Kategori: Kultur

Kategorier
Kina Kultur Politik

一虎八奶

Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.

Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.

I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).

Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.

Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.

När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.

Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.

Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.

Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.

Kategorier
Kina Kultur Språk Teknik Vetenskap

Astronaut, kosmonaut, yuhangyuan

Medan USA bränner sina pengar på krigföring, lånar över sina tillgångar och lägger ner sitt rymdfärjeprogram gör Kina tvärtom. Man investerar bland annat på ambitiösa rymdprogram, med utsikt att i framtiden bli en kraft att räkna med även i rymden. Visserligen har man ännu lång väg att gå innan man kan mäta sig med USA eller Ryssland, och man har mycket gratis tack vare tidigare gjorda erfarenheter och rysk teknik i grunden. Men man går i alla fall i rätt riktning, till skillnad från de andra forna stormakterna, och det kommer förmodligen en dag då man leder istället för följer.

Igår påbörjades med en uppskjutning i Jiuquan således bygget av Himmelspalatset (天宫, Tiangong), en rymdstation som ska fogas samman i etapper och bli en bas för vetenskaplig forskning. Med den erfarenhet man gör i detta kan man även småningom accepteras in i den internationella rymdstationen, när man bevisat att man kan hantera dockning och andra mer avancerade manövrer i rymden.

Det är ändå saker som ligger relativt långt fram i tiden, och vi kommer successivt att bekanta oss med Kinas närvaro i dessa sammanhang. Detta kanske även i biprodukter som science fiction-verk av olika slag, där kineser inte bara framställs som diplomater som ska övertygas om det amerikanska stargate-programmets förträfflighet, utan som finns mitt i handlingens centrum.

Under rymdkapplöpningens tid begåvades vi med nationella termer för rymdfarare, där amerikanerna något överdrivet menade att man var stjärnkryssare eller astronauter, medan ryssarna mer korrekt kallade sig kosmonauter, vilket mer motsvarar vårt (sällan använda) rymdfarare.

I medier kallas den kinesiska motsvarigheten taikonauter, efter det kinesiska ordet taikong (太空), den yttersta tomheten, det vill säga rymden. Rymdfarare skulle då på kinesiska heta taikongyuan (太空员), alternativt taikongren (太空人), vilket är en möjlig term. Yuan är en medlem av en besättning eller ett bolag, ren är människa eller person.

En mer korrekt benämning vore dock yuhangyuan (宇航员), där yu är en generell benämning för rum eller rymd och hang betecknar navigation. Alternativet hangtianyuan (航天员) används också som en synonym, där tian betyder himmel eller sky. Kinesiska motsvarigheten till amerikanska Nasa heter således Guojia hangtianju (国家航天局), d.v.s. Nationella rymdindustribyrån.

Den ryska varianten kosmonaut skulle på kinesiska kunna skrivas yuzhouren (宇宙人), där yuzhou betyder kosmos eller universum (rum plus oändlig tid). Yuhangyuan, hangtianyuan eller taikongren – välj vad du vill, alternativt använd konsekvent begreppet rymdfarare oavsett nationalitet. Rymden är människans nästa vandringsled, det är inte en plats där nationaliteter eller gränser på vår lilla jord har så stor betydelse.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Andlig ledare

Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.

Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?

Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.

För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.

Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.

Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.

Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.

Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.

Kategorier
Kina Kultur

Guldharens år inleder våren

I den gamla germanska runkalendern inföll nyåret på den första fullmånen efter vintersolståndet. I år inföll denna fullmåne den 19 januari, som firades med en traditionell disting.

En variation på det temat är att istället beakta den andra nymånen efter vintersolståndet, och vi har då det kinesiska nyåret, som i år infaller idag den 3 februari. Det är den allra största och viktigaste tilldragelsen i kinesisk kultur, och ett slags motsvarighet till vår jul vid vintersolståndet – en närmast ofattbar mängd resor görs inom Kina under den period nyåret firas.

Precis som för gamla germanska kalendrar tar man i den kinesiska bondekalendern hänsyn till både solens och månens rörelser, ty om man enbart beaktade månen skulle året driva med 11–12 dagar per år och årstiderna skulle avlänkas från månaderna. En strikt solkalender har motsvarande brister.

Den gregorianska kalender vi numera använder överallt i världen är inte en strikt astronomisk kalender i denna mening, utan istället en aritmetisk kalender med grund i äldre astronomiska förlagor. En aritmetisk kalender har fördelen att den är enklare att hantera, med färre rörliga dagar, men å andra sidan är den imprecis och måste justeras med skottår och skottdagar – att jämföra med astronomiska kalendrar som är evighetsmaskiner.

Om den aritmetiska kalendern är bra för administration och vardagsbestyr är den astronomiska desto mer lämplig för kulturella ändamål, som att fira årstidernas växlingar och andra fenomen i naturen. Fördelen med att låta helgdagar ta avstamp i sådana astronomiska och andra naturliga fenomen är förstås att det rör sig om universella och inkluderande företeelser där alla kan känna samma grad av gemenskap, till skillnad från de strikt politiska helgdagar som religiösa tilldragelser eller exempelvis första maj utgör – sådana helgdagar är exkluderande och förutsätter att man tillber rätt gud eller har rätt slags politiska värderingar.

Få människor, om någon, torde ha något emot solen eller månen, de «gudar» vi «tillbad» i den ursprungliga kulturen innan ökenreligionen kom, vilket är varför midsommar, midvinter (jul) och andra astronomiskt betingade fenomen har denna universella giltighet. Invandrare med olika religiösa preferenser kan utan vidare inkluderas i dessa festiviteter.

Självklart finns i varje sådan tillämpning kulturella särdrag, och det finns inget särskilt universellt i exempelvis den kinesiska drakbåtsfestivalen – men heller inget exkluderande. Kräftpremiär eller firande av vårens ankomst kräver inte att man tar ställning till något, så som man implicit gör om man deltar i socialistiska första maj-firanden.

I det kulturellt karga landet Sverige har vi sedan länge gjort oss av med stora delar av vårt rika ursprungliga kulturarv; det har dels perverterats av religiösa inkräktare, dels rationaliserats in i en aritmetisk jobblinjetillvaro. Vintersolståndets jul infaller således alltid den 24 december, medan midsommaren alltid infaller på en fredag, oberoende av de egentliga solstånden.

Därför är det kanske inte så konstigt att man med viss avund betraktar den rika kultur som bland andra Kina uppvisar för en häpen värld, en kultur som vibrerar kring den klassiska sol-måne-kalendern och vars helgdagar i princip alltid rörligt följer månens och solens precisa rörelser.

Även vi i västerlandet har ju en «zodiak» med djur, men den har mest antagit dimensioner av kvasivetenskapligt trams i form av horoskop och annat. Den kinesiska kalendern är å sin sida en evighetskalender utan fixa årtal och med en periodicitet på 60 år, enligt sexagesimal räkning (talet 60 som bas har använts i många kulturer för att det är ett tal med många delare och därför praktiskt att använda i olika sammanhang).

Således finns ett ytterligt komplicerat system med tio himmelsstammar, tolv jordgrenar och fem element som bygger namnet på året, varvid man traditionellt tillfogar den innevarande regenten för att närmare precisera perioden.

I år är i kinesisk tideräkning således dels 公元2011年 (gōngyuán 2011 nián, 2011 allmän tideräkning), dels 辛卯年 (xīnmǎo nián, det 28 året i den 60-åriga cykeln) med den åttonde himmelsstammen 辛 (xīn, lidande) och den fjärde jordgrenen 卯 (mǎo, tapphål).

Det är också 立春 (lìchūn, vårens början) enligt de 24 soltermer som året delas in i, eller mer allmänt 春季 (chūnjì, vårsäsong) i termer av årstider. Det är vidare 正月 (zhēngyuè, första månaden) i termer av månader.

De tolv jordgrenarna har också korresponderande zodiakdjur, och 卯 (mǎo) svarar mot 兔 (tù, hare). I år är således i kinesisk tideräkning harens år, 兔年 (tùnián). Harpalten är vidare av en viss typ, nämligen av guld eller metall, 金 (jīn), som svarar mot himmelsstammarna 庚 (gēng) och 辛 (xīn). Eftersom det finns två varianter här skiljer man dem åt med 阴阳 (yīnyáng), varvid 辛 (xīn) svarar mot 阴 (yīn, mörk).

Noga räknat är det alltså 辛卯金兔年 (xīnmǎo jīn tùnián), eller förenklat guldkaninens år. Gott nytt kaninår heter på kinesiska 兔年快乐 eller tùnián kuàilè, som man gärna får utbrista om man träffar på en kines i dagarna.

Enkelt kinesiskt nyårsfirande
Kategorier
Filosofi Kina Kultur

Pietetslagar

Den som vänder blicken österut upptäcker snart att vägen är det viktiga. Vägen, eller ritualen, utförandet och så vidare står i skarp kontrast till tron, som är den viktigaste komponenten i kristen religion – greppet om tanken överskuggar allt annat i den kristna ideologin, medan detta i regel är oviktigt i österländsk filosofi.

Vägen, eller doktrinen, guiden med mera, skrivs på kinesiska 道 (dào), vilket är huvudet (首, shǒu) på en person som går (辶, chuò), det vill säga någon som praktiserar något. Den som till exempel tar lektioner i jūdō utövar således den mjuka vägen (柔道, róudào på kinesiska).

Dào i sig själv är en filosofisk morallära (daoism på ismernas västerländska) som länge genomsyrat österländskt tankeliv, inte minst i kinesisk kampsport och nyare avläggare som modern qigong-praktik. Dào är också integrerad i en del religioner, men är i grunden ett etiskt system, ett sätt att förhålla sig till omvärlden.

Den som till fullo vill omfatta kinesisk kampsport (武术, wǔshù = stridsmetod, eller ibland 功夫, gōngfu = skicklighet i största allmänhet) kan därför inte bara gå till den plats där vägen utövas (道场, dàochǎng, eller dōjō på japanska) och tro att det räcker med fysisk träning, utan måste också ägna tid åt att förstå den kompletterande etiken, 武德 eller wǔdé = stridsmoral.

I grunden för denna etik finns begreppet yīnyáng (阴阳, eller symboliskt ☯︎), som är tecknen för mörk respektive ljus, det vill säga två typiska motsatser. Den grundläggande tanken är att extremer bara kan finnas i relation till varandra, och är meningslösa i sig själva – fult kan bara finnas i relation till vackert, varmt i relation till kallt, aktivt i relation till passivt, kvinnligt i förhållande till manligt och så vidare.

Yinyang är således en form av dualism eller bipolaritet, där de extrema polerna (太极, tàijí) utgörs av sådana motsatspar. Harmoni uppnås när extremerna är i balans, vilket då betecknas 无极 eller wújí, utan extremer eller att vara gränslös. Alternativt kan detta betecknas 无为 eller wúwéi (utan att göra), eller ickeaktion – att göra något utan ansträngning, som gravitationen tvingar ner ett äpple; att gå vägen utan att tänka den.

I kinesisk kampsport utgör detta ansträngningslösa tillstånd idealet, antingen genom att man likt vatten bara glider undan en angripare eller genom att maximera kraft i ett anfall genom rätt rörelser. Wúwéi är att vara naturlig, att vara i harmoni, att behärska extremerna – härav följer de frysta rörelser som praktiseras i 太极拳 (tàijíquán, taijiboxning) och 气功 (qìgōng, andningsteknik).

För att uppnå 无极 eller wújí, det gränslösa, harmoniska tillståndet, måste man förutom fysisk drill också träna sinnet, genom att förstå de etiska ideal som skapar själslig harmoni. 武德 eller wǔdé – kampmoral – definierar ödmjukhet (谦, qián), ärlighet (诚, chéng), tillit (信, xìn), artighet (礼, lǐ) och rättfärdighet (义, yì) som fem grundläggande sociala dygder man måste praktisera i livet, även utanför dojon, liksom ett antal dygder för att bygga en stark själ: mod (勇, yǒng), uthållighet (忍, rěn), vilja (志, zhì) med flera. Det är ofta här den typiske karateutövaren i väst går vilse, oförmögen att förstå den filosofiska grunden till balansen mellan kropp och själ.

Dessa dygder är inte isolerade till kampsport, utan genomsyrar tvärtom livets alla discipliner i kinesiskt och österländskt tänkande. Yinyang och andra daoistiska principer återfinns som element i andra filosofiska system, som exempelvis det konfucianska, den traditionellt dominerande filosofin i Kina med omnejd.

De fem sociala dygder som listas ovan finns även i modifierad form i konfucianismen, och kallas där de fem konstanterna (五常, wǔcháng): välvilja (仁, rén), rättfärdighet (义, yì), artighet (礼, lǐ), vett (智, zhì) och tillit (信, xìn). Dygder som ärlighet (诚, chéng), förlåtelse (恕, shù), lojalitet (忠, zhōng) och så vidare finns i ymnighet som komplement, tillägg och följder, men det är de fem konstanterna som är viktigast.

Begreppet artighet (礼, lǐ) kan också förstås som ritual eller praktik, det vill säga det sätt på vilket man för sig eller hur man praktiserar vägen i det dagliga livet. Det är inte ritual i samma mening som i religioner, utan är rationella rutiner för att forma samspelet i ett samhälle, och ytterst ett sätt för att skapa ett harmoniskt samhälle med nöjda medborgare.

Till sådan ritual hör dygden att vara lojal (忠, zhōng), främst mot den egna familjen, sin partner, härskaren och vänner. Vi observerar här att sådan lojalitet definierar en hierarkisk struktur, och i detta fall även en patriarkal sådan – det är hustrun som ska vara lojal mot mannen, medan mannen ska visa kärlek och välvilja.

På samma sätt är äldre överordnade yngre, inte minst inom den egna familjen. En yngre bror ska visa respekt för en äldre, medan en syster traditionellt alltid står under en bror i rang, oavsett ålder. Barn i allmänhet förhåller sig till sina föräldrar som en hustru till sin man och en man till sin härskare: 君君臣臣，父父子子 (jūn jūn chén chén, fù fù zǐ zǐ = härskare ska vara härskare, ministrar ministrar, fäder fäder, söner söner) som det uttrycks på kryptisk klassisk kinesiska.

Begreppet kallas pietet eller 孝 (xiào, en kombination av tecknen 老, lǎo = gammal, och 子, zǐ = barn), och är den dygd som traditionellt reglerar barns uppförande gentemot sina föräldrar. Det är ett socialt kitt som binder samman generationer på ett helt annat sätt än i vårt västerland, även om det också medför en mer kollektivistisk hållning och avsevärt mindre utrymme för den egna individen.

Man kunde tro att det i det förment kommunistiska Kina inte funnes sådana gamla konfucianska dygdemönster, men även om Mao med all kraft sökte utrota allt gammalt misslyckades han kapitalt; man slår inte utan vidare sönder en flertusenårig kultur.

Således har konfucianismen på senare år återupprättats och mer eller mindre återtagits som informell statsfilosofi. När president Hu Jintao pratar om det harmoniska samhället (和谐社会, héxié shèhuì) är det en direkt anspelning på konfucianska ideal, särskilt som man i retoriken också nyttjar det konfucianska begreppet 小康 eller xiǎokāng för att beteckna ett socialt balanserat samhälle.

I praktiska termer kan detta ta sig underliga uttryck, som när man föreslår en pietetslag för att värna äldres hälsa och välmåga. Även om konfucianismen som filosofiskt ideal återuppväckts har Kinas modernisering inneburit att generationerna glidit ifrån varandra och individualismen stärkts, speciellt som ett resultat av ettbarnspolitiken.

I Kina finns ingen äldreomsorg av det snitt som vi har i Sverige, utan det faller delvis på barnens ansvar att sörja för sina åldrande föräldrar, som ett gensvar på föräldrarnas uppfostran av barnen. Generationerna binds på så sätt samman för livet, istället för att som här separeras i bestämda skikt – svenska ålderdomshem med ensamma åldringar som matas med storköksmat och glider omkring med rullatorer är förmodligen en mardröm för de flesta kineser.

En pietetslag är därför inget annat än formaliserat sunt förnuft i en kinesisk persons sinne, även om man förmodligen kan tänka sig de mest absurda konsekvenser av att en son eller dotter med lagens hjälp tvingas besöka sin mor och far på avlägsen plats. I Sverige skulle vi förmodligen kalla det för en symbollag, eller en morallag.

Och just eftersom vi redan har en hög med morallagar är det i princip inget som hindrar en motsvarande pietetslag även i Sverige. Även här finns demografiska problem, och speciellt finns problem med en eftersatt äldregeneration som lever ett torftigt liv på särskilda hem. Kristdemokraterna är sannerligen inga konfucianer, men nog skulle ett sådant förslag kring de äldre falla dem på läppen?

Det som ändå gör att ett sådant förslag inte har kraft att förverkligas i Sverige eller västerlandet är att individualismen är så mycket starkare här, och att vi inte har vägen eller ritualen som ideal; vår liberala lagstiftning är därtill främmande för den typen av sociala pliktlagar. Framförallt har vi ingen tradition kring pietetsideal, utan lämnar glatt våra äldre till hemmet – hur skulle vi annars få ihop våra «livspussel»?

I detta livspussel verkar dock ingen ta fasta på de sista årens bitar, de flesta av oss blir ändå gamla en dag.