Kategori: Korea

Kategorier
Asien Korea Politik

Släpp taget om Nordkorea

I Kina hade jag under en period möjlighet att sporadiskt språka med nordkoreaner, naturligtvis inga yngre människor av det vanliga slaget utan i själva verket kadrer på språkutbildning. På ytan kan de förefalla ganska normala, och vanliga samtalsämnen kring sport, tjejer och dylikt indikerar inget iögonenfallande konstigt. Däremot får man sig en tankeställare om man placerar en sådan nordkorean framför en världskarta, då vederbörande närmast reflexmässigt pekar på den amerikanska landytan och börjar prata upprört om «fienden». Det är uppenbart att denna tvångsneuros odlas som en statsreligion i landet.

Och även om man kan konversera en och en med dessa nordkoreaner håller de vanligtvis ihop tätt och undviker sammankomster med andra, exempelvis vid sådant som fester eller restaurangbesök på stan. Istället kan man höra den nordkoreanska församlingen trängas ihop i något rum för att lyssna på och stämma in i nationalsången eller hyllningssånger till den käre ledaren Gim Jeongil.

Kalla kårar längs ryggraden får man när man närmare betraktar vissa beteenden, som när en av dessa kadrer med foten strök en katt, inte för att leka med den utan som en inövad rörelse för att undersöka om djuret var vid liv. Vanligtvis är det då människor man undersöker på samma sätt, exempelvis i fångläger.

Det får ändå ses som en marginellt positiv händelse att man har ett visst utbyte med Kina och Ryssland, två traditionella bundsförvanter som numera förvisso inte delar ideologin men däremot har intresse av stabilitet i regionen. Att Kina uttrycker formell sorg snarare än att håna diktatorn är ett uttryck för det, som ett sätt att vårda relationerna just i syfte att uppnå förändring. Inofficiellt kallas Gim Jeongil annars 金二胖 (Jin Erpang) av den kinesiska internetmobben, där tilltalsnamnet betyder «tjockis nummer två» (efter Gim Ilseong, landets evige president).

För vad man måste ha klart för sig är dels att situationen aldrig kan förändras genom folklig revolution, helt enkelt för att medborgarna är så avskärmade från verkligheten att de inte har den information eller de kommunikationsmöjligheter som krävs. Varje möjlig förändring i Nordkorea måste komma till stånd genom en revolution uppifrån, som resultatet av en maktkamp eller en insikt om att det får vara nog, och det är just när den store ledaren avviker som denna möjlighet infinner sig.

Dels måste man inse att även om ledarskiktet är välinformerat är den utbredda paranojan inget spel för galleriet, utan en äkta känsla av att man står på randen till krig mot USA. I det läget hjälper det inte att skratta åt den mentalsjuka patienten, inte heller att skramla med vapen och uttala hårda ord som ändå bara får motsatt effekt. Det går inte att resonera med Nordkorea som om det vore en normal regim, dess paranoida sjuklighet är kliniskt verklig, och ledargarnityret är lika mycket offer för detta verklighetsförvrängningsfilter som alla andra.

Kina begriper detta, och det förefaller som att även USA har en viss insikt om sakernas egentliga tillstånd att döma av Clintons retorik. Frågan är dock om Sydkorea begriper det, med tanke på att man nu sätter militären i högsta beredskap och därmed trappar upp insatsen. Sydkorea har naturligtvis en släng av samma paranoja, givet att man tvingas leva med ett ständigt hot.

När Gim Ilseong dog 1994 skedde just en sådan ömsesidig upptrappning, med försämrade relationer som följd. Vad som krävs är nog snarare att man närmar sig patienten med färre krav och en verklig öppning för förändring. USA har möjligheten att göra som man en gång gjorde med Kina (för att innesluta Ryssland), att låta regimen hållas och låta politiska förändringar dikteras av ekonomiska och sociala villkor.

Låt Nordkorea ha sina kärnvapen, behandla landet som en politiskt normal partner och lägg allt krut på ekonomi och handel med landet. Om Nordkorea ges denna typ av stabilitet i relationerna med omvärlden kommer man för egen hand att inse vad som behöver göras för att utveckla landet vidare, och psykosen kanske släpper så småningom.

Det är den möjligheten USA, Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och resten av världssamfundet har, att nu sträcka ut en hand till Gim Jeongeun och resten av partiapparaten och erbjuda handel istället för konfrontation, ty den senare lösningen har uppenbarligen inte fungerat under alla dessa år utan bara resulterat i en paranoid kärnvapenmakt med en ständigt svältande befolkning. Man får helt enkelt släppa prestigen och se realpolitiskt på saken.

Kategorier
Asien Kina Korea Politik

Efter personkulten

Nordkoreanske diktatorn Gim Jeongil har gått bort. Det var inte en dag för tidigt, frestas man säga, trots att man ju inte bör önska livet ur andra. Men jag menar att det finns undantag, nämligen då det gäller tyranner av olika slag: Hitler, Stalin, Saddam…

Trots att det nu råder en akut febril aktivitet runt koreanska halvön kommer inte mycket att hända den närmaste tiden. Gims sjukliga tillstånd har varit känt länge, och det är planerat in i minsta detalj hur successionen formellt ska ske. Allt förblir vid det vanliga, åtminstone ett tag till.

Formellt tar sonen Gim Jeongeun över rollen som nekrokratins statschef, men i ljuset av dennes relativa ungdom blir det i realiteten partieliten och delar av militären som kommer att styra Nordkorea medan Gim Jeongeun skolas in på posten.

Det verkligt intressanta är vad Gim Jeongils frånfälle kommer att mynna ut i om ett par år, om man nu ser en möjlighet att ändra kurs, exempelvis på det sätt som Kina gjorde när Mao Zedong gick bort 1976. Två år senare slog ju Deng Xiaoping bort spillrorna av Mao-kulten och lade om kursen mot marknadsekonomi, med känt resultat.

Samma sak kan hända i Nordkorea, om det finns tillräckligt starka krafter i nomenklaturan som vill detta. Problemet är att vi egentligen inte vet någonting om detta, och därför bara kan spekulera. Men i princip har det nu öppnats ett gyllene fönster att ändra kurs, att reformera framförallt ekonomin och öppna upp landet. Erfarenheterna från andra länder i regionen borde stimulera det nordkoreanska ledarskapet. Vägen är inte så lång som den kan tyckas, och alternativet, att stanna kvar i den slutna tillvaron, förskräcker nog även dem.

Sydkorea, USA och Kina bör således komma med lockbeten för att åstadkomma töväder i Nordkorea. Det skulle vara positivt för hela regionen och för resten av världen att bli av med detta djupa sår på den asiatiska kontinenten.

Kategorier
Kina Korea

Nekrokrati i förvandling

Nekrokratin Nordkorea står inför ett tronskifte. Den strokedrabbade Gim Jeongil står i begrepp att lämna över familjeimperiet till sonen Gim Jeongeun, varvid många hoppas att den kommunistiska arvsmonarkin ska ömsa skinn och öppna upp sig mot omvärlden efter tidigare kinesiskt och vietnamesiskt mönster.

Det skulle i så fall innebära att regimen inför stora mått av marknadsekonomi och slopar stora delar av planekonomin. Det innebär i sin tur att sociala reformer och ökat utbyte med omvärlden följer, om marknadsekonomin ska kunna fungera. Redan vid en blygsam marknadsorientering blir nordkoreanerna alltså friare, och de blir efter ett tag också betydligt rikare – inte i jämlikt fördelad mening, fattigdomen kommer att bestå i de stora lagren, men svälten och den absoluta fattigdomen kan utrotas på kort tid samtidigt som en medelklass kan växa fram.

För detta skulle kunna tala att Gim Jeongeun är utbildad i Schweiz och är välbekant med det fria västerländska samhället. Vore det upp till honom personligen skulle Nordkorea förmodligen kunna omvandlas till något helt annat på mycket kort tid.

Men Nordkorea är inte en monarki i betydelsen att en kung eller annan envåldshärskare styr med järnhand över hela folket, utan det finns olika maktcentra och falanger som håller varandra i ett järngrepp med hållhakar till höger och vänster. Det är det stora problemet med Nordkorea, att egentligen ingen kan förändra landet, att positionerna är helt låsta.

För att upprätthålla diktaturen är den centrala politiska ledningen beroende av militärens stöd. Utan detta skulle befolkningen i ett nafs störta regimen alternativt fly landet som lämlar. På motsvarande sätt är militären underställd de falska doktriner landet bygger sin hjärntvätt på – myten om den store ledaren Gim Ilseong och landets förestående avancemang till supermakt och dess förväntade totalseger över ärkefienden USA.

Antag som exempel att Gim Jeongeun vid sitt trontillträde beslutar att lägga om kursen och införa marknadsekonomiska reformer samt öppna upp landet mot omvärlden, ungefär så som Kina gjorde 1976 när Mao Zedong dog. Det skulle innebära avsevärt ökade handelsförbindelser och andra utbyten med Sydkorea och Kina, varvid dels den förljugna retoriken inte längre skulle kunna trollbinda befolkningen och dels de flesta handelsresande skulle ta genvägen att stanna permanent i Sydkorea eller i Kina (vilket de redan gör, om de lyckas passera gränsen).

Nordkorea skulle då falla samman och militären omedelbart förlora sitt inflytande, vilket man inte skulle tolerera; militären skulle genomföra en statskupp och publikt avrätta Gim Jeongeun som en förrädare till den store ledaren Gim Ilseongs ortodoxa lära, och därefter tillsätta en marionett som statschef.

Av detta kan vi dra två slutsatser. Den ena är att reformer måste genomföras ganska försiktigt, med en början vid inrikes ekonomiska reformer. Den andra är att reformer måste beslutas gemensamt av alla maktcentra, främst centralregeringen och militären; man måste vara överens om att bryta dödläget och låta nationen skrida framåt i utvecklingen – en utveckling som bara kan landa i att Nordkorea småningom upphör att existera som nation vid en återförening med Sydkorea, det vill säga att makteliten i Nordkorea avsäger sig sin makt och sina positioner och ger upp femtio års meningslös kamp.

Det kan hända. Det var nämligen vad som hände i Östtyskland, och det var ungefär vad som hände i Sydafrika. Och något liknande hände i Kina, när den ledare som med sin personkult blockerade all förändring försvann för snart 35 år sedan. Det verkar även hända i Kuba, när arvsmonarkin där har sin gilla gång och Raul Castro tar över efter sin bror; man har redan antytt en modernisering. Kommunistdiktaturerna vittrar sönder och marknadsliberalismen knackar på dörren.

Nordkorea är dock ett unikum i denna klubb, en närmast patologisk regim som kanske inte går att lösa upp på fredlig väg, just för att militären har en sådan stor dominans. I kommunistdiktaturer är det vanligen proletariatet av bönder och arbetare som framhävs i retoriken, medan militärer får en mer undanskymd roll.

I exempelvis Folkrepubliken Kina har begreppet gōng-nóng-bīng (工农兵) för arbetare, bönder och soldater ofta använts som retorisk figur. Det är en variant på en mer traditionell indelning i shì-nóng-gōng-shāng (士农工商) för lärde, bönder, arbetare och handelsmän, de fyra klasser som historiskt utgjort stommen i den kinesiska kulturen. Militären har förstås alltid spelat en stor roll, men har inte setts som en klass i sig utan mer som ett redskap för att upprätthålla statens auktoritet.

I Nordkorea är militären dock den främsta av klasser, vilket uttrycks i begreppet seongun (선군, 先軍, kinesiska xiānjūn, armén först). Militären är i Nordkorea allt, medan bönder och arbetare får finna sig i en undanskjuten position. Intellektuella prestationer är mest hyllade i flaggans symboler, som brukligt i kommunistdiktaturer.

Militärens position innebär att stora delar av de offentliga utgifterna spenderas på vapen och trupp, och det förklarar även Nordkoreas desparata kamp för att skaffa kärnvapen i en tid då man inte har några andra attribut att sätta emot – Sydkorea är ljusår före i utvecklingen, inte minst ekonomiskt. Om Gim Jeongeun ska kunna förändra Nordkoreas inriktning måste han således övertyga inte bara sina politbyråkolleger, utan även den militära ledningen, att landet på sikt inte har något annat val än att reformera sig och rätta in sig i världsordningen.