Internationella yogadagen firas i dag för femte året, efter att FN låtit instifta dagen på premiärminister Modis begäran. Enligt nyhetsflödet orsakar Modis marknadsföring av yoga interna konflikter, då landets religiösa minoriteter menar att hindunationalisten Modi försöker göra Indien mer hinduiskt.
Det gör han nog, och det gör han rätt i. Om inte Indien vårdar det hinduiska arvet, vem ska då göra det? Kristendom och islam är inte inhemska religioner, och kan inte ha samma ställning som en flertusenårig kultur som definierar landet.
Samtidigt missuppfattar man saken, då yoga inte är en hinduisk företeelse. Det finns visserligen en hel filosofisk tradition inom hinduism som behandlar yoga, men själva praktiken har betydligt äldre rötter och systematiserades först av buddismen, som också har en särskild skola i yogacara.
Yoga är således ett sekulärt indiskt kulturarv som ingår som element i olika religioner och filosofier. Det har sin närmaste motsvarighet i kinesisk qigong, som ingår i ett otal filosofier och kampsporttraditioner. Mahayanabuddism har typiskt slagit samman traditionerna i en för att underlätta meditation.
Saken visar emellertid hur blandkulturer kan utvecklas negativt, med minoritetskrav om att den traditionella kulturen ska undertryckas. Det har paralleller i Sverige, där svensk sed och kultur allt oftare utmanas av invandrade element. Även här gäller att om inte Sverige vårdar sina inhemska traditioner, vem ska då göra det?
Sedan civilisationen tog sina första stapplande steg för 11 000 år sedan med bosättningar kring tidigt jordbruk har solens skiftningar haft en avgörande roll. Floran beror nämligen av desssa skiftningar, och för att kunna veta när man lämpligen ska så och skörda behöver man hålla reda på årstidernas växlingar med mer precision än eljest.
Jägare–samlare i Afrika hade inte motsvarande behov, och levde dessutom mestadels ekvatornära med ringa variation i sol och årstider. För den tidiga europeiska moderna människan och andra forna afrikautvandrare på nordligare breddgrader hade solen ändå något större betydelse, och det var av vikt att kunna ringa in årstiderna någorlunda väl i en karg istidsmiljö för att hålla takt med djurflockarnas vandringar.
Men med jordbruket blev kunskapen mer känslig. Förutom att så och skörda vid rätt tillfälle hade man att hålla reda på floders beteende för att kunna bemästra översvämningar, ett fenomen som har samband med årstidernas nycker. Civilisationen uppstod ju vid större flodsystem.
Med den skrift som utvecklades i civilisationen för att bokföra produktion, transaktioner, löner, lager och andra storheter kunde man även teckna ned solens och himlakropparnas rörelser. En astronomi utvecklades, och med den en begynnande naturvetenskap. Man fann upp olika slags enheter för att kunna mäta tiden med viss precision, såväl större rymder som dagar och månader som kortare förlopp som timmar och minuter. En kalender formades.
Naturens nyckfullhet gjorde att religionen integrerades i detta skeende. Om man tidigare hade haft en schamanistisk syn på naturen som besjälad av andeväsen, utvecklade man i civilisationen en organiserad religion med mer antropomorfa gudar som ingrep i människans vardag och vilka man vid behov måste blidka för att undvika torka, svält och andra fenomen.
Framväxten av stormgudar är således ingen tillfällighet, utan något man observerar i samtliga tidiga jordbrukskulturer. Gudar för aftonstjärnan Venus och andra himlakroppar är på samma sätt ett resultat av att man metodiskt observerar himlen, och den främste av dessa gudar är representanten för solen, livgivaren som får grödor att växa.
Ra som skapargud i egyptisk mytologi är ett exempel, Sol i indoeuropeisk en annan. Oftast är gudomligheterna för sol och måne syskon, som Sól och Máni i fornnordisk mytologi. Parallellt har man en himmelsgud, som ibland kan vara identisk med solen, och en motsvarande jordgudinna som ett radarpar.
I egyptisk religion utgjorde Ra en paketlösning för solen, himlen, jorden och till och med underjorden, även om andra sidogudar som Aten och Amun hade aspekter av Ra. Arkitektur som med precision fångar sommarsolståndet utgör imponerande magi, ur vilken faraonerna härledde sin makt ungefär som tidigare schamaner som ansågs vara i kontakt med andevärlden.
Stonehenge i England är en motsvarighet, Solvagnen på Själland en annan. Solvagnen kördes enligt mytologin av Dag, son till Natt och halvbror till gudinnan Sol. Bronsskivan som representerar solen är placerad på en hjulförsedd vagn, som drogs av Dags häst Skinfaxe. Förutom att utgöra en symbol för solen fungerar solvagnen även som en kalender. Solvagnar återfinns ofta nedtecknade i hällristningar från bronsåldern.
Att man firade midsommar likväl som midvinter är därför självklart, även om det inte finns någon skriftlig tradition att stödja sig på utöver dansande människor på hällristningar. I så gott som alla civilisationer har sommarsolståndet haft en religiös och därmed kulturell innebörd, kring vilken man anordnar fest.
Numera har den religiösa innebörden försvunnit och vi offrar inte längre vid jul och midsommar för att blidka Sol. Däremot kvarstår den andliga aspekten, den trolska känslan av att vara ett med naturen, att känna vördnad för den korta sommaren och dess livgivande sol.
Midsommar är även ett uttryck för vår intellektuella förmåga att läsa och anpassa oss efter, ja till och med kontrollera, naturen. Det är civilisationens grund, en solens högtid med tio tusen års historia i bagaget.
Att finna en universell skrift som är bäst lämpad för varje språk är en omöjlighet, då skriften tenderar att anpassas efter de fonologiska förutsättningarna i respektive språk. Skriften är trots allt sekundär i förhållande till talspråket.
På samma sätt är ambitionen att konstruera ett nytt språk från grunden för att möjliggöra enkel internationell och neutral kommmunikation futil eller i vart fall mycket svår. Dels brukar sådana språk ta fonologiskt avstamp i ett befintligt (exempelvis esperanto), vilket gynnar den som är hemmastadd i den miljön, dels skulle den konstruerade enkelheten malas sönder och samman i ett myller av oregelbundenheter om språket brukades på allvar – det är så språk fungerar.
Språk förändras över tid, både till fonetik och grammatik, och den momentana skriften är därför en approximation av språket. De alfabet, abugidor, abjader och logosyllabiska skrifter vi använder för att nedteckna språket har dessutom ett omfattande historiskt bagage som gör dem mer eller mindre otympliga. Exempelvis alfabeten är helt ad hoc, med bas i logogram och initiala ljudvärden av hieroglyfer (bokstaven A är exempelvis ursprungligen ett oxhuvud).
Men nyare skriftsystem har faktiskt etablerats, utan förankring i det förgångna. Hangeul (한글), eller den koreanska skriften, danades 1446 under Sejong daewang, då den kinesiska skriften var synnerligen otymplig för det koreanska språket. De båda språken är väsensskilda med avseende på grammatik och fonetik.
Skriften är konstruerad med ett fåtal geometriska baselement. De grundläggande konsonanterna ㄱ (g), ㄴ (n), ㅁ (m), ㅅ (s) och ㅇ (ng) speglar approximativt tungans position eller munnens form vid uttal, varför man kan benämna skriften som den mest fonetiskt korrekta. ㄱ (g/k) respektive ㄴ (n) är exempelvis formen på tungan när dessa ljud uttalas, medan ㅁ (m) är formen på munnen då ljudet bildas.
Övriga konsonanter bildas ur de fem grundkonsonanterna med enkla tillägg. ㄷ (d) följer ur ㄴ genom addition av ett streck. Ytterligare ett streck ger en mer aspirerad variant ㅌ (t), medan dubblering ㄸ ger något längre konsonantlängd och ett mer ansträngt läte. Sammanlagt nitton konsonanter formas sålunda, med tät funktionell form.
Vokalerna följer inte fonetiska avbildningar av talapparaten, utan är filosofiskt förankrade i daoism. Ett horisontellt streck ㅡ representerar eum (음; 陰, yin) eller det mörka, en punkt ㆍ eller numera ett kortare streck representerar yang (양; 陽, yang) eller det ljusa, medan ett vertikalt streck ㅣ symboliserar den neutrala människan mellan jorden och himlakropparna.
Med dessa tre element byggs vokalerna. De sex grundvokalerna är de tre horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) samt de tre vertikala ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i). Diftonger med i-ljud formas genom tillägg av ㅣ (i) till grundkonsonanterna: ㅐ (ae), ㅔ (e), ㅚ (oe), ㅟ (wi) och ㅢ (ui). ㅣ (i) kan dock uppenbarligen inte diftongera sig själv.
Två sammansatta vokaler ges av ㅘ (wa) som kombination av ㅗ (o) och ㅏ (a), samt av ㅝ (wo) som kombination av ㅜ (u) och ㅓ (eo). Ljudet w är här identiskt, men för symmetrins skull behåller man distinktionen mellan ljus (ㅗ) och mörk (ㅜ). De båda sammansatta vokalerna har diftongerade varianter i ㅙ (wae) och ㅞ (we) genom tillägg av ㅣ (i).
Slutligen föreligger jotering av fyra grundvokaler genom att föregå dem med ㅣ (i): ㅑ (ya), ㅕ (yeo), ㅛ (yo) och ㅠ (yu). Även de två diftongerna ㅐ (ae) och ㅔ (e) har joterade varianter i ㅒ (yae) och ㅖ (ye).
Romaniseringen lämnar mycket i övrigt att önska, men principen framgår ändå ganska klart. En daoistisk bevekelsegrund kan inte hänföras till vetenskapen, men det visar sig att bruket av symmetri avspeglar sig i en tjusig geometrisk regelbundenhet om man gestaltar vokalerna rumsligt efter ett antal axlar som motsvarar diftongering, sammansatthet och jotering; se vidstående diagram. Rotation och spegling av grundelementen och dess vidare mönster ger samtliga tjugoen vokaler. Finns det månne någon matematisk grupp som beskriver dessa element med strukturer i 0, 1, 2 och 3 dimensioner med 1, 2, 2×3 och 2×6 element?
Den koreanska skriften är inte linjär som vårt alfabet, utan kombinerar de fyrtio bokstäverna i ett antal fixa stavelseblock. 한글 (hangeul) är exempelvis två sådana block bestående av ㅎ (h), ㅏ (a) och ㄴ (n), samt ㄱ (g), ㅡ (eu) och ㄹ (l). Det kan förefalla komplicerat, men ger i själva verket ytterligare tydlighet när man väl vant sig.
Hangeul passar inte vårt germanska språk med dess konsonantkluster, och vi har ingen tradition av att tänka i enskilda stavelser. Icke desto mindre kan man inte låta bli att känna en viss vördnad eller rent av begeistring för denna sexiga skrift. Det vore knappast möjligt att ens i dag överträffa elegansen i detta system.
Japan står inför ett skifte på tronen, efter att kejsar Akihito abdikerat. Termen kejsare är i och för sig svårförståelig, då en sådan slags monark förutsätter ett imperium. Japan antog visserligen beteckningen Dai Nippon Teikoku (大日本帝國) från 1868 under Meiji (明治), varefter man med västlig vapenteknik började inkräkta på grannländer, med fullskalig invasion av Korea och Kina som ett resultat. Men under större delen av Japans existens har det varit en isolerad kultur, varför kejsaren snarare borde kallas kung eller monark.
På stolen sätter sig nu Naruhito, och som brukligt har han en tvåstavig titel för sin ämbetsperiod: Reiwa (令和). De kinesiska tecknen i fråga har många bottnar, men betyder här god harmoni. 令 (lìng på kinesiska) betyder i modern kontext vanligen befalla, men har i klassisk mening snarast betydelsen god. Ytterligare betydelser är orsaka och säsong.
和 (hé på kinesiska) är vanligen konnektivet och eller ordet med, men betyder även mild eller harmoni. Som substantiv kan tecknet även betyda fred, och därtill är det ett personnamn likväl som ett äldre namn för Japan. Det har många andra betydelser med annat uttal, på både japanska och kinesiska, varför man bjuds spekulera i vad det kan betyda.
Ett par möjliga tolkningar är då Japan befaller, skapa fred och gott Japan. Dubbla bottnar kan givetvis finnas, men vanligen är periodnamn av mer banal kulturell betydelse. Den nu avslutade perioden under Akihito benämns Heisei (平成), och är hämtad ur den klassiska kinesiska Historikerns anteckningar (Shǐjì, 史記) av Sima Qian runt -100, samt Dokumentens bok (Shūjīng, 書經), en antologi som spänner tiden fram till Zhou vid -900. I respektive bok återfinns uttrycken 内平外成 samt 地平天成, som ger 平成 (fred överallt).
Den krigiska eran Shōwa (昭和) har på samma sätt hämtat tecknen från Dokumentens bok (Shūjīng, 書經), nämligen passagen 百姓昭明，協和萬邦 (folket blir upplyst, alla nationer lever i fred). Den rimligaste tolkningen av Shōwa (昭和) blir därför upplyst fred, vilket i efterhand kan sägas vara en viss överdrift. 昭 (zhāo på kinesiska) betyder annars klar, och i kombination med 和 kan man tänka sig ett par alternativa betydelser.
Slutligen har vi att Reiwa (令和) är hämtat ur en japansk dikt från 800-talet, naturligtvis med en kinesisk förlaga från Handynastin under 200-talet: 于是仲春令月，時和氣清；原隰鬱茂，百草茲榮 (Yù shì zhòngchūn lìng yuè, shí hé qì qīng; yuán xí yù mào bǎi cǎo zī róng / Sålunda kommer våren i en fin månad, en tid med mild vind och klar luft, slätter och träsk grönskar tätt, och hundra gräs slår ut.) Det är lite mer spännande än För Sverige i tiden, just på grund av mångtydigheten, men i grunden är det bara ett tråkigt valspråk.
Japans monarki går tillbaka i tid så långt någon kan minnas, och republikanism står därför inte särskilt högt i kurs. Landet är förstås en konstitutionell monarki efter att USA invaderade 1945 och tvang på landet demokrati. Japanerna vägrade att avsätta kejsar Hirohito, som fick sitta kvar efter ockupationen fram till sin död 1989. För Japan ligger denna feodala rest vid roten av dess kultur, på ett helt annat sätt än svensk monarki, och därför är det en institution som man alltid kommer att vårda.
Skolor i Barcelona låter rensa sina bibliotek på barnböcker som anses vara olämpliga ur genussynpunkt, det vill säga sådana verk som anses vara sexistiska eller stereotypa. En tredjedel av den klassiska sagoskatten med ökända verk av H. C. Andersen och bröderna Grimm får stryka på foten när genusperspektivet blir av överhängande intresse.
Barnen anses nämligen forma hela sin syn på kön och genus efter vad som står i dessa traditionella sagor från 1800-talet, och tycks inte kunna observera den verklighet som omgärdar dem under övrig tid. De farliga böckerna måste därför undanröjas, och för ändamålet har man etablerat särskilda genuskommittéer som ska granska böcker.
Liknande verksamhet har tidigare kunnat observeras i andra länder, som när amerikanska bibliotek undanröjer Huckleberry Finn för dess «rasistiska» språkbruk, eller som när den svenska kulturen redigeras för att kunna tåla Pippi Långstrump i en modern kontext utan ord som negerkung. Tanken att man skulle kunna använda sådan äldre litteratur som en fond för samtal och illustrera förändring tycks inte ha föresvävat censorerna, utan kulturen ska prompt friseras anakront för att passa moderna vänsterideal.
Det är inte helt olikt hur Mao Zedongs fru Jiang Qing lät omdana den kinesiska kulturen under kulturrevolutionen 1966–1976. Traditionell pekingopera förbjöds, och istället uppfördes så kallade modelloperor (样板戏, yangbanxi) som enda tillåtna uttryck vid teatrarna. Modelloperorna förmedlade de rätta värderingar som folket skulle omfattas av, medan övriga uttryck friserades eller bannlystes.
Överhuvudtaget kan man skönja flera parallella linjer mellan det kaotiska Kina efter inbördeskriget och det nutida västerländska samhället. I Kina skulle man «ställa om» hela samhället för att på femton år kunna ta upp kampen med USA och Storbritannien som industrination, och för ändamålet lät man vanligt folk smälta ned sina jordbruksredskap för att tillverka «stål» i hemgjorda masugnar. Massvält blev resultatet. Det har sin motsvarighet i hur nutidens svenska samhälle ska «ställa om» för «klimatet», även det på femton år, utan att beakta konsekvenser för ekonomi eller annat – människor tror numera att det är normalt att ha flygskam, bilskam, köttskam och till och med barnskam.
Under kulturrevolutionen stängdes universiteten, och akademiker och intellektuella sändes ut på landsbygden för att lära sig bli arbetare. Ekonomin tog istället juntan bland bonderevolutionärerna under Mao hand om, med känt resultat. Förloppet är inte helt analogt, men kvotering efter kön och hudfärg i dagens Sverige har en del gemensamt med ambitionen när meritokratin sätts ur spel och migranter inte ens avkrävs CV för att «underlätta» anställning, eller när universiteten nyttjas som arbetsmarknads- och migrationspolitiska förvaringsanstalter. Ytterligare en parallell är att ministrar i regeringen har stort bildningsunderskott och ofta inte har mer än gymnasieutbildning i bagaget.
Vi har även sett hur man vill rasera historiska figurer i form av statyer, främst i USA, för att dessa anses återspegla rasism (sett med ett nutida vänsterraster). Förloppet är snarlikt det under den kinesiska kulturrevolutionen, då man lät förstöra all gammal kultur som ansågs stå i vägen för den moderna kommunistiska människans framgång och som andades «feodalt» förtryck.
Angiveriet och hetsjakten på «högerelement» under den kinesiska kulturrevolutionen har sin givna motsvarighet i hur man i dag angriper «högerpopulister» och anger människor för vad de skriver på nätet, till exempel därför särskilt bildade vänsterorganisationer som uppbär statsbidrag för sin verksamhet. Den bindgalna frenesin är helt identisk i båda fallen, och i båda fallen är den egna samtiden blind för galenskapen.
Se gärna Feng Xiaogangs film Youth (2017, 芳华, Fanghua) som en god illustration till det galna kinesiska samhället på den tiden, samt hur det slutligen normaliserades. Det är intressant att Kinas tillfrisknande sker ungefär samtidigt som Väst börjar insjukna. Det är inte bara ekonomin som skiftar mot asiatisk dominans, utan Västvärlden håller på att tappa greppet fullständigt, som en gång Kina. Men vi inser det inte ens själva.
