Kategori: Korea

Kategorier
Korea Kultur Språk

Vetenskapligt skriftsystem

Att finna en universell skrift som är bäst lämpad för varje språk är en omöjlighet, då skriften tenderar att anpassas efter de fonologiska förutsättningarna i respektive språk. Skriften är trots allt sekundär i förhållande till talspråket.

På samma sätt är ambitionen att konstruera ett nytt språk från grunden för att möjliggöra enkel internationell och neutral kommmunikation futil eller i vart fall mycket svår. Dels brukar sådana språk ta fonologiskt avstamp i ett befintligt (exempelvis esperanto), vilket gynnar den som är hemmastadd i den miljön, dels skulle den konstruerade enkelheten malas sönder och samman i ett myller av oregelbundenheter om språket brukades på allvar – det är så språk fungerar.

Språk förändras över tid, både till fonetik och grammatik, och den momentana skriften är därför en approximation av språket. De alfabet, abugidor, abjader och logosyllabiska skrifter vi använder för att nedteckna språket har dessutom ett omfattande historiskt bagage som gör dem mer eller mindre otympliga. Exempelvis alfabeten är helt ad hoc, med bas i logogram och initiala ljudvärden av hieroglyfer (bokstaven A är exempelvis ursprungligen ett oxhuvud).

Men nyare skriftsystem har faktiskt etablerats, utan förankring i det förgångna. Hangeul (한글), eller den koreanska skriften, danades 1446 under Sejong daewang, då den kinesiska skriften var synnerligen otymplig för det koreanska språket. De båda språken är väsensskilda med avseende på grammatik och fonetik.

Skriften är konstruerad med ett fåtal geometriska baselement. De grundläggande konsonanterna ㄱ (g), ㄴ (n), ㅁ (m), ㅅ (s) och ㅇ (ng) speglar approximativt tungans position eller munnens form vid uttal, varför man kan benämna skriften som den mest fonetiskt korrekta. ㄱ (g/k) respektive ㄴ (n) är exempelvis formen på tungan när dessa ljud uttalas, medan ㅁ (m) är formen på munnen då ljudet bildas.

Övriga konsonanter bildas ur de fem grundkonsonanterna med enkla tillägg. ㄷ (d) följer ur ㄴ genom addition av ett streck. Ytterligare ett streck ger en mer aspirerad variant ㅌ (t), medan dubblering ㄸ ger något längre konsonantlängd och ett mer ansträngt läte. Sammanlagt nitton konsonanter formas sålunda, med tät funktionell form.

Vokalerna följer inte fonetiska avbildningar av talapparaten, utan är filosofiskt förankrade i daoism. Ett horisontellt streck ㅡ representerar eum (음; 陰, yin) eller det mörka, en punkt ㆍ eller numera ett kortare streck representerar yang (양; 陽, yang) eller det ljusa, medan ett vertikalt streck ㅣ symboliserar den neutrala människan mellan jorden och himlakropparna.

Med dessa tre element byggs vokalerna. De sex grundvokalerna är de tre horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) samt de tre vertikala ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i). Diftonger med i-ljud formas genom tillägg av ㅣ (i) till grundkonsonanterna: ㅐ (ae), ㅔ (e), ㅚ (oe), ㅟ (wi) och ㅢ (ui). ㅣ (i) kan dock uppenbarligen inte diftongera sig själv.

Två sammansatta vokaler ges av ㅘ (wa) som kombination av ㅗ (o) och ㅏ (a), samt av ㅝ (wo) som kombination av ㅜ (u) och ㅓ (eo). Ljudet w är här identiskt, men för symmetrins skull behåller man distinktionen mellan ljus (ㅗ) och mörk (ㅜ). De båda sammansatta vokalerna har diftongerade varianter i ㅙ (wae) och ㅞ (we) genom tillägg av ㅣ (i).

Slutligen föreligger jotering av fyra grundvokaler genom att föregå dem med ㅣ (i): ㅑ (ya), ㅕ (yeo), ㅛ (yo) och ㅠ (yu). Även de två diftongerna ㅐ (ae) och ㅔ (e) har joterade varianter i ㅒ (yae) och ㅖ (ye).

Romaniseringen lämnar mycket i övrigt att önska, men principen framgår ändå ganska klart. En daoistisk bevekelsegrund kan inte hänföras till vetenskapen, men det visar sig att bruket av symmetri avspeglar sig i en tjusig geometrisk regelbundenhet om man gestaltar vokalerna rumsligt efter ett antal axlar som motsvarar diftongering, sammansatthet och jotering; se vidstående diagram. Rotation och spegling av grundelementen och dess vidare mönster ger samtliga tjugoen vokaler. Finns det månne någon matematisk grupp som beskriver dessa element med strukturer i 0, 1, 2 och 3 dimensioner med 1, 2, 2×3 och 2×6 element?

Den koreanska skriften är inte linjär som vårt alfabet, utan kombinerar de fyrtio bokstäverna i ett antal fixa stavelseblock. 한글 (hangeul) är exempelvis två sådana block bestående av ㅎ (h), ㅏ (a) och ㄴ (n), samt ㄱ (g), ㅡ (eu) och ㄹ (l). Det kan förefalla komplicerat, men ger i själva verket ytterligare tydlighet när man väl vant sig.

Hangeul passar inte vårt germanska språk med dess konsonantkluster, och vi har ingen tradition av att tänka i enskilda stavelser. Icke desto mindre kan man inte låta bli att känna en viss vördnad eller rent av begeistring för denna sexiga skrift. Det vore knappast möjligt att ens i dag överträffa elegansen i detta system.

Kategorier
Asien Kina Korea USA

Kinas roll i koreakriget

Sviterna av andra världskriget och det efterföljande kalla kriget mellan segrarmakterna är ännu känn- och märkbara på sina håll, enkannerligen i det ännu delade Korea, som idag räknar sextio år sedan vapenstilleståndet 1953-07-27.

Koreas öde är i grunden ett resultat av japansk imperialism, då Japan i sin aggressiva ambition att regera hela Östasien invaderade landet 1910, bland annat i syfte att ha en bas för vidare aggressioner mot Kina, med början 1931 genom invasionen av Manchuriet norr om Korea.

När den japanska kolonialregimen besegrats och drivits ut ur Korea, Kina och övriga ockuperade områden hade Korea dock i praktiken redan blivit delat mellan de segrande amerikanska och sovjetiska staterna, och denna uppdelning förstärktes omedelbart genom att koreanska fraktioner bildades med stöd i respektive ockuperande makts ideologi.

Den amerikanska ockupationsmakten struntade emellertid i segrarmakternas gemensamma deklarationer om att Korea åter skulle bli en fri stat, och underkände helt och hållet den koreanska regering som bildades. Man litade heller inte på att Sovjetunionen skulle hålla sin del av avtalet, utan förberedde för långvarig konfrontation. Revolter blev resultatet av denna vidare ockupation, liksom att två koreanska stater började utkristalliseras: val av regering hölls på båda sidor under 1948, och den politiska delningen var därmed ett faktum.

Den nordkoreanska staten blev härvidlag en stöttepelare för Mao Zedong (毛泽东) och kommunistpartiets kamp mot de regerande nationalisterna i det kinesiska inbördeskrig som återupptogs kort efter att Japan besegrats. Nordkorea bidrog med material och trupp, vilket senare skulle komma att återgäldas.

Både USA och Sovjetunionen drog sig sedermera tillbaka från den koreanska halvön, och man nyttjade delningen för sina egna politiska syften: USA som en skyddsbarriär mot kommunismens vidare spridning enligt den tidens paranoida dominoteori, och Sovjetunionen och Kina för motsvarande skydd mot vidare amerikansk och utländsk imperialism – Kina hade ju liksom Korea varit utsatt för långvarig utländsk aggression.

Nordkorea initierade striderna i juni 1950, med implicit stöd av både Sovjetunionen och Kina. Inom en månad fanns amerikanska förstärkningar på plats för att undsätta Sydkorea mot aggressionen, och underliga omständigheter skulle göra att även svensk och annan utländsk trupp småningom kom att delta i kriget.

Sovjetunionen bojkottade nämligen deltagande i FN:s säkerhetsråd, för att man lät Kina representeras i FN av nationalistregimen på Taiwan snarare än av den segrande och av folket stödda kommunistiska regimen på fastlandet. Därmed avhände sig Sovjetunionen vetorätten, vilket banade väg för en insats ledd och sanktionerad av FN i koreakriget.

Sovjetunionen försåg naturligtvis Nordkorea med vapen, men deltog av naturliga skäl inte själv i stridigheterna. Det gjorde däremot Kina, av ett flertal orsaker. Dels hade amerikansk trupp i Korea tagit sig fram ända till floden Yalu (鸭绿江) på gränsen mellan Korea och Kina, och utgjorde därmed ett reellt hot mot kinesisk suveränitet – den amerikanske generalen MacArthur hade här uttryckt en sådan vilja av att utvidga kriget in i Kina, och det fanns även långt framskridna planer på att bomba kinesiska baser i Manchuriet med kärnvapen.

Dels hade USA skickat sin sjunde flotta till Taiwan, vilket sågs som en inblandning i Kinas interna angelägenheter. USA hade förvisso bistått general Jiang Jieshi (蒋介石) och hans nationalistdiktatur under inbördeskriget, men hade samtidigt tagit sin hand från händelserna när man insåg att Jiang inte hade folkets stöd och inte heller hade förmågan att vinna kriget. Att man då ville skydda den sista resten av nationalistregimen på Taiwan kan bara ses som ett sätt att intervenera i kinesisk politik, nämligen som ett led i det kalla kriget och under dominoteorins doktriner.

Dels såg sig Kina skyldigt att återgälda hjälpen man fick under inbördeskriget, och man gjorde detta genom att skicka frivilligtrupper (中国人民志愿军, Zhongguo renmin zhiyuanjun) snarare än regelrätt personal i Befrielsearmén. Det är ur dessa händelser banden mellan Kina och Nordkorea stammar, och de är inte så mycket ideologiska som pragmatiska: i Kina kallas koreakriget vanligen «kriget för att motstå USA och undsätta Korea» (抗美援朝战争, kang Mei yuan Chao zhanzheng).

Numera har Kina mer eller mindre tagit sin hand från Nordkorea och stödjer i praktiken Sydkorea, eftersom Kina inte vill ha den instabilitet som Nordkoreas kärnvapenrustning innebär, inte minst då ett Japan som ånyo beväpnar sig. Kina vill å andra sidan inte heller ha de enorma flyktingströmmar som ett nytt krig skulle innebära, och driver därför linjen om status quo och inre reform i Nordkorea, en strategi som dock ännu inte har burit frukt och inte heller förefaller gynnsam.

De ursprungliga villkoren för delningen existerar inte längre, då Sovjetunionen är upplöst och dominoteorin inte längre har någon giltighet. Nordkorea fastnade i en tidskapsel och blev snabbt frånsprunget av grannen i söder, och man har inte längre någon verklig allierad. Inte heller tycks man ha förmågan att ta sig ur det egna dilemmat, ty även ledningen är ett offer för det egna systemet.

Utöver det koreanska folkets vidare delning utgör även tvisterna i Östkinesiska havet om obebodda öar en fortsättning på Japans härjningar i regionen, liksom USA:s fortsatta inblandning i dessa skeenden. Det är konflikter som i samtliga fall har sina rötter över hundra år tillbaka i tiden, och det är uppenbart att det kan ta mycket lång tid att läka alla sår helt och hållet.

Kategorier
Asien Korea

Världens frälsare Gim Jeongeun

Uppenbart för alla är att Gim Jeongeuns svavelosande retorik och primadonnafasoner mest syftar till att elda och indoktrinera de egna massorna samt att på teatraliskt vis be om stöd från omvärlden. Ty en självtillräcklig och så överlägsen stormakt som Nordkorea kan självfallet inte förödmjuka sig genom att visa minsta svaghet, utan syftar istället till att försöka förhandla fram bistånd och mildrade sanktioner genom diverse ohemula hot; det är med den logiken man måste förstå denna underliga regim.

Visserligen sitter Gim på en eller en handfull kinapuffar, pjäser med hiroshimastarka laddningar, som om de mot all förmodan skulle träffa målet och fungera som avsett kan få förödande verkan. Men de kan rimligen inte användas annat än som en sista desperat självmordshandling, eftersom det givna svaret på en sådan attack kommer att framtvinga den sämsta upplösningen i den tragikomiska pjäsen på Koreahalvön, nämligen Pyeongyangs totala utplåning.

Ändå måste man tillstå att Gim Jeongeun vet hur man levererar en show, ty han har ideligen västmediernas öra. Det går knappt en dag utan att kvällspressen rapporterar om Gims senaste upptåg, hans makalösa manicker eller hans frus hälsostatus. Visserligen kan man se att det fnissas en del bakom den illa dolda journalistiska masken, men Gim uppnår därmed också en del av sitt syfte, att ha en närvaro i världen som i övrigt inte motsvarar meriterna – svenskarna lär numera veta mer om Nordkorea än om grannlandet i söder.

Frågan är också vad Gim avser uppnå på lite längre sikt, för det är uppenbarligen en person med huvudet på skaft, som vet hur han ska spela rollen som komplett galen familjediktator samtidigt som han är väl förtrogen med hur Väst fungerar. Han borde rimligen veta att den inslagna vägen inte leder någonstans, och kanske har han ännu att bevisa för sitt kabinett att han lever upp till förväntningarna innan han eventuellt kan göra något mer av denna värld för att förbättra Nordkoreas situation.

Anti-USA
Kategorier
Asien Kina Korea

Gims missiler

En naiv fråga är varför Nordkorea sätter missiler, raketer och satelliter före mat åt landets befolkning. Svaret är naturligtvis att varje nation sätter den yttre säkerheten framför allt annat, och Nordkorea är formellt i krig med såväl Sydkorea som USA. Framförallt ligger svaret i historien.

Det var japanernas fel, i vanlig ordning. Före och under andra världskriget fick den japanska regimen för sig att invadera Korea, Kina och flera andra länder i ett försök att dominera hela Asien. När japanerna väl hade atombombats till lydnad återstod att slicka såren för de drabbade. Exempelvis Nanjing firade igår 75-årsminnet av den massaker japanerna ställde till med och som kostade 300 000 människor livet.

Korea fick dock aldrig möjligheten att läka ihop, utan delades mellan segrarmakterna USA och Sovjetunionen i två delar. Ingen av supermakterna stannade särskilt länge, men istället för att ena landet kort efter kriget lät man Korea bli en bricka i det kalla krig som följde, och Nordkorea är en återstående rest av denna period.

Sunda förnuftet säger naturligtvis att Nordkorea inte har något att hämta i vidare kamp, att kriget är över sedan länge, och att den ideologi Nordkorea rättar sig efter är en död och illaluktande råtta. Men i en paranoid militärdiktatur råder inget sunt förnuft. Nordkorea har imploderat under trycket av sin egen säkerhetsstruktur, och det finns ingen enskild person i Nordkorea som kan bryta loss landet ur dess djupa psykos.

Ur Nordkoreas synvinkel har man därför en situation som påminner om den Iran befinner sig i, nämligen ett utsatt läge som kan mildras genom att ha tillräckligt avskräckande militär slagstyrka. Även om man hotar grannar till höger och vänster är det mest för att spänna muskler och visa att man nog inte ska attackera Nordkorea. Inte för att någon har planerat att göra detta, men med hänsyn tagen till Nordkoreas labila tillstånd är detta således ändå ett rationellt beteende.

Dilemmat kan lösas på väsentligen tre sätt. Det ena är att Nordkorea får fart på de ekonomiska reformer i kinesisk anda man påbörjat i speciella ekonomiska zoner. Problemet här är att de reformerna är alldeles för få och för blygsamma och därför aldrig kan få önskat resultat, och Nordkorea kan därför inte friskna till på naturlig väg så som Kina gjorde efter Mao.

Det andra är att omvärlden gör Nordkoreas mardröm verklig och en gång för alla invaderar och bombar landet sönder och samman och gör slut på folkets plågor. Nackdelen här är att Pyeongyang skulle sätta in all sin konventionella slagkraft mot Sydkorea och främst Seoul, ett offer man nog inte kan tillåta sig.

När Gim väl skaffat sig kärnvapen är för övrigt den lösningen inte längre möjlig, för då kan Nordkorea skicka stridsspetsar till flera länder i regionen i ren revansch om man pressas. Men här ligger också den paradoxala tredje formen av lösning, nämligen att låta Nordkorea hållas. Om man kan uppnå en trygghetskänsla med kärnvapen, så för all del: om det sedan leder till reformer och omprioriteringar vore problemet löst, och allt blir en fråga om tid.

Kategorier
Asien Korea Politik

Släpp taget om Nordkorea

I Kina hade jag under en period möjlighet att sporadiskt språka med nordkoreaner, naturligtvis inga yngre människor av det vanliga slaget utan i själva verket kadrer på språkutbildning. På ytan kan de förefalla ganska normala, och vanliga samtalsämnen kring sport, tjejer och dylikt indikerar inget iögonenfallande konstigt. Däremot får man sig en tankeställare om man placerar en sådan nordkorean framför en världskarta, då vederbörande närmast reflexmässigt pekar på den amerikanska landytan och börjar prata upprört om «fienden». Det är uppenbart att denna tvångsneuros odlas som en statsreligion i landet.

Och även om man kan konversera en och en med dessa nordkoreaner håller de vanligtvis ihop tätt och undviker sammankomster med andra, exempelvis vid sådant som fester eller restaurangbesök på stan. Istället kan man höra den nordkoreanska församlingen trängas ihop i något rum för att lyssna på och stämma in i nationalsången eller hyllningssånger till den käre ledaren Gim Jeongil.

Kalla kårar längs ryggraden får man när man närmare betraktar vissa beteenden, som när en av dessa kadrer med foten strök en katt, inte för att leka med den utan som en inövad rörelse för att undersöka om djuret var vid liv. Vanligtvis är det då människor man undersöker på samma sätt, exempelvis i fångläger.

Det får ändå ses som en marginellt positiv händelse att man har ett visst utbyte med Kina och Ryssland, två traditionella bundsförvanter som numera förvisso inte delar ideologin men däremot har intresse av stabilitet i regionen. Att Kina uttrycker formell sorg snarare än att håna diktatorn är ett uttryck för det, som ett sätt att vårda relationerna just i syfte att uppnå förändring. Inofficiellt kallas Gim Jeongil annars 金二胖 (Jin Erpang) av den kinesiska internetmobben, där tilltalsnamnet betyder «tjockis nummer två» (efter Gim Ilseong, landets evige president).

För vad man måste ha klart för sig är dels att situationen aldrig kan förändras genom folklig revolution, helt enkelt för att medborgarna är så avskärmade från verkligheten att de inte har den information eller de kommunikationsmöjligheter som krävs. Varje möjlig förändring i Nordkorea måste komma till stånd genom en revolution uppifrån, som resultatet av en maktkamp eller en insikt om att det får vara nog, och det är just när den store ledaren avviker som denna möjlighet infinner sig.

Dels måste man inse att även om ledarskiktet är välinformerat är den utbredda paranojan inget spel för galleriet, utan en äkta känsla av att man står på randen till krig mot USA. I det läget hjälper det inte att skratta åt den mentalsjuka patienten, inte heller att skramla med vapen och uttala hårda ord som ändå bara får motsatt effekt. Det går inte att resonera med Nordkorea som om det vore en normal regim, dess paranoida sjuklighet är kliniskt verklig, och ledargarnityret är lika mycket offer för detta verklighetsförvrängningsfilter som alla andra.

Kina begriper detta, och det förefaller som att även USA har en viss insikt om sakernas egentliga tillstånd att döma av Clintons retorik. Frågan är dock om Sydkorea begriper det, med tanke på att man nu sätter militären i högsta beredskap och därmed trappar upp insatsen. Sydkorea har naturligtvis en släng av samma paranoja, givet att man tvingas leva med ett ständigt hot.

När Gim Ilseong dog 1994 skedde just en sådan ömsesidig upptrappning, med försämrade relationer som följd. Vad som krävs är nog snarare att man närmar sig patienten med färre krav och en verklig öppning för förändring. USA har möjligheten att göra som man en gång gjorde med Kina (för att innesluta Ryssland), att låta regimen hållas och låta politiska förändringar dikteras av ekonomiska och sociala villkor.

Låt Nordkorea ha sina kärnvapen, behandla landet som en politiskt normal partner och lägg allt krut på ekonomi och handel med landet. Om Nordkorea ges denna typ av stabilitet i relationerna med omvärlden kommer man för egen hand att inse vad som behöver göras för att utveckla landet vidare, och psykosen kanske släpper så småningom.

Det är den möjligheten USA, Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och resten av världssamfundet har, att nu sträcka ut en hand till Gim Jeongeun och resten av partiapparaten och erbjuda handel istället för konfrontation, ty den senare lösningen har uppenbarligen inte fungerat under alla dessa år utan bara resulterat i en paranoid kärnvapenmakt med en ständigt svältande befolkning. Man får helt enkelt släppa prestigen och se realpolitiskt på saken.