Med indignerad gnällbältesdialekt beklagar vänsterkommunistiska statstelevisionens inbjudna deltagare i ett politikprogram den stundande fotbollsfesten i Nordamerika för att vara politiserad, bara för att i nästa andetag förfasa sig över att Donald Trump i ett dekret rätteligen har förbjudit transsexuella från att delta i nationella idrottstävlingar samt en lång rad andra omständigheter av just politisk karaktär.
Vem minns inte sossekvinnornas politiska kampanj «football yes, prostitution no» under VM 2006 i Tyskland, med flera efterföljande arrangemang av samma karaktär? Eller den «svenska modellen» med hållbarhet, facklighet och hela faderullan av rödgröna vänsterkommunistiska sexord som åberopas inför svenska ansökningar om olympiska spel, som vi därför förstås aldrig erhåller? Politiserade är alla dylika mästerskap, från alla håll och kanter, men vissa sådana politiska angrepp tycks vara finare än andra.
I statstelevisionen är det ju kutym att inför varje stort mästerskap begråta det faktum att diktaturer «tillåts» arrangera dylika evenemang, av den ena orsaken efter den andra, men nu visar det sig att inte heller demokratin USA duger åt dessa kräsna finsmakare. Man kan misstänka att det enda godtagbara vore om de ädla socialdemokratiska skandinaviska länderna prenumererar på samtliga stora mästerskap, så hade sporten varit en fin värld.
Är det inte för att Fifa:s Infantilo stryker makten medhårs och i princip ingår i den amerikanska administrationen, som det uttrycks, så är det för att migrationen har strypts eller annat elände. Men priset tas nog ändå av att man förfasas över att man i VM 2026 kommer att tillämpa «dynamisk prissättning», en företeelse som råkar vara förbjuden (!) i det vänsterkommunistiska Europa, där fotbollen anses vara var mans egendom och en utväxt av arbetarklassens kultur.
Med «dynamisk prissättning» menas inget annat än att efterfrågan styr tillgången och därmed priset på biljetter, det vi vanligen kallar marknadsekonomi, den mekanism som gäller för i stort sett alla andra varor och tjänster i samhället. Varför skulle just fotbollen vara undantagen?
Man beklagar sig över att en vanlig familj inte kan bekosta biljetter kring tusen dollar – plus resa och tilltugg –, eller för den delen finalbiljetter för tio till trettio tusen dollar, men man nämner inte att det finns mängder av budgetbiljetter för 150–250 dollar, som väl är en överkomlig summa för ett arrangemang av sådan klass – det är inte korpfotboll vi talar om, och det är nog inte en mänsklig rättighet att få bevista ett fotbolls-VM på plats och ställe. Oaktat att mängder av överblivna biljetter kommer att reas ut enligt samma princip.
Det är samtidigt samma vänsterkommunistiska klick som brukar förespråka «lika lön för lika arbete» med avseende på damfotbollen, som om kvinnlig amatörfotboll på allvar skulle dra in mer än någon procent i intäkter jämfört med den riktiga fotbollen. Men sådan kommunism förutsätter samtidigt att pengarna tas någonstans ifrån, och då vore väl «dynamisk prissättning» en bra mekanism? Vem tror man betalar kalaset, egentligen?
Fotbollen är förstås sedan länge hyperkommersialiserad, varför den typen av vänsterkommunistiskt ideal är ytterligt malplacerat i samtiden. Det är i princip bara i svensk statstelevision man kan höra sådant dravel, som om det fortfarande vore 1973.
Bojkott av idrottstävlingar kan vara motiverat i undantagsfall, som när det gällde apartheid i Sydafrika och Rhodesia, eller när det gäller apartheid och folkmord i Palestina, men i övriga fall ställer vi helt enkelt politiken åt sidan när det gäller sådana kulturella evenemang. Det spelar ingen roll var matcherna spelas, bara att de bästa lagen möts under rättvisa omständigheter, och att det blir en folkfest. Detta är inte Trumps fotbolls-VM, utan världens.
VM går alltså i Nordamerika, det vill säga USA, Mexiko och Kanada, inte bara i Trumpland.
Så går det när man överger sin naturliga nisch för att försöka populera varenda vrå i politikens alla fält i syfte att passa in och bredda sin repertoar, nämligen att man blir ett i mängden av vänsterglobalistiska partier i åttaklövern. Att en sverigedemokrat därför hamnar i Centerpartiets fack av pedofiler är därmed att förstå som en naturlig utveckling.
Fordom reagerade man med avsky mot transsexuella män som läser sagor för barn på bibliotek och i skolor, väl medveten om den sorten ofta är förtäckta pedofiler med osunt intresse för barn. Riktiga män har inga sådana intressen, och har inte heller en naturlig dragning till att jobba i förskola eller på annat vis med kvinnogöra som vård av barn.
Men nutilldags har Sverigedemokraterna i sitt hägn just den typen av velourmän med intresse för och engagemang i *2SHBTQIAP++, personer som arbetar för att dra med SD i pridespektaklet och att öka antalet manliga medarbetare i förskolan. Det rör sig om partiets «jämställdhetspolitiska» språkrör Michael Rubbestad, som nu är misstänkt för barnpornografibrott och i bekräftelse av detta därmed har avsagt sig sina politiska uppdrag.
Titeln som sådan är en horrör inom just detta parti, och borde naturligtvis inte existera. Men det är just i transitionen till vänsterliberalt globalistparti som man expanderar åt alla håll och kanter på detta vis, med intressegrupper av vitt skilda slag men framförallt inkompatibla med partiets allmänna ideologi och hållning.
Sverigedemokraterna har traditionellt varit ett parti för män, för vilka det aldrig har varit någon tvekan om vare sig sexuell, etnisk eller kulturell tillhörighet. Men på senare tid har partiet lockat till sig allsköns vänstertomtar, och på den vägen har partiet blivit som alla andra socialdemokratiska partier, med vurm för statsmedier, mer invandring, försvar av hetslagen och annan bråte som går på tvären mot partiets tidigare hållning.
Man får därför nu vad man förtjänar, och samtidigt som Moderaterna tvingas hantera sitt uppenbara valfläsk i debatten, måste sverigevännerna städa som aldrig förr i medlemsrullorna. Denna gång förvisso inte nazister, men icke desto mindre en stor mängd pedofiler, knarkare och andra figurer som man vanligen hittar i vänsterblocket. Nu vet man vad det innebär att vara centerpartist!
SD:s tidigare «jämställdhetspolitiska» språkrör Michael Rubbestad.
Skummar man Livsmedelsverkets märkliga webbsidor nås man av beskedet att ultraprocessade industrilivsmedel som «granola», frysta pizzor och «wraps» skulle kunna bidra till hälsosamma matvanor, likaså frukostflingor och «vegetariska» burgare gjorda av ihoplimmade sojabitar extraherade i industriell process. Detta samtidigt som den akademiska världen allt mer kopplar ultraprocess till metabol ohälsa och en lång rad sjukdomar.
På verket är man även övertygad om den industriellt raffinerade rapsoljans förträfflighet, i den märkliga tron att kraftigt överintag av omega-6-haltiga fettsyror som linolsyra skulle gynna hälsan. Det är definitivt fastslaget att så inte är fallet, och att bara en mindre mängd av den sortens fleromättade fett behövs, därtill i fullständig balans med omega-3-haltiga fettsyror som DHA från fet fisk.
Till yttermera visso råder inga vetenskapliga tvivel om att nakna fleromättade syror oxiderar med den största enkelhet och då bildar aldehyder, fria radikaler och andra skadliga ämnen, varför sådana fetter inte ska och inte kan användas i upphettat tillstånd i matlagning, men det är ändå den rekommendationen Livsmedelsverket ger. Ska sådana syror konsumeras är det i bundet tillstånd i nötter och frön, inte i lösningsmedelsbehandlade och deodoriserade matoljor.
Här bör man alltså göra tvärtom och minimera linolsyrahaltiga produkter, enkannerligen ultraprocessade sådana som rapsolja. Den erforderliga mängden får man med enkelhet i sig med ordinär kost, och det är inte möjligt att lida brist på detta ämne. Däremot råder i största allmänhet brist på omega-3-syror som DHA och EPA, varför man gör bäst i att byta rapsoljan mot lax och makrill.
Steker firren gör man då förslagsvis i traditionellt smör, även det i kraftig opposition till verkets förlegade råd. De mättade fettsyrorna i smör oxiderar nämligen inte, och har således ingen menlig inverkan på hälsan. Det är i princip ren energi, medan de fleromättade fettsyrorna ska förstås som byggstenar snarare än energi.
Tanken att mättat fett skulle bidra till plackbildning och därmed hjärt- och kärlsjukdomar har inget verkligt stöd i litteraturen, utan är en vetenskaplig vanföreställning som har frodats i över ett halvsekel och under denna tid orsakat svår skada då industrin har kapitaliserat på fettfobin genom att extrahera fettet (ultraprocess) och i dess ställe lägga till socker (ultraprocess), vilket är den egentliga orsaken till fetmaepidemin.
Hjärt- och kärlsjukdomar vid den tiden orsakades istället av rökning, men sambanden etablerades relativt sent, och processen motarbetades kraftigt av industrin, på samma sätt som dagens livsmedelsjättar kontaminerar forskningen med egna «studier». Helt säkert finns ett antal medarbetare och «forskare» vid Livsmedelsverket som lyfter courtage från Kellogs och andra producenter för att framhålla sockrad «granola» och flingor som nyttiga livsmedel.
Samma sjukdomar i dag orsakas främst av övervikt och metabol ohälsa, vilket i sin tur är kopplat till den stora konsumtionen av ultraprocessade substanser, i synnerhet sådana med tillsatt socker, vegetabiliska oljor och ämnen som emulgeringsmedel, kemiska preparat som inte är avsedda för mänsklig konsumtion. Industrin tillåts dessutom designa produkterna för att orsaka beroende, samtidigt som dessa kemikaliebaserade substanser är så mycket billigare än verklig föda.
Staten har här inget intresse alls att råda bot på detta problem, utan som vi såg ovan uppmuntrar man missbruket av amerikanska sockerprodukter som «granola», majsflingor och «wraps», istället för att tokbeskatta ultraprocessen och permanent momsbefria nyttig mat. Den politiska regimen när samtidigt en vanföreställning om att man kan motionera bort dåliga matvanor medelst fritidskort och dylikt, men det är faktiskt omöjligt.
Så hur ska man då förhålla sig till de många myndigheternas knäppa råd? De flesta är naturligtvis inte ens medvetna om dem, även om man kanske har hört spridda amsagor om att äta mindre kött och salt, och kreti och pleti struntar därför helt enkelt i verket. Ett mer aktivt och rationellt val är emellertid att göra tvärtom emot verkets rekommendationer, för att gynna den egna hälsan maximalt.
Utöver att fimpa rapsoljan och annan ultraprocess bör man då studera rekommendationerna i detalj, för att se om de håller måttet. Exempelvis menar verket att det är bra för hälsan att äta färgglatt och att välja olika sorter, eftersom de olika färgerna kommer från skyddande ämnen.
Det man avser är antioxidanter, som finns i allsköns grönsaker, men vars konsumtion inte har någon som helst effekt på hälsan. Det där med att «äta regnbågen» är en marknadsgimmick som har nått ända in i Livsmedelsverkets rödgröna doktriner, men den krassa verkligheten är att det inte finns en enda studie – in vivo – som påvisar den allra minsta effekt. Antioxidanter på cellnivå bildar kroppen själv, främst under motion, fasta och andra påfrestande tillstånd.
Verkets rekommendation om att äta «mycket grönsaker, frukt och bär» kan man alltså strunta i, i alla fall av den orsaken. Frukt ska man helst inte äta annat än i undantagsfall, medan grönsaker och bär mest fungerar som bukfylla, det vill säga stoppar upp magen och förhindrar påfyllning av för mycket bränsle. Fibrer är det nyttigaste bland plantföda, då sådana binder socker och minskar insulinsvaret.
Man kan med fördel även strunta i Livsmedelsverkets märkliga nationalistiska hållning om att «miljömärkt och svenskt är bra miljöval», eller för den delen överdoktrinen om «klimatet» och att även «planeten» ska «må bra». För egen del ägnar jag mig inte åt köttchauvinism, utan äter gärna biff från Brasilien, nötfärs från Irland och bacon från Danmark – det svenska magra köttet är dessvärre dels smaklöst, dels hutlöst dyrt.
På samma sätt tar jag paprikan från Nederländerna, vitlöken från Kina och chilin från Marocko, medan fisken gör sig bäst fångad i Atlanten, skuren i Vietnam, paketerad i Kina och transporterad till Europa med containerfartyg. «Fair trade», «organiskt» och sådant går fetbort, eftersom marknadsekonomin allena är bäst skickad att allokera och prissätta resurser, och då «organiskt» har visat sig vara mindre näringsrikt, skadligt för kretsloppet och naturligtvis sämre för ekonomin.
Apropos kött rekommenderas numera en absurt liten mängd om 350 gram rött kött per vecka, med bud på 125 gram i kommande uppdateringar. Orsaken sägs vara att rött kött skulle orsaka cancer, och att boskapshållningen (ett slutet kretslopp) skadar «klimatet». Men nej, det finns ingen som helst kvalitativ studie som påvisar att kött skulle orsaka cancer (eller diabetes, som är den senaste skrönan från denna klick galna rödgröna forskare), utan man söker påvisa knappt mätbara samband medelst epidemiologiska studier med självrapportering, data som man sedan söker bearbeta med inte helt små mått av bias.
Naturligt rött kött orsakar inte cancer, inte heller saltat och rökt sådant, men möjligen kan man se en liten och knappt mätbar förhöjd risk av chark med tillskott av nitrit och nitrat. Man gör bäst i att ta det lugnt med korven, men framförallt med colan och pommes friten till burgaren, medan det rena köttet kan konsumeras i valfri mängd.
Och det gör undertecknad, med fingret i luften till verket. Inte mindre än tre gånger per dag, vilket väl då ger en samlad veckokonsumtion varje dag, minst. Lägg därtill fet fisk, som också inmundigas varje dag, och gärna en hel del ägg, allt stekt i rikliga mängder med härligt mättat smör!
Till köttet blir det förvisso en del smörstekta grönsaker, men även ris, som Livsmedelsverket inte heller rekommenderar. Desto större anledning att konsumera detta utmärkta livsmedel, i likhet med hälften av världens befolkning i övrigt. Verket menar här att «matgryner» och «korn» är nyttigare än ris, och återigen menar man att raffinerad ultraprocess som bröd skulle vara nyttigare än naturligt ris – så är helt enkelt inte fallet.
Gryn och korn äter jag alltså i princip inte alls, och inte heller bönor, ärter och linser, så som verket rekommenderar, Det skulle fullständigt riva sönder magen, samtidigt som det orsakar svårartad gasbildning. Är metan och koldioxid alltså plötsligt bra om hela mänskligheten är stadd i konstant pruttande av bönor?
Mina kötträtter med ris och stekta grönsaker saltar jag dessutom ovanligt friskt, medan Livsmedelsverket tycks lida av någon sorts vanföreställning kring att salt skulle vara skadligt. Bland annat tror man att salt orsakar hjärtinfarkt, stroke och högt blodtryck, men det är i bästa fall desinformation. Man tror också att kroppens behov täcks av 1.5 gram salt per dag, vilket i själva verket är en livsfarligt låg mängd.
Vi behöver alltså äta betydligt mer salt, runt tio gram eller mer. Men det är också en fråga om vilket slags salt, eftersom vi behöver olika sorter. Det vanliga bordssaltet med natrium höjer förvisso det osmotiska trycket, men dess syster kalium har den motsatta effekten. Vi behöver 3.5 gram kalium per dag, vilket är svårt att förlika med en mängd om 1.5 gram salt per dag – kalium kommer i regel i form av kaliumklorid, ett salt.
Därtill har vi magnesiumsulfat, ett annat slags salt, som ger magnesium med andra effekter för osmotiskt tryck och annat. Det vore alltså betydligt mer riktigt att rekommendera minskad mängd natriumklorid i kombination med ökad mängd kaliumklorid och magnesiumsulfat, väsentligen havssalt, Seltin och andra produkter snarare än rent bordssalt.
Man har faktiskt möjlighet att angripa problemet med för mycket natrium, socker och vegetabiliska fetter genom att skatteväxla ultraprocess och annan skräpmat mot nyttig föda som kött, ägg och grönsaker, samtidigt som man bearbetar skräpfödan med varningstexter av samma slag som för tobaksrökning. Det är en enkel politisk process, men viljan saknas eftersom kunskapen brister – inte minst genom Livsmedelsverkets desinformation om kött, mättat fett med mera.
Människan kräver kött för optimal tillväxt och funktion.
Det är tyvärr alltid så att uppstickare småningom anpassar sig, nöjda med att ha nått maktställning, även om de inte vet vad de ska göra med den makten. Sverigedemokraterna är inget undantag, utan har nu blivit ett vänsterliberalt parti i mängden, och man kan tala om åttaklövern som ett homogent block av socialistiska folkhemspartier.
«Sverigevännernas» primära fråga i egenskap av missnöjesparti var massinvandringen, men när man väl blev en del av regeringsunderlaget ökade istället invandringen. Av det så kallade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och frågan är då vad partiet egentligen har för existensberättigande.
Invandringen ökar under SD:s tid vid makten.
Men det var nu inte enbart ett enfrågeparti, utan man gick mangrant till attack mot det «vänsterliberala etablissemanget» och dess politik i många avseenden. Exempelvis angrep man den förhatliga hetslagstiftningen, inte minst för att man själv ofta hamnade under dess utövande då man angrep migrationspolitiken.
Men nu när man har fått komma in i värmen och blivit kramis med Folkpartiet vill man inte bara behålla skräpjuridiken, utan även utöka den. Behålla den vill man först och främst för att nyttja den mot «antisemiter», vilket i praktiken innebär muslimer. Och utöka den vill man för att även (etniska) svenskar ska komma i åtnjutande av privilegiet som «okränkbart» prekariat.
Apropos antisemitism har partiet sedermera utvecklats i sionistisk riktning, naturligtvis i syfte att tvätta bort sitt nazistiska förflutna. Mer israelvänlig än Åkesson och hans anhang är därför ingen, vilket bland annat har demonstrerats i en märklig form av underkastelse i Palestina, då en sverigedemokratisk representant gick ned på knä för en jude.
SD går ned på knä för Israel.
Men Israel först-policyn överträffas ändå av motsvarande Ukraïna först-policy, och ingen är heller mer ryssfientlig än Åkesson, av ungefär samma skäl. Nämligen att partiet har haft omfattande tentakler i Moskvas intressesfär, vilket har skadat partiet under innevarande Ukraïna-hausse (eller -psykos kanske är en bättre term).
Ryssvännerna, antisemiterna, rasisterna och andra har därför fått lämna partiet i takt med att man har kemtvättat sin kostym för att inte lukta i det vänsterliberala etablissmangets salonger. Som en konsekvens har partiet flest «vildar» av alla i riksdagen, vilket ställer till med en rad problem.
När man närmare granskar Sverigedemokraternas politik visar det sig att man i själva verket är en stark anhängare av det vänsterliberala socialdemokratiska Folkhemmet, och man ställer sig således bakom inte bara hetslagstiftningen, utan i princip samtliga institutioner och instrument från Systembolaget till sexköpslagen. Det finns alltså ingen som helst skillnad mellan detta parti och andra, vilket ger upphov till frågan om dess fortsatta existens.
För det första kommer man inte att kunna förhandla om «ministerposter», av den enkla anledningen att man inte vinner valet. Efter fyra år av högernationalistiskt vanstyre tillträder istället en vänsterkommunistisk regim under Anderssonskan, och Åkessons parti får därmed gå i opposition.
För det andra kommer Åkesson vid ett sådant nederlag att avgå, då han nu har tjänat partiet under väldigt lång tid och i praktiken inte har mer att ge. När makten ligger så många år bort är det lika bra att ägna återstoden av livet till något annat – kanske spela bort sitt intjänade arvode på poker och spel?
För det tredje kommer partiet att implodera då Åkesson avskiljs, dels eftersom ingen kan matcha hans erfarenhet, men framförallt för att partiet ju inte längre har någon politik att erbjuda som inte finns i andra partier. Det blir som Dansk folkeparti, upp som en sol, ned som en pannkaka.
Sverigedemokraterna utmanade skickligt, men småningom triangulerade andra partier än skickligare dess hjärtefrågor, medan partiet i övrigt har anpassat sig maximalt för att smälta in i maktens korridorer. Ett sådant parti behövs ju inte, då det inte har något av intresse att erbjuda väljare som vill ha något annat än rådande socialistiska folkhemspolitik.
SD-vilden Katja Nyberg får illustrera partiets uppgång och kommande fall.
Vem Christopher Garplind är vet jag inte, då jag för helvete inte lyssnar på vänsterliberal statsradio. Däremot vet jag att det är jag (och du) som – högst ofrivilligt – avlönar honom via skattsedeln, och att det nog är något som behöver ses över. Med andra ord: sparka den jävla jubelidioten!
Orsaken härtill är att han förordar deplattformering och kancellering av en kollega, nämligen Agnes Wold, vars röst väl är den enda som går emot myndighetsvänstern i fråga om näringslära och vårdfrågor i den sfären. Det sunda förnuftets röst i en i övrigt vänsterliberal kakafoni av den ena dåraktigheten efter den andra.
Sina vänsterkommunistiska åsikter får karlsloken givetvis ha, men det vore bäst att i den rollen hålla dem för sig själv om man vill undvika att reta upp hälften av sin potentiella kundkrets. Däremot är det inte förenligt med uppdraget att söka begränsa yttrandefriheten eller ta sig an debattvisselpipan och visa ut dem vars åsikter man ogillar – då är det du som ska gå, ingen annan.
Statsmedierna är ju veritabla vänsterkommunistiska fästen, en prägel man med näbbar och klor söker bevara och försvara. Eftersom man själv inte tycks ha intresse av att spegla svenska folkets åsiktsflora, utan istället söker vänsterkomunistisk åsiktshegemoni, måste frågan åter ställas varför vi ens ska ha den typen av förhatlig «public service broadcasting» – det är nog dags att mygga av statsmedierna för gott.
Sakfrågan gäller en ny märklig vänsterkommunistisk lag, som med stöd av hela Tidölaget baxades igenom i riksdagen. Ett aktstycke som förbjuder «psykiskt våld», vilken term tycks innefatta hot eller tvång om att försöka omvända någon från en viss sexuell läggning eller «könsidentitet».
Samma lag tycks emellertid inte ta hänsyn till den omvända processen, att som myndighetsvänstern söka omvända barn till griller om att vara «född i fel kropp», från förskolan och genom hela indoktrineringstiden, med resultat att förvirrade ungdomar faktiskt påbörjar «könskorrigerande» behandling, ett irreversibelt ingrepp som en stor andel senare ångrar. Däri ligger den verkliga misshandeln.
Samma lag verkar samtidigt ha tunnelseende, då den i princip förbjuder den «omvändelseterapi» som flitigt begagnas av myndighetsvänstern på pedofiler med övergreppsdomar i bagaget. Till skillnad från pedofiler som vill läsa sagor för barn på biblioteket då, en annan grupp som av någon märklig anledning berikas med okränkbarhetens privilegium i form av hetslagstiftning och dylikt.
Stormen i ett vattenglas här kommer till uttryck i att Wold har tagit sig fräckheten att – oombedd – kritisera det vänsterliberala etablissemangets nya juridik, under åthävan att hon hellre tar fyra år på kåken än att undlåta att omvända ett förvirrat barn som tror att det är en ekorre eller på annat sätt «född i fel kropp». En åsikt som faktiskt omhuldas av de flesta svenskar, men som alltså är verboten i de vänsterkommunistiska statsmedierna, vars bögliberala överideologi och transagenda inte får ifrågasättas.
För verkligt könsdysfora element, snarare än ungdomligt osäkra, gäller alltjämt att det rör sig om en psykiatrisk diagnos. För sådan ska adekvat behandling ges, inte uppmuntran. Vill man ändå – som vuxen individ – ha «könskorrigerande» (eller «artkorrigerande») behandling får man betala det ur egen ficka, ty inte heller den typen av vårdexcesser är något som skattebetalarna ska tvingas stå för.
På samma sätt som för ADHD och andra bokstavskombinationer noteras våldsam överdiagnosticering av könsdysfori i spåren av myndighetsvänsterns uppmuntran av småbarn utan utvecklad sexualitet att «komma ut».
