Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Om Sverige erkänner Taiwan

Ledarskribenter är ett underligt släkte, och man måste undra varifrån man hämtar alla dessa stjärnor och talanger. De måste uppenbarligen ha rätt slags ideologiskt driv, men däremot tycks det vara mindre noga med grundläggande kunskaper, konsekvensanalys och så vidare.

Något stjärnskott i en göteborgstidning presenterar således tesen att det är hyckleri att erkänna Palestina men inte Taiwan. Den förra är ju bara en fallerad stat styrd av terrorister, medan den senare är en demokrati som strävar efter självständighet (fel).

Politiker som menar allvar med sin universalistiska hållning kring demokrati bör därför stödja Taiwan på ideologisk grund. Skribenten är visserligen medveten om att sådan demokratijihadism har ett pris, men anser i likhet med en rad kolleger att frihet måste få kosta.

Så vad är egentligen prislappen för att ta strid med Kina i en av dess kärnfrågor? Vad händer om Rosenbad skulle få för sig att erkänna Taiwan som en självständig nation och frångå den internationellt vedertagna policyn om ett Kina?

Det allra första som sker är att Kina omedelbart bryter alla diplomatiska förbindelser, fullt ut. Man lämnar ambassader och konsulat i Sverige, och sparkar på motsvarande vis ut svenska beskickningar i Kina. Den svenska Maggan-regimen blir hjälte för en dag bland ett visst klientel av kinahatande element för att ha vågat stå upp mot draken i öster.

Men sedan kommer baksmällan, när det blir allt svårare att ha att göra med Kina i affärer och andra utbyten. De sex hundra svenska företag som verkar i Kina kommer att få svårt att resa mellan de båda länderna, och företagen i fråga kommer naturligtvis att utsättas för röd tejp i byråkratin. På motsvarande sätt blir det svårare för de tio tusen svenska företag som importerar från och exporterar till Kina att upprätthålla handeln.

Vi talar om närmare hundra miljarder kronor i vardera riktningen, vilket kommer att sätta tydliga spår i räkenskaperna, varulogistiken med mera. Särskilt kännbart blir det nog i Göteborg, som i stor utsträckning ägs av Kina. Drygt tretton tusen volvoarbetare lär sova oroligt om nätterna.

Så vad väntar vi på? Demokrati måste ju få kosta, eller? Saken är ju den att ett sådant agerande inte alls gynnar demokratin på Taiwan, utan snarare hotar den. Beijing har inget alls emot lokal demokrati på Taiwan, utan saken dröjer sig om anspråken på självständighet.

Man kan ju anta att ett antal EU-länder eller för den delen hela EU kunde gå samman i frågan för att sätta större tryck. Konsekvensen då blir att Kina omgående invaderar Taiwan och upplöser det lokala styret. Den taiwanesiska demokratin dör då omedelbart, och Taiwan blir en vanlig provins i Kina.

Lilla Sverige ska naturligtvis inte ställa sig i spetsen för ett sådant komplett vansinnigt politiskt företag, utan ska utnyttja sin klassiska diplomatiska och neutrala hållning för att verka för den egna nationens bästa.

Frågan om Taiwan lär därför fortsätta vara ett objekt man nyttjar för att positionera sig i inrikespolitiken och på ledarsidorna, utan att man för den skull vet vad man pratar om eller har förutsättning att få se sina hallucinogena teser realiserade.

Kategorier
Kina Politik USA

Nykolonialismens slut

Det är nog ingen tillfällighet att deklarationen om de mänskliga rättigheterna föddes i samma tidevarv som avkoloniseringen påbörjades efter andra världskrigets slut. När de europeiska staterna och deras bosättarkolonier inte längre fysiskt kunde dominera omvärlden, behövde man andra instrument för att utöva motsvarande kontroll.

Exempelvis amerikansk utrikespolitik har bara ett syfte, nämligen att med alla tillgängliga medel verka för att installera regimer och system som är vänligt inställda till det egna landet och nyttiga för dess näringsliv, och man nyttjar därvid mänskliga rättigheter som ett slagträ för att demonisera länder som inte rättar in sig i ledet, ofta med ett helt koppel av kongressfinansierade organisationer som jakthundar.

Med universella anspråk på moralisk rättfärdighet har USA bedrivit krig i stort sett sedan slutet av andra världskriget, som i Vietnam för att bekämpa kommunismen, eller som i Irak för att neutralisera massförstörelsevapen som aldrig fanns. Närmare tusen militära installationer har blivit ett fysiskt substitut för tidigare koloniala garnisoner, och ett antal länder är alltjämt hårt militariserade med amerikansk trupp, som Sydkorea, Japan och Tyskland.

Där man inte bedriver krig eller hotar om sådant, utövar man mjukare former av tvång, exempelvis i form av hot om embargon för den som till äventyrs vill utmana amerikansk exportkontroll av produkter till fiendestater. Emellanåt lägger man sig även i valprocessen för att vaska fram ett mer USA-vänligt styre, som i Frankrike och Italien 1947, eller Ukraïna i nyare tid. En grövre variant är att invadera och installera en junta, som i ett antal sydamerikanska bananrepubliker.

Naturligtvis finns en grundläggande värdegemenskap mellan Europa och USA, men samtidigt har europeiska länder numera amerikansk klientstatus, nämligen för att man är så beroende av USA, inte minst i försvarshänseende. Transfereringssystemet Swift skänkte man bort under kriget mot terrorismen, och gav därmed USA ett formidabelt vapen att kontrollera världens banker, som komplement till den kontroll man redan idkade med dollarn som världens reservvaluta.

Den som inte riktigt vill tro att exempelvis Sverige är en amerikansk klientstat kan fundera över varför den humanitära stormakten 2001 lät överräcka två egyptier till CIA för vidare «förstärkta förhörsmetoder» (tortyr), nämligen för att USA hotade med handelsblockad.

På samma sätt begraver man ständigt uppgifter om amerikansk avlyssning av europiskt näringsliv och europeiska politiker, en verksamhet som har pågått sedan krigsslutet men aldrig resulterar i annat än spelade retoriska utfall. Sveriges plötsliga svängning i frågan kring Huawei var inte en självständig process, utan bär alla kännetecken av amerikansk påverkan, under hot om att inte längre bistå i signalspaning med mera.

Samtidigt är USA en «exceptionell stat» som inte behöver följa de egna reglerna. Det finns för övrigt ingen som skulle kunna straffa USA, och vi har aldrig sett EU rikta «sanktioner» mot USA för dess bruk av tortyr, illegala invasioner eller tidigare apartheidpolitik med mera. Sanktioner är den starkes vapen för att mobba svagare parter med den inbillade rättfärdigheten som grund.

Det är en form av nykolonialism, där USA som ensam herre på täppan interfererar varhelst man kan för att upprätthålla hegemoni och global dominans. Säkert omhuldar man de filosofiska principerna om demokrati och mänskliga rättigheter alldeles på riktigt, men de är samtidigt sekundära i det geopolitiska spelet.

Den nykoloniala ordningen har emellertid utmanats på senare tid, nämligen av Kina, som inte har och aldrig har haft för avsikt att rätta in sig i en amerikansk världsordning. Det spelade mindre roll när Kina var en efterbliven och utfattig bondenation, men har större betydelse när man snart är världens största ekonomi och gör anspråk på ledarposten i allt fler fält.

USA vill inte se sig förbisprunget, och tar därför alla medel i anspråk för att obstruera Kinas framfart, exempelvis att begära av klientstater att man inte exporterar chips och annan känslig teknik som har så mycket som en amerikansk skruv som komponent, förbjuda kinesiska företag att verka på den egna marknaden eller att bedriva fullskaligt handelskrig.

Kina skulle enkelt kunna svara, exempelvis genom att strypa amerikansk åtkomst till jordartsmetaller och en hel rad av förädlade produkter som Kina har monopol på, men man vill inte eskalera situationen. Kina är här närmast en motsvarighet till amerikansk liberalism under 1800-talet, nämligen den som förespråkar frihandel, marknadskapitalism och inte minst ickeinblandning.

Den moderna amerikanska (och europeiska) liberalismen är istället den interventionistiska, missionerande och demokratijihadistiska varianten, den som under förevändning av mänskliga rättigheter och andra heliga principer bedriver allsköns bombliberalism och sanktionsprogram mot delar av omvärlden för att tygla motparten till underkastelse.

Strategin har fungerat mot mindre aktörer, även omfattande Sovjetunionen under kalla kriget, men har egentligen inga utsikter alls att ha framgång i fallet Kina. En multipolär ordning är redan ett faktum, som antingen leder till ökade spänningar och krig eller till att USA motvilligt accepterar en ny förhandenvarande verklighet där man inte längre har global hegemoni.

En flerpolig världsordning innebär att det inte bara finns en uppfattning om rätt och fel, gott och ont med mera, utan att det finns konkurrerande men samexisterande filosofiska och politiska system. Den västerländska monoteismen får helt enkelt böja sig för en mer pluralistisk och synkretisk asiatisk ordning, utan att man för den skull måste förinta varandra i striden om den enda guden eller det rätta systemet på klassiskt europeiskt vis.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Litauen en fluga att smälla

Om Australien är ett tuggummi under skosulan, är lilla Litauen mer att anse som en fluga på väggen, ett irriterande och surrande flygfä som man förr eller senare får nog av och därför smäller ihjäl. Det gäller bara att inte låta blodet skvätta ned skjortan eller slå så hårt att man riskerar skada inredningen i övrigt (det vill säga bryta mot WTO-regler).

Ungefär så målar man bilden av det uppstudsiga baltiska landet, efter det att man definitivt har nedgraderat de diplomatiska förbindelserna. Beijing kallade i augusti hem sin ambassadör från Vilnius, sedan man förhandlat med Taiwan om att låta öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan» snarare än som brukligt «Taibei».

Sedan kontoret öppnades i torsdags har Zhongnanhai enbart en charges d’affaires representerad i landet, men man bryter samtidigt inte helt, av hänsyn till EU. Å andra sidan kommer man tålmodigt att straffa Litauen ekonomiskt, vilket är vad analogin med flugan illustrerar – Litauen har redan begärt ekonomiskt stöd från EU och USA.

Saken rör i grunden ett av Kinas kärnintressen, nämligen Taiwans ställning. Att öppna kontor under eget namn ses som ett sätt att söka stärka de politiska förbindelserna med andra länder och ge sken av att man är en självständig nation, och är ett i en lång rad liknande händelser i syfte att bryta sig loss från policyn om ett Kina.

Regerande Framstegspartiet (进步党) under Cai Yingwen (蔡英文) anser som bekant att Taiwan redan är ett självständigt land, även om man inte är självständig nog att deklarera detta formellt eller i konstitutionen. Det finns heller ingen opinion för att söka en sådan formell självständighet, utan en förkrossande majoritet vill bevara status quo under principen om ett Kina.

Taiwan har länge varit en geopolitisk bricka för USA, men på senare tid har även hökar i Europa sökt nyttja ön för egna syften. Det rör sig då om enskilda demokratijesuiter och parlamentariker, medan EU som helhet aktar sig noga för att rubba förhållandet med Kina och nöjer sig med retoriska utfall – nyligen beslöt man bordlägga ett förslag om att stärka förbindelserna med Taiwan.

Det är oklart vad Litauens motiv är, och vad man tror sig kunna uppnå genom att utmana Kina i en av dess kärnfrågor. I den luddiga retoriken hävdar man att Litauen vet vad det innebär att vara förtryckt och ockuperad, och att man därför känner sympati med Taiwan.

Det är ett häpnadsväckande uttalande, som indikerar att man inte känner den vidare kinesiska historien och vad frågan om Taiwan ytterst dröjer sig om, nämligen att hela en nation som har varit utsatt för just förtryck och ockupation, om inte av Litauen så i vart fall av andra europeiska makter och Japan. Varför ska Litauen och andra europeiska länder fortsätta lägga sig i det såret?

Man kanske tänker att fler flugor är starka tillsammans, och att man måste gå ihop för att utmana Kina. Men frågan är fortfarande varför man vill utmana Kina överhuvudtaget, istället för att respektera landet, dess kultur, historia och traditioner, och varför man tvunget ska befatta sig med det ständiga europeiska missionerandet av religiösa och politiska läror, det ständiga mästrandet?

Som om det funnes förutsättningar att uppnå vad man åsyftar? Tvärtom riskerar man att trappa upp spänningarna och därmed provocera fram en invasion, som därmed effektivt skulle sätta punkt för den taiwanesiska demokratin. Inga litauiska eller andra europeiska jordgubbssoldater kommer dock att mosas i den konflikten.

Kategorier
Asien Hongkong Kina Kultur Politik Språk

Fukhing gin

Lillbritannien har visserligen inget systembolag eller annat alkohol­mono­pol, men man har åtminstone en branschorganisation som har samma funktion som i för­myndar­staten, det vill säga att förorda «ansvarsfullt» drickande, motverka supande med mera.

Man har vidare till uppgift att självreglera marknaden med avseende på namn, etikettering och så vidare, på samma sätt som det statliga monopolet i Sverige emellanåt får för sig att porta vissa alkoholhaltiga drycker, exempelvis midsommarölet Ängöl med en etikett av högst oskyldigt midsommarfirande.

Den brittiska gruppen har på senare tid blivit uppmärksammad för att man har tagit strid mot Fok Hing Gin, en ginsort med ursprung i Hongkong. Anmälaren menar att namnet är avsett att chockera, och att namnet leder tankarna till en viss engelsk svordom.

Den misstanken kunde ju ha fog för sig, då bolaget i fråga hade en annons med texten FOK THE HATERS. More than just a funny name, we actually taste FOK HING good samt snutten More than just a FOK HING name.

Icke desto mindre är namnet inte påhittat, utan en referens till Fuk Hing Lane (福興里), en gata i Tongluowan (铜锣湾) i Hongkong. Därstädes pratar man kantonesiska, och fuk (福, lycka) hörs i var och varannan mening. Det är ändå en tidigare brittisk kronkoloni, så den eventuella problematiken kring detta torde inte vara ny.

福興氈 (Fūkhīng zīn) på kantonesiska.

Det egentliga namnet 福興氈 (Fūkhīng zīn) består av komponenterna 福 (fū, lycka), 興 (hīng, blomstra, vara populär) samt 氈 (zīn, filt, matta) som här har en ljudhärmande funktion för gin. På förenklad form och mandarin är motsvarande namn 福兴毡 (Fúxīng zhān).

Bolaget bakom spriten hade ändå bemödat sig om att ändra fuk till fok för att mildra ordets karaktär, utan att det hjälpte. Branschgruppen valde således att fälla, med motivering att varumärket kan vara förargelseväckande för vissa grupper. För oss andra är det förstås stor humor, och för bolaget ger det fantastisk reklam.

In conclusion, the Panel noted that the strength of the profanity, in combination with the company’s accompanying marketing materials, where the name was used in such a way that was clearly alluding to profanity, meant that the packaging was likely to cause serious and widespread offence. Accordingly, the Panel concluded that the packaging was in breach of Code rule 3.3.

Det här är dock inget problem i Sverige, eftersom det statliga monopolet med sitt «fantastiska» utbud inte saluför ett endaste varumärke från Hongkong, och i övrigt bara har ett fåtal produkter från Kina, mestadels som beställningsvara.

Fuk Hing Lane (福興里), Hongkong. Bild: Lok shesa, CC SA 4.0.
Kategorier
Kina Politik

En ny era av socialism med kinesiska kännetecken

Kinesiska kommunistpartiets resolution om «större framgångar och historiska erfarenheter» är ett mer spännande dokument än vad man i förstone kan tro. Det tar avstamp i den senare kinesiska historien, från opiumkrigen, semikolonialism och utländsk intervention till kejsardömets kollaps, och ger därmed en fond till partiets existens, mening och mål.

Jag kan inte minnas att någon svensk partiledare har grundat sina ambitioner i motsvarande historiska erfarenheter, utan svensk politik är som en gummianka som guppar i Nordsjön, utan annat än tillfälliga mål att lova att ha som målsättning att försöka ta sig över nästa vågtopp. Det samma kan förstås sägas om motsvarande kvartalspolitik i resten av västvärlden – det finns inga större mål, man ser inte vad som kan finnas bortom horisonten.

I Kina finns således en helt annan sorts kontinuitet med det bergfasta grundsyftet att återupprätta den kinesiska nationens storhet (实现中华民族伟大复兴的中国梦), och varje steg partiet och landet tar måste förstås med den bakgrunden i åtanke.

Partidokument av det slaget kan visserligen vara pompösa och självglorifierande, men det är inte som en viss tidning nyligen hävdade, nämligen att man inte kan diskutera händelser eller konflikter, och minst av allt att korrigera misstag för partiet har aldrig begått några, eller att historiska personer inte får förtalas.

Texten berättar förvisso om partiets historiska misstag, och det inte för första gången. Det har uttryckts ett flertal gånger i andra dokument, och är allmänt upphöjda sanningar. Det finns exempelvis mängder av film och annan kultur som behandlar Kulturrevolutionen och andra skeenden i den tidiga Folkrepubliken med en ackuratess som inte lämnar något i övrigt att önska.

遗憾的是，党的八大形成的正确路线未能完全坚持下去，先后出现“大跃进”运动、人民公社化运动等错误，反右派斗争也被严重扩大化。

Regrettably, the correct line adopted at the Party’s Eighth National Congress was not fully upheld. Mistakes were made such as the Great Leap Forward and the people’s commune movement, and the scope of the struggle against Rightists was also made far too broad.

Det finns ingen som helst tvekan i Kina om att Mao misslyckades i många av sina föresatser, och av den anledningen brukar man framhålla att han var sju delar god och tre delar ond. De rätta proportionerna är kanske de omvända, men eftersom Mao faktiskt tog makten, enade landet och lade den absoluta grunden kan man inte som i vår del av världen i den nuvarande västerländska kulturrevolutionen hugga ned hans staty i anakronistisk bildstormning, i vart fall inte om man vill ha den kontinuitet man eftersträvar.

然而，毛泽东同志在关于社会主义社会阶级斗争的理论和实践上的错误发展得越来越严重，党中央未能及时纠正这些错误。毛泽东同志对当时我国阶级形势以及党和国家政治状况作出完全错误的估计，发动和领导了“文化大革命”。

However, Comrade Mao Zedong’s theoretical and practical errors concerning class struggle in a socialist society became increasingly serious, and the Central Committee failed to rectify these mistakes in good time. Under a completely erroneous appraisal of the prevailing class relations and the political situation in the Party and the country, Comrade Mao Zedong launched and led the Cultural Revolution.

Även andra centrala personer «förtalas» i resolutionen, nämligen för att det är historiska sanningar som fastslås om de turbulenta åren kring Kulturrevolutionen. Tidigare snedsteg som Stora språnget hade fatala konsekvenser, men var inte medvetna ambitioner utan konsekvenser av systemfel. Kulturrevolutionen var däremot en regelrätt politisk maktkamp för vilken man kan lasta ansvariga personer på ett mer konkret vis.

林彪、江青两个反革命集团利用毛泽东同志的错误，进行了大量祸国殃民的罪恶活动，酿成十年内乱，使党、国家、人民遭到新中国成立以来最严重的挫折和损失，教训极其惨痛。一九七六年十月，中央政治局执行党和人民的意志，毅然粉碎了“四人帮”，结束了“文化大革命”这场灾难。

The counter-revolutionary cliques of Lin Biao and Jiang Qing took advantage of Comrade Mao Zedong’s mistakes, and committed many crimes that brought disaster to the country and the people, resulting in ten years of domestic turmoil which caused the Party, the country, and the people to suffer the most serious losses and setbacks since the founding of the People’s Republic. This was an extremely bitter lesson. Acting on the will of the Party and the people, the Political Bureau of the Central Committee resolutely smashed the Gang of Four in October 1976, putting an end to the catastrophic Cultural Revolution.

Däremot vägrar partiet att betrakta nedslaget på protesterna vid Himmelsfrid 1989 som ett misslyckande, utan har i en särskild vitbok och i andra dokument försvarat nödvändigheten av att handla sålunda. Även här finns en ansenlig mängd kultur som behandlar temat, exempelvis Lou Yes Sommarpalatset, men det är ett ämne som alltjämt är undertryckt, med andemening att den liberala vägen är stängd och inte ens föremål för diskussion.

二十世纪八十年代末九十年代初，苏联解体、东欧剧变。由于国际上反共反社会主义的敌对势力的支持和煽动，国际大气候和国内小气候导致一九八九年春夏之交我国发生严重政治风波。党和政府依靠人民，旗帜鲜明反对动乱，捍卫了社会主义国家政权，维护了人民根本利益。

The late 1980s and early 1990s witnessed the demise of the Soviet Union and the drastic changes in Eastern European countries. In the late spring and early summer of 1989, a severe political disturbance took place in China as a result of the international and domestic climates at the time, and was egged on by hostile anti-communist and anti-socialist forces abroad. With the people’s backing, the Party and the government took a clear stand against the turmoil, defending China’s socialist state power and safeguarding the fundamental interests of the people.

Nyare händelser, som införandet av en säkerhetslag i Hongkong för att stävja konstanta upplopp och negativt utländskt inflytande i stadens angelägenheter, likväl som de påstådda övergreppen i Xinjiang, nämns flyktigt i texten, men naturligtvis inte som misstag, utan tvärtom som högst nödvändiga reformer.

Det finns här ingen objektiv grund för att det skulle röra sig om vare sig «krossande av friheter» eller «kulturellt folkmord», «tvångsarbete» och liknande, utan är just inget annat än åsikter, ofta med geopolitisk aggression som grund. Det är händelser som aldrig kommer att läggas till kategorin missöden, utan tvärtom som adekvat maktutövande i enlighet med det grundläggande och primära syftet – se andra stycket överst i texten.

Resolutionen handlar dock egentligen mer om framtiden, och den tidiga historien och partiets handel och vandel under hundra år är alltså en fond mot vilken man kontrasterar den fortsatta vägen. I kontinuitetens namn kallar man det en ny era av socialism med kinesiska kännetecken (中国特色社会主义新时代), det vill säga en måttlig nyorientering av den kurs Deng Xiaoping satte 1980.

Även Xi Jinpings «tankar» är härvidlag bara smärre modifikationer, och trots att han jämställs med Mao och Deng i betydelse är det mer fråga om evolution snarare än revolution. Xi är förstås en diktator som kan sin Machiavelli och Sunzi på sina fem fingrar, men han har samtidigt en ödmjuk och stabil framtoning, och han är betydligt mer statsmannamässig än något som har kommit ur den amerikanska demokratin på senare tid.

Ändå är det en ambitiös plan som saknar motstycke i svensk och annan västerländsk politik, nämligen för att demokratier har svårt att planera för längre tid än vad mandatperioden sträcker sig. Kina kan däremot med de senaste hundra åren som bakgrund se an de kommande hundra åren, med konkret mål att vid mitten av århundradet ha uppfyllt det primära syftet.

今天，我们比历史上任何时期都更接近、更有信心和能力实现中华民族伟大复兴的目标。同时，全党必须清醒认识到，中华民族伟大复兴绝不是轻轻松松、敲锣打鼓就能实现的，前进道路上仍然存在可以预料和难以预料的各种风险挑战。

Today, we are closer, more confident, and more capable than ever of realizing the goal of national rejuvenation. But at the same time, all Party members must realize that achieving national rejuvenation will be no walk in the park, and it will take more than drum beating and gong clanging to get there. There are many risks and challenges on the journey ahead, some of which we can foresee and others we cannot.

Detaljer kan man naturligtvis inte ge, men de övergripande målen är tillräckliga för att ge den ryggrad kring vilken kinesisk politik kommer att kretsa de kommande trettio åren. Mer stabilt än så blir det faktiskt inte, medan vi som kontrast inte har en susning om vad som väntar i Washington 2024.