletariatets diktatur» företräder folkviljan, även om man inte kontinuerligt undersöker den saken i fria och rättvisa val.

Det Kina kunde göra, och borde göra, är att berömma sig självt för sitt pragmatiska styrelseskick sedan Deng Xiaopings tid från 1980 och framåt, som ett passande verktyg för den nivå landet har befunnit sig på, med helt fantastiska resultat.

Man kunde till och med benämna det «demokrati med kinesiska kännetecken», på samma sätt som man talar om «socialism med kinesiska kännetecken» när man egentligen menar en pragmatisk statskapitalistisk hybridregim. Däremot kan man inte benämna det «demokrati», eftersom detta är ett vedertaget begrepp, trots alla varianter.

Kina har visserligen fria och allmänna val, men det är bara på stads- och länsnivå. Den vidare urvalsprocessen till Folkkongressen ligger utanför de demokratiska ramarna, så även tillsättningen av det centrala styret. Kina har även en konstitution med erforderliga kriterier för demokrati, men de upprätthålls inte i praktiken, eftersom domstolsväsendet är under partiets kontroll.

Om Kina vill slå ett slag för «demokrati med kinesiska kännetecken» som styrelsekick behöver man egentligen bara jämföra med Indien, ett land i samma storleksordning och med samma slags bakgrund. Indien frigjorde sig från britterna 1947, medan Folkrepubliken Kina proklamerades 1949.

Initialt utvecklades de båda nationerna likformigt, medan Kina sedan 1980 har dragit ifrån med avseende på alla tänkbara parametrar, som medellivslängd, utbildningsnivå, infrastruktur, energi, vård, sysselsättning, tillväxt och så vidare, till och med i fråga om förekomst av korruption. Om Indien är demokrati, kan vi vara det förutan.

Utvecklingen kan egentligen härledas till kinesisk konfucianism, den statsfilosofi som under hela den dynastiska eran har präglat Kina och angränsande länder i Östasien, med betoning på meritokrati, humankapital och utbildning. Sydkorea, Japan och Taiwan har samma slags samhälleliga struktur, och det är således inte fråga om demokrati eller diktatur – Kina är inte en demokrati, men det är en meritokrati.

Kina var förstås en konfucianistisk kultur även 1840, då man utsattes för opiumkrig och förnedrades grovt av västmakterna, men framförallt var man en förpuppad och efterbliven stat som inte förstod västerlandets övertag i termer av industriell och militär kapacitet. Det har tagit Kina och Östasien drygt ett århundrade att resa sig ur de koloniala ruinerna.

Det är dock en öppen fråga hur långt det bär, och Kinas nuvarande styrelseskick passar möjligen utvecklingsländer, men frågan är om det är fruktbart under annat än en konfucianistisk samhällsstruktur, exempelvis för klanvälden i Afrika?

Förr eller senare når Kinas nuvarande modell vägs ände, nämligen när Partiet inte längre förmår leverera. Folket kommer då att kräva förändring, och så kommer även att ske, under väsentligen samma former som tidigare har präglat Taiwan och Sydkorea, två forna diktaturer.

Det blir då av allt att döma fråga om demokrati som är trogen definitionen, om än med vissa kinesiska särdrag, och det är en fråga som kineserna själva äger, utan vår inblandning. Jag hävdar bestämt att ju mindre yttre press, desto snabbare kan det interna förloppet fortgå, och omvänt.

Tills vidare får Kina nog dock finna sig i att betraktas som en diktatur som lockar föga i den demokratiska världen, och det är på det hela taget meningslöst att försöka definiera sig som en demokrati under sådana omständigheter. Som filosofisk diskussion kan det ändå vara underhållande att diskutera demokratins väsen.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik

Massakerförnekelse

日本は平和な国です, eller Japan är ett fredligt land, brukar man hävda. Men ändå vill man ideligen förminska de egna brotten mot mänskligheten under den expansionistiska eran, och undertrycker aktivt information i läroböcker med mera.

Inte minst angående massakern i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing den 13 december 1937, då 300 000 civila kineser mördades av de japanska trupperna, ofta i form av rena lustmord. Det var en form av statsterror i syfte att ingjuta skräck i befolkningen, på det att man lättare skulle ge med sig i den fortsatta krigföringen, men även ett uttryck för japansk übermenschmentalitet – en attityd man hade lärt av västmakterna.

Det är inte heller något som närmare studeras i svenska läromedel, om alls, men andra kinesisk-japanska kriget 1937–1945 utgjorde i själva verket startskottet för andra världskriget. I vår eurocentrism lär vi om och upprepar årligen i medier händelser som «kristallnatten», men har egentligen ingen aning om de motsvarande brott som de japanska fascisterna anställde, exempelvis kring enhet 731 och andra fasansfulla experiment på människor med biologiska och kemiska agenter.

På samma sätt är «förintelseförnekelse» i vår del av världen ett uttryck för hat som ses med tämligen oblida ögon, så till den grad att man har fastställt en statlig historisk sanning under hot om straff att förneka den. Motsvarande «massakerförnekelse» i Japan är emellertid norm, och de flesta japaner är bara flyktigt medvetna om landets aggressiva förflutna.

Man undertrycker aktivt historien och har inte som Tyskland grundligt gjort upp med sitt förfärliga förflutna. Därför befinner man sig i en permanent konflikt med Kina, Korea och en rad andra nationer, bland annat om frågan kring «trivselkvinnor», koreanska, kinesiska och andra kvinnor som tjänade som sexslavar åt den kejserliga japanska armén men vilkas umbäranden aldrig har erkänts och än mindre kompenserats.

I dag framställer man i vulgärretoriken gärna Kina som ett «hot» mot Japan, men Kina har alltså ingen som helst historia av sådan aggression, utan den ligger helt på den japanska sidan. Kina har historiskt dominerat med handel, teknik och diplomati, och i övrigt slutit sig mot omvärlden medelst murar, för övrigt något även Japan tillämpade innan man öppnades som en konservburk av USA, lärde av imperialisterna, industrialiserade, militariserade och därefter löpte amok över hela Östasien.

Det är visserligen sant att Japan i dag är en fredlig nation, men under den söta ytan bubblar alltjämt nationalismen och med den förnekelsen av landets kriminella förflutna. Man har en konstitution som förbjuder upprustning, men har ändå tagit i bruk hangarfartyg samt sagt sig vara beredd att bistå Taiwan i händelse av konflikt, nämligen för att Taiwan är en forna kolonial utpost från första kinesisk-japanska kriget 1894–1895.

På samma sätt som vi inte får glömma de nazistiska illdåden i vår del av världen, ska vi inte heller glömma de japanska motsvarigheterna i Kina, Korea och annorstädes, utan måste idogt påminna om dessa förbrytelser, enkannerligen då Japan självt inte tycks vara berett att tvätta sin byk och botgöra, utan tvärtom fortsätter att i officiell kapacitet besöka shintohelgedomen Yasukuni, där krigsförbrytare har begravts, en medveten provokation och förolämpning mot Kina och Sydkorea.

南京！南京！ (Nanjing! Nanjing!) eller City of life and death, filmatisering från 2008 i regi av Lu Chuan.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Nicaragua bryter med Taiwan, erkänner Kina

Så var de bara tretton, det vill säga de stater som erkänner provinsen Taiwan som en självständig nation. Detta efter att Nicaragua brutit med Taiwan och bara timmar senare erkänt Folkrepubliken som enda legitim företrädare för hela Kina.

Det är ett stort bakslag för USA, som med en särskild lag har sökt påverka kvarvarande stater som erkänner Taiwan att bibehålla sin position, under det att USA självt söker konfrontation med Kina genom att närma sig Taiwan allt mer. Litauens märkliga debacle är en del av denna process.

Men eftersom USA nyligen har pytsat ut «sanktioner» mot Daniel Ortegas regering, har man så att säga bundit ris för egen rygg och alienerat en potentiell bundsförvant. Regimen i Washington är sålunda komplett rasande, och menar att beslutet inte är legitimt och inte i enlighet med det nicaraguanska folkets vilja.

Latinamerika har länge utgjort Amerikas bakgård, i vilken man har styrt och ställt som man vill. Det är bananrepubliker som har kontrollerats av amerikanska fruktföretag, och emellanåt har man från Washingtons sida gjort ingrepp i form av statskupper och liknande för att installera en mer foglig regim.

Antal länder som erkänner Taiwan respektive Folkrepubliken Kina. Stödet för Taiwan går asymptotiskt mot noll.

Med Kinas växande inflytande infinner sig således ett alternativ, på samma sätt som för afrikanska nationer, att bedriva ren handel med en annan spelare som inte lägger sig i den interna politiken. Att man tidigare har erkänt Taiwan har att göra med att Taibei erbjuder monetär kompensation i utbyte mot erkännande.

Kina erbjuder istället omfattande handel och stöd för infrastruktursatsningar, vilket förvisso ger Kina fysisk kontroll av hamnar, vägar och liknande projekt, men i gengäld får ekonomin att växa med besked.

Kinas intresse i Nicaragua rör specifikt att bygga en modern kanal som ska ersätta den i Panama, eftersom den senare är för smal för att hantera moderna containerfartyg. Med en sådan förbindelse slipper man runda Sydamerika och kan få betydligt snabbare transporter, samtidigt som man själv kontrollerar logistiken och inte gör sig beroende av exempelvis USA — det är detta som gör Washington så ilskt.

Inom kort kommer även Honduras att bryta med Taiwan och istället erkänna Kina, och därmed reduceras skaran ytterligare. De enda riktiga nationerna som erkänner Taiwan är efter det Haiti, Guatemala och Paraguay, medan övriga nio utgörs av mikrostater, plus Vatikanstaten. Hörde vi en folkpartist säga sig vilja ansluta Sverige till detta gäng?

Kategorier
Kina Politik

Xi Jinping

När statlig skräpteve diskuterar Kina är det alltid spel mot ett mål, det vill säga veritabel tomatkastning av en samstämmig panel av kinahatande element, utan minsta antydan till nyansering och objektivitet. Som när man diskuterar Xi Jinping (习近平) i termer av personkult, maktfullkomlighet och alla möjliga negativa attribut, men utan att balansera med mer positiva.

Men Xi Jinping är i termer av opinionsstöd den mest populära ledaren världen över, i mätning efter mätning av amerikanska och andra institut, med siffror som västerländska ledare bara kan drömma om. Uppenbarligen måste man göra åtminstone något rätt, om man åtnjuter en sådan grad av popularitet?

En sådan sak kunde ju vara att Xi har gjort kineserna sextio procent rikare sedan tillträdet 2013, det vill säga en fortsättning på den tillväxt som har transformerat landet från ett utfattigt bondeland till en måttligt rik supermakt. I historiskt perspektiv har kineserna aldrig haft ett större välstånd, om än med en stor snedfördelning av resurserna.

I den ambitionen har även ingått att utrota kvardröjande fattigdom i Kina, vilket är ett helt annat och mer basalt slags mått på mänskliga rättigheter än könsneutrala toaletter och dylik woke. Även här har Xi bara fortsatt tidigare arbete, men det är under hans ledning som målet har uppnåtts. De ofta omtalade reformerna i Xinjiang har med saken att göra, eftersom fattigdom är en grogrund för radikalisering och extremism, inte minst i kombination med religion.

Den rikare medelklassen har samtidigt nått eller överträffat typiskt västerländska nivåer i levnadsstandard, samtidigt som man har en mer utvecklad infrastruktur i form av höghastighetståg, digitala betalsystem med mera. Den inhemska utbildningen är numera av sådan klass att det inte längre ses som en fördel att studera vid amerikanska prestigeuniversitet.

Det kinesiska sentimentet kan man bara förstå mot en historisk fond av förnedring, och Xi ses mot den bakgrunden som en i raden av smarta ledare som manövrerar taktiskt riktigt mot ett alltid lika slugt och illvilligt västerland redo att utnyttja landet för egna snikna syften. Hans ambition att åter göra Kina rikt och mäktigt – den normala positionen – delas av en förkrossande majoritet av befolkningen, och så även den urgamla tanken om att Kina måste stå enat, inklusive Taiwan.

I den vitaliseringen av Kina ingår allt mer omfattande forskning i vetenskap och teknik, inklusive det kinesiska rymdprogrammet, med framgångrika sonder till månen och Mars, rymdstationen Tiangong (天宫), satellitnavigationssystemet Beidou (北斗) och andra projekt, som samtliga har realiserats under Xis mandatperiod och som är självklara föremål för nationell stolthet.

Kina har på samma sätt numera kvantsupremacitet och ett övertag i artificiell intelligens, likväl som en klar ledning i 5G, 6G och annan kommunikationsteknik. Samtidigt har man fortfarande brister som gärna utnyttjas av USA och dess klienter i ren obstruktion, exempelvis för chips och annan halvledarteknik där man har gjort sig beroende av Taiwan och Sydkorea.

Xi lanserade tidigt den nya sidenvägen Ett bälte, en väg (一带一路), ett enormt handelsnätverk som ska befästa och utveckla Kinas handel med Europa och övriga världen, inte minst det underutvecklade Centralasien. Rutterna byggs ut kontinuerligt, och det går fler tåg mellan Kina och Europa för varje månad.

Andra gigantiska infrastrukturprojekt, som exempelvis den 55 kilometer långa bron Hongkong–Zhuhai–Macau, bidrar till att ge Xi gott renommé bland befolkningen. Under Xis tid vid makten har man lagt ytterligare 26 000 kilometer räls för höghastighetståg.

Jag vet inte vad Sverige har åstadkommit i termer av infrastruktur sedan 2013, annat än att sedan dess bara prata prata prata höghastighetståg och möjligen bygga ännu ett förintelsemuseum och förvärra den kroniska bostadsbristen. Sverige laggar allt mer i internationell forskning i samtliga grenar, utom möjligen genusrelaterade ämnen, och är inte längre ett starkt fäste för innovation, forskning och utveckling.

Medan Kinas 5G-nät är operativt och välutbyggt är det i Sverige fortfarande i sin linda. Sverige har ingen digital valuta eller motsvarande digitala betalsystem. Sveriges närvaro i rymden är marginell, vårt försvar ett skämt.

Sveriges totala haveri i bekämpningen av coronapandemin kan inte på en fot jämföras med den formidabla framgång som Kina under Xi har nått, till befolkningens stolthet. Vi har polsk riksdag för jämnan, och den sittande regimens politik stöds av blott elva procent av befolkningen. Men vi har ju en transa i regeringen!

En rimlig grund för att bedöma Xi Jinpings gärning är således att ta avstamp i de lokala förutsättningarna i kulturen och historien, snarare än att jämföra med ett västerländskt ideal som inte är realiserbart. Att visa vad han och landet faktiskt har åstadkommit som kontrast till de fulare sidorna av Kina.

En helt annan och mer nyanserad tolkning framträder då än den nidbild man ständigt presenterar i den statliga skräptevens ideologiskt drivna hatprogram, nämligen en teckning av Xi som en respektingivande statsman och intelligent härförare av det snitt som har präglat det meritokratiska, om än inte demokratiska, styret av Kina sedan Deng Xiaopings tid.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan Teknik USA

Chipkriget i perspektiv