Tidigare har regeringen skrivit en speciallag i syfte att stänga ute Huawei från utvecklingen av svenska 5G-nät, efter påtryckningar från Washington. USA säger sig inte kunna samarbeta i frågor kring signalspaning och annat om man inte kan lita på näten, det vill säga kontrollera dem själva, och det kan hända att kritiska komponenter till stridsflygplan och annat uteblir om Sverige inte tar rygg på USA i att mobba bort Huawei.
Retoriken då har varit att Huawei skulle kunna spionera på svenska intressen, det vill säga just det som USA har gjort sedan krigsslutet utan att EU och Sverige har kunnat komma med annat än retoriska protester. Senast i år avslöjades att amerikansk underrättelsetjänst har avlyssnat svenska politiker från Danmark, men saken rann förstås ut i sanden – den amerikanske ambassadören blev inte utsparkad, som hade varit fallet om det hade gällt Ryssland.
Det blir således inga konsekvenser om USA agerar sålunda, med omfattande industrispionage och motsvarande avlyssning av politiker. Man buggade Merkels telefon. Fy sade Merkel, sedan fortsatte man som vanligt.
Huawei har däremot aldrig påkommits med att vara involverad i sådana operationer, och man har aldrig funnit något att anmärka på i dess utrustning. Att man stöter bort Huawei har således ingenting med säkerhet att göra, utan beror på att USA har som strategi att ta sig an Kina med alla medel, som att strypa åtkomsten till chips och annan teknik, porta kinesiska företag, idka handelskrig med mera. Sverige är därvidlag inget annat än en amerikansk klientstat, en Washingtons nickedocka.
Men det stannar förstås inte vid Huawei, utan man avser begränsa det kinesiska inflytandet i så många grenar som möjligt, i samma anda, exempelvis avseende tåg. Senast gäller saken vindsnurror, eftersom Kina äger en viss andel av vindkraften i Sverige. Det är naturligt, eftersom Kina är världsledande inte bara i 5G-teknik, utan även i vindkraftsteknik.
Men man argumenterar från pissliberala mediers sida, och tydligen även i ett illa kvaddat Säpo, att vindkraft är «kritisk infrastruktur» och att Kina skulle kunna göra som Ryssland gör mot Ukraïna, det vill säga stänga av energileveranser i händelse av konflikt.
Återigen smetar man andras beteende på Kina, denna gång Rysslands, och man kan i själva verket inte räkna upp ett enda exempel på när Kina skulle ha förfarit sålunda. Det är nidbilder, hjärnspöken och paranoida tankefoster sm inte har något med verkligheten att göra.
Samtidigt kan man inte stänga av vindkraftverk på samma sätt som naturgasledningar. Det finns ingen anledning till att Sverige skulle hamna i konflikt med Kina, annat än om man fortsätter vara Washingtons marionett, men även under sådana omständigheter har Kina ingen möjlighet att svara genom att stänga av energileveranser. Man har heller ingen tradition av att göra så, och naturligtvis ingen praktisk möjlighet utan att skjuta sig själv i foten.
Energi likväl som annan infrastruktur handlar om att lägga äggen i ett flertal korgar, både avseende teknik och ägarstruktur. Att Kina utgör ett sådant ägg i en korg är således inget säkerhets- eller annat problem, utan tvärtom en försäkran om att man alltid har alternativ när något system fallerar.
Sveriges problem därvidlag är således inte att kinesiska företag äger några vindsnurror, utan att vi lägger ned fungerande kärnkraft och i onödan skapar en energikris. Problemet finns inte i Beijing, utan i Rosenbad, hos de extremister som går under benämningen Miljöpartiet.
Förre utrikesministern Mike Pompeo hävdade att Sydkinesiska sjön inte är Kinas «maritima imperium», och förkunnade att man avser försvara angränsande staters krav på suveränitet avseende en rad obebodda ögrupper i regionen, samt upprätthålla «internationell lag» och «navigationsfrihet».
Det är en märklig utsaga, givet att USA sedan koreakriget 1950–1953 uttryckligen har byggt ett sådant maritimt imperium, med syfte att projicera makt mot utvalda stater samt förhindra åtkomst till sjörutter. Inget annat land har eller har haft avsikt att begränsa farleder, utan är något som främst kännetecknar amerikansk obstruktionstaktik, tillsammans med blockader, embargon, handelskrig, sanktioner och andra tvångsmedel.
Föremålet för inringning har skiftat, och avsåg ursprungligen Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina, kommunistiska stater man avsåg bekämpa under kalla kriget. Sedermera ingick även Vietnam i strategin, nämligen under vietnamkriget. Därefter normaliserade man förbindelserna med Kina för att koncentrera sig på Sovjetunionen, bara för att nu åter angripa Kina när man blir förbisprungen.
Centralt för strategin är första ökedjan, en av fyra kedjor som binds samman geografiskt av öar. Den första råkar sammanfalla med Kinas anspråk i Sydkinesiska sjön, och sträcker sig längs Vietnam, forna amerikanska kolonin Filippinerna, Taiwan, Okinawa och andra japanska öar samt Kurilerna. Centrumpunkten är Taiwan, som man betecknar som ett «osänkbart hangarfartyg» i strategin.
Första och andra ökedjorna.
USA hade tidigare en militärbas på Taiwan, men monterade ned den 1979 då man normaliserade förbindelserna med och erkände Folkrepubliken som enda företrädare för Kina, även om man alltjämt förser Taiwan med vapen och kunnande. Däremot har man fortfarande baser längs hela övriga första ökedjan, vilket således är det verkliga maritima imperiet.
En andra ökedja går från Papua-Nya Guinea över Palau och Guam mot japanska fastlandet. Den är av mindre betydelse i sammanhanget, men består samtidigt av en enorm bas i Guam.
I mångt och mycket är den amerikanska kontrollen över mängder av ögrupper i Stilla havet ett resultat av andra världskriget. Redan innan kriget hade man en kedja från Hawaii till Guam och Filippinerna, men Japan bröt som bekant igenom den linjen 1941 när man bombade Pearl Harbor på Hawaii.
I ambitionen att besegra Japan blev öhoppande en central strategi, och det är en geopolitisk fördel man sedermera har bevarat och förstärkt, för att kontrollera Kina och andra makter.
Ur Kinas synvinkel är det således en central angelägenhet att bryta den amerikanska dominansen i första ökedjan, och man bygger därför egna baser på befintliga och konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön. Anledningen till att USA invänder beror inte på att man värnar om Vietnam, Filippinerna och andra stater som gör anspråk på diverse korallrev i regionen, utan har förstås med den geopolitiska strategin att göra.
Amerikanska militärbaser omringar Kina längs ökedjorna.
Om Kina dessutom tar kontroll över Taiwan, bryter man effektivt första ökedjan och får fint slagläge mot amerikanska baser över hela första och andra kedjorna. Det skulle omintetgöra den amerikanska strategin och göra Kina till regional hegemon, även om den amerikanska närvaron längre ut ändå skulle hålla Kina i schack.
Kina har numera världens största flotta, med 360 skepp mot USA:s 300 men den är koncentrerad till den egna regionen, medan USA har en mer global närvaro. Samtidigt är numerär inte samma sak som tonnage eller slagkraft, och USA:s flotta är fortfarande den starkare. Men det innebär ändå att Kina har övertaget i egna farvatten, särskilt i kombination med missiler och havsminor.
USA har på samma sätt 800 militärbaser av olika slag världen över, medan Kina har två. Imperier från Rom till Storbritannien har aldrig i längden kunnat upprätthålla sin dominans med enbart militär styrka, och inte heller USA:s lär bestå. Kina kommer att bli för starkt regionalt för att USA ska kunna bevara sin hegemoni.
Visserligen har man allierade i form av Japan och Australien, men ingen av dem har förmåga att matcha Kina i en väpnad konflikt. Sydkorea, Vietnam, Filippinerna med flera andra stater skulle inte heller välja sida, varför USA står ensamt om man vill ta sig an draken i österled.
Kamrat Xi Jinpings position som högste ledare (最高领导人, zui gao lingdaoren) respektive plats i kärnledarskapet (领导核心, lingdao hexin) tycks ha befästs i Kinesiska kommunistpartiets nittonde centralkommittés sjätte plenum i en resolution som upphöjer kamrat Xi till samma nivå som Mao Zedong och Deng Xiaoping.
Detta eftersom det bara är tredje gången en sådan resolution förkunnas, med innebörd att partiet ställer sig fullt bakom Xis politiska visioner och ambitioner, och att han därmed får fria händer att fortsätta på den inslagna vägen. Vad innebär det?
Mao Zedongs ställning i partiet är oomkullrunkelig, givet att han lyckades vinna inbördeskriget, ta makten och utropa Folkrepubliken Kina 1949. Han enade landet efter vad man kallar «förödmjukelsens århundrade» omfattande kolonialism, ockupation, inbördeskrig och en forna stormakt lagd i ruiner.
Vidare lade han en grund genom omfattande industriella och andra reformer för att återuppbygga landet. Många av dessa slog slint, som Stora språnget och Kulturrevolutionen, men på det hela taget innebar Maos tid vid makten att den forna bondebefolkningen rustades för vidare avancemang genom så primära saker som läskunnighet, vaccinering med mera.
Icke desto mindre präglades Maos ledarskap av stora brister, vilket efter hans död 1976 ledde till en fundamental omsvängning. Deng Xiaoping kunde efter en kort tids maktkamp staka ut en ny riktning som kallas «socialism med kinesiska kännetecken», en omskrivning för en pragmatisk hållning, särskilt i förhållande till kapitalism.
Med Deng Xiaoping påbörjade Kina 1978 sin ekonomiska tillväxtresa och verkliga modernisering. Det slutna och efterblivna landet öppnade sig mot omvärlden, välkomnade utländskt kapital (och kunnande) och blev således ett centrum för västerländsk utflyttning av produktion. Deng normaliserade relationerna med USA, återtog Hongkong från britterna genom avtal, införde en ettbarnspolicy samt uppmanade folket att berika sig under marknadsekonomiska villkor.
Deng Xiaoping hade även han sina fläckar, inte minst att med våld trycka tillbaka protesterna vid Himmelsfridsportens torg 1989. Massakern, som det vanligen benämns i väst, solkar ned den store statsmannens eftermäle, men principiellt hade Kina inte kunnat utvecklas till vad landet är i dag om den liberala falangen hade vunnit. Kina var inte moget för demokrati.
Dengs reformagenda administrerades sedermera av Jiang Zemin och Hu Jintao, som inte stakade ut någon ny riktning eller lanserade egen ideologi av något slag. Det är ändå under dessa ledare som Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen och därmed accelererade tillväxten samt blev en rymdnation av rang.
Xi Jinping tillträder 2012, med vidgade ambitioner för Kina. Han lanserar efter en kort tid den nya sidenvägen Ett bälte, en väg (一带一路, yidai-yilu), en infrastruktursatsning som ska säkra och expandera kinesisk dominans i handel för framtiden. Hans vision om den kinesiska drömmen (中国梦, Zhongguomeng) implementeras, med mål att 2049 göra Kina till en «måttligt rik» välfärdsstat.
Givet Kinas allt större avtryck i världen har Xi Jinping på ett helt annat sätt än företrädarna hamnat i den internationella hetluften, och relationerna med USA har försämrats efter Trumps handelskrig och coronapandemin. Kinesiska företrädare har på Xis inrådan intagit en tuffare hållning, att gå i svaromål och försvara Kinas intressen ganska aggressivt, så kallad «vargkrigardiplomati».
Huruvida en sådan mer offensiv attityd är framkomlig eller bara leder till ökad friktion med omvärlden återstår att se. Kina under Xi har bestämt sig för att ta fajten och inte längre låta sig hunsas, ett uttryck för att man har den styrka som krävs för att hävda sig, inte minst mot USA. Den tidigare ambitionen att hålla en låg profil och göra skillnad (韬光养晦、有所作为, taoguang-yanghui, you suo zuowei) är inte längre möjlig att upprätthålla.
Om Mao representerar Kinas enande och Deng Kinas pånyttfödelse, är Xis motsvarande resultat att ha återupprättat Kina som regional stormakt och global supermakt, att ha vidgat ambitionerna och stakat ut en ny riktning för Kinas framtid.
Det är för den ambitionen han får partiets fortsatta förtroende, och det är annars svårt att se vad som gör Xi speciell i jämförelse med företrädarna. Men man kunde ha sagt samma sak om Deng, och det är först i efterhand det framstår som uppenbart. Det är samtidigt fråga om en kontinuitet snarare än tvära kast.
Kritikerna hävdar att Xi har tagit Kina i en mer auktoritär riktning, stärkt censuren, militariserat och så vidare, men även det är kontinuitet och smärre modifikationer, samt viss vantolkning. Sant är att Xi har tagit krafttag mot korruptionen och därmed eliminerat partibossar en masse runtom i landet, och han har på samma sätt företagit sig att hålla på matten ett näringsliv som har tagit sig allt för stor ton och nyttjar tvivelaktiga metoder i sin verksamhet.
För det har han fått folkets gillande, och så även för hanteringen av pandemin. Inledningsvis kunde man annars skönja ett betydande missnöje och offentlig kritik av ett slag man sällan ser i Kina, nämligen för att det inledande svaret på epidemin ansågs vara klandervärt. Senare såg man dock hur omvärlden fallerade på riktigt, varvid man vände på en femöring och prisade landets hantering.
Militariseringen är numera på en betydande nivå, men det är för att ekonomisk tillväxt sätter avtryck i en allt större apparat. Kinas försvarsbudget är helt normal i förhållande till folkmängden och ekonomin, och är inte tillnärmelsevis av samma omfång som den amerikanska. Men så har man inte heller USA:s globala ambitioner, utan nöjer sig med att kontrollera den egna regionen och sina primära intressen.
Kina har ingen historisk ambition av att expandera eller bedriva kolonialism av det slag som tidigare kännetecknade västvärlden (och lärlingen Japan), men man har förvisso ett uttryckligt mål om att värna det egna territoriet. I den andemeningen är frågan om Taiwan den sista pusselbiten för att hela Kina efter «förödmjukelsens århundrade», särskilt som Taiwan är en forna japansk koloni.
Xi har ingen annan uppfattning än företrädarna, men har på ett annat sätt betonat våld som en möjlig lösning på dilemmat. Han har vidare satt ett slags slutdatum kring år 2049, vilket skärper motsättningarna och engagerar omvärldens demokratimissionärer. Våld är dock sista utvägen, och man önskar hellre måla in ön i ett hörn för att pressa fram en fredlig lösning.
Skulle Xi händelsevis ge upp tanken att ta tillbaka Taiwan skulle han omedelbart bli avsatt och placerad i husarrest. Starkare än så är man faktiskt inte i rollen som högste ledare, och man tjänar alltjämt partiet och folket än utgör något slags enväldig diktator av nordkoreanskt snitt. Därför ska man nog inte heller överdriva den «personkult» som sägs prägla Xis ledarskap, och den är inte alls av samma slag eller kaliber som den som kännetecknade Mao.
Att Xi lät avskaffa regeln om två mandatperioder och därmed kommer att sitta en tredje period och kanske fler är på samma sätt inte ägnat att försämra styret, utan tvärtom att bejaka en positiv utveckling under en talangfull ledare istället för att pliktskyldigt vaska fram någon medioker efterträdare. Partiet har således gett Xi klartecken att fortsätta ratta Kina i full fart, och det lär komma att gå undan.
Mao Zedong (毛泽东), Deng Xiaoping (邓小平), Xi Jinping (习近平) – Kinas tre giganter.
Ordet kommun är inlånat från franskans commune, som i sin tur stammar från latinets commūnis. Vidare bakåt finner man commoinis i äldre latin, *kommoinis i uritaliskan och slutligen *ḱom-moy-ni-s i urindoeuropeiskan. Asterisken betyder att det är rekonstruerade former.
Men från *ḱom-moy-ni-s kan man gå i andra riktningen, varvid man finner urgermanskans *gamainiz, urvästgermanskans *gamainī, fornsaxiskans gimeni, medellågtyskans gemēn, som slutligen blir ordet gemen i svenskan.
Två låneord, kommun och gemen, har alltså samma ursprung (och betydelse), men har funnit sin väg till svenskan på olika sätt. Så där kan man hålla på med tusentals ord, och därmed demonstrera att germanska, romanska, keltiska, hellenska, armeniska, albanska, indoiranska och en del andra språk har samma ursprung i ett urindoeuropeiskt generatorspråk som talades i trakterna kring dagens Ukraïna för runt fem tusen år sedan.
Den utvecklingen har inte varit linjär, utan har präglats av förgreningar och cirkulära lån av det slag som visades ovan. Indoeuropéerna erövrade Europa i omgångar under lång tid, med ett språk i ständig förändring. Samma process som har gett spanska, italienska och franska från latin har präglat samtliga indoeuropeiska språk, och det är således materia i ständig rörelse och växelverkan.
Teorin om den indoeuropeiska språkfamiljen är numera ett par hundra år gammal, och har sina rötter i 1500-talets upptäcktstid. De europeiska språkens släktskap har man förstås känt till i princip längre än så, men senare har man även fogat sanskrit till samma gren som latin och grekiska, och på den vägen slagit fast ett betydligt bredare släktskap, omfattande iranska och indiska språk.
Till yttermera visso finns ett genetiskt släktskap som med hög precision korrelerar med det språkliga. Svenskar är närmare släkt med tyskar (fixeringsindex eller Fst ≈ 0.001) än med fransoser (Fst ≈ 0.002), ryssar (Fst ≈ 0.003) eller italienare och greker (Fst ≈ 0.007). Släktskapet med indiska och iranska indoeuropéer är mer avlägset, med Fst ≈ 0.04, och det gäller även distansen i språkligt släktskap.
För att sätta detta tal i perspektiv skiljer vi oss från östasiater med Fst ≈ 0.110 och från subsahariska folk med Fst ≈ 0.153. Vi är alltså synnerligen nära släkt i Europa, även om vi ändå har märkbara morfologiska skillnader. Exempelvis italienare och greker har ett större arv från Anatolien än svenska germaner, vilket ger dem ett särpräglat utseende.
Germanska langobarder erövrade ju Rom, varför man förvisso finner en hel del blondiner i Italien, och än mer så i det av germanska franker erövrade Gallien, eller Frankrike som vi säger numera. Men en «äkta» italienare, eller en grek, skiljer man lätt från en svensk, tysk eller annan german.
På samma sätt kan man diskriminera mellan kineser, koreaner och japaner, även om det är svårare på grund av en monoton pigmentering. Européer förmår i regel inte se skillnad på grund av ovana, men jag kan personligen med ganska hög träffsäkerhet avgöra huruvida en östasiatisk kvinna är kines, japansk, koreansk eller för den delen sibirisk.
Ändå är östasiater mer genetiskt närstående på gruppnivå än européer, med Fst ≈ 0.003 mellan kineser och koreaner respektive koreaner och japaner. Kineser kan i sin tur indelas i en nordlig respektive sydlig komponent, varvid sydkineser skiljer sig marginellt från vietnameser, Fst ≈ 0.0024. Nord- och sydkineser skiljer sig inbördes med Fst ≈ 0.0014, men går ändå ganska lätt att skilja åt – sydkineser har exempelvis oftare rundare ögon.
Nå, frågan är då huruvida detta nära genetiska släktskap korrelerar med ett språkligt, på samma sätt som i Europa, Persien och Indien? Svaret är nej, och man räknar av hävd koreanska respektive japanska som språkliga isolat, medan mandarin och andra kinesiska språk hör till den sinotibetanska familjen.
Både japanska och koreanska har visserligen en mycket hög andel kinesiska lånord, givet att kinesiska är Östasiens motsvarighet till latin, men de mest grundläggande av ord har inget som helst släktskap med kinesiskan. På samma sätt finner man inget inbördes släktskap mellan japanska och koreanska med avseende på sådan grundvokabulär, samtidigt som man har klart olika fonetik i samtliga språk.
Exempelvis räkneorden 1, 2, 3, 4 är i koreanskan hana, tul, set, net och i japanskan ichi, ni, san, yon, alternativt hito, futa, mi, yon. Motsvarande för mandarin är yi, er, san, si. Både japanskan och koreanskan har inlånade kinesiska termer även för räkneord, men de infödda varianterna är helt enkelt väsensskilda, oavsett hur långt tillbaka man går.
Den indoeuropeiska situationen är här att räkneorden mestadels har samma ursprung i alla språk, exempelvis urindoeuropeiskans *dwóh₁ → duo, due, two, två och så vidare. Fyra kanske inte låter som quattro, men har ändå samma ursprung i *kʷetwóres → urgermanska *fedwōr. Om vi räknar på urindoeuropeiska känner vi oss ganska hemmastadda: *óynos, *dwóh₁, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥.
Den östasiatiska motsvarigheten är alltså sådan att man inte finner släktskap av det slaget för annat än ett fåtal ord, som skulle kunna vara tillfälligheter eller lån. Ändå är den grammatiska strukturen mellan japanska och koreanska slående lik, med SOV-ordning, agglutination, bruk av partiklar och så vidare. Grammatiska egenskaper inlånas inte i lika hög utsträckning som ord, och om det funnes inslag av sådan konvergens vore det rimligare att kinesiskan hade utövat ett sådant inflytande.
För personer som känner och studerar dessa språk finns därför ändå en gnagande misstanke om avlägset släktskap, även om det mer är en diffus känsla än något man enkelt kan leda i bevis. Skolor finns förvisso, särskilt den som förfäktar hypotesen om transeurasiska eller altaiska språk, som omfattar mongoliska, türkiska och tungusiska språk samt även de japoniska och koreanska språken i utvidgad mening. Exempelvis koreansk fonetik har slående likheter med türkisk.
De flesta lingvister avfärdar numera hypotesen, nämligen på grund av bristen på kognat och en del andra omständigheter, men det finns ändå en klick som idogt förespråkar den altaiska modellen. Man menar att släktskapet ligger djupare förborgat i historien än i det indoeuropeiska fallet, och att det därför är svårare att avtäcka.
Transeurasiska språk i dag samt förmodat urhem. (Robbeets, M., Bouckaert, R., Conte, M. et al. Triangulation supports agricultural spread of the Transeurasian languages. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-04108-8, CC-BY 4.0)
En ny studie i Nature förnyar ambitionen genom att kombinera lingvistik med arkeologi och genetik för att söka leda i bevis släktskapet. Man förlägger därvid ett urtranseurasiskt språk till -9000 eller runt år sju tusen före vår tid, vilket är nära nog dubbelt så gammalt som urindoeuropeiskan.
Man följer hirsets väg i regionen genom arkeologiska studier, vilket ger tiden -7000 för uppkomsten av en urjaponisk-urkoreansk familj. Genetiska studier ger att Koreahalvön befolkades av jōmon vid -4000, det vill säga samma folkslag som fanns på Japan vid tiden. Omvänt migrerade folkslaget yayoi från Korea till Japan från -1000, vilket gav upphov till en ny slags kultur, samtidigt som jōmon försvann från Korea.
Ett urtranseurasiskt språk förläggs geografiskt till trakterna av Mongoliet och Manchuriet, varvid förfäder till koreaner ska ha lagt under sig halvön norrifrån, och därvid vidare ha intagit de japanska öarna. De japoniska språken ska således ha existerat på fastlandet innan de migrerade till Japan, vilket är ungefär samma sak som att de keltiska språken numera inte finns på det europeiska fastlandet utan på de brittiska öarna.
Här kan man föreställa sig att blandning sker med lokala språk, vilket då tar språket i en ny riktning och avlägsnar det mer från sitt tidiga arv. Man kan på samma sätt förstå att kinesiskan, eller dess rötter, inte hade inflytande på annat sätt än genom lånord på grund av väsensskild grammatik och annan struktur.
Kinas tidiga kulturer (särskilt Yangshao) har således bidragit med gener, teknik, kultur, odling och lånord, men har inte påverkat grunden i de japoniska och koreanska språken. Det innebär också att folkslag inte har kuvats till underkastelse, utan har kunnat behålla sin särprägel, till skillnad från i Europa, där indoeuropéerna gjorde rent hus.
Däremot har det uppenbarligen skett massiva folkvandringar, varvid förfäder till dagens koreaner och japaner har drivits från Manchuriet ned mot Koreahalvön och vidare mot Japan. Türkarna har rört sig i den andra riktningen, åt norr och väster, och har en betydligt mer nomadisk komponent än de jordbrukande urjapanerna och urkoreanerna.
Expansion av koreanska och japanska från ett altaiskt urhem i Manchuriet. (Robbeets, M., Bouckaert, R., Conte, M. et al. Triangulation supports agricultural spread of the Transeurasian languages. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-04108-8, CC-BY 4.0)
Den lingvistiska delen av analysen söker sammanställa en swadeshlista för ett stort antal altaiska språk genom tiderna, det vill säga grundläggande basord som antas vara svårare att påverka genom inlån och kulturell påverkan, här för termer relaterade till jordbruk, tamdjur med mera, det vill säga centrala begrepp för dessa tidiga kulturer.
Ett exempel är ordet för (jordbruks)fält, vilket man ger en urtranseurasisk (UTE) rot *pata. Motsvarande etymologiska härledning är då för urjapanska *pata → hata + *ka (plats) → hatake (はたけ, 畑), som är det moderna japanska ordet för fält.
För koreanska har vi på samma sätt urkoreanska *patʌ → MK pàth → K bat (밭). För türkiska anger man *(p)ata med bortfall av p → ata med flera termer, som dock har skiftat betydelse till ö i de flesta språk.
Ett annat exempel rör alkohol, det vill säga att fermentera, blomma med mera, vilket man ger en rot *saga-. För urjapanska har man då *saka-, vilket småningom leder till japanskans sake (さけ, 酒). Urkoreanskan anges ha *sak-, vilket leder till koreanskans sseokda (썩다), det vill säga att ruttna.
För koreanskan anger man alternativet *su(k)u-, med vidare härledning till sul (술), som betyder just alkohol. Liknande härledningar har man för turkiska, mongoliska med flera familjer.
Ordet för en vävd slags stråmatta betecknar man *mosi på UTE, med härledning *mosi → mushiro (むしろ, 蓆) på japanska. Motsvarande för koreanska är *mosi → mosi (모시). Samtidigt är en enklare japansk härledning mushi (むし, 苧) för själva växten som nyttjas, ett ord som av vissa anses vara ett koreanskt lån.
Studien har ett omfattande material för den som vill fördjupa sig i sådan spännande etymologi, men det är alltjämt småpotatis i jämförelse med det rika materialet för indoeuropeiska språk. Samtidigt kommer man nog inte så mycket längre med enbart lingvistiska metoder, varför de arkeologiska och genetiska får allt mer betydelse för att indirekt bevisa eller förkasta saken. Hypotesen har nog dock stärkts en gnutta, tror jag.
Nej, det finns bara ett Kina, och varken Indien eller Afrika kan kopiera det kinesiska receptet, helt enkelt för att förutsättningarna är olika. Kina präglas av stark sammanhållning, betoning på humankapital samt en etablerad konfucianistisk statsmodell, medan Indien är en motsats med religiös split, kastsystem, misogyni och höggradig korruption.
Icke förty kommer både Indien och Afrika att erfara omfattande tillväxt, och särskilt den afrikanska kontinenten kommer att stå för jordens samlade tillväxt i befolkning fram till sekelskiftet, med närmare tre miljarder fler afrikaner än dagens 1.4 miljarder. Men man kommer aldrig ikapp, och orsakerna är inte helt lätta att reda ut. Ett par försök:
