Den gudomliga båten – 神舟 –, den trettonde i ordningen, är tillbaka på jorden efter ett halvårs strapatser på rymdstationen 天宫. Störst avtryck bland de tre i besättningen torde magister 王亚平 ha gjort med sina episka fysiklektioner från rymden.
Titeln «årets lärare» är så att säga given, men man kan se fru Wang som en förebild i betydligt vidare avseende, som en feministisk rymdikon och en fantastisk popularisator för vetenskap, fysik och rymdutforskning. Hon lär ha sått ett frö bland miljontals barn att sträva efter att förverkliga drömmar.
Som femtiosjunde kvinna i rymden och sextonde kvinna att ta en rymdpromenad är hon kanske bara en i raden i historisk mening, men för Kinas vidkommande är hon nummer två (efter 刘洋) och ett i respektive avseende, och därmed för evigt inskriven i nationens annaler över hjältar.
Magister Wang Yaping demonstrerar akustik i rymden
Wang Yapings första resa gick för övrigt redan för nio år sedan, med Shenzhou 10, då till prototypen och föregångaren Tiangong-1 för en kortare tvåveckorssejour. Och redan då höll hon fysiklektioner inför storögda skolelever på jorden.
Biografier säger att hon har en bakgrund som pilot i Befrielsearméns flygvapen, och i den kapaciteten har deltagit i att undsätta offer för jordbävningen i Wenchuan 2008 samt röja moln inför olympiska spelen i Beijing samma år.
Därtill är hon invald som medlem i Nationella folkkongressen, Kinas lagstiftande organ, samt bedriver doktorandstudier i psykologi i Beijing. Man kan i denna mångfasetterade talang och patriot ana en framtida politisk karriär på hög nivå.
Efter avklarad kvartalsfasta har jag kommit till slutsatsen att en smärre modifikation i schemat vore önskvärt. Istället för sju dagars vattenfasta i början av varje kvartal, övergår jag till att fasta fem dagar i början av varje månad.
Fem dagar är psykologiskt mer hanterbart, och ger de fulla eftersökta fysiologiska effekterna. Det ger också sammanlagt sextio dagars vattenfasta per år istället för tjugoåtta, och är alltså en större utmaning. Fem dagars fasta är ändå inga problem när man väl vant sig, utan man avverkar perioden utan minsta besvär eller ens hunger.
Övriga dagar tillämpas som vanligt 1mod, eller ett mål om dagen, krigardiet, eller vad man nu vill kalla det, vilket därmed lägger till uppåt trehundra dagar av periodisk fasta per år. Resterande dagar, i vart fall tolv, ägnas då åt påfyllnad och fest efter längre vattenfasta.
När jag kläckte konceptet var jag ett tag övertygad om att jag nu hade danat en helt egen regim, ett mönster som inte tidigare hade tillämpats eller ens diskuterats. I själva verket visar det sig att även denna variant är av mycket gammalt snitt, och praktiseras av bland andra buddister.
Det finns en hel del sympatiskt kring den österländska filosofin buddism, men att dagligen tigga ihop sitt enda mål hör inte till den kategorin.
Här kan man notera att buddan själv, Siddhartha Gautama, praktiserade ett mål om dagen, och kanske var han först med att (medvetet) tillämpa sådant tidsbegränsat ätande. Innan han fann den gyllene medelvägen under boditrädet, prövade Gautama de traditionella metoderna av att späka sig med bland annat långvarig fasta.
Mendicants, I eat my food in one sitting per day. Doing so, I find that I’m healthy and well, nimble, strong, and living comfortably. You too should eat your food in one sitting per day. Doing so, you’ll find that you’re healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.
Även nutida buddister, särskilt praktiserande sådana, tillämpar således denna metod av att bara äta en gång per dag (ekāsanikanga), vanligen med ett mål mat före tolvsnåret. Det kan uppfattas som extremt av ett nutida västerländskt samhälle där ätandet är mer eller mindre konstant, men det är snarare så att det är detta idisslande som är det verkligt extrema.
I buddismen finns även andra fastemönster, bland annat att periodiskt fasta i tre eller sex dagar per månad, så kallad changzhai (长斋), utöver det enda dagliga målet. Detta motsvarar alltså tämligen exakt min nya föresats, som vi därför lämpligen kan benämna buddadiet. Eller kanske 23/1, 7/7 + 5/30, 12/12 med vedertagen sifferbeteckning!
Buddister och andra hade förstås ingen kännedom om autofagi, minskad mTOR-aktivitet, AMPK och andra biokemiska mekanismer, men de visste ändå att moderation i födan bidrog till hälsa och långt liv.
Och det är vad det kokar ned till. Man kunde tro att man skulle bli alldeles utmejslad av detta schema, men det beror ju alldeles på vad man inmundigar under ätfönstret. Nyckeln är alltså att tillföra adekvat näring efter fasteperioden, oavsett längd, och inte att utsätta sig för asketism.
Hur vet man att något födoämne är skadligt för hälsan? Jo, genom studier, i vilka man observerar vilka effekter ämnet har. Problemet är bara att man måste bedriva studien i decennier, samt kontrollera för all övrig föda som intas, om man ska få någorlunda visshet.
I verkligheten bedrivs sådana studier under betydligt kortare perioder genom självrapportering, en notoriskt opålitlig form, samtidigt som man har svårt att korrigera för andra födoämnen och faktorer. Av detta följer ej reproducerbar skräpvetenskap som gång efter annan kommer till diametralt olika slutsatser angående exempelvis kaffets farlighet eller dess motsats.
Alternativt forskar man på möss genom att megadosera någon substans under en tid, för att därefter försöka överföra resultatet på människa. Men människor är inte möss, och stor dos under kort tid är inte ekvivalent med samma dos under lång tid. Man kan alltså visa att nitrater i stor dos framkallar cancer, men inte att normal konsumtion av bacon eller charkvaror skulle ha den effekten.
Man kan ändå finna vetenskapliga sanningar i detta komplexa fält, exempelvis att socker orsakar insulinresistens, fetma och diabetes, eller att alkohol har skadlig effekt även i måttlig mängd. Detta för att man här har betydligt bättre underlag samt förstår mekanismerna i detalj, medan man i andra fall – som kaffe – famlar i mörkret med påhittade hypoteser om antioxidanters skyddande verkan.
Icke desto mindre florerar ett antal myter med vetenskapens låtsade fernissa i kostråd och debatt, och så har varit fallet under lång tid. Exempelvis fick en amerikansk forskare (Ancel Keys) stort inflytande över amerikanska näringsråd, som sedan gick på export världen över och sedermera bidrog till fetmaepidemin genom felaktiga rekommendationer om fett.
Bland moderna myter har vi att salt skulle vara skadligt för hälsan, eller att salt ger högt blodtryck, men ingetdera påståendet har något med verkligheten att skaffa. Alla friska människor pissar ut överskott av salt, och får som mest ett hack högre blodtryck under en kort tid. Människan har likt alla djur ett alldeles utmärkt system för att reglera salthalten, och har likaledes utmärkta sensorer i smaksinnet.
Hög salthalt kan vara ett problem om man redan lider av hjärtsjukdom eller av fetma, där man kan notera att det är det senare tillståndet som är den egentliga orsaken till högt blodtryck. Det är då en sekundär effekt, och det är inte saltet som är det egentliga problemet.
En annan myt gäller mättat fett och «kolesterol», som man alltjämt framställer som hälsovådligt. Men det är alltså just Ancel Keys’ «forskning» som ligger till grund för detta synsätt, som har blivit ett självspelande piano i akademin.
Ändå finns inga som helst bevis för att mättat fett skulle utgöra någon hälsofara, samtidigt som kolesterol som tillförs i dieten inte har med kroppseget kolesterol att göra. I detta ingår således myten om att ägg i stor kvantitet skulle vara skadliga för hälsan, vilket inte är med sanningen överensstämmande.
Myterna går även i den andra riktningen, som när man rekommenderar att äta mer frukt. Det har antagligen att göra med den stora amerikanska fruktindustrin, som under många år har haft omfattande politiska intressen i sydamerikanska bananrepubliker – de kallas så just av den anledningen.
Men begrunda att bananer innehåller 18 % socker och vindruvor 17 %, och ställ det i relation till mängden socker i Coca-Cola – 10.6 % – och saken kommer i ett helt annat läge. Päron och äpplen är för övrigt i samma härad som läskeblasken, men innehåller alltså ren fruktos – som bara kan brytas ned av levern.
Frukt innehåller för all del även en del fibrer och vitaminer, men jag tror inte att någon skulle hävda att Coca-Cola skulle vara nyttigt om man berikar det sålunda? Det finns ingenting i frukt som inte finns i grönsaker, utöver den stora sockervolymen.
Friska människor har förstås inga problem med att käka naturens festliga produkter emellanåt, och inte heller att slurpa lite Cola. Men när man rekommenderar en befolkning som till sjuttio procent består av överviktiga personer med metabolt syndrom att äta mer fruktos har man helt enkelt tappat det fullständigt.
Ytterligare en myt gäller köttets förmodade farlighet, men även här gäller att man inte kan leda saken i bevis när man väl kontrollerar för andra faktorer. Det är à priori svårt att förstå varför fullvärdigt protein, en smula fett, järn, selen, zinc och en drös viktiga B-vitaminer skulle vara skadliga för hälsan, och så är helt enkelt inte fallet.
Dumheterna är således legio, och de står inte så som man hävdar på fast vetenskaplig grund, utan är ett mischmasch av enfaldigt nonsens som borde kastas i papperskorgen och revideras per omgående. Tills vidare gör man helt enkelt bäst i att i de flesta fall göra tvärtom mot vad som rekommenderas.
Amerikansk Coca-Cola framställs på majs, och amerikanska kor göds med majs…
Öst är öst och väst är väst och aldrig möts de två. Demokrati har stått mot kommunism och auktoritanism, ortodoxi mot reformert och katolsk kristendom. Narrativet har skiftat, men i grunden är det snarare en etnisk kamp mellan två närstående folkslag, och den har gamla anor.
Populationsgenetik nyttjar haplogrupper för att bestämma genetiskt arv på gruppnivå, varvid både matrilinjärt mtDNA och patrilinjärt Y-DNA kan nyttjas. Haplogrupper är genetiskt material som inte omfattas av den genetiska rekombinationen vid reproduktion, utan nedärvs intakt.
Men å andra sidan muterar haplogrupper emellanåt, vilket ger ett avtryck i tiden som kan nyttjas för att följa hur populationer har migrerat och klyvts i nya. Vårt ursprung står i Afrika, med Y-kromosoms-Adam som äldsta gemensamma anfader på den manliga sidan, det vill säga den man från vilken samtliga nu levande människor stammar.
Det finns en motsvarande mitokondrisk Eva, med samma bibliska referens, som är den äldsta gemensamma anmodern. Men till skillnad från religionens fabler levde de tvenne inte samtidigt, och inte heller på samma plats. Y-MCRA (Y-haplogrupp A-00) stammar från Västafrika för 200–300 000 år sedan, medan mt-MCRA (mt-haplogrupp L0) återfanns i Östafrika för 120–160 000 år sedan.
Mänsklig migration i termer av Y-haplogrupper.
För Y-DNA har vi ett ytterst ursprung i Homo sapiens för 300 000 år sedan, med beteckning A för makrogruppen i fråga. Den har sedan förgrenats i ett antal undertyper, med dagens Khoi och San i Sydafrika som representanter för A2 samt pygméer i Kongo som bärare av A3.
Innebörden är att dessa folkslag står närmast den ursprungliga Homo sapiens i patrilinjärt avseende, men av detta följer inte att de inte har vidareutvecklats. Exempelvis Khoi och San har beblandats med ett otal andra folkgrupper, från bantutalande grupper (E) till sentida européer (R1).
Efter vidare förgrening i haplogrupper BT och CT har sedermera en migration ut ur Afrika skett (70 kya), först till Levanten, och därefter vidare till dels Asien och Oceanien och dels Europa. Haplogrupp C är således en av de tidigaste markörerna för utvandrare från Afrika, med en ålder om 53 000 år och en vid spridning i främst Asien. Australiska aboriginer och polynesier har i stor utsträckning haplogrupp C4 (C-B477), medan C3 (C-M217) har en mer nordlig utbredning bland mongoler, sibirier och nordamerikanska indianer.
På samma sätt finner man haplogrupp G som präglar de första populationerna som emigrerade till Europa (48.5 kya). Gruppen finns kvar främst bland en del populationer i Georgien och Qazaqstan, men har i stort trängts ut av senare migration.
Här kan man notera haplogrupp I (I-M170, 35 kya) som en europeisk urtyp för istidspopulationer i gravettienkulturen (28 kya, västeuropeisk jägare–samlare). Vi germaner i Skandinavien har alltjämt kvar detta arv i haplogruppen I2 (I-M253, 3.7 kya), med störst utbredning i Västra Götaland. 35–40 % av svenska, danska och norska män hör till denna grupp.
Denna sena mutation under kopparåldern hör samman med den indoeuropeiska migrationen från trakterna av dagens Ukraïna vid Svarta havet. Såväl istidspopulationer som invandrade jordbrukargrupper från Anatolien eliminerades på fädernet i rask takt under expansion (4.5 kya) av beridna indoeuropéer, och med denna våldsamma imperialism utvecklades ett germanskt språk i Skandinavien tillsammans med stridsyxekulturen.
Som ett resultat präglas större delen av Europa av ett indoeuropeiskt arv, inte bara med de otaliga besläktade indoeuropeiska språken, utan även i termer av genetik. Indoeuropéerna kännetecknades av haplogrupp R1 i de två kladen R1a och R1b, med en öst-västlig förgrening.
Moderna västeuropéer, samt ättlingar i Nord- och Sydamerika och Australien, har huvudsakligen R1b, medan slaver och nordliga indier kännetecknas av R1a. Det finns en direkt språklig koppling mellan dessa båda klader i uppdelningen av satem- och kentumspråk.
Centrum för den urindoeuropeiska kulturen låg i Jamnakulturen i dagens Ukraïna. Visserligen har man främst hittat haplogrupp R1b bland individer från denna kultur, men det finns andra belägg för att kulturen samtidigt utgjorde primär källa för R1a.
I modern mening går skiljelinjen mellan R1b och R1a i indelningen av Väst- och Östeuropa, och Ukraïna är alltjämt i centrum för händelseutvecklingen, främst av geografiska skäl, givet Karpaternas utbredning väster om landet. Det finns en etnisk uppdelning i haplogrupper R1a (43 %), R1b (8 %) och I2 (Balkan, 23 %) samt en motsvarande kulturell uppdelning mellan östslaver i östra delen av Ukraïna och skilda grupper i västra delen.
Den östslaviska gruppen (Ryssland, Belarus, Ukraïna) har alltså en kulturell och genetisk komponent som skiljer sig från den västliga. Det är inte en helt entydig bild, eftersom västslaver (Polen, Tjeckien, Slovakien) har en gemensam genetisk profil med östslaver, medan polacker och nordryssar även hör hemma i ett nordeuropeiskt kluster, givet den gemensamma historien med nordliga germaner (svenska vikingar grundlade Kievrus).
Polen, Tjeckien och Slovakien hör kulturellt mer till den västliga sfären, men har alltså även klara band till sina östliga syskon. Ukraïna har ju under delar av historien varit en del av Polen, och härav följer även den polska välviljan att ta emot ukraïnska flyktingar. Blod är tjockare än vatten och ideologi, och ur detta kan man härleda de mekanismer som präglar krigets orsaker och skeden.
Haplogrupp R1a (M417) har ett tydligt samband med den östslaviska kulturen i Ryssland, Belarus och Ukraïna.
En gång är ingen gång, två gånger är en gång, och fler gånger är en vana. Vid närmare eftertanke har vi till mans en rad vanor, som är så automatiska till sin natur att vi inte ens tänker på dem. Med det menar jag inte bara att borsta tänderna, utan även sådant som hur vi alltid tar på oss ena dojan före den andra och liknande mikroritualer i vardagslivet.
Huruvida en vana är «bra» eller «dålig» är en subjektiv fråga. De flesta skulle förmodligen hålla för sant att det är en kass vana att ständigt och jämt fingra på mobilen för att kolla «uppdateringar» i sociala medier och liknande, dels för att det är en företeelse som stjäl (arbets)tid, dels för att det i sig är en mindre uppbygglig form av narcissism.
En god vana är i samma andemening att utföra något moment som stärker kropp eller själ, eller bidrar till någon form av produktivitet. Goda vanor i den meningen präglas av att de ger utdelning på längre sikt, och knappt någon alls på kort, medan det omvända gäller för mindre goda vanor.
Det medför en viss ansträngning att läsa en bok eller lära ett språk, men de färdigheter man övar upp betalar sig i längden. Att «statusuppdatera» sociala medier eller spela tevespel ger förströelse för stunden, men knappast någon bestående färdighet av vikt. Men det finns också kompromisser, som att se film, vilket under vissa omständigheter är att förena nytta med nöje.
Huruvida nyttoperspektivet måste vara allenarådande kan man dock ifrågasätta. Det är klart att destruktiva vanor måste motarbetas, men avkopplande underhållning är i sig inte ett problem, så länge det inte får menliga konsekvenser, exempelvis om tevespelandet går ut över hälsa eller skolarbete. Människan har behov av att koppla av, festa och bara vara i nuet – vanan att gå på match fyller samtidigt ett socialt behov.
Men om man ändå vill försöka bygga nyttiga goda vanor och motarbeta sämre och mindre nyttiga sådana, finns det en del man kan göra för att höja effektiviteten. För dåliga vanor handlar det om att eliminera eller försvåra incitament, och för goda då att stärka incitament på olika sätt.
Tevespelande kan man exempelvis angripa genom att placera apparaturen i garderoben, så att lockelsen inte är lika iögonenfallande, och så att det kräver en viss ansträngning att komma igång. Än bättre är att helt enkelt kasta skiten, så är saken ur världen helt. Att plocka bort frestelsen ur närmiljön är det enklaste sättet att inte falla för den, det vill säga att inte utmana den egna viljestyrkan.
Om det handlar om en mer beroendeframkallande vana, som att pimpla lådvin eller att snusa, måste man förfara mer försiktigt med successiv nedtrappning, innan man slutligen kan bryta helt med (o)vanan. Men principen är i övrigt identisk, och man måste anstränga sig en smula för att komma ur autopiloten.
Omvänt måste man göra det enklare och mer attraktivt att tillämpa goda vanor. De där hantlarna du köpte för länge sedan ska alltså inte vara i förrådet, utan ha en framskjuten placering i vardagsrummet, som en central del av miljön, så att de alltid påminner dig om att nyttja dem. Samma sak med gitarren.
För att det ska bli en vana måste man förstås schemalägga företeelsen i fråga, med lämplig upptrappning från en låg nivå. Det viktiga här är att man verkligen följer rutinen, att man närvarar och presterar även under dåliga dagar, och att om man vid eventuell avvikelse inte följer upp med ännu en avvikelse. Repetitionen gör mästaren.
Målet är därför att gå på autopilot, att göra företeelsen till en automatisk vana, som att borsta tänderna. Att förknippa momentet med den egna identiteten, att se på sig själv som en person som gör den och den aktiviteten varje dag, även när det tar emot och är tråkigt. Man arbetar alltså inte mot ett visst resultat, utan tillämpar en väg – vanans dao.
Ett grepp man kan tillämpa härvidlag är att stapla vanor på varandra, så att en mer ansträngande vana automatiskt kopplas till en mer underhållande, för att minska tristessen eller plågan. Du kan väl lyfta hantlar och titta på teveserier samtidigt, va?
För egen del har jag gjort det till en vana att springa minst en timma per dag, och jag har kopplat vanan till den enda måltiden för dagen, vilket är en annan upparbetad vana. Det krävs en viss disciplin att upprätthålla en sådan ordning, och genom att den är fogad till njutningen att äta i mycket hungrigt tillstånd, blir den betydligt enklare att tillämpa – det är savannens lag: utan jakt, ingen mat.
För att ytterligare förenkla denna ordning har jag gjort det till en princip att det går lika bra att springa inomhus som utomhus, så att man inte låter minusgrader, regn och annat utgöra ursäkter för att inte springa. Som en konsekvens har jag även eliminerat behovet av skor, och lider därför inte av löpartår och liknande skador som tär på viljan. De e bar å löp.
Som grädde på moset och lax på löken har jag även lagt socker på toppen i form av att beta av nya skivsläpp i samband med den dagliga löpträningen, vilket alltså ger en underhållande dimension till företeelsen, och därmed stärker incitamentet att vidmakthålla ordningen. Det kanske tar emot att lubba de första fem minuterna, men sedan inträder endorfin, musikalisk glädje och harmoni.
Under bara två timmars tid staplar jag således dagens motion, dagens musik, dagens dusch och dagens måltid till en enda supervana, som mer eller mindre går i autopilotläge. Det förenklar tillvaron drastiskt.
En idé är att läsa samma bok på flera olika språk för att snabbt vässa ordförråd. Här nederländska.
En annan form av vanestapel utgörs av att konsumera litteratur, film och nyheter på ett antal olika språk i rotation över tid. Jag avsätter därvid ett block för att läsa och lyssna på spanska och tyska en dag, japanska och franska en annan, mandarin och italienska en tredje, och så vidare, vilket för min del blir en ganska perfekt komposition under en vecka, eftersom jag bollar med hyfsat många språk.
Och japanska.
De flesta har kanske inte samma överdrivna omfång, men principen är ändå gemensam, att man vidmakthåller och förbättrar sina språkkunskaper genom dagligt aktivt engagemang med böcker, tidningar och kanaler på tuben. Det ger en svårslagen kombination av nyhetsorientering, underhållning och lärande i jämförelse med passivt tevetittande på banala serier.
Till kategorin vanor kan även hänföras att skriva journal, det vill säga att blogga med ett modernt ord. Det är för min del en daglig terapeutisk syssla i syfte att strukturera tankar och få utlopp för politiska aggressioner. Även här gäller grundtanken att alltid närvara, att publicera ett inlägg om dagen om det så bara är en serie videofilmer. Huruvida det är nyttigt vågar jag dock inte uttala mig om.
