Att man har dubbla måttstockar när det gäller krig och konflikter är ingen nyhet, och att just polackerna på Dagens Nyheter skulle uppvisa en sådan när det gäller nyhetsrapporteringen kring judarnas folkmord i Gaza kom nog inte som en överraskning. Förmynderiet är så hårt att ett flertal journalister har lämnat sina tjänster i protest, enligt statsradion.
Det brukar ju betecknas som en antisemitisk «tankefigur» att judarna styr en stor del av medierna, därtill en «klassisk» sådan. På samma sätt menar man i dessa kretsar att det är «antisemitiskt» att blanda samman judar och staten Israel, men faktum är att judar i förskingringen ständigt implicerar sig själva som judestatens lakejer istället för att ta avstånd.
DN-tidningens journalistiska haveri är härvidlag inget undantag, utan ger bara högoktanigt bränsle till dessa «tankefigurer». Man binder ris för egen rygg genom detta agerande, på samma vis som den olagliga judiska ockupationsmakten gör sig till en total global paria när man blir sina slaktares arvtagare och anställer folkmord i Gaza.
Trollet har alltså spruckit i ljuset av dessa fasansfulla händelser, och var och en kan nu skåda det uppenbara. Lite till mans undrar nu var och en om den misslyckade konstnären i Wien kanske ändå var något på spåret.
Samtidigt som judestaten bombar och medvetet svälter ihjäl befolkningen genom att förhindra flödet av förnödenheter, tittar den politiska klassen i Sverige och Europa bort och låtsas som att ingenting har hänt. Man säger lite fina och till intet förpliktigande ord, men diskrepansen gentemot det där andra kriget är avgrundsdjup. Man har tagit ställning för brutaliteten.
Några sanktioner riktas alltså inte mot judestaten och dess frontfigurer så som den störtflod av repressalier som har aviserats gentemot Putin, Kreml och Ryssland. Men ryssarnas «fullskaliga» invasion till trots bedriver man inte folkmord, och den konflikten har inte tillnärmelsevis skördat lika många civila offer som den i Gaza. Om ryssarna är odjur, vad är då israeliterna?
Säkert har man medvetet en långsiktig «plan» om att ta Gaza i utbyte mot en tids kritik, i förhoppningen om att det småningom ska falla i glömska. Bara det att folkmord aldrig glöms, och att den som anställer sådana får en evig prick i belastningsregistret – detta borde judarna veta bättre än andra.
Plump i protokollet blir det även för de figurer som stödjer sådana folkmord, explicit eller implicit. På samma sätt som man än i dag pratar om vissa svenskars nazistiska sympatier, kommer man i framtiden att associera Wolodarskis och Kristerssons gäng med den tyranniska regimen i Tel Aviv. Man har besudlat sig själv med blodet från Gaza.
Ska poliser, eller för den delen militärer och andra offentliga funktionärer, förnedra ämbetet genom att marschera i Pride-tåg och närvara vid andra politiska spektakel? Där har vi den mediala sommartorkans heta debattämne i tabloiderna, ironiskt nog mellan två sossar, om än av olika karaktär.
Den oförbätterlige Jan Emanuel, som gjorde sig en grov hacka på migrantdebaclet, menar å sin sida att poliser ska utföra sitt arbete och inte närvara vid politiska manifestationer, oavsett hur goda intentionerna må vara. Politisk kamp ska inte blandas ihop med yrkesutövning, är argumentet.
Jan Emanuel inskärper vidare att det finns alltid de vars politiska övertygelse är finare än alla andras, vars mänskliga rättighet är viktigare än andras och att dessa lite finare figurer därför tycker att just deras politik inte är politik, för deras politik är så god att den inte räknas som politik utan bara som godhet.
Ty det finns de som anser att *2SHBTQIAP++ inte har med politik att göra, och därmed inte heller rörelsens flaggor och symboler, utan är ett uttryck för en mänsklig rättighet om att få «älska vem man vill», som den löjliga ramsan lyder. Motdebattörem ansluter sig således till denna devis, och menar att det ingår i polisens uppdrag att stå upp för vårt demokratiska system – den liberala demokratin.
Givetvis ska man få «älska vem man vill», därom finns helt enkelt inget kvalificerat motstånd, och den frågan är sedan länge överspelad. Det är en avslutad politisk kamp, som sossarna aldrig var drivande i utan sedermera anslöt sig till, som så många andra. Och sossarna är än i dag inte drivande för denna kamp, utan motarbetar aktivt och våldsamt delar av rörelsen, exempelvis sexarbetare och andra, i strid med Amnesty internationals kritik.
Men om den uppfattningen är dominerande och vägledande i Sverige och större delen av Europa och Västvärlden, är *2SHBTQIAP++ för den skull inte en mänsklig rättighet. Man vill säkert att det ska vara en sådan, men man kan inte ha sina egna mänskliga rättigheter. Sådana rättigheter med universell tillämpning kan bara beslutas om av det universella samfund vi kallar Förenta nationerna, annars är det ingen mänsklig rättighet. De mänskliga rättigheterna enligt denna ordning redogörs för i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och i den står faktiskt inte ett ord om *2SHBTQIAP++. Så var det med det.
Men denna omständighet har ändå ingen bäring på huvudfrågan, huruvida statliga funktionärer ska delta i den avslutade kampen eller «försvara den liberala demokratin». Ett enkelt exempel kan få illustrerara hur absurd frågeställningen är: Sverige har alltid haft en försvarsmakt, och kommer alltid att ha. Dess uppdrag under 1300-talet var knappast att försvara den «liberala demokratin», utan rikets gränser. Samma sak gällde under Karl XII:s tid, och gäller faktiskt än i dag.
Noga räknat försvarar militären aldrig ett visst politiskt system, utan en given nation och dess fysiska gränser. Och på samma vis upprätthåller polisen, den civila grenen av statens våldsmakt, ordningen i ett samhälle enligt de lagar som beslutas av den styrande regimen, alldeles oavsett om denna är en «liberal demokrati» eller inte.
Om Sverige i morgon erfar en kommunistisk eller annan revolution, kommer försvaret och polisen alltjämt att ha samma uppdrag, och ska således underställa sig statsmakten oavsett skepnad. Så var det med det.
Till syvende og sidst är det märkligt populärt bland sossar att likställa den «liberala demokratin» med den senaste versionen av det socialdemokratiska partiprogrammet, men man kan inte ha sin egen «liberala demokrati», på samma vis som man inte kan ha sina egna «mänskliga rättigheter». Detta är ett begrepp som måste ligga fast och som alla måste vara överens om, man kan inte hela tiden flytta målstolparna.
Ty om «liberal demokrati» omfattar *2SHBTQIAP++, var Sverige och för den delen inget annat land en «liberal demokrati» för trettio år sedan, och än mindre för femtio, sjuttio och hundra år sedan. Det är en orimlig slutsats. Demokratin som begrepp kan inte ändras, utan man får då definiera en ny terminologi för vad man menar.
Liberal demokrati är således det ramverk som bygger samhället, det skelett på vilket muskler och organ fogas enligt politisk deliberation. Aborträtt, *2SHBTQIAP++ och annat hör inte till detta skelett, utan är politiskt kött som är eller kan vara föremål för ständig deliberation. Polen och USA blir alltså inte mindre demokrati för att aborträtten inskränks, och Ungern blir inte mindre demokrati för att man har en annan uppfattning om *2SHBTQIAP++. Det är upp till nationella församlingar att besluta om dylika spörsmål.
Ramverket eller skelettet utgörs istället av ett fåtal oförytterliga och högst grundläggande fri- och rättigheter, väsentligen de som uttrycks i liberala demokratiers konstitutioner. Sådant som föreningsfrihet, uttrycksfrihet, allmän rösträtt, frihet att delta i politiska församlingar, politisk pluralism, informationsfrihet samt fria och rättvisa val. Synd då att just dessa grundläggande friheter ständigt utsätts för angrepp av regimer av samtliga kulörer, inte minst avseende uttrycks- och informationsfrihet.
Liberala demokratier kännetecknas även av marknadsekonomi (som Sverige har haft en halvdan variant av i kanske fyrtio år), religionsfrihet (i Sverige bara sedan 1953), skydd av de mänskliga rättigheterna (i FN:s tappning, ej omfattande *2SHBTQIAP++), skydd för privat egendom (nåja) samt maktdelning (Sverige är istället folksuveränt).
Det är alltså tveksamt om Sverige överhuvudtaget kan karakteriseras som en «liberal demokrati», men alldeles oavsett detta ska begreppet «liberal demokrati» inte förväxlas med Socialdemokraternas partiprogram eller önsketänkande om vad som borde känneteckna en sådan.
Med denna begreppsbildning klargörs också myndigheternas uppdrag, och framförallt vad de inte ska syssla med. Tjänstgörande poliser ska därmed inte gå i Pride-tåg, första maj-demonstrationer eller andra manifestationer för en viss politisk eller annan åskådning, utan ska upprätthålla ordningen i samhället, enkannerligen under sådana manifestationer.
På samma sätt ska militären försvara landet, inte prideflaggan eller någon viss politisk ordning. Och den senare ska inte hissas av kommuner, ej heller den ukraïnska, utan enbart den svenska i kombination med lokala landskaps- och kommunflaggor, såvida inte statsbesök föreligger. Så var det med det.
Mediavänstern i USA har för närvarande högt tryck mot Donald Trump för dennes veliga hantering av turerna kring Jeffrey Epstein, magnaten som drogs till allt för unga tjejer och därtill tillhandahöll sådana för en utvald jetsetelit. Trump hade ju som vallöfte att släppa listan med dessa namn, men kom sedermera på andra tankar.
Detta för att Epsteins kundkrets inte bara omfattade vänsterpolitiker som Bill Clinton och peddofreak som Michael Jackson, utan även ett antal affärskolleger till Trump samt politiker på högerkanten. Släpper han listan gör han sig till ovän med många mäktiga personer från vilka han är i behov av stöd.
Sossepressens ansats är emellertid att Trump har egna skelett i garderoben, nämligen att han själv skulle vara en klient och passagerare på Epsteins «Lolita Express». Bevis ges i form av dokumenterat långvariga vänskapsband, intervjuer med mera, omständigheter som inte går att förneka.
Men samma källor ger vid handen att Trump faktiskt portade Epstein från sin klubb vid Mar-a-Lago, uttryckligen för att denne umgicks med alldeles för unga flickor i undre tonåren. Det är egentligen det enda motbevis som krävs för att avfärda vänsterns befängda försök att kleta ned Trump med anklagelser om både det ena och det andra.
Vi känner även lejonet på dess klo, och en buffel och skitstövel som Trump är i detta avseende lätt att läsa. Hans preferens för mogna östeuropeiska kvinnor är talande, likväl som hans avsky gentemot droger, men framförallt har hans misogyna framtoning en inriktning som inte överensstämmer med Epsteins lidelse. Det är grab’em by the pussy-killen vi pratar om, en helt ordinär manlig inställning.
Icke desto mindre har affären nu urartat såpass att alla kort måste läggas på bordet. Federala byråns manipulation av videomaterialet samt den suspekta omständighet att några kritiska minuter saknas, enkannerligen dödsögonblicket, hjälper så att säga inte saken, utan göder istället konspirationshypoteser – om det nu är sådana.
Här står delar av etablissemangets värdighet på spel, och man kan då inte helt lita på att fulspel inte förekommer och att myndigheter inte mörkar. Inte ens den robusta amerikanska demokratin är pålitlig i detta avseende. Trump har bara att släppa listan, så att dramat kan få en lämplig upplösning och allmänheten få sig till livs en praktskandal.
The Trump och Melania umgås med Epstein och fru vid Mar-a-Lago, 2000.
För drygt ett år sedan infördes ytterligare en vidgning av den märkliga lagen om «hets mot folkgrupp», varvid förringande av statlig sanning blev ett kriterium på samma sätt som i stora delar av övriga Europa. Moderatregimen bedyrade då att vidgningen inte innebär «att yttrandefriheten inskränks i ytterligare mån».
Men lagar införs aldrig för skojs skull, utan för att nyttjas skarpt. Och nu har man fått ett tillfälle, då den nyligen timade aktionen mot Israels folkmord i Gaza innehöll rekvisita som i röda åklagerskors förunderliga optik kan passa lagens definition. Nämligen hängda dockor föreställande judar i fångdräkter.
Främst är det dock kristborgerliga Ebba Busch som har anfört detta raster, eftersom Israel är en helig ko för de frikristna, en «exceptionell stat» som är oantastlig, även när man som nu iscensätter ett horribelt folkmord. Vi behöver ett samhälle där lagen faktiskt gäller – också när det gäller antisemitism, låter kristdonnan meddela på en social plattform.
Tidöregimen i dess helhet har som bekant intagit en liknande hållning till hela saken, och menar – eller menade i vart fall inledningsvis – att Israels svar är «proportionerligt». Man framhåller också det märkliga mantrat att «Israel har rätt att försvara sig», men ockupanter har överhuvudtaget ingen sådan rätt på sin sida.
Man kan tvista om hur mycket rätt Hamas har att kidnappa och angripa civilister, men i princip har varje folk som är under ockupation en självklar rätt att försvara sig mot angriparen med alla till buds stående medel. Det finns inte en konflikt i världen där folket inte har gjort motstånd mot sådan ockupation och förtryck.
Israel är här angriparen och ockupanten, vilket elementärt framkommer i en störtflod av resolutioner i Förenta nationernas regi samt av det faktum att nästan inget annat land erkänner Israels annekteringar. På motsvarande vis erkänner hela världen Palestina, förutom USA och de flesta av dess satelliter.
Manifestationen Folkmord som folkmord är härvidlag inte svår att tolka, om man inte är kristborgerlig toka eller röd åklagerska vill säga. Man pekar mot judarnas sår och vänder det mot dem själva: ni har blivit era slaktares arvtagare, ni gör mot andra vad Hitler gjorde mot er.
Det är fullständigt legitim kritik av Israel, men sådan förtrycks systematiskt och jämställs slentrianmässigt med «antisemitism» i Sverige och stora delar av Europa, där man åttio år efter krigsslutet alltjämt lever kvar i en förgången tid och därför inte kan se vad som pågår just nu i öppen dager.
Den ordningen måste ändras, och Europa måste komma till sans i denna fråga. Kraftiga sanktioner måste riktas mot Israel, Knesset och alla som deltar i eller stödjer regimens folkmord i praktisk handling. Netanyahu måste gripas och ställas inför skranket i den Haag. Där är dagordningen för Ebba Busch, inte att angripa det fria uttrycket.
Tygdockan Labubu trendar, och så även journalistiken kring den märkliga kinesiska produkten som erövrar världen. Som med alla sådana fenomen är det kanske bara en tidsfråga innan intresset svalnar och dagsländan slutligen dör, men det är samtidigt en fingervisning om att Kinas mjuka makt stadigt ökar.
Allt fler varumärken och kulturella fenomen från Kina kommer alltså att slå i takt med att landets omställning från främst producent till större mått av design och branding intensifieras. Exporten av det billiga krimskramset släpper man nog inte, men det får konkurrens av mer förädlat gods. Om man förr enbart tillverkade amerikanska Barbiedockor befinner man sig numera även i den andra änden av produktionskedjan.
Men denna docka är inte främst för barn, utan har blivit ett samlarobjekt bland främst söndercurlade zombier i generation Z. Stor draghjälp har man av Lalisa och Dua Lipa, som likt många andra artister har skådats med dockan som accessoar.
Jag tar dockan till vänster.
Fenomenet har sin bakgrund i att Labubu säljs i askar med slumpat innehåll (盲盒, manghe, blindlådor), varvid man utlöser människans inneboende samlarvurm. Man vill så gärna ha en komplett uppsättning figurer, och uppenbarligen är man beredd att betala för det. En del objekt har auktionerats ut för stora summor.
I efterblivna Sverige – som ju alltid sägs vara först med allt – har dockan inte slagit än, men det kommer sannolikt att ändras nu när den journalistiska trenden är satt. Kanske beror senfärdigheten på att dylika troll egentligen inte är nya för oss, utan en del av vår kultur.
Labubu är därmed vad man skulle kunna kalla en syntes mellan Kina och Europa och Norden, då upphovsmakaren Long Jiasheng (龙家升) visserligen är från Hongkong men samtidigt uppvuxen i Nederländerna och inspirerad av nordisk folktro. Numera ägs varumärket emellertid av Pop Mart (泡泡玛特, Paopao mate) i Beijing.
Det sägs att namnet Labubu (拉布布) inte betyder något särskilt, utan mest är en barnslig ramsa som är lätt att uttala. Men tecknen i namnet ger samtidigt en del associationer, då 布 (bu) betyder tyg och förekommer i ord som tygdocka (布娃娃, buwawa). 拉 (la) betyder å andra sidan att dra eller att hålla i, som i att hålla hand (拉手, lashou). En ordagrann betydelse av Labubu är därmed att hålla docka eller dra docka, på barnspråk.
Var och en får naturligtvis bilda sig en egen uppfattning om fenomenet, men jag landar nog i slutsatsen att det inte kan vara så mycket värre att samla söta (fula) dockor än att samla frimärken, mynt eller något annat. Om inte annat underhåller det kommersen, och bland all blingbling som förekommer är väl detta av den bättre kvaliteten. Men det är nog inget för mig.
