Kategorier
Kultur

Klimat-Gretas uppenbarelse

Detta är Klimat-Gretas uppenbarelse, som Gud gav henom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den. Ty stunden är nära, uppryckelsen är förestående, apokalypsen är här.

Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte flyga; den som flyger undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som åker bil undgår inte sin dom, och den som inte åker kollektivt undgår inte att ställas inför mediedrevet, och den som inte har klimatskam undgår inte helvetets eld.

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte äta kött. Men jag säger er: den som ser på kött med vattnad mun har redan i sitt hjärta brutit reglerna. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.

Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att orena sig, och den rättfärdige skall fortsätta att leva rättfärdigt och den helige att helga sig. Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.

Jag är Klimat-Greta, profetinnan som offrade sig på klimatkorset och bär allas klimatsynder. Saliga de som avstår att flyga och äta kött. De skall få tillgång till livets träd och få gå in genom stadens portar. Men utanför är SUV-ägarna och långflygarna och högerpopulisterna och nättrollen och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.

Nåd från Klimat-Greta åt alla.

Kategorier
Kultur Ryssland Språk

Dialekt, brytning och blandning

Jag är fan för gammal för att hålla reda på undervegetationen på Tuben, och är vanligtvis inte heller särskilt road av amatörhumor. Till de som därstädes tycks ha skapat sig en profil hör Kristina «Keyyo» Perushina, en drygt tjugoårig cutie med förtrollande ögon och stor charm, med bakgrund från Omsk i Sibirien.

Statstelevisionen – vars uppdrag inte är att göra dylika program – skickade henne på resa tillbaka till hemstaden med Johan Rheborg, en av många som under inflytande av rysshatande medier har format en negativ bild av landet. Programmet ger således en mer nyanserad bild av vår granne i öst, samtidigt som det nog presenterar Perushina för en större och äldre publik.

I’m dock only in it for the cuties, och för språket. Ödet att flytta till ett nytt land och lära sig ett nytt språk är inte särskilt ovanligt, men är förstås en ganska krävande omställning för ett barn. Dock är det än mer krävande för en vuxen, som inte är lika formbar och plastisk som ett barn. Perushina var åtta år när hon gjorde resan över transsibiriska järnvägen till Moskva och vidare till Dalarna i Sverige, vilket man kan förstå som en resa man minns för evigt – och därför vill återuppleva.

Är man åtta år lär man sig ett nytt språk utan brytning, varför man blir lite perplex när Perushina i sista avsnittet säger sig prata med en egensinnig brytning. Nog för att man märker något annorlunda med Keyyos uttal, men det är inte brytning, utan att växelvis falla in i ett myller av olika dialekter man har utsatts för under barndomen, plus en smula gemensamt språkligt förfall som alltid präglar ungdomen.

Ett sådant språk som på ordnivå kan svänga mellan dialektala uttal är inte helt ovanligt bland personer som har flyttat mycket som barn, och det torde givetvis accentueras om man får ett grundspråk och en grunddialekt först som åttaåring. Om den dialekten dessutom är det särpräglat svängiga dalmålet är saken helt given.

I Ryssland är dialekt tillbakaträngd, och man pratar nära nog enhetligt i större delen av landet, med små variationer. Om man ändå har dialekt kan man falla tillbaka på den standardryska man lärt sig i skolan. Här säger sig Keyyo underligt nog prata ryska utan (regional) accent, som en åttaåring, men det är alltså vad som präglar standardryskan som helhet. Hon torde alltjämt prata den ryska som hon hade med sig från Omsk, renodlad för mammans uttal.

I Sverige har dialektutträngningen inte varit lika påtaglig, men nog tillämpades i folkskolan länge en ansats att bryta ned dialekt till förmån för något slags rikssvenska. I det tungt stockholmscentrerade Sverige finns alltjämt en sådan negativ attityd till dialekt, något vi således delar med Ryssland. Det är därför många i officiella sammanhang som television anpassar sitt språk, medvetet eller ej, och det är vad vi ser även med Keyyo. Troligen stabiliserar hon en mälardalsk riksaccent före trettio, även om dalmålet kommer att sitta i på samma sätt som ryskan.

Det neurala nätverk som ligger till grund för språket har olika styrka för olika ord och företeelser, varför ord med många bindningar är hårdare knutna fonologiskt. Dessa har egenskapen att dominera när man anpassar nätverket för en ny dialekt, varför en svängning uppstår. Det är samma fenomen som när man lär sig ett nytt språk men präglas av en hårt knuten fonologi och grammatik i grundspråket – brytning uppstår. Genom träning kan man anpassa nätverket för det nya språket, och man skapar då nya bindningar och knutpunkter. För barn är detta en mindre krävande (och helt automatisk) process, men den kan utföras även av vuxna intill perfektion.

Den tredje underligheten Perushina uttalar är att hon säger sig se svensk ut. Nu finns det för all del inga stora skillnader mellan ryssar och svenskar, men Keyyo ser avgjort rysk ut, särskilt när hon draperar sig i slöja i en ortodox kyrka och får något storartat högdraget och allvarligt över sig. Inget fel med det, ryska kvinnor är ju uppskattade för sin skönhet, om än inte för feminin charm.

Kategorier
Kultur Vetenskap

Perspektiv på tiden

Universum har existerat i 13.8 miljarder eller 13.8·10⁹ år. Vårt solsystem bildades för 4.6 miljarder eller 4.6·10⁹ år sedan, och har således funnits under exakt en tredjedel av universums existens. Primitivt liv uppstod tämligen fort medelst kemisk och senare biologisk evolution, medan avancerat liv radierades långt senare under den kambriska explosionen för 530 miljoner eller 530·10⁶ år sedan.

Avancerat liv på jorden har således funnits under 3.8 % av universums existens, eller 11.5 % av jordens. Primater radierades efter jätteödlornas tid för 65 miljoner eller 65·10⁶ år sedan, och har således funnits under cirka tio procent av det avancerade livets tid. Hominider har 13 miljoner eller 13·10⁶ år på nacken, medan släktet Homo räknar 2.1 miljoner eller 2.1·10⁶ år, motsvarande 0.04 % av jordens existens eller 0.015 % av universums.

Människan, Homo sapiens, tar sitt tidigaste ursprung för 300 000 eller 300·10³ år sedan, motsvarande 0.006 % av jordens existens, eller 0.002 % av universums. Om vi koncentrerar universum till motsvarande ett dygn med 86 400 sekunder, uppträder människan 1.8 sekunder före midnatt. Samma koncentration av jorden till ett dygn ger människan 5.6 sekunder före midnatt.

Vi har uppenbarligen varit här en kort tid, och har föregåtts av oräkneliga livsformer, som till 99.99 % har dött ut eller övergått i mer avancerade former. Holocen, den tid människan har varit bofast och odlat jorden, räknar 10 000 år, eller 3 % av artens existens, motsvarande 0.2 sekunder före midnatt. Pyramiderna i Giza byggdes 0.1 sekunder före midnatt. Hur får man in Klimat-Greta och Jesus i ett sådant perspektiv?

Det får man inte. Som den skojiga videon nedan visar är människan blott en bråkdel av ett ögonblick i universums och jordens utveckling, och hon är dömd att gå under som alla före henne. Det kanske är så att människan utgör ett nytt steg i evolutionen, med förmåga att dominera livet och ta kontroll över sin egen utveckling för en betydligt längre tid. Men i så fall måste människan kunna hantera förändringar i klimat och geologi, för att inte tala om astronomiska händelser som metoriter och kanske även närbelägna supernovor, likväl som nya mikrober som kan förändra atmosfären eller invadera människokroppen med nya epidemier.

I det obscent korta mänskliga perspektivet oroar man sig nu för lite vågskvalp då kryosfären fortsätter att dra sig tillbaka, som den ju har gjort under de senaste tjugo tusen åren. I något längre perspektiv har man istället att oroa sig för nästa nedisningsfas, och i än längre geologiska effekter på klimatet när kontinentalplattorna dansar vidare. Människan måste inse att jorden alltid har skiftat och alltid kommer att skifta karaktär, att jorden aldrig har stått stilla, att vår förnimmelse av en stabil värld är en illusion.

Nå, vi kanske tror att vi är ett ungt och intelligent släkte i en mycket gammal värld. Förr i tiden ville man bestämma världens ålder till sex tusen år, vilket för de flesta av oss är riktigt gammalt. Fjorton miljarder år är i det perspektivet helt ofattbart för människor, det är för många nollor.

Det roliga är att universum ännu inte ens är fött, sett i det omvända perspektivet av universums totala livslängd. Här rör det sig inte om bråkdelar av en procent, utan om nittio nollor innan man kan se skymten av någon annan siffra. Omräknat till ett dygn har universum inte ens börjat existera i mätbar tid, vilket framgår av nästa skojiga video nedan om utvecklingen av universum till dess slut efter tusen biljoner biljoner biljoner biljoner biljoner biljoner biljoner biljoner eller 1000·(10¹²)⁸ = 10⁹⁹ år – universum dör värmdedöden efter en googol år, och tid blir ett meningslöst koncept. Astrid Lindgrens Pomperipossa hade sagt att så många nollor inte finns.

Den enda slutsats man kan dra av detta är: carpe diem, ty du och jag kommer att dö, arten Homo sapiens kommer att dö ut, släktet Homo kommer att dö ut, livet på jorden kommer att dö ut, jorden själv kommer att slukas av solen när den blir en röd jätte, och solen i sin tur kommer att leva den absoluta merparten av sin tid som en kallnande vit dvärg, innan den småningom blir en kall mörk dvärg i väntan på att dess degenererade materia ska disintegreras för gott, i likhet med övriga universum.

Kategorier
Asien Kina Kultur Musik Språk

Stormiga vågor – 海韵

Sjuttio- och åttiotalens megastjärna i Asien var tveklöst Deng Lijun (邓丽君) från Taiwan. Det sägs att hennes musik utgjorde inspiration för ett nyligen uppvaknat Kina, vars ledare Deng Xiaoping styrde om dagen, medan Deng Lijun förgyllde natten. Hennes popularitet utanför den kinesiska sfären beror på att hon var flerspråkig och även framförde sina sånger på japanska och indonesiska.

I bakgrunden fanns enkel folk- och vismusik, som medgav möjlighet att maximalt utnyttja röstens register och förmedla ett brett spektrum av känslor. Det är samma princip som kännetecknar många andra framgångsrika asiatiska artister, och för all del även mycket av västerländsk pop. Många senare storheter, som Wang Fei (王菲), har tagit stort intryck av Deng.

Texten är en bearbetning och ett koncentrat av en tonsatt dikt från 1927 av Xu Zhimo (徐志摩) med samma namn. Det är en allegorisk framställning av kärlek, där flickan i fem verser möter ett allt mer fientligt hav och sedermera slukas av det. Den arytmiska sångstilen är karakteristisk för Asien, och medger ett mer obundet förhållningssätt till musiken. Även poesin är typiskt integrerad i vispopen, vilket gör den förhållandevis tung.

女郎Nǚláng你nǐ为什么wèishénme
Tjejen, varför

独自dúzì徘徊páihuái在zài海滩hǎitān
vandrar du fram och tillbaka på stranden

女郎nǚláng难道nándào不怕búpà
tjejen, är det inte så att du fruktar

大海dàhǎi就要jiùyào起qǐ风浪fēnglàng
att havet är på väg att piska upp stormiga vågor 


啊a不是búshì海浪hǎilàng
åh, det är inte havets vågor

是shì我wǒ美丽měilì的de衣裳yīshang飘荡piāodàng
det är mina vackra kläder som fladdrar

纵然zòngrán天边tiānbiān有yǒu黑hēi雾wù
även om det är mörk dimma vid horisonten

也yě要yào像xiàng那nà海鸥hǎi’ōu飞翔fēixiáng
och jag vill flyga som fiskmåsen 


女郎nǚláng我wǒ是shì多么duōme
tjejen, jag

希望xīwàng围绕wéirào你nǐ身旁shēnpáng
önskar vara runt dig

女郎nǚláng和hé你nǐ去qù看kàn大海dàhǎi
tjejen, se på havet med dig

去qù 看kàn那nà风浪fēnglàng
se på de där vågorna

Kategorier
Kultur Språk

Prima vår

Här i söder kom våren vid tidigaste möjliga tidpunkt enligt den statliga meteorologiska definitionen, den femtonde februari. Nu följer resten av landet i mer normal takt, även om det har varit osedvanligt milt i hela riket i år. Även vårdagjämningen har timat, vilket innebär att dagarna nu är längre än nätterna, så att man kan komma ut om kvällarna.

Som ofantligt språkintresserad funderar jag ständigt kring ord, och det här med vår låter inte helt olikt portugisiskans verão eller spanskans verano, som båda betyder sommar. Ursprunget för de romanska varianterna är latinets vér och i den urindoeuropeiska rekonstruktionen *wósr̥. Således har vi även hindi वसंत (vasant) och grekiska έαρ (éar) som avledningar. Ryskan har på samma sätt весна (vesna).

Vår i de flesta romanska språk heter istället primavera, från latinets prímavéra, den första sommaren. Vér avsåg i latin ursprungligen vår, men blev sedermera sommar, kanske som en följd av kalenderreform. Franskan har printemps, av latinets prímus tempus, den första tiden, som naturligtvis är samma sak. Engelskan avviker med spring, den tid då naturen springer i blom.

Sommar stammar från urindoeuropeiskans *semh₂-, med de vanliga germanska avledningarna summer, zomer och sommer. Sanskrit tog formen समा (sáma), som sedermera blev ग्रीष्म (grīṣma) i hindi, den heta årstiden.

Eftersom våren vér sedermera blev sommar, kan man undra vad sommaren egentligen hette i Latium. Spanskan har estío som alternativform till verano, medan italienskan främst nyttjar estate och franskan été. Formerna kommer från latinets aestus, som betyder hetta.

Höst följer ur urgermanskans *harbistaz, som betyder skörd, avlett från indoeuropeiskans *kerp- (att plocka). Det är den tid på året då man plockar vad man har sått, skördetiden. Andra germanska språk har herfst och Herbst, medan harvest i engelskan behåller den ursprungliga betydelsen.

Engelskan använder istället autumn för höst, från latinets autumnus, kanske ursprungligen ett etruskiskt ord. Spanskans otoño, portugisiskans outono, italienskans autunno och franskans automne följer regelrätt.

Vinter i germanska språk följer direkt ur urgermanskans *wintruz med okänd vidare etymologi. I de romanska språken har vi istället invierno (spanska), inverno (italienska, portugisiska) och hiver (franska), från latinets híbernum. Att hibernera betyder att gå i ide, och en alternativ betydelse är därför vinterkvarter.

Latin hade istället hiems som egentligt ord för vinter, från urindoeuropeiskans *ǵʰéyōm (kyla, frost, snö, vinter). Hindi हिम (him) betyder följdriktigt snö, is eller frost. Som du kanske redan har gissat betyder då Himalaya (हिमालय, himālay) hus av snö. Grekiskans χειμών (cheimón, vinter) respektive χιόνι (chióni, snö), har samma ursprung, så ock ryskans зима (zima, vinter) med andra slaviska motsvarigheter.

Årstiderna utgör en väsentlig del av kulturavet, och den indoeuropeiska basen ger oss en fin inblick i vårt gemensamma ursprung. Detta är vår grundläggande kultur kring vilken vi har format religion, seder och traditioner.