Kategori: Kultur

Kinas förste kejsare – 秦Qin始shi皇帝huangdi – vid namn 嬴政Ying Zheng enade de stridande staterna år -221 vid trettioåtta års ålder, och etablerade därmed en dynastisk epok som skulle komma att sträcka sig närmare tvåtusen år i tid. Den första dynastin Qin varade dock bara i elva år, och dog med Ying Zheng.

I modern mening dog Qin-kungen ung, blott fyrtionio år gammal, men för tiden var det en tämligen normal levnadsbana. Likt många andra i samma position sökte han förlänga livet med «livselixir» av olika slag, vilket resulterade i att han snarare förkortade livet. Han dog av förgiftning efter att ha inmundigat tabletter med kvicksilver på inrådan av sina alkemister och hovläkare.

Om än död i fysisk mening, lever han förstås i evigheten i kraft av sitt arv. Han bidrog för övrigt själv till detta genom att låta inrätta ett mausoleum åt sig själv, fullt utrustat med närmare åttatusen människor, hästar och andra figurer utsökt skulpterade i terrakotta, den så kallade terrakottaarmén (兵马俑bingmayong). Det är ändå en förbättring mot den forna seden av att låta ta med sig levande människor in i evigheten.

Ying Zhengs gravpyramid uppvisar stora likheter med faraonernas pyramider, inte bara i yttre betingelser utan även i ambitionen att förbereda för efterlivet. Man sökte alltså inte bara förlänga livet på jorden, utan strävade vidare efter ett tänkt evigt liv efter döden, vilket kanske är den primära drivkraften och lockelsen i allehanda religioner, som vanligen utlovar ett sådant fiktivt paradis i utbyte mot underkastelse.

Numera vet vi att ett sådant efterliv inte existerar, att vår tid är här och nu, begränsad till det fysiska jordelivet. Vi gör bäst i att fylla det med den mening vi själva definierar, under så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Det enda som är av relevans är egentligen nuet, ty vårt psyke integrerar eller summerar inte upplevda händelser, utan tar snarare medelvärdet av livets höjdpunkt och aktuell status – skröplig hälsa på äldre dagar förtar ett tidigare rikt liv i övrigt.

En rimlig ambition är således att söka inte bara ett långt liv, utan även ett liv präglat av god hälsa, att vidga hälsospannet. Under sådana förutsättningar kan man sedan sträva efter att fylla livet med upplevelser och erfarenheter, och kanske även söka odödlighet genom storverk av olika slag, om inte en pyramid så i vart fall ett eftermäle i form av en bok eller något annat som är förknippat med den egna personen – man blir då approximativt odödlig, under den större insikten att allt egentligen ändå är förgängligt.

Nå, denna strävan efter ett längre och hälsosammare liv har knappast minskat i styrka, utan är fortfarande en stark drivkraft, kanske på grund av människans nedärvda dödsångest och den plågsamma insikten om att tiden är begränsad. På samma sätt som i den tidiga historien söker man gärna efter olika slags substanser och elixir för att nå erforderliga resultat, i vad man skulle kunna benämna den additiva modellen.

De vises sten i modern tappning är således kosttillskott och läkemedel av olika slag, en veritabel guldgruva för den som vill slå mynt av människans fåfänga. Det kan röra sig om allt från olika slags «supermat» och «antioxiderande» preparat till självmedicinering med metformin och andra kraftfulla substanser, även om forskningsunderlaget är tämligen skralt för samtliga sådana additiva metoder. Man riskerar helt enkelt att ta samma väg som Ying Zheng genom att experimentera med sig själv sålunda.

Rönen är emellertid betydligt starkare för vad vi kan kalla den subtraktiva modellen, det vill säga att reducera intag av såväl energi som vissa nutrienter för att framkalla metabol stress, som i sin tur iscensätter en komplex kedja av reparation och förnyelse på cellulär nivå, ekvivalent med inte bara en hälsosammare organism utan även verklig biologisk föryngring.

Ying Zheng skulle ha struntat i kvicksilverpillren och istället ha iakttagit en sträng regim av fasta, vilket samtida lärde i Indien och Grekland kunde ha talat om för honom. Kalorireduktion och periodisk begränsning av näringsämnen är således den primära mekanismen för att inte bara förlänga livsspannet, utan även hälsospannet.

Bevisen för människans del är visserligen inte fullt så starka – vi har inte haft möjlighet att bedriva stringent forskning i över hundra år – men man ser exakt samma mekanismer för vitt skilda organismer, inte minst oss närstående gnagare, primater och andra däggdjur. Den metabola processen skiljer sig helt enkelt inte mellan olika arter, utan är fundamentalt identisk.

Såväl tidsbegränsat ätande som längre perioder av vattenfasta medför således en cellulär renings- och föryngringsprocess, medan regelbunden aerobisk motion med smärre anaerobiska inslag har motsvarande funktion. Båda metoderna innebär att man utsätter organismen för metabol stress, vilket resulterar i konsolidering av organismens resurser för optimal funktion och ämnesomsättning.

Vidare kan man reducera intaget av vissa näringsämnen för att nå ytterligare resultat. Primärt bör man sträva efter att minska konsumtionen av socker och stärkelse (sockerkedjor), eftersom socker orsakar glykering vid reaktion med proteiner, vilket i sin tur leder till åldrande av både invärtes och utvärtes organ – man bakar faktiskt organen på samma sätt som en sockerkaka i en ugn.

Intag av socker leder vidare till förhöjd blodsockernivå, vilket i sin tur frisätter hormon som insulin, tillväxtfaktorer som IGF-1 och kinas som mTOR, samtidigt som det blockerar antioxidativa processer som autofagi. Samtliga dessa processer ger tillväxt i såväl friska som degenerativa celler (cancer), och hämmar därför hälsan och orsakar åldrande. Stabilt låg blodsockerhalt är därför avgörande för att sakta ned åldrandet.

Reduktionen i energi kan vara beständig, och leder då helt enkelt till en långsammare metabolism. Man kan observera detta bland personer i så kallade blå zoner, regioner i vilka människor lever längre än eljest och med den gemensamma nämnaren av just allmän kalorireduktion.

Samma effekt uppnås emellertid även med periodisk reduktion, som i tidsbegränsat ätande eller periodisk vattenfasta. En förutsättning är dock att reduktionen i näring är tillfällig, det vill säga att man fyller på förråden med erforderliga aminosyror, fettsyror, vitaminer och mineraler efter perioder av fasta, att man inte lider näringsbrist annat än tillfälligt.

En vanlig källa till förvirring gäller föreställningen att växtbaserade livsmedel skulle vara mer fördelaktiga än animaliska. I själva verket är orsaken att grönsaker är kalorifattiga och därmed naturligt ger upphov till kalorirestriktion, som är den centrala mekanismen. Det finns i övrigt inget magiskt med grönsaker, och de är alltså inte heller något «livselixir», utan en form av bukfylla.

På samma sätt finns inget särskilt skadligt i animaliska produkter, även om ett högt intag av proteiner gynnar tillväxt, vilket är en negativ faktor om man vill undvika åldrande. Men under kalorirestriktion sker omfattande nedbrytning, cellreparation och produktion av tillväxthormon, där det senare är avsett just för erforderlig tillväxt efter en period av metabol stress. Det vore direkt skadligt att undvika intag av proteiner efter fasta, och den centrala mekanismen är och förblir därför reduktion i näringsintag.

Alla dessa rön, resultat och insikter ligger till grund för min personliga hållning och min strävan efter att söka maximera såväl livs- som hälsospannet med olika typer av fasta i kombination med motion och adekvat näring. Den subtraktiva modellen är härvidlag den enda med verklig vetenskaplig förankring, och den är även intuitivt rimlig i dess verkan av att bryta ned och återbygga.

Härav tillämpar jag tidsbegränsat ätande 23/1, det vill säga endast ett mål om dagen, för att det ger maximalt tidsutrymme för de processer som renar och föryngrar, samtidigt som det ger mig tillfälle att äta som en gris en gång om dagen, att slafsa i mig tills jag blir fullständigt proppmätt i både kropp och själ – det är att både ha och äta kakan, och det är en process som är både enkel och ekonomisk.

Härav tillämpar jag numera även en inledande period av fem dagars vattenfasta varje månad, för en djupare form av cellulär rening. Det är initialt en tuffare utmaning, men efter några gånger en smal sak att tillämpa. Hungern är faktiskt obefintlig, även om det finns ett visst psykologiskt sug efter mat. Det ger vidare viktreduktion med ungefär fyra kilo, vilket ger extra utrymme för festliga tillfällen och i allra största allmänhet viktkontroll.

I kombination med en timmas daglig löpning torde denna strategi ge bäst utdelning i att hålla organismen vid optimal hälsa under så lång tid som möjligt, enligt de vetenskapliga rön som finns att tillgå. Välfärdssjukdomar angår helt enkelt inte mig, även om det inte finns några garantier i övrigt – men man förbättrar oddsen betänkligt.