Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.
I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.
Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.
Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.
Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.
Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.
Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.
Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.
Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.
Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.
Konstantin den store lät år 325 uppföra Heliga gravens kyrka i Aelia Capitolina (Jerusalem) på vad som ansågs utgöra den kristna profeten Jesus gravplats. Platsen är märkvärdig av det skälet att kyrkan ersatte ett tidigare tempel tillägnat gudinnan Venus, uppfört av Hadrianus knappt ett par hundra år tidigare.
Venus var förknippad med kärlek, fruktbarhet och åtrå, och var en romersk instans av den grekiska motsvarigheten Afrodite. Men grekerna importerade i sin tur gudinnan från Cypern, där feniciernas gudinna Astarte utgjorde förlagan. Astarte var i sin tur en nordvästsemitisk variant av den tidigare mesopotamiska kärleksgudinnan Ishtar, som i sin tur härstammade från den tidigare sumeriska gudinnan Inanna, Himmelens fru, tidigast känd från stentavlor 4000 f.v.t.
Fruktbarhetsgudinnan Inanna gick även under benämningen Aftonstjärnan (liksom Morgonstjärnan), och var således förknippad med planeten Venus. Den senare romerska instansen är identisk med Inanna, och således ett arv som har förmedlats av ett flertal kulturer, låt vara med lokala särdrag.
Tidiga polyteistiska panteon hade typiskt vittförgrenade släktträd över gudarnas relationer, och Inanna hade således självklart en make i form av Dumuzi, en sumerisk herdegud. I det senare babyloniska panteon motsvarades Dumuzi av Tammuz, make till Ishtar. Vid sommarsolståndet hölls i respektive kultur varje år en begravningsritual till minne av Dumuzi, då denne årligen förpassades till undervärlden av Inanna.
Inannas nedstigning i undervärlden är känd från tavlor med kilskrift. Orsaken till nedstigningen är dunkel, men hon tillbringar i vart fall tre dagar och tre nätter bland helvetets slussar, och blir räddad först när andra gudar i släkten ingriper. För att bli frisläppt kräver undervärldens Ereshkigal, Jordens fru tillika Inannas syster, att Inanna ger någon i utbyte. Demoner följer Inanna upp ur undervärlden för att hämta en ny gisslan, och efter ett flertal förslag väljer Inanna slutligen sin make Dumuzi, nämligen för att denne tycks strunta i hennes öde och har tagit hennes tron i besittning.
Inannas krafter tynar under de sex månader Dumuzi tillbringar i undervärlden, för att återvända med full kraft varje gång han frisläpps. Detta sker först när Dumuzis syster Geshtianna (Belili) frivilligt tar hans plats under resterande tid. Under sin tid i undervärlden vattnas Dumuzi för att få förnyade krafter, och vad myten förtäljer är således årets cykliska förlopp i död och pånyttfödelse.
Kopplingen till Venus har att göra med planetens skenbara försvinnande i övergången från aftonstjärna till morgonstjärna, vilket motsvarar ungefär tre dygn, den tidsperiod Inanna/Ishtar är försvunnen i undervärlden. Astronomer i Mesopotamien kände således till att det var samma objekt, vilket är en förutsättning för myten.
Om Dumuzi/Tammuz är make till Inanna/Ishtar/Astarte, är motsvarande figur för Afrodite Adonis, som på samma sätt representerade årtsidernas växlingar. Namnet Adonis är intressant såtillvida att det är ett direktlån från arameiskans adonai, plural majestatis för adon, som betyder herre, det vill säga gud.
Så vad har detta med den kristna mytologin att göra? Jo, även Jesus nedstiger nämligen i undervärlden mellan korsfästelsen och återuppståndelsen, så som Efesierbrevet berättar: Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. (Ef 4)
Vidare har vi den apostoliska trosbekännelsen, som berättar: Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Nikodemusevangeliet i apokryferna, som inte medtogs i den kristna kanon, berättar mer utförligt om Jesus handel och vandel i undervärlden. Dödsriket eller undervärlden är förstås ett begrepp som återfinns i en mängd religioner, och det finns ingen omedelbar länk mellan sumerisk/babylonisk och kristen mytologi. Däremot är kopplingen indirekt, i det att man har lånat friskt av befintlig mytologi, inte bara i detta avseende.
Att Jesus sägs korsfästas och tre dagar senare (tre dagar och tre nätter, Matt 12:40) antas återuppstå just vid den tid som motsvarar vårens ankomst är således ingen tillfällighet, utan den kristna erövringsteologin ansluter här till befintlig tradition och approprierar riterna med ett för tiden helt nytt fräsigt stuk.
Kristendomen har naturligtvis även förtrustat andra etablerade traditioner, som den judiska påsken med nytt mytologiskt innehåll, liksom fertilitetssymboler som ägg, i kristen mytologi en symbol för Jesus tomma grav – dekorerade ägg förekom redan i sumerisk och senare i babylonisk tradition. Att man bygger en kyrka över Afrodites/Inannas tempel är därför inte en tillfällighet, utan en makaber handling av makt och aggression – samma fenomen som när kyrkor görs om till moskéer.
I vår del av världen finns motsvarigheter till Inanna/Ishtar/Astarte, Venus och Afrodite i form av Ēostre/Ostar (Easter på engelska), en germansk fertilitetsgudinna som firades i anslutning till vårdagjämningen och vårens ankomst, det vill säga vid samma tid som påsken. Det är inte samma gudinnor, men de har samma attribut, och kan möjligen ha ett gemensamt ursprung i förhistorien.
Ēostre härstammar från urgermanska *austrōn, med betydelsen gryning, som i sin tur är härlett av urindoeuropeiskans *aus- (skina). Ostar (öster) har samma etymologi, och beror naturligtvis på att solen stiger i öster. Etymologin blir än mer intressant i ljuset av att Hausōs (H₂ewsṓs) utgör en rekonstruktion av en urindoeuropeisk gryningsgudinna, förlaga till senare mytologiska instanser.
H₂ewsṓs stammar i sin tur från *h₂wes eller *aṷes, som betyder att skina. Från det härledda *austrōn följer även Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi, eller Eos i grekisk (från sanskrits Ushas). Attribut förknippade med Hausōs är *wenos- (lust), som i sin tur har givit upphov till latinets Venus och det fornnordiska Vaner, bland vilka givetvis återfinns Freja, vår egen fruktbarhetsgudinna. Cirkeln sluts.
Morgonstjärnan i gryningen, eller i förekommande fall motsvarande aftonstjärna, är således ett rikt och globalt mytologiskt arv, som har givit oss en uppsjö av gudomligheter med utpräglat släktskap. På latin heter morgonstjärna för övrigt lucifer (den skinande), vilket passande nog blev djävulen i den kristna mytologin («den som ska falla»).
Även om den kristna mytologin har sina särpräglade drag, kan man ändå med fog säga att den innevarande helgen har ett antal olika rötter som har tvinnats runt varandra ett antal varv i den religiösa kampen om tolkningsföreträde. Det enda bestående är dock lusten, åtrån och längtan efter ljus och värme, och det är givetvis därför vi ytterst firar vårens ankomst.
Kristusfigurens nedstigning i Limbo, Andrea Mantegna (1475)
Religiösa tidningar är inspirerande att läsa. Naturligtvis inte för det grundläggande budskapet av religiöst flum, men som en uppbygglig lärdom i hur dåraktiga religiösa personer kan vara. De kristna tidningarna vill förstås slå vakt om vad de anser är den enda rätta vägen, och går därför till angrepp mot allt som anses utgöra en ideologisk konkurrens.
Tidigare har man gått till storms mot yoga i skolan, med argumentet att yoga har en religiös koppling till hinduism. Koppling finns nog, men den är mindre religiös och mer filosofisk. Främst är yoga förknippad med samkhya, som är en ateistisk lära med en dualism som är typisk för östasiatisk filosofi. Yoga är också central i en rad buddistiska skolor, särskilt den kinesiska huvudgrenen chan, som ett naturligt element i meditation.
Moksha och nirvana i all ära, men yoga kan självklart nyttjas helt fristående från religiösa kopplingar, som en teknik i avslappning, koncentration och självinspektion. Det är så yoga används i västvärlden, och det är då mer en fråga om psykologi än något annat. Man blir näppeligen hindu eller buddist för att man praktiserar yoga. Yoga som praktiserad i skolan är således strikt ickekonfessionell, och därmed en ickefråga.
Senast har de kristna förfasat sig över att mejerigiganten Arla berättar om yoga och «mindfulness» på mjölkpaketen, och även dekorerar kesoförpackningar med symbolen ☯︎ för yinyang (阴阳), den dualistiska princip som är central för kinesisk filosofi, men särskilt emanerar ur daoismen. Religiösa element finns förvisso i daoism, men även daoismen är mer en filosofi än en religion. Den dualism som uttrycks av yinyang skiljer sig i princip inte från annan filosofisk dualism, och berättar att mening bara kan följa ur kontrasterande entiteter. Utan ful finns inte vacker, utan feminint finns inte maskulint, utan svart finns inte vitt, och de är komplementära storheter utan inbördes rangordning. Daoism är ett primitivt försök att kategorisera naturen, en lära om att leva i harmoni med naturen.
De kristna blandar här in debatten om skolavslutningar i kyrkor, men den frågan rör sekularism i det offentliga värvet. Arla är ett privat företag och omfattas därmed inte av den sekulära principen. Arla kan precis som alla andra privata aktörer i samhället främja en viss filosofi eller religion, även om det inte är tillrådligt för kommersiella intressenter att blanda in ideologi i sin produktportfölj. För egen del såge jag helst att Arla och andra aktörer inte alls meddelar något budskap på sina produkter, men det är som sagt Arlas suveräna beslut, under marknadens dom.
Å andra sidan kunde det knappast skada att förmedla upplysning om främmande filosofier, som vanligtvis drunknar i den överväldigande kristna propagandan i medier och statstelevisionen. Daoism och yinyang är politiskt ofarliga och en smula gulliga företeelser, och de saknar anspråk om monopol på sanningen. Om Arla däremot skulle illustrera kristendom, islam eller något annat monoteistiskt och religiopolitiskt system på sina produkter, skulle försäljningen i ett slag halveras av konsumentbetingad avsky.
Det grundläggande felet med monoteistiska skräpläror är de begränsningar de ställer upp för tanke och andlighet: bön, men inte meditation; mässa, men inte yoga. De stängslar in människor i en andligt urfattig tillvaro, och det är därmed självklart att de friare andliga systemen blir mer attraktiva för fria människor än den unkna, stela och förtryckande kristendom som så länge har förpestat mänsklighetens tillvaro. Just av den anledningen kan man beklaga att Arla låter sig påverkas av den gapiga kristna toklobbyn.
Det hände sig för länge sedan, att ett gossebarn kom till världen på denna dag, den 25 december. För tidigt född och liten nog att rymmas i en ölsejdel, var hans utsikter inte de bästa. Hans far hade redan gått bort, och hans mor lämnade honom vid tre års ålder för att leva tillsammans med en prästerlig man.
Mellan tolv och sjutton års ålder fick han grundläggande skolning i latin. Därefter ville hans mor göra en redig bonde av sin pojk, men hon övertalades av rektorn att låta grabben fortsätta läsa. Han utmärkte sig i studierna, och blev småningom antagen till universitet vid nitton års ålder.
Studierna finansierade han först med deltidsarbete, men efter tre år erhöll han ett stipendium. Vid universitetet undervisades han i Aristoteles fysik, men kom också i kontakt med verk av den tidens moderna naturfilosofer. Under ett pestutbrott tvangs han till lantlig isolering i sitt föräldrahem under två år, en period då han under egna studier utvecklade embryon till flera nydanande teorier.
Han var Isaac Newton (1642–1727), en ovanligt skärpt kille med talang för matematik och fysik, trots att han inte fick någon utbildning i yngre ålder. Newton var i många avseenden en udda figur, en smula vresig, grubblande och inåtvänd. Förmodligen var han asexuell, eftersom han inte gifte sig och aldrig sågs umgås med kvinnor (eller män): han fick uppenbarligen sina kickar ovanför midjehöjd.
Tjugofem år gammal återvände han till universitetet, och fick där en fast tjänst. Bara två år senare erhöll han titeln professor i matematik, med dispens på den tidens krav om att samtidigt ta tjänst i kyrkan som präst och avlägga löfte om celibat. Newton var visserligen en gudfruktig kristen som såg en gud som allsmäktig skapare, men han förnekade treenigheten, förkastade begreppet odödlig själ, och trodde inte på en djävul.
Newton var en produkt av den tidens religiösa kultur, men han frigjorde sig såpass mycket från den ortodoxa tron att han sannolikt skulle brännas på bål som kättare, om han offentligt hade yppat sin syn. Under en period sökte han numerologiska samband i bibeln för att röja vad han trodde var gömda meddelanden. Han bedrev också alkemiska studier i en tid då kemin ännu var i sin linda.
Mer fruktbara resultat fick Newton i sina studier kring mekanik. 1687 publicerade han Philosophiæ naturalis principia mathematica, som syntetiserade dåtidens samlade kunskap till en fullständig teori och lade en fast grund för den vetenskapliga revolution som hade påbörjats.
Tröghetslagen, väsentligen ett resultat av Galileo Galilei, formulerades som ett första axiom i boken: Lex. I. Corpus omne perseverare in statu suo quiescendi vel movendi uniformiter in directum, nisi quatenus a viribus impressis cogitur statum illum mutare. Varje kropp förblir i sitt tillstånd av vila eller i likformig rörelse framåt, såvida den inte förmås att ändra sitt tillstånd genom en kraft. Numera benämns detta Newtons första lag.
Newtons andra lag: Lex. II. Mutationem motus proportionalem esse vi motrici impressæ, & fieri secundum lineam rectam qua vis illa imprimitur. Förändring av rörelse är proportionell mot den kraft som anbringas, och sker i riktning längs den räta linje i vilken kraften anbringas. Med vektornotation skriver vi numera detta F = ma.
Tredje lagen lyder: Lex. III. Actioni contrariam semper & æqualem esse reactionem: sive corporum duorum actiones in se mutuo semper esse æquales & in partes contrarias dirigi. Mot varje aktion finns alltid en reaktion: alla krafter mellan två kroppar existerar i lika delar och i motsatt riktning. Fa = –Fb.
De benämns axiom, eftersom sambanden sågs som etablerade och experimentellt fastlagda av samtiden. I strikt mening är det inte Newtons lagar, även om de bär hans namn, men de utgör en grund för den vidare framställningen, som utgörs av en mängd propositioner och teorem.
Philosophiæ naturalis principia mathematica
Newton hade sedan tidigare vidareutvecklat kalkylen till en mer enhetlig teori. Han var inte dess egentliga upphovsman, men han, liksom Leibniz i Tyskland, raffinerade embryon av differential- och integralkalkyl till en enhetlig infinitesimalkalkyl. Newton behövde kalkylen för att beräkna hur kroppar i rörelse (dynamik) förhåller sig till varandra givet axiomen, något som inte är möjligt med enkel aritmetik och geometri.
I Principia använder Newton inte infinitesimalkalkyl i direkt form, eftersom de flesta naturfilosofer inte var hemmastadda i sådana nymodigheter. Den tidens lärda var betydligt mer förankrade i euklidisk geometri, varför Newton omformulerade infinitesimalkalkylen i geometriska termer. För ett modernt öga är Principia otymplig och svårläst, men för samtiden erbjöd den geometriska framställningen en genväg till förståelse av den nya fysiken.
Ett grundläggande teorem i Principia är att den kraft med vilken två sfäriska kroppar attraherar varandra är omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan kropparnas centra (F ∝ 1/r2): Prop. LXXV. Theor. XXXV. Si ad Sphæræ datæ puncta singula tendant vires æquales centripetæ decrescentes in duplicata ratione distantiarum a punctis, dico quod Sphæra quævis alia similaris attrahitur vi reciproce proportionali quadrato distantiæ centrorum.
Även detta förhållande var i någon mening känt tidigare, bland andra av Ismaël Bullialdus och Robert Hooke, men Newton härledde sambandet matematiskt och införde det i ett större sammanhang. Johannes Kepler hade 1609 och 1619 publicerat tre samband för hur planeter rör sig kring solen, ett resultat av noggranna observationer utförda av Tycho Brahe och Kepler själv.
Vidare hade Nicolaus Copernicus 1543 utmanat den äldre klassiska geocentriska världsbilden, i vilken jorden utgör världens mittpunkt. I De revolutionibus orbium coelestium stipulerar Copernicus istället att alla planeter rör sig i cirkulära banor runt solen. Hypotesen fick ingen större spridning, men omhuldades av bland andra Galileo Galilei (som sattes i evig husarrest av inkvisitionen) och Giordano Bruno (som brändes på bål).
Även Johannes Kepler antog Copernicus heliocentriska modell, och han försökte utveckla den i en egendomlig variant med planetbanorna inskrivna i de perfekta platoniska kropparna; så starkt var det klassiska och geometriska synsättet, att man svårligen kunde frigöra sig från det.
Med Brahes observationer kunde Kepler småningom fastställa precisa matematiska lagar för hur planeterna rör sig kring solen. Efter fruktlösa försök att anpassa data efter en cirkulär modell, tillgrep han slutligen en elliptisk variant, som gav det förväntade resultatet. Kepler kunde därmed demonstrera att (1) planeterna rör sig i ellipser med solen i en av brännpunkterna; (2) en planetbana sveper alltid över lika stor radiell area per tidsenhet; (3) kvadraten på planetens omloppstid är proportionell mot kuben på halva storaxeln i ellipsen: T2 ∝ r3.
Med dessa empiriskt givna lagar kunde Newton härleda den allmänna gravitationslagen, som säger att två kroppar attraherar varandra med en kraft som är proportionell mot produkten av respektive kropps massa och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet till respektive kropps masscentrum: F = G·m1·m2/r2.
Newton konstaterar här att gravitationslagen som en funktion av enbart avståndet är ett idealfall. I verkligheten kan andra kroppars gravitation inverka, vilket ger mer invecklade formler. Newton demonstrerar hur en ytterligare term kan approximeras med en kubisk snarare än kvadratisk term (F ∝ 1/r3):
Prop. XLIV. Theor. XIV. Differentia virium, quibus corpus in Orbe quiescente, & corpus aliud in eodem Orbe revolvente æqualiter moveri possunt, est in triplicata ratione communis altitudinis inverse. Skillnaden mellan krafter, av vilka två kroppar kan förmås att röra sig likvärdigt, en i stillhet, den andra i rotation i omloppsbana, är omvänt proportionell mot kuben på avståndet till respektive masscentrum.
Exempelvis månen rör sig inte i en perfekt bana runt jorden, utan har en störning som beror på solens gravitationella inverkan på månen, så att jord-månesystemets gemensamma tyngdpunkt pendlar i en elliptisk bana. Newtons gravitationslag gäller naturligtvis även för tre eller flera kroppar, men måste då i allmänhet lösas numeriskt.
Newtons gravitationslag kan användas för tämligen exakt bestämning av samtliga kroppar i solsystemet i förhållande till varandra. Undantaget utgörs av Merkurius, vars omloppsbana runt solen avviker från den beräknade. Merkurius är den innersta planeten i solsystemet, och befinner sig så nära solen att relativistiska effekter gör sig påminda. För att beräkna Merkurius bana med precision krävs därför den allmänna relativitetsteori som Einstein formulerade 1915.
Den allmänna relativitetsteorin utvidgar Newtons gravitationsteori och ger den en naturlig förankring i själva rummets geometri. Newton föreställde sig begreppet kraft som en osynlig aktion på avstånd, något som hans samtida hade svårt att smälta. I vardagliga tillämpningar i hastigheter långt under ljusets och långt bortanför starka gravitationspotentialer används alltjämt Newtons mekanik, exempelvis för beräkning av raketbanor. Däremot kräver GPS-navigering allmän relativitetsteori.
Newtons Principia förändrade inte bara vetenskapen, utan gav världen en ny syn på universum och människans plats i det. Om inte Newton hade utvecklat sin mekanik, hade någon annan småningom med säkerhet kommit till samma resultat. Men ingen skulle ha kunnat formulera samma mekanik tidigare än Newton, och han var i det avseendet ett geni, med förmåga att läsa naturen och att kunna formulera dess verkan på ett elegant och överskådligt vis.
Samtidigt var Newton högst mänsklig, med uppenbara brister i både personlighet och intellekt. Det är också därför han är värd att fira, för att han demonstrerade den sköra människans förmåga att förstå en komplicerad värld. Han sade sig själv stå på giganters axlar, och alla som har kommit efter honom står i samma skuld till honom.
En nyligen visad tevedokumentär påminner om ett bisarrt fenomen i östasiatiska länder, liksom i en del andra regioner världen över, nämligen vissa kvinnors strävan att efterlikna ett västerländskt skönhetsideal. Ett sådant sägs utgöras av stora ögon, rak näsa och vit hy. Vithetsnormen gäller även om man bortser från den västerländska komponenten, av samma socioekonomiska orsaker som i det tidigare europeiska klassamhället, nämligen att den förment smutsiga arbetarklassen anses vara mörkare.
Således ska man inte förundras av det stora utbudet av vitblekningsprodukter i Kina, Sydkorea och andra länder, ej heller det faktum att en oproportionerligt stor del av kvinnor låter skönhetsoperera sig för att efterlikna ett falskt ideal. Falskt, för att majoriteten i denna del av världen knappast håller med om att västerländska kvinnor är skönare, och för att man förväxlar socioekonomisk status med skönhet.
De gustibus non est disputandum i all ära, men det finns trots allt mätbara kriterier för vad som uppfattas som objektiv skönhet. Symmetriska drag och ett hälsosamt utseende är härvidlag universellt gångbara faktorer. I vilken population som helst varierar symmetri och andra faktorer, och därmed uppstår den kontrast som skiljer skönhet från alldaglighet.
Skulle man titta på ett tvärsnitt av amerikanska och västeuropeiska kvinnor, och jämföra med ett motsvarande snitt av koreanska, japanska och kinesiska kvinnor, skulle de senare betraktas som oerhört mycket skönare, enbart i kraft av hälsosapekten. Fetma och övervikt är nämligen så oerhört mycket mer omfattande i västliga länder än i östasiatiska, varför det ideal som finns är betydligt mer ouppnåeligt för västerlänningar än för östasiater. Det är inte bara en utseendefråga, utan en reell hälsoaspekt, där den östasiatiska kosten råkar vara helt överlägsen den västerländska sockerdieten.
Om ideal ställs mot ideal kan man konstatera att västerländska kvinnor har två potentiella fördelar, som båda har att göra med pigmentering. Västerländska ögon och västerländskt hår har en mycket större variationsrikedom än den enhetliga nötbruna och svarta kosmetiken i österlandet, och ger därför uttryck för ett större mått av unik individualitet. Å andra sidan är kvaliteten på det östasiatiska sidenhåret tämligen överlägsen det allmänna västliga taglet.
I samtliga övriga avseenden drar den östasiatiska kvinnan det längsta strået. Förvisso finns i västerlandet ett porrigt ideal kring stor stjärt och stora bröst, men i objektiv mening är en sådan kroppsform inte proportionerlig, och därmed inte heller skön. Den östasiatiska kvinnan har således i största allmänhet mer sköna proportioner i sin kroppskonstitution, drag som kan härledas med matematisk precision givet vissa klassiskt harmoniska proportioner.
Proportionaliteten gäller även anletsdragen, där den asiatiska kvinnan vanligen har ett större mått av ungdomlighet, även långt upp i åldrarna. Hyn är i allmänhet finare och mycket fruktigare, och läpparna är vanligtvis utsökt skurna, till skillnad från den västerländska kvinnans smala och obskyra motsvarigheter. Näsan är i allmänhet liten och rund, till skillnad från den långa och spetsiga västerländska kroken.
Östasiatiska kvinnor kan således känna sig fullkomligt trygga i att ha ett eget ideal, som inte i någon mening är underställt andra, utan tvärtom ligger högst i rang, i en objektiv betraktelse. Östasiatiska män är dock en annan historia. Utseende är förvisso inte allt, men det räknas i någon mån; de flesta människor uppskattar skönhet i konst, musik med mera, och därför också i andra människor. Men man ska inte förväxla skönhet med status.
