Blues är inte den svarte mannens musik, utan stammar snarare från Japan, i vart fall om vi menar improviserad musik i pentatonisk skala på stränginstrument. The original shredding har vi nämligen på 三味線, eller kinesisk tresträngare (三弦) med ursprung i dynastin Song (1200-tal).
Från Kina tog sig instrumentet till Liuqiu (琉球) och vidare till japanska fastlandet under 1600-talet, där det genomgick vissa modifikationer i utformning avseende hud, plektrum och andra detaljer. Men den främsta skiljelinjen föreligger i spelstilen, där den japanska är mer fri och aggressiv.
Mest känd genre är 津軽三味線 från 津軽半島 i 青森県 i norra Japan. Uttalet jamisen beror på ljudförändring i ordkombination, men man kan säga Tsugaru-shamisen om man så vill.
川嶋志乃舞 (Kawashima Shinobu) lirar Tsugaru-jamisen med Tokyo Groove Jyoshi: What is hip?
Visserligen spelas shamisen oftast i tretakt, men kvaliteterna i övrigt gör instrumentet synnerligen lämpligt att inkorporera i rock, jazz, fusion och liknande genrer, och görs av bland andra Marty Friedman (tidigare i Megadeth), Wagakki Band med flera.
Det finns en rad japanska och kinesiska instrument (som 古筝) man lär sig att älska efter ett tag, men shamisen är nog det som snabbast finner vägen till hjärtat, för att det knyter an bättre till typiskt västerländsk musik.
Film och litteratur är underhållning snarare än vetenskap eller dokumentär, och ibland – oftast – måste den konstnärliga friheten gå först. Vi köper det resonemanget, och vi kan även lätt bortse från banala invändningar som kommer för en under betraktande av vetenskaplig fiktion.
Exempelvis kan man ganska enkelt motivera absurd teknik (som «warp drive») med att mänskligheten bara är i begynnelsen av sin förståelse för naturen och den tekniska tillämpningen därav, och att en mer avancerad civilisation – eller en framtida mänsklig – kanske har löst problemen och därmed möjliggjort teknik vi trodde omöjlig.
Noga räknat kan man inte helt utesluta en sådan utveckling, vilket möjliggör en lucka för vild spekulation i fiktionen. Icke desto mindre kan man ändå estimera sannolikheten för att en viss teknik kan realiseras, och i en del fall kan vi även utesluta möjligheten helt och hållet även med den ringa kunskap vi besitter om naturens väsen.
Ett exempel på det senare är tidsresor, som är ett populärt tema i science fiction. Man skildrar då gärna hur en person reser bakåt (eller famåt) i tiden, varvid komplikationen vanligen ligger i att man då kan påverka det förflutna så att den egna existensen upphör eller «framtiden» ändras.
Man tycks då föreställa sig rumtiden som en serie filmrutor som man godtyckligt kan traversera fram och tillbaka, och att allt som har hänt och kommer att hända bildar enskilda universa som föreligger statiskt, det vill säga att du finns i en fix uppsättning för varje plancksekund av ditt liv, från späd ålder till en avlägsen framtid på ålderns höst, och att samma slags tillstånd då gäller för varje annan person, objekt och enskild partikel under universums hela existens.
I verkligheten finns dock bara ett enda kontinuerligt och omedelbart nu, och tiden är en funktion av rummets förändrade tillstånd, en mänsklig konstruktion om man så vill. Det finns ingen sparad konfiguration av universum som det förelåg för ett ögonblick sedan eller för tusen år sedan, och därför kan man inte heller «resa» mellan dessa tänkta konfigurationer. Av samma skäl föreligger ingen framtid som redan har hänt.
Den enda resa i tiden man kan företa är relativ, det vill säga att färdas längs en annan tidslinje i accelererat tillstånd under en längre tid, varvid man åldras saktare än referenspersonerna i den ordinarie tidslinjen. Detta är tvillingparadoxen i relativitetsteori, och den är nog så svårbegriplig, men kanske ändå ganska tråkig. Det är ändå ett vanligt tema, som i Interstellar (2014) eller Lightyear (2022).
Ett betydligt vanligare motiv är invasion av en främmande interstellär styrka, som i Independence day (1996) eller War of the worlds (2005). Här kan man som sagt rent hypotetiskt föreställa sig en alternativ energikälla till vårt primitiva raketbränsle, men den fysikaliska grunden kvarstår, att det krävs utomordentligt massiva mängder energi för att möjliggöra interstellär rymdfart av den magnituden, och därtill att det kräver omfattande tid och erbjuder andra slags resursproblem att det i praktiken är en högst osannolik händelse.
Den i Star trek populariserade teleporteringen av människor genom molekylär sönderdelning och sammansättning är en annan teknik som i verkligheten stöter på hårt motstånd, och det har att göra med den bandbredd som krävs för att replikera den konfiguration som en människas varje enskilda cell har, motsvarande 10¹⁰ bitar per cell för varenda en av de 3·10¹³ celler en människa består av.
Beräkningar visar således att det kräver motsvarande 2.6·10⁴² bitar för att spara data på något medium som medger den kapaciteten, och att det skulle ta 4.85·10¹⁵ år i anspråk att överföra en sådan datamängd med en bandbredd om 30 GHz, eller motsvarande 350 000 gånger universums hittillsvarande ålder.
Samma slags bandbreddsproblem föreligger för övrigt även för tidsresor enligt ovan, och för tanken om parallella «multiversa». De senare antas bildas varje gång en kvanthändelse sker, varvid universum «klyvs» i två delar och bildar en snarlik uppsättning av vardera universat.
Tanken här är att allt som någonsin kan hända då också händer i något av dessa universa, och att det bland dessa nära nog oändligt många universa alltid kommer att finnas några konfigurationer som möjliggör vår typ av universum, med gynnsamma naturlagar för mänsklig och annan existens.
Frågan om hur universum omedelbart «klyvs» i två nära nog identiska uppsättningar har dock aldrig fått något tillfredsställande svar, och det torde bara vara möjligt om rumtiden är renodlad information, det vill säga att det vi upplever som en fysisk värld med utsträckning och tidsförlopp i själva verket är en illusion.
Men även under sådana omständigheter måste alltså universums varje enskilda atomära tillstånd kopieras, i likhet med mänskliga celler under teleportering, vilket är en så informationsmässigt kostsam procedur att den inte är möjlig ens i teorin. Härav kan vi utesluta att multiversa finns, i vart fall av den typ som regelbundet fissioneras av kvantförlopp – existensen av kausalt skilda universa är förstås hypotetiskt möjlig, men också vetenskapligt meningslös, eftersom hypotesen inte går att pröva.
Bäst sci-fi är nog den som visserligen bryter mot fysikaliska principer, men som är svår att omedelbart peta hål på. Tidssnurror som i Edge of tomorrow (2014) och Arrival (2016) likväl som retrokausala skildringar som Tenet (2020) kan visas vara fysikaliskt omöjliga (i makrovärlden), men är ändå intellektuellt kittlande och inte uppenbart kontraintuitiva.
Föreställningen om en simulerad värld som i The Matrix (1999) är än svårare att bryta ned, men den faller egentligen på samma argument om bandbredd som ovan, en omständighet som man i filmen förbigår med viss humor: There’s way too much information to decode the matrix. You get used to it, though. Your brain does the translating. I don’t even see the code. All I see is blonde, brunette, redhead.
Dataströmmar om en terabit per sekund är i normala fall att anse som en storskalig överbelastningsattack, men det kan också röra sig om att Blackpink släpper en video på tuben… Exakt hur Google löser saken är oklart, men det lär röra sig om distribuerade lastbalanserade system med flera lager av cache.
Uttryckt i siffror rör det sig om närmare 1 400 fullständiga visningar per sekund, eller fem miljoner per timma, eller närmare hundra miljoner per dygn, vilket småningom klingar av exponentiellt och slutligen landar någonstans över miljarden, en inte helt oäven siffra.
Det är bara Blackpink (och BTS) som kan alstra aktivitet i den ordningen, och så har det varit i flera år. Det är ett uttryck för K-popens storlek, och siffrorna indikerar att kulturen är vida spridd utanför Sydkoreas gränser, eftersom landet bara har femtio miljoner invånare.
Men såvitt man kan förstå har K-popen ännu inte slagit i bredare lager i Sverige, inte heller i större delen av Europa. Störst framgång har man självfallet rönt i Asien, men även Nord- och Sydamerika är stora marknader, framförallt USA, Mexiko, Chile och Brasilien.
För egen del har jag allt mer kommit att uppskatta kulturformen, även om just Blackpink kanske inte hör till favoriterna (med undantag för Lalisa). K-popen samlar på något underligt vis flera decennier av popmusik i ny och helt självständig förpackning, och det är en form man lär sig uppskatta genom exponering (är det inte så med allt?).
Det är kanske där det brister, eftersom statsradion som bekant hellre spelar radikal gangstermusik och kommersiella kanaler i övrigt mest lirar engelskspråkigt. Man går inte utanför de redan invanda ramarna, varför bredare lager inte exponeras för formen och därmed inte utvecklar igenkänningsmekanismer.
Myten har att man bör ta 10 000 steg per dag för optimal hälsa. Men är det verkligen en myt, eller finns det månne någon sanning i påståendet? Är alla steg likvärdiga, till exempel i gång eller löpning, och finns det skillnader för olika åldersgrupper?
Ursprunget till parollen kan spåras till 1960-talets OS-frälsta Japan, där läkaren 波多野義郎 bekymrade sig över befolkningens allt mer stillasittande livsstil. I ett antal artiklar avhandlade han den regelbundna gångens betydelse för hälsan, och frågade bland annat vilken tid och avstånd 10 000 steg motsvarar (万歩歩く時の時間・距離は?).
Det kinesiska tecknet 万 (wan; japanska man) betyder just 10 000, men är också en mer abstrakt figur för ett stort tal eller en ymnig mängd, och har i vidare mening denotationen lyckobringade. Det traditionella tecknet är 萬, men även varianttecknen 卍 och 卐 förekommer, där de buddistiska svastikorna närmast motsvarar vårt begrepp «myriad», som är en bildlig beteckning för ett stort tal, med ordagrann betydelse 10 000.
Slagordet 一日一万歩 populariserades småningom, och fick 1965 en första kommersiell tillämpning i en pedometer eller stegräknare i regi av klocktillverkaren 山佐時計計器. Man kallade produkten 万歩メーター, det vill säga «tiotusenstegsmätare», men sedermera etablerades begreppet 万歩計 med samma innebörd. I dag har man förstås typiskt stegräknare i telefonen.
10 000 är alltså i detta avseende en ungefärlig snittfigur som man bör sträva efter snarare än ett exakt mått. Studier av hur många steg människor verkligen tar ger en mer varierad bild, med vuxna bilåkande amerikaner i botten med 4–6 000 steg per dag, och ständigt omkringrännande barn med upp till 15 000 steg per dag.
Vuxna hamnar typiskt på 7–8 000 steg per dag, men det är i en modern tillvaro. Jägare-samlare landar på betydligt mer omfattande 16–17 000 steg per dag, medan elitlöpare kan tillryggalägga mer än så i träning som kan omfatta flera pass om dagen. Man finner i princip varken fetma eller hjärt- och kärlsjukdomar bland personer med så omfattande rörelsemönster.
Med utgångspunkt i WHO:s allmänna råd om fysisk aktivitet, nämligen minst 150–300 minuter av måttlig art per vecka, har man som måttstock 20–45 minuter promenad per dag, vilket dock bara motsvarar 2 500–6 000 steg i raskt tempo (125–133 steg per minut). Till detta kommer emellertid annan rörelse i vardagen, varför man kanske når 4–8 000 i medeltal, vilket uppenbarligen understiger 10 000 steg.
Forskning på området visar att antalet dagliga steg – eller noga räknat motsvarande intensitet i vilken som helst träning – har en invers korrelation med förekomst av välfärdssjukdomar, vilket är det förväntade. Gränsen för metabolt syndrom och moderna välfärdssjukdomar tycks här gå vid 15 000 steg, vilket är mer i linje med människans ursprungliga livsvillkor.
Utifrån dessa förhållanden kan man definiera en trappa i vilken 5 000 steg per dag – eller motsvarande aktivitet – motsvarar en helt sedentär livsstil, med stor risk för att utveckla fetma och folksjukdomar som diabetes, cancer, alzheimers och hjärt- och kärlsjukdomar, i vart fall om man inte anpassar kosten.
Låg aktivitet motsvarar 5 000–7 500 steg per dag, och modern normalaktivitet 7 500–10 000 steg per dag. En aktiv livsstil är i denna trappa mer än 10 000 steg per dag, och högaktiv räknas från 12 500 steg per dag. Detta gäller för vuxna, medan barn behöver röra på sig betydligt mer.
Tolkningen av dessa inbördes inkoherenta och motstridiga data är att 10 000 steg per dag i måttligt tempo – eller motsvarande aktivitet – är ett absolut minimum för att blott hålla sig vid liv, och att man helst bör sträva efter 15 000 eller fler steg i mer aktivt tempo, i vart fall motsvarande en rask promenad.
För egen del avverkar jag 20 000+ steg per dag i löpning i måttligt tempo, motsvarande 170–180 steg per minut, sex dagar i veckan. Det motsvarar ungefär samma mängd som jägare-samlare lägger bakom sig under en dag, och är inte så extremt som man gärna vill tro som modern soffpotatis – det är i sjäva verket den immobila livsstilen som är extrem, i vart fall i ett evolutionärt perspektiv.
10 000 förekommer även i en annan tillämpning med samma bildliga motsvarighet, nämligen hur många timmar man behöver träna för att bli riktigt bra på något. För att komma i hyfsat god form räcker det dock med avsevärt färre timmar i spåret, och kroppen anpassar sig väldigt snabbt till en ny normallast.
Vissa brukar hävda att Mao Zedong är historiens värsta massmördare, men det har inte så mycket med verkligheten att göra. Nog för att Mao – och andra i det kommunistiska ledargarnityret – hade ihjäl människor, noga räknat ett par miljoner «klassfiender» i form av godsägare som ansågs suga ut bönderna.
Det större mord Mao brukar anklagas för är svälten under Stora språnget 1958–1961, då tjugo miljoner eller fler människor fick sätta livet till i en politisk kampanj för att på kort tid söka transformera ett traditionellt bondeland till en industrination. Intentionen var emellertid inte att mörda någon, utan tvärtom att dra upp massorna ur svår fattigdom och armod. Mord kan knappast föreligga utan uppsåt.
Resultatet blev emellertid svält, eftersom lokala kadrer grovt överrapporterade skördar, varvid underskott uppstod då bondekollektiven tvangs sälja alldeles för stora volymer till staten, spannmål som gick på export till Sovjetunionen enligt gällande handelsavtal. Problemet förvärrades av att man nyttjade sovjetisk lysenkoism i jordbruket, och inte minst av att man smälte ned jordbruksverktyg i syfte att tillverka «stål» i hemgjorda «masugnar».
Ledningen får ändå ta på sig ansvaret för galenskaperna, även om avsikten var en helt annan. Men i det timade har vi faktiskt nyckeln till det moderna Kinas problem och framväxten av Kommunistpartiet som en central faktor, likväl som den senare transformationen till en ekonomisk supermakt. Vi tar det från början.
Under dynastin Qing (1644–1911) hade Kina nått den absoluta höjdpunkten, och man utgjorde kring år 1800 ledigt världens största ekonomi, med dryga trehundra miljoner invånare som produktionsenheter. Européerna hade sedan ett par sekler försökt involvera Kina i handel, men intresset var svalt inte bara för västliga produkter, utan även idéer.
Det senare skulle visa sig vara katastrofalt då Väst under brittisk ledning påbörjade industrialisering med fossilt kol som grund, varvid man kunde flerfaldiga produktionskapaciteten, inte minst för militärt ändamål. Den kinesiska ledningen var samtidigt självtillräcklig och svag, och landet stagnerade successivt.
Första opiumkriget 1839–1842 kan sägas utgöra startskottet för Kinas nedgång, det man brukar kalla förnedringens århundrade, då britterna tvang på Kina knarkhandel, utkrävde omfattande bötessummor samt lade beslag på Hongkong som krigsbyte. Kina hade tidigare förlagt all handel till Guangzhou och enbart godtagit silver som betalning, men tvangs nu även öppna ett antal fördragshamnar under utländsk kontroll.
Noga räknat hade en starkare politisk ledning kunnat bemästra dessa problem och småningom köra ut inkräktarna, men man lärde alltså inte av omvärlden och plågades dessutom av svåra interna problem i form av massiva uppror som tog stora resurser i anspråk. När såväl britterna som andra västmakter senare återkom med ett andra opiumkrig 1856–1860 och nafsade Kina i allt fler områden, bar det snabbt utför.
Japan tog den andra vägen, och lärde av väst, om än under hot om amerikansk invasion. Landet både industrialiserades och militariserades snabbt, då man tog till sig inte bara västerländsk filosofi och teknik, utan även imperiekonst. Japan prövade sin nyvunna styrka mot traditionellt överlägsna Kina i det första sinojapanska kriget 1894–1895, varvid Kina fick avträda Taiwan samt öppna ett antal fördragshamnar.
Det politiska tumult som följde i Kina ledde småningom till dynastin Qings fall 1911, varvid Republiken Kina proklamerades. Emellertid föll landet snabbt samman i autonoma provinser, som styrdes av lokala krigsherrar, och det fanns inte längre någon central ledning.
Likt Japan hade det nya Kina att söka anpassa sig till en ny världsordning, men givet den förnedring man hade utsatts för av västerländska makter, utgjorde västerländsk liberal parlamentarism inte ett självklart val. Man sneglade därför även på Sovjetunionen, som hade bildats genom kommunistisk revolution 1917, och på den förlagan bildades kinesiska Kommunistpartiet 1921 i Shanghai.
Initialt förelåg samverkan med det dominerande och regerande Nationalistpartiet, inte minst för att gemensamt ta sig an krigsherrarna och återta kontrollen av landet, men småningom uppstod split och nationalisterna rensade ut kommunister ur leden, bland annat med en serie spektakulära massmord. Inbördeskriget tog därför sin början 1927, och skulle komma att vara fram till 1949 i en eller annan form.
Men Japan kom emellan med annektering av Manchuriet 1931 och därefter fullskalig invasion från 1937, då nationalister och kommunister åter gjorde gemensam sak i försvar av landet. Efter Japans kapitulation 1945 återupptogs inbördeskriget, varvid kommunisterna som bekant segrade och 1949 utropade Folkrepubliken Kina, medan nationalisterna drog sig tillbaka till Taiwan som företrädare för Republiken Kina – och där står vi än i dag.
USA hade försett nationalisterna med vapen och annat understöd, men kommunisterna tillämpade framgångsrikt gerillakrigföring under Mao, och lade beslag på den amerikanska materielen. Man hade dessutom folkets stöd, då nationalisterna hade drivit ekonomin i botten och orsakat hyperinflation. Då nationalisterna småningom förlorade gav USA mer eller mindre upp stödet, och man ansåg att det bara var en tidsfråga innan detta sista fäste skulle intas.
Men så utbröt krig i grannlandet Korea 1950, då den sovjetkontrollerade nordsidan anföll syd. FN-trupper under amerikansk ledning drev framgångsrikt tillbaka nordkoreanerna ända till den kinesiska gränsen, och därmed hade en geopolitisk konflikt mellan stormakterna USA och Sovjetunionen kunnat förpassas till historien.
Emellertid valde Kina att gå in i kriget på nords sida, eftersom man helt enkelt inte ville ha ett fientligt USA alldeles invid sin gräns, varvid man drev tillbaka USA och Sydkorea till den ursprungliga skiljelinjen vid 38:e breddgraden. Kinas seger förändrade den amerikanska hållningen, och utöver att man funderade på att nyttja kärnvapen mot Kina lade man om strategin angående Taiwan, som därmed blev en nyttig geopolitisk pjäs.
USA inledde även ett handelsembargo mot Kina med anledning av koreakriget, vilket skulle komma att sinka landets utveckling något, även om de största problemen var av mer intern art. Ty när den långa maktkampen nu var avslutad och fred äntligen rådde, hade man att dana ett nytt Kina ur ruinerna av ett land svårt sargat av inbördeskrig, invasion, svält, sjukdom och stor politisk oreda.
Det är i den situationen Mao och det övriga ledargarnityret befann sig i början av 1950-talet, och givet att Kina traditionellt är en agrar kultur var jordbruket den naturliga startpunkten för reform. I Europa hade jordbruket fungerat under marknadsekonomiska former sedan 1600-talet, varvid svält mer eller mindre hade undanröjts – den svenska svälten 1867–69 var den allra sista av naturlig art i Europa.
Systemet i Kina var då av mer feodal karaktär, med godsägare som arrenderade ut mark under dryga former till fattiga bönder. Tanken att omfördela marken till bönderna omhuldades av såväl nationalisterna som kommunisterna, och båda genomförde således motsvarande reformer på fastlandet respektive Taiwan.
Tillvägagångssätten var dock diametralt olika, så som skissades inledningsvis ovan, med kollektivisering och våld som ingredienser i Folkrepubliken. Även på Taiwan förekom för all del våld och omfattande terror, men inte i detta avseende. Taiwan tillämpade inte heller de sovjetiska jordbruksidéerna, utan hamnade rätt från början.
Stora språnget 1958–1961 resulterade i tiotals miljoner döda i svält och åtföljande sjukdomar, och gav ett betydande hack i befolkningsutvecklingen, som planade ut vid knappt sjuhundra miljoner. Problemet här var att befolkningen nätt och jämnt kunde försörja sig på jordbruket, och att svälten alltid låg om hörnet vid minsta missväxt – eller vid felaktiga politiska beslut.
Fenomenet var ingalunda nytt, utan hade präglat Kina sedan dynastin Qing, och i viss mån kan man hävda att det har varit den naturliga ordningen i hela världen innan mer modernt jordbruk började tillämpas. Kommunisterna ärvde således även detta problem, och det utgjorde grunden för all annan modernisering – en befolkning som lever på marginalen är inte i stånd att industrialisera.
Lösningen fanns emellertid inom räckhåll, och den bestod i växtförädling och konstgödsel, ingredienser som utgjorde en parallell till den gröna revolutionen i övriga världen från 1950-talet och framåt. Kinas jordbruk var vid tiden mekaniserat i mycket liten grad och man förlitade sig främst på mänsklig arbetskraft, samtidigt som man hade ringa resurser i fråga om konstgödsel.
Stora språnget fick Kina att överge lysenkoismen, samtidigt som man satsade på mer traditionell mendelsk ärftlighet. Hybridiserat ris, det vill säga korsade rissorter, med successivt större avkastning togs fram under Yuan Longpings (袁隆平) ledning från 1960-talet, med storskalig implementering från 1973 och framåt.
Med Nixons besök 1972 uppnådde man avspänning och småningom normaliserade relationer med USA, och det amerikanska handelsembargot upphörde samma år. Kina investerade omedelbart i ett dussin amerikanska ammoniakfabriker i syfte att tillverka konstgödsel, vilket småningom säkrade jordbrukskapaciteten och lade grunden för vidare modernisering och industrialisering – Kinas kvävebarriär hade överbryggats.
Man utvecklade småningom egna fabriker för ytterligare tillverkning, och man är i dag världens näst största exportör av konstgödsel efter Ryssland. Konstgödsel är den faktor som initierade den globala befolkningsexplosionen under 1900-talet, och varannan människa existerar i dag enbart på grund av konstgödsel – tanken att «organisk» odling är lösningen på något som helst problem är så att säga dödfödd redan från början.
För Kina är motsvarande siffra tre av fem, eller sextio procent, givet nuvarande näringsgrad, men man hade kunnat upprätthålla en miljardbefolkning på marginalen av existens även med traditionella metoder – befolkningen räknade drygt åttahundra miljoner år 1970. Istället motverkade man förväntad överbefolkning genom ettbarnspolitiken, samtidigt som man initierade marknadsekonomiska reformer från 1980 i syfte att modernisera – kommunismen övergavs i allt utom namn.
En mätt befolkning förvissad om tryggheten i livsmedelsförsörjningen kan inte bara arbeta mer produktivt och generera allt större överskott, utan även tillåta sig allt högre mått av bildning, det vill säga den gängse utvecklingslinje som tidigare har präglat Väst.
Förvisso angrep man från 1949 omedelbart den höga graden av analfabetism, vaccinerade bort sjukdomar och vidtog andra åtgärder för att förbättra det kinesiska samhället, trots intermittenta politiska vansinnigheter, men avgörande för den vidare utvecklingen till supermakt ligger alltså i en så banal detalj som konstgödsel.
Det är en flerstegsraket med jordbruket som grund för vidare industrialisering och tillväxt i explosiv takt. Det är naturligtvis inte den enda komponenten, utan även marknadsekonomiska reformer från 1980 samt inträde i WTO 2001 har varit avgörande pusselbitar.
I den mån vi ska döma Mao för hans illdåd och misslyckanden – våldsamma landreformer, Stora språnget, Kulturrevolutionen – ska vi också beakta vad som finns på pluskontot. Mao var instrumental i pingpongpolitiken och att läka banden med USA, och lade grunden för senare ekonomiska reformer.
Visserligen hade han indirekt ansvar för svältkatastrofen, men han avskaffade samtidigt all vidare svält genom sina gärningar. Det finns en solid grund för klichén att Mao var sjuttio procent bra och trettio procent dålig (七三开, qi-san-kai).
Hälften av världens befolkning existerar på grund av konstgödsel.
