Kategori: Kultur

Kategorier
Europa Kultur Vetenskap

Hjul, häst och androcid

Betraktar man västeuropéers DNA kan man härleda ursprung från tre populationer. Dels västliga samlare–jägare (WHG), väsentligen renjägare sprungna ur istidstillflykten under magdalenien och tidigare kulturer, ett homogent folk som utkristalliserades mellan -43 ka och -12 ka. Dels anatoliska jordbrukare som mer eller mindre ersatte stora delar av jägarpopulationen från -7000 och framåt. Och dels indoeuropéer från Kaspiska stäppen i nuvarande Ukraïna, pastorala nomadiska krigare som kom med häst och vagn och utrotade stora delar av det västeuropeiska manliga släktet från -3000.

Den anatoliska expansionen var jämlik och fredlig, med familjer som drog norrut i jakt på nya marker. Men resultatet blev ändå befolkningsersättning på den manliga sidan, då jordbrukarna kunde försörja tio gånger fler än jägarna och därmed även fick högre status bland lokala kvinnor. Jägarna hade i längden inte kunnat försvara sig mot en sådan numerär, och scenariot minner om hur amerikaner trängde undan indianer under den västliga expansionen.

Det var en teknisk, kulturell och socioekonomisk erövring av Västeuropa. De blåögda istidsmännen nära nog utraderades under loppet av några tusen år, och istidens arv bevarades främst av kvinnor och i fickor i mindre jordbruksvänliga trakter som Norden. Mycket riktigt kan man spåra mest DNA från WHG bland skandinaver, med minskande andel längre söderut. Omvänt finner man nästan rent anatoliskt DNA bland Sardiniens isolerade befolkning. Det är en syd-nordlig gradient som är helt förväntad.

Kulturen Jamna (ofta benämnd Yamnaya på engelska) utgjorde en gränsyta mot Anatolien vid Svarta havet, och påverkades inte av den anatoliska expansionen. Istället för jordbruk bedrev man boskapsuppfödning, och man blev därmed väl förtrogna med djuren och utvecklade den laktospersistens som västeuropéer i dag präglas av. Man tämjde hästen och om inte uppfann så i vart fall tillämpade hjulet för hästdragen transport.

Det skulle visa sig att denna tekniska och kulturella komponent än en gång transformerade Europa, och den blev sedermera dominerande i tidens stormakters militära kampanjer fram till kavalleriets intåg. Jamna spred sig både västerut mot Centraleuropa och sydöst mot Indien och Persien, och i båda fallen transformerade man såväl gener som kultur. Det indoeuropeiska språk man talade kom att bli dominerande i de trakter man erövrade, och tog sig småningom uttryck i olika distinkta varianter.

Detta var inte en lika fredlig expansion, och inte heller lika jämlik. Bara var tionde migrant var kvinna, och kulturen var starkt hierarkisk till skillnad från de mer egalitära samhällen som WHG och anatoliskt jordbruk uppvisade. Detta var beridna män med vapen av brons, tränade i snabb och effektiv krigföring mot vilken jordbrukare inte kunde försvara sig. Det bör inte uppfattas som en medveten militär invasionskampanj av modernt snitt, utan snarare en migration i jakt på nya marker där man vid behov slaktade och tog i beslag det som kom i vägen.

Överallt i Europa finner man spår av indoeuropéernas framfart, senast i Spanien, vars manliga befolkning utraderades fullständigt. Den iberiska ursprungspopulationens arvsmassa hade femhundra år efter den initiala kontakten ersatts till 40 % med indoeuropeisk, men till 100 % på den manliga sidan. Detta var en patrilinjär kultur som dödade männen och tog de lokala kvinnorna i ett fullskaligt androcid.

Även för indoeuropeiskt DNA finner man en geografisk gradient, med störst arv i Nordeuropa och Skandinavien, som också präglas av mest laktospersistens, och minst på Sardinien. Skandinaver stammar mest av alla från dessa indoeuropeiska krigare, men även mest av alla från WHG. Det är ett tilltalande arv.

Förloppet visar att människan har genocidet i sig och står beredd att såväl försvara sin etniska grupp och kultur som att expandera gränslöst om möjligheten uppenbarar sig, exempelvis med överlägsen teknik. Det är det historien visar gång efter annan, även om det i modern tid är osannolikt att något liknande skulle kunna inträffa i samma skala.

En smula indoeuropeisk etymologi får avsluta denna betraktelse. Vem som egentligen uppfann hjulet är inte klarlagt, och det fanns hjulkonstruktioner av annat slag som föregick indoeuropéernas. Men de senare utvecklade tekniken så till den grad att deras benämningar emellanåt kom att spridas även utanför indoeuropeiska språk.

*kʷékʷlos (hjul, cirkel) är det rekonstruerade urindoeuropeiska ordet för hjul, som sedermera genom ljudtransformationer har avletts i urgermanska *hwehwlą och dess ättlingar wheel, hjul och wiel. På antik grekiska skrev man κῠ́κλος (kúklos), som har gett upphov till latinets cyclus och senare avledningar. Urindoiranska *čakrám har på samma sätt gett upphov till hindis चक्र (cakra) och persiska چرخ‎ (čarx).

*ḱr̥sós (fordon) i urindoeuropeiskan har lett till ord som carrus, carro, chariot, cart, kärra och car, det vill säga en vagn. Även det kinesiska tecknet 車 (chē) stammar från denna urindoeuropeiska bas, och tecknet visar två hjul med en axel. Men också ord som horse och russ, det vill säga häst, är avlett från *ḱr̥sós.

*h₁éḱwos är ett egentligt indoeuropeiskt ord för häst, och härav följer italiskans *ekwos, latinets equus och senare avledningar. De svenska orden häst respektive hingst har en annan härledning från urgermanskans *hangistaz via urindoeuropeiskans *ḱanḱest-. Det är inte ägnat förvåna att det fanns flera ord för häst i en sådan kultur.

Kategorier
Asien Kina Kultur Politik Religion

Projektioner

Mänskligheten har drygt 300 000 års existens i bagaget, där de första 290 000 åren (97 %) präglas av spridda grupper av jägare–samlare i numerärer understigande ett hundra personer. Paleodemografiska uppskattningar gör gällande att världsbefolkningen pendlat mellan några få tusen och ett par hundra tusen som mest, innan mänskligheten spred sig till Levanten, Asien och Europa vid -70 ka.

Det är under de sista 3 % av mänsklighetens existens som allt egentligen händer, med början i islossningen vid -10 ka. Perioden kallas holocen och präglas av ett ovanligt stabilt klimat som möjliggör framväxten av jordbruk, sedentära samhällen och småningom civilisation med tekniska och kulturella framsteg. Den där bibliska uppfattningen att världen kom till vid -5500 fungerar därför rätt bra i allegorisk mening, ty det är då den första protoskriften växer fram i större samhällen.

Världspopulationen uppgick till cirka två miljoner vid -10 ka, och har sedan dess växt exponentiellt. Vid civilisationens uppkomst i Sumer vid -4000 hade den ökat till trettio miljoner, medan hundra miljoner passerades vid järnålderns inträde runt -1000. Under europeisk medeltid sker en tillfällig avmattning med en konstant befolkning om några hundra miljoner, innan den exponentiella tillväxten tar fart igen på tusentalet – det är ingen slump att vikingar söker sig utåt vid denna tid, utan beror delvis på effekter av den medeltida värmeperioden 900–1300.

Miljardstrecket nås strax efter år 1800, och därefter ökar den exponentiella utvecklingen kraftigt tack vare industrialisering och framsteg i medicin. Det är framför allt minskad mortalitet som står för accelerationen, en trend som fortsätter än i dag. År 1900 är vi 1654 miljoner, och år 1950 hela 2500 miljoner, trots den mest destruktiva perioden i mänsklighetens historia. För närvarande skriver vi 7500 miljoner, med en prognos om 11 200 miljoner år 2100.

Befolkningsutveckling under holocen. Logaritmisk skala.

Om åttio år – ett människoliv – har världsbefolkningen således ökat med ytterligare 50 % eller 3700 miljoner. Av denna tillväxt utgör 3300 miljoner afrikaner, som mer än trefaldigar sin numerär, medan övriga världen har en mer måttlig utveckling. Asien står still, med en ökad indisk befolkning men minskad kinesisk (från 1400 till 1100 miljoner). Europa tappar tio procent, trots kraftig migration, och kommer att utgöra 6 % av världsbefolkningen, mot 28 % 1913.

Att titta i kristallkulan är alltid vanskligt, men ändå nödvändigt för att försöka se vart vi är på väg. Befolkningsprojektioner är någorlunda säkra, men kan ändå kullkastas av plötsliga förändringar som pandemier, krig och klimatförändringar. Värre är det med politiska och kulturella förutsägelser, men det finns trots allt klara trender och historiska paralleller.

Afrikas enorma tillväxt kommer exempelvis att ge avtryck i såväl klimat som ekonomi då en ny kontinent blomstrar, men också i vidare och allt större migration av afrikaner till Europa. Klimatförändringarna kan göra Mellanöstern än torrare och hetare, och därmed ge upphov till mer migration till Europa. Sammantaget med den inhemska europeiska befolkningens låga nativitet innebär det att Europas befolkning skiftar karaktär, att en befolkningsersättning äger rum – den tredje i ordningen.

Redan i dag utgörs 25 % av Sveriges befolkning av första eller andra generationens invandrare, och den amerikanska organisationen Pew Research uppskattar att 20 % av befolkningen kommer att tillhöra islam år 2050 i ett medelscenario, eller 30 % med fortsatt hög migration. Extrapolerar man de siffrorna med hänsyn till högre nativitet i gruppen invandrare erhåller man muslimsk majoritet före 2100, och med den kulturella och samhälleliga förändringar i enlighet med folkviljan.

Det är inte nödvändigtvis så att Sverige och andra europeiska länder omvandlas till islamiska republiker, utan det kan gestalta sig i ett amalgam eller en fusion. Under alla omständigheter kommer de ursprungliga befolkningarna att hamna i minoritet, och kontinenten kommer att stå i skuggan av Afrika. Europa går in i en ny medeltid efter ett svårförståeligt självförvållat självmord.

Även USA fortsätter att brunas, med den vita befolkningen i minoritet vid 2050. År 2100 är hispanics i majoritet, och landet blir en del av den spanska hegemonin i Latin- och Sydamerika, inte minst genom fortsatt migration söderifrån. Den instabilitet som präglar Sydamerika kommer att spridas till USA, som tappar sin hegemoniska ställning och isolerar sig allt mer från omvärlden.

Kinas ekonomiska uppsving kommer att mattas förr eller senare, men allt pekar på att landet blir den ledande ekonomiska och tekniska stormakten under resten av seklet. De investeringar man i dag gör i Afrika kommer att betala sig lika bra som tidigare europeiska i amerikanska och afrikanska kolonier, och man kommer inte att drabbas av motsvarande Europas demografiska förändring med kraftiga folkförflyttningar. Kina är troligen något slags konfuciansk demokrati år 2100, med goda relationer till grannarna Japan och det enade Korea. Detta är världens nya mittpunkt.

De apokalyptiska klimatprognoserna kommer inte att realiseras, men en del låglänta trakter kommer att plågas av större vattenflöden medan andra får mer torka, och naturlig migration kommer att ske där så behövs. Den tekniska utvecklingen går inte att förutse i detalj, men kommer att vara lika omvälvande som under de föregående åttio åren – det fanns exempelvis inga datorer för åttio år sedan. I stora drag har människan då löst utsläppsproblemen, och nyttjar i huvudsak ren energi. Man kan hålla en befolkning om elva miljarder, men har implementerat vissa mått av befolkningskontroll i globala traktat.

Dina barnbarn kommer således att växa upp i ett annorlunda Sverige, där presidenten kanske heter Abdulmajid. Europeiska unionen är sedan länge upplöst, och Europa präglas av instabilitet, kriminalitet och klanvåld. Svenska städer kommer mer att påminna om brasilianska favelor än folkhemsmetropoler, och klasskillnaderna kommer att vara påtagliga. I skolan lär sig dina barnbarn att tala kinesiska och franska, med sikte på en karriär i någon av städerna Lagos, Kinshasa eller Dar es Salaam, vardera med en befolkning över sjuttio miljoner. Där är den ljusnande framtid.

Kategorier
Kultur Språk Vetenskap

Vi ärom och ni ären

I skolan får de flesta sannolikt tampas med egendomligheter i utländska språk, till exempel att det finns två sorters vara i spanskan i form av ser (existens) och estar (befintlighet): es un niño respektive está en la ciudad. Överhuvudtaget får man brottas med en rikare morfologi, där varje verb har olika form beroende på person och numerus, exempelvis franskans je suis, tu es, il est, nous sommes, vous êtes och ils sont.

För att riktigt krångla till det använder man olika rotformer i en del språk, som i tyskans ich bin och sie sind. Även den mer raka engelskan dras med detta fenomen, som i I am och he is, medan infinitivformen to be uppvisar en annan rot. Varför är det så här, varför kan inte alla bara använda motsvarande är överallt som i den rena svenskan?

Svaret är förstås att även svenskan en gång hade en rikare morfologi med verbkonjugationer. Gustav Vasa pratade inte som vi, utan talade fornsvenska med andra vokalljud och en annan prosodi, men framförallt med konjugationer av verb efter person och numerus samt med böjningar av substantiv och adjektiv efter kasus, genus och numerus. Istället för jag/du/han/vi/ni/de är användes iæk ær / æm, þu æst, han ær, vi ærum, ir ærin och þer æru i presens (indikativ, men på den tiden användes även konjunktiv flitigt, med motsvarande rikliga konjugationsmönster).

I nysvenskan blev alla singularformer gemensamma i jag/du/han är och alla pluralformer i vi/ni/de äro, och slutligen förenades samtliga i den enda formen är i modern tid. Anledningen härtill är bland annat friktion med plattyskan under hansatiden och senare inflytande från andra språk. Engelskan drabbades av motsvarande sönderfall under danskarnas inflytande. Språk tenderar att bli analytiska snarare än syntetiska när de utsätts för friktion från besläktade språk, då talarna har en hyfsat gemensam bas men olika konjugations- och böjningsformer i sina respektive språk.

De romanska språken har inte utsatts för motsvarande nedbrytning, utan har behållit rika konjugationsmönster. Däremot har kasus eroderats fullständigt på samma sätt som i engelskan och de skandinaviska språken, medan högtyskan och slaviska språk har behållit såväl konjugationer som deklinationer i högre grad. Den isolerade isländskan har på samma sätt, med viss språkvård, behållit den nästan oförändrade fornnordiskan.

En mer intressant fråga är kanske hur komplex flekterande morfologi överhuvudtaget uppstår, och svaret är att det sker genom en process som kallas grammatikalisering. Ett språk lämnat till sig själv utan större inflytande från andra kulturer tenderar att syntetisera kasusmarkörer och andra suffix eller affix med grammatisk betydelse. Svenskans bestämda artikel -en respektive -et är en sådan form av grammatikalisering, som skiljer sig från andra språks bruk av fristående artiklar. Framväxten av stare som parallell kopula i vulgärlatinet är ett annat exempel. Det sker helt pragmatiskt och innebär vanligen ett snabbare och mer precist regelbundet språk, men också ett mer otympligt språk för vuxna nybörjare.

I betraktande av de större europeiska språken kan man iaktta en rad gemensamma drag. Nederländska och engelska is respektive tyska ist i tredje person singular skiljer sig inte så mycket från spanskans es eller franskans och latinets est. Tyskans sind i tredje person plural är på samma sätt inte väsensskilt från latinets sunt, eller för den delen sanskrits santi eller polskans są. Det är för många likheter för att vara en tillfällighet.

Mycket riktigt kan man härleda samtliga germanska, romanska, keltiska, hellenska, baltiska, slaviska och indoiranska språk till ett enda ursprung i indoeuropeiskan, och det har då bäring på stora delar av vokabulär och grammatik. Här är vi bara intresserade av den så kallade kopulan i dessa språk, det bindeverb som förenar subjekt med predikat: att vara.

Det visar sig vid rekonstruktion av ett sådant indoeuropeiskt språk att flera verb är involverade, vilket förklarar existensen av flera olika rotformer. Existensverbet är *h₁ésti med roten *h1és- och ändelserna -mi, -i, -ti i singular samt -mós, -té, -enti i plural: *h₁ésmi, *h₁ési, *h₁ésti, *h₁smós, *h₁sté och *h₁sénti. Indoeuropeiskan hade även dualisformer, som ärvdes ned i sanskrit, urgermanska, grekiska och urslaviska, men de är av mindre betydelse för framställningen; se vidstående tabell för detaljer.

Kopula i indoeuropeiska språk. Endast presens indikativ beaktas för tydlighetens skull, men motsvarande mönster finns för andra tempus och modus.

Givet att indoeuropeiskan stammar från Ukraïna är det inte förvånande att urslaviskan behåller mönstret nära nog intakt i både stam och ändelser med *es-mĭ, *es-i,*es-tĭ, *es-mŭ, *es-te och *s-ǫtĭ. Huvuddragen återfinns än i dag i slaviska språk som ryska och polska: jesm’ (есмь), jesi (еси), jest’ (есть), jesmy (есмы), jeste (есте) och sut’ (суть) för ryska, jestem, jesteś, jest, jesteśmy, jesteście och są för polska.

Samma regelbundna överföring ser vi i sanskrit, som talades i norra Indien: as-mi (अस्मि), as-i (असि), as-ti (अस्ति), sa-maḥ (समः), s-tha (स्थ) och s-anti (सन्ति). Modern hindi och urdu behåller inte dessa former rakt av, utan har en mer knepig men ändå logisk utveckling, som beror av ytterligare ett verb.

För latin har vi fomerna sum, es, est, sumus, estis och sunt. Vi ser att -i har fallit bort i de de tre singularformerna (sum, es och est i stället för de förväntade *sumi, *esi och *esti) samt i tredje person plural (sunt i stället för *sunti), men härledningen är kristallklar. Den samtida urgermanskan behåller samma former i övergången, men med en del ljudförändringar i tonande riktning: *im-mi, *iz-i, *is-ti, *iz-um, *izu-d och *s-indi.

För den vidare utvecklingen behöver vi det indoeuropeiska befintlighetsverbet *bʰúHt med roten *bʰúH- och ändelserna -m, -s, -t i singular samt -mé, -té, -énd i plural. Det är detta som ger upphov till suppletion i konjugationerna, och de båda verben *h₁ésti och *bʰúHt har således förenats i en salig blandning efter att ursprungligen ha varit helt fristående.

Engelskans infinitiv to be stammar från *bʰúHt, medan de moderna konjugationsformerna am, is och are stammar från *h₁ésti. För de germanska språken sker ganska häftiga ljudförändringar, vilket bland annat medför att s övergår till r i bland annat kopulan: *h1ésmi → *immi* → em → ær för exempelvis den nordgermanska grenen. Att vara följer ur *h₁ésti → *wesaną → wesan → vesa → vera → vara i succession.

Det där med två eller fler samverkande verb med olika nyanser är således en företeelse som är av gamla anor. Det moderna romanska bruket av latinets stāre är ett nyare exempel som stammar ur vulgärlatinet. Romarna själva använde bara en form esse, medan moderna romanska språk har utvecklat dualitet. Franskan har sedermera tappat denna egenskap och använder bara être, men ser och estar i spanskan samt essere och stare i italienskan är en direkt parallell till bruket av två indoeuropeiska verbformer.

Att det småningom sker en sammanblandning beror på att begreppen är närstående och inte alltid helt klara att skilja åt, samt att människor använder språk imperfekt, även med den största bildning i ryggen. Dialekt, ungdomlig slang och så vidare nöter ned ytterligare och etablerar nya former. Utbyte och handel med närliggande kulturspråk utövar inflytande, särskilt i en tid då utbildning inte är allmän. Det som är förvånande är väl egentligen att språken inte förändras än snabbare, och att man kan härleda ett sex tusen år gammalt urspråk ur moderna former är inget mindre än enastående.

Kategorier
Filosofi Kultur Språk Vetenskap

Första språket

Även de mest primitiva djur utväxlar kommunikation, till exempel för att uttrycka sexuell lämplighet eller för att varna en flock för annalkande fara. Ju primitivare djur, desto mer automatisk är kommunikationen. Frågan är då när och hur mer medveten symbolisk kommunikation uppstod, det vill säga när det första språket utvecklades. Det är måhända ett mer filosofiskt än vetenskapligt spörsmål, eftersom förhistoriska evidens saknas.

Schimpanser, som är våra närmaste släktingar bland nu levande primater, kan läras att kommunicera symboliskt och nyttja verktyg i begränsad utsträckning, men den förvärvade kunskapen överförs inte på nya generationer. Schimpanser saknar även den talapparat som behövs för en sådan överföring, och har till yttermera visso en försvårande omständighet i att hjärnans utveckling avslutas redan i livmodern, till skillnad från människans fortsatta utveckling långt efter födseln.

Talapparaten och plasticiteten hör således till de fysiska egenskaper som samutvecklas med språklig förmåga, likväl som upprätt gång. Jag säger samutvecklas, för språkförmågan utvecklas som allt annat gradvis, ickelinjärt och organiskt. Det ligger således en evolutionär fördel i mer avancerad kommunikation, eftersom sådan ger förutsättning för planering och förvärvad kunskap. Apor i flock kan jaga ganska bra, men de kan aldrig planera vare sig jakt eller försvar, medan en kommunicerande stam får ett avsevärt bättre skydd mot predatorer.

Verktyg är en bra indikator, ty hominider som nyttjar verktyg lär sig inte detta om och om igen, utan överför kunskapen över generationer – de kan kommunicera abstrakt. Först att använda verktyg var inte människan i släktet Homo, utan arter i släktet Australopithecus. Även föregångaren Ardipithecus nyttjade verktyg, men på samma sätt som schimpanser, det vill säga sporadiskt och planlöst. Ardipithecus hade även en vokal förmåga som skiljer sig från tidigare homininer, och den kan ha nyttjats för mer primitiv kommunikation i ett protospråk: att kunna benämna objekt med bestämda läten.

Australopithecus afarensis (-3.4 Ma) – med Lucy som mest kända representant – nyttjade skarpa stenverktyg för att stycka och bearbeta kött. Man vet inte om de faktiskt tillverkade flintverktyg, men de bar i vilket fall med sig lämpliga verktyg för bruk vid behov, vilket antyder en viss planeringsförmåga. Det här är apor med IQ badboll i förhållande till människan, men uppenbarligen smartare än schimpanser. Spekulativt kan man föreställa sig att de hade ungefär samma förmåga till kommunikation som den tidigare Ardipitechus ramidus (-4.4 Ma), men inte något språk i verklig mening.

Den första egentliga stenkulturen är Oldowan, som uppstår -2.6 Ma med den lämpligt benämnda Homo habilis, en vidareutveckling ur australopithecinerna. Den händiga människan tillverkade sina stenverktyg, och överförde således kunskapen i generationer – detta fordrar ett språk. Hominidernas utveckling präglas av allt större hjärna, med allt längre utvecklingstid efter födseln, och man kan här föreställa sig att modern har en central roll i att förmedla ett gemensamt språk.

Hur kan ett sådant språk ha sett ut? Alltjämt relativt primitivt, med förmåga att benämna såväl objekt (sten, djur) som händelser (springa, hämta), men utan meningsbyggnad eller grammatik. En kombination av ansiktsuttryck, gester och ljud kan ha byggt ett sådant tidigt språk. Kommunikationen torde ha varit begränsad till den egna stammen, och språket i sig relativt instabilt.

Men detta frö till abstrakt kommunikation är värdefullt i en tid då hominiderna är få, utsatta för konstant fara och har en låg medelålder om blott tjugo år. Större språklig förmåga antar en evolutionär dimension, och en mer komplex språkapparat vaskas fram. Det skiljer sig inte från utvecklingen av andra neurala nätverk sedan kambriums radiering i avancerade livsformer.

Efter knappt en miljon år föreligger således en nyare och mer avancerad stenkultur i Acheuléen under Homo erectus (-1.8 Ma), som nyttjar eld och tillverkar yxor. Senare erectus var förmögen att gravera «konst» i form av abstrakta geometriska mönster, vilket indikerar ett mer utvecklat symboliskt tänkande, även om det bara rör sig om rastlöst klotter. Erectus hjärnvolym är emellertid bara 600 cm³, mindre än hälften av människans, och denna hominids språkförmåga är därför alltjämt begränsad.

Med Homo antecessor (-1.2 Ma) har hjärnvolymen ökat till 1100 cm³, och denna oss närstående människa har samma vokala förmåga som vi. Det är en mellanform av H. erectus och H. heidelbergensis (-800 ka), där den senare har utvecklade sociala strukturer som begravning av döda, även det en konsekvens av språklig förmåga. Man kan alltså här förmoda att en mer utvecklad språkförmåga med grammatik föreligger hos H. antecessor och senare utvecklingslinjer, och att såväl H. neanderthalensis som H. sapiens ärver förmågan.

Gemensamt för både neandertal (-400 ka) och sapiens (-300 ka) är genen FOXP2, vars frånvaro hos moderna människor leder till svårartade kognitiva störningar i språkförmågan. Man kan alltså förutsätta att den gemensamma föregångaren i H. heidelbergensis också hade denna gen. Neandertal och tidig sapiens hade även samma nedärvda stenkultur i Moustérien, men neandertal hade förmodligen det generella kognitiva övertaget i kraft av större hjärna och bättre perception.

Evolutionen står emellertid inte still, och de första sapiens från -300 ka är mer lika neandertal än moderna sapiens, bland annat med en mer elongerad skallform. Den globulära skallformen hos sapiens växer fram gradvis, och även den inre hjärnstrukturen förändras, med tätare nervbanor. När sapiens lämnar Afrika vid -70 ka och tar sig till Levanten har man måhända ett kognitivt övertag gentemot neandertal, vilket sedermera leder till den senares sorti ur historien vid -35 ka. Man kan på goda grunder misstänka att ett kommunikativt övertag har del i den historien.

Saken är mer komplicerad än så, eftersom afrikautvandrarna å ena sidan beblandar sig med neandertal och uppgår i lättare hybrider, och å den andra genomgår en evolutionär anpassning till nya miljöer, med en kognitiv revolution vid -35 ka (istidskonst, avancerad stenkultur). Den kognitiva förmågan diffunderar delvis tillbaka till delar av Afrika med tiden, men blir inte heltäckande förrän i historisk tid.

Detta har emellertid ingen bäring på språkapparaten, som tycks föreligga helt utvecklad vid -100 ka. Man kan notera att San i Sydafrika står genetiskt närmast de tidigaste sapiens, och att khoisan-språken utmärks av såväl en rik flora av konsonanter som särskilda konsonantklick, vilket kan vara en kulturellt nedärvd rest från ett tidigare språkstadium. Khoisan är inte mer «primitivt» än andra språk, men kan bära på ett mer primitivt arv – en ren spekulation, förstås. Rent allmänt förekommer färre fonem i språken ju längre bort man kommer från Afrika.

Om språket således kan antas vara 100 ka kan man förmoda att grammatikalisering utgör det sista stadiet i apparaten, det vill säga framväxten av ett rikt system för numerus, kasus och genus, tillsammans med tempus, modus och aspekt. Analytiska språk är en senare utveckling, som beror av kulturell friktion mellan olika språk.

De första primitiva språken förmår bara hantera subjekt (S) i grammatisk mening, medan senare utvecklingar lägger till de verb (V) som subjektet utför samt de objekt (O) som verben eventuellt verkar på. Ordföljd tenderar som många andra språkliga egenskaper att växla med tiden, men det tycks finnas en stark preferens för SOV-följd (jag äpple äter), vilket kanske är den naturliga ordningen, med SVO med flera som en senare utveckling. Exempelvis indoeuropeiska språk som latin, sanskrit, klassisk grekiska och tidig germanska var SOV-språk.

Den gradvisa utvecklingen mot ett fulländat språk (i vår mening – vi känner inget högre språk) inkluderar således mer intrikata beskrivningar av hur något utförs, hur subjekten och objekten är beskaffade, i vilken tid och i vilket rum de opererar och så vidare, ordklasser som inte fanns tillgängliga från början, men som har tillkommit efterhand. Den ytterligare datakraft som behövs för en sådan rik gestaltning skulle då föreligga fullt färdig först vid -100 ka.

Hur mycket av de språk som då talades lever kvar i dag? Ingenting, annat än den grundläggande grammatiska strukturen, eftersom språk är i konstant förändring. De mest basala ord kan ha en livslängd om något tiotusentals år, men även de vittrar småningom till oigenkännlighet, ersatta av andra, genom ljudförändringar, kulturell kontakt, folkförflyttning, intern evolution och så vidare.

Inte ett enda ord som nyttjades för hundra tusen år sedan existerar nedärvt i något av dagens språk, och inte ett enda av de ord som förekommer i dagens språk kommer att finnas i något språk lika långt in i framtiden – mama, papa med några till undantagna. Människans språk är som fågelsång, en ständigt skiftande repertoir utan beständigt minne, som en uppsättning färger som ständigt skiftar gradient.

Kategorier
Asien Buddism Japan Kultur Musik Religion Språk

Hatets väg – 修羅の花

När jag spelar tidig CJK-pop för vänner och bekanta möts jag oftast av ett förvånat uttryck, och man undrar varför jag gillar dansbandsmusik. Det gör jag nu inte, eftersom sådan så kallad musik saknar det minsta uns av känsla och kreativitet. Den eventuella likheten ligger i uppsättningen och det enkla instrumentala ackompanjemanget, men det som skiljer är framförallt den vokala framställningen och den fulländade poesin i sångtexterna.

På ytan smörig musik är alltså egentligen något helt annat, vilket kanske fordrar språkkunskaper och visst intresse för östasiatisk kultur i allmänhet för att upptäcka. Men enkelheten gör att denna vispop blir tidlös och tillgänglig för alla, vilket förklarar varför artister som Deng Lijun (邓丽君) uppnådde megastatus i hela Asien. Låtarna förmedlar ett känslospektrum som mestadels saknas i annan pop, modern som äldre.

Kaji Meiko (梶芽衣子) kan tjäna som exempel från Japan, här i Shura no hana (修羅の花, Asuras blomning), en sång som illustrerar filmen Shura yukihime (修羅雪姫, Asuran Snöprinsessa / Lady Snowblood) från 1973. Bakgrundshandlingen dröjer sig om Yuki (Snö), en kvinna som beträder hämndens väg efter att ett antal personer våldtagit hennes mor och dödat hennes familj, och sången berättar i poetisk form om snöprinsessans motiv och emotiva spektrum.

Asura är en sorts buddistisk halvgud med starka passioner, bland annat vrede. Titeln anspelar på att Yuki i själva verket är en asura i vardande (花 = hana kan betyda antingen blomma eller blomstring) genom sitt passionerade hat. Hon föds i ett fängelse under en snöstorm, och med den ingressen inleds sången:

死んでShindeいたita朝にasa ni
Döende på morgonen

弔いtomuraiのno雪yukiが ga降るfuru
begravningssnön faller

はぐれhagure犬inuのno遠吠えtōboe
en förlöpen hund ylar

下駄getaのno音otoきしむkishimu
träskor som gnisslar

いんがingaなおもnaomoさsa
sitt ödes vikt

みつめてmitsumete歩くaruku
bär hon en lång sträcka

闇yamiをo抱きしめるdakishimeru
hon omsluter mörkret

蛇の目janomeのno傘kasa一つhitotsu
med ett Janome-paraply

いのちinochiのno道michiをo行くiku女onna
en kvinna som går sin väg i livet

涙namidaはwaとうにtōni捨てましたsutemashita
och för länge sedan kastade iväg sina tårar

ふりむいたfurimuita川にkawa ni
från floden svängde hon

遠ざかるtōzakaru旅tabiのno日hiがga
en dags resa bort

凍てたiteta鶴tsuruはwa動かずugokazu
en orörlig frusen trana

哭いたnaita雨ameとto風kaze
i regn och visslande vind

冷えたhieta水面にmizumo ni
på den kalla vattenytan

ほつれhotsure髪kami映しutsushi
speglades hennes fransiga hår

涙namidaさえsae見せないmisenai
utan att visa sina tårar

蛇の目janomeのno傘kasa一つhitotsu
bakom ett Janome-paraply

怨みuramiのno道michiをo行くiku女onna
en kvinna som går på hatets väg

心kokoroはwaとうにtōni捨てましたsutemashita
och för länge sedan kastade bort sitt hjärta

義理giriもmo情けnasakeもmo
plikt och sympati

涙namidaもmo夢yumeもmo
tårar och drömmar

昨日kinōもmo明日ashitaもmo
i går och i morgon

縁enのnoないnai言葉kotoba
är bara tomma ord

怨みuramiのno川にkawa ni身miをoゆだねyudane
låter följa hatets flod

女onnaはwaとうにtōni捨てましたsutemashita
kvinnan förlorade sig själv för länge sedan

Den japanska poesin är här inte glasklar, men översättningen förmedlar i huvuddragen stämningen. Sången fick en renässans tack vare Tarantinos Kill Bill, men den utgör bara en droppe i havet av den visskatt som finns i den östasiatiska kulturen. Ignorance is bliss, och det är ju synd om man inte förmår skilja på dansbandsmusik och seriös tidlös kultur.