I Sverige har vi som bekant inte censur i traditionell mening. Istället DNS-förgiftar vi sajter på nätet eller stigmatiserar förlag och andra på olika vis för att hämma tillgången på viss litteratur eller bildkonst. Eller så låses verken in i bibliotekens «giftskåp», varvid de i praktiken blir otillgängliga för allmänheten.
En ny variant på temat är att «orosanmäla» kring barn som lånar litteratur som den kraftigt vänsterlutande wokepersonalen på biblioteken finner suspekt, det vill säga sådan litteratur som alltjämt finns tillgänglig och ännu inte har bränts i biblioteksbål omfattande allsköns misshaglig litteratur, som Pippi Långstrump i original (den med negerkungen).
«Oro» är något som framförallt kvinnor känner ideligen, och kontrollmekanismen har inrättats just för att utnyttja den psykologiska defekten i det ständiga arbetet med att kontrollera medborgarna, att de inte dricker för mycket, inte lägger för mycket pengar på spel, inte läser ryska sajter, inte äter för mycket kött och så vidare.
För en tid sedan lånade «ett barn» (vi antar att det är en flicka) i «tioårsåldern» (mediers löjliga sätt att maska information, vi antar att hon är 13 år gammal) boken Haunting Adeline på ett bibliotek i en västgötsk håla, vilket föranledde personalen att lämna in en «orosanmälan» till socialkontoret. Pappan till den 13-åriga flickan kontrade med att motanmäla biblioteket vid justitieombudsmannen.
Det är ett korrekt förfarande av fadern, ty det angår för helvete inte personalen vid ett fakking bibliotek vad jag eller någon annan inmundigar för slags litteratur, alldeles oavsett ålder. Det är en form av angiveri som skadar individer och samhället långt mycket mer än om något «barn» skulle fara illa i hemmet. Blotta tanken att offentliganställd personal funderar så kring människors litterära preferenser ger rysningar, och idioten vid biblioteket måste avlägsnas från sin tjänst.
Tanken att barn skulle söka upp viss slags litteratur i självskadebeteende som en följd av usla hemförhållanden är för övrigt infantil, och har inget stöd i forskning eller verkligheten. Det är helt normalt för barn att söka upp spännande företeelser i genrer som skräck, sex och dylikt, och det har barn i alla generationer gjort.
Debaclet visar att biblioteken nog inte längre fyller någon funktion, och att de lika gärna kan läggas ned. All önskvärd litteratur i betydligt större urval finns att anskaffa på nätet, och det finns helt enkelt ingenting som biblioteken kan bidra med i övrigt. Det är en obsolet och värdelös institution som mest kostar skattemedel.
Och inte minst måste mekanismen med «orosanmälan» avskaffas bums. Den missbrukas å det grövsta, och lägger sordin på normal familjeverksamhet i så måtto att man inte vill verka suspekt för en ständigt kritisk och granskande omgivning. Det är en sjuk socialistisk företeelse i ett sjukt socialistiskt land.
På förekommen anledning måste nu Haunting Adeline helt enkelt läsas av så många som möjligt, biblioteksidioten till straff och androm till varnagel. Alla dylika censurförsök måste angripas vid roten och motarbetas med maximal kraft. Informationen vill vara fri, ordet ska vara fritt.
Regimbildningen låter vänta på sig, så länge de fyra klimakteriekärringarna i sedvanlig ordning sätter sig på tvären. De är alla överens om Anderssonskan (S) som statsministerkandidat, men samtliga utanför Partiet tryckte samtidigt nej under den första omröstningen i kammaren.
Att säga nej och «sätta gränser» är kvinnor specialister på, medan män istället får saker gjorda och strävar efter att vidga gränser. När kvinnor dominerar är det inte bara förbudspolitiken som råder, utan det är också så att man inte ens kan leka i samma sandlåda utan att klösa varandra i ögonen.
För en man är den parlamentariska situationen tämligen självklar, nämligen att Bondeförbundet (C) har valt sida i det rödgröna vänsterkommunistiska lägret och att det därför är där man måste enas. Den «breda mitten» existerar inte annat än i Thand Ringqvists sjuka huvud, samtidigt som det är självklart att kommunisterna måste ingå i regeringen.
Man borde ha gjort upp om detta i god tid före valet, så att man vid det här laget hade kunnat ta itu med den sakpolitik man vill genomföra gemensamt. Istället förfaller man till samma slags ruttna spel som präglade regeringsbildningen under Annie Lööfs tid, en fullständig excess i bittra intrigmakerskors lek med demokratin.
Men i det lustspelet tycks klickonomins kulturskribenter trivas, och så även pajasen i mitten, han som drar i trådarna. Det vill säga talmannen Norlén, som här åter får tillfälle att glänsa med sina kafferep och underfundiga funderingar i ett alldeles för långt i tid utdraget spektakel.
I själva verket tycks processen i rampljuset ha stigit honom alldeles åt huvudet, då han härförleden lade fram en propå om att även talmän bör föräras statsbegravning, så som det anstår blåblodig adel i kungahuset. Talmannen är ju rikets andrarankade person, efter hans högfärdighet knugen, men före statens minister.
Gemensamt för alla tre är emellertid att de är icke folkvalda. Majestätets ämbete är ärftligt och utanför ordinarie grundlag, medan talmannen och statsministern väljs indirekt av riksdagen. Till skillnad från i demokratier, där presidenten väljs direkt av folket.
Men man kan svårligen se folkhav och utkommenderade gråterskor längs vägarna då Norlén eller hans efterträdare går ur tiden, utan folk i gemen kommer att klia sig i huvudet och undra vad det är för filur. Det finns många B- och C-kändisar som pockar på uppmärksamhet, och talmannen är inte riktigt så känd och populär som han gärna inbillar sig.
Statsministrar är då mer kända, men man kan nog inte föreställa sig att en sådan filur som Göran Persson (S) skulle locka till ett påkostat statligt evenemang då han går ur tiden, utan det skulle bli en ljummen tillställning för den egna etablissemangskretsen och statsmedierna.
Men säkert får Norlén ett billigt porträtt målat av sig, så som ministrar får målningar och byster skapade åt sig i kitschig statlig bildkonst. Om även hans hädanfärd är viktig, så som det anstår en farao, kan man kanske istället tänka sig att staten inrättar ett mausoleum i vilket man balsamerar kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, hertigar och andra högfärdigheter, jämte stora statsmän som kulturministrar och talmän och någon stor kulturpersonlighet.
Det blir ett spännande museum, till vilket framtidens barn och unga kan vallfärda för att få en glimt av den store talmannen Andreas Norlén, demokratins bärande element i tider av regeringskris. I den avbildade statsmytologin omgärdas naturligtvis talmannens inglasade lekamen av ett bord uppdukat med kaffe och negerbollar, även om man kommer att kalla det något annat.
Samtidigt blir det en grannlaga uppgift för statsmausoleets föreståndarinna att rätteligen placera högfärdigheterna Dadgostar och Thand Ringqvist, då de väl inte vill vara döda i samma rum, eller i vart fall inte nära varandra. Fast egentligen borde de kanske slå en ring runt talmannen, för att visuellt demonstrera den demokratiska krisen kring 2020, en tid då kärringarna satte sig alldeles på tvären med armarna i kors och lamslog svensk politik.
Gatulampor kan vara ur funktion i flera år, och snöskottningen respektive sandningen har egentligen aldrig fungerat ordentligt. Inte heller bortsopningen av sanden kring vårkanten, utan den ligger kvar fram till midsommar i värsta fall. Men kommunen har i alla fall en stor flotta av elbilar, med vilka de anställda babbeluringarna tar sig ut till åldringarna, så att de slipper slå ihjäl sig i vinterhalkan.
Och även om den vänsterkommunistiskt styrda kommunjäveln (S-C-FP) inte förmår uppfylla sina mest basala uppdrag, finns det samtidigt ingen som helst brist på märkliga satsningar kring kultur, *2SHBTQIAP++ och dylikt, projekt som tömmer den skattkista som skulle gå till just basala ärenden som gatubelysning, sandning, laddinfrastruktur med mera.
För närvarande är det *2SHBTQIAP++-vecka i gemenskapen, varvid kommunkontoret istället för att hissa den ukraïnska vimpeln för omväxlings skull flaggar med regnbågens alla färger. Men få lägger märke till det, så för att visa hur fantastiskt jävla goda lokalpolitikerna är, har man låtit färglägga alla gator och gångbanor med hjärtan, text och andra symboler i regnbågens basala spektrum.
I vanliga fall kallar man sådant klotter, men när det är kommunen som gör det är det förstås «kultur». Godhetssignalerandet omfattar vidare begrepp som «mänskliga rättigheter» och «aktiv antirasism», frågor som helt enkelt inte ligger på det kommunala planet, på samma sätt som kommuner inte kan ha en egen utrikespolitik.
Faktum är att den lokala gemenskapen har en egen «folkhälsostrateg» som tillsammans med «kultursamordnaren» leder arbetet med att organisera spektaklet. Istället för att kontrollera gatubelysningen och investera i bättre vattenförsörjning och fler laddstolpar, vill säga.
Under veckan blir det förstås sagoläsning för barn, så blir det alltid när RFSL dyker upp någonstans. Det som ska bli skevt måste ju böjas i tid, och inget är mer böjligt än barn. För de vuxna blir det istället föreläsning om «ett bättre vi – om inkludering, respekt och arbetsglädje», en berättarstund som säkert kommer att dra fulla hus! Nämligen för att kommunalarbetarna har obligatorisk närvaroplikt under «pride»-veckan.
Så där håller det på, med ständiga «kultursatsningar» av olika slag, i allt från apful kommunal brukskonst i det «offentliga rummet» till avspärrade gator för att ge rum åt kommunala aktiviteter. För en tid sedan driftsatte man en ny sopregim som mest drar till sig råttor och sprider stank i grannskapet, även om den nyordningen har mer med rikspolitik och EU att göra – fast implementationen är ändå upp till kommunerna.
Kommunalarbetare ska veta sin plats, och deras uppdrag är att se till att public service fungerar, det vill säga vatten, avlopp, belysning med mera, inte att godhetssignalera och skylta med esoteriska wokeaktiviteter som absolut ingen efterfrågar. Men när batiktanter från S+C+FP får styra, så blir den kvaddade skotern liggande i buskarna i åratal samtidigt som man bussar ut ungdomar med funktionsnedsättning att plocka lupiner eller rita hjärtan på gångbanorna. Så förfaller ett land inifrån.
Godhetssignalerande är det enda politiker sysslar med numera.
Vänsterkommunistiska statstelevisionen kommer införa tvång på kontoregistrering för att kunna ta del av utbudet på dess strömningstjänst, enligt egen utsago för att tittare ska få en mer «sammanhängande tjänst som fungerar mellan tillfällen och enheter». Regimtelevisionen blir därmed en walled garden istället för vad man brukar kalla public service.
Det är nu inget ovanligt att strömningstjänster har inloggning som krav, men det beror på att de är kommersiella till sin natur och alltså kräver något slags identifiering för att säkerställa betalningen. Statsmedierna är redan betalda genom tvångsavgift, som läggs på skattsedeln.
Strömningstjänster av andra slag, som Youtube, Rumble och Odyssee, erbjuder förvisso «bättre användarupplevelse» genom kontoregistrering, men det finns inga som helst krav på sådant för att ta del av utbudet. Det är därför svårsmält och långsökt att svenska statsmedier plötsligt ska stänga in sitt utbud bakom en vägg.
Man får förstå det som en etappsträcka, med slutmål att småningom nyttja Bank-ID och liknande lösningar för att omvandla statstelevisionen till något som liknar den «telescreen» som figurerar i romanen «1984», en «enhet» med vilken staten kan kartlägga individers mediekonsumtion samt «anpassa» utbudet i en viss ideologisk riktning.
Det är en märklig utveckling, med tanke på hur kritiska just statsmedierna har varit i fråga om hur sociala medier som Tiktok och Facebook fångar in sina användare i bubblor samt tar del av deras metadata för att kartlägga personen och anpassa materialet. Så här skriver man i sina «användarvillkor»:
SVT kan, beroende på vilken digital tjänst du använder, behandla uppgifter om ditt namn, användarnamn, din ålder, ditt kön, dina kontaktuppgifter inkl. postnummer, dina vänkopplingar, din avatar samt din aktivitet – såsom chatt eller spel på skoj m.m. – för att du ska kunna få bl.a. anpassat innehåll, skräddarsydda rekommendationer, fortsatt tittning mellan enheter, information om för dig relevant utveckling och innehåll i tjänsterna m.m.
För egen del tittar jag enbart på nyheter och debatt för att se hur statsmedierna agerar med sin propaganda, och tar i övrigt inte del av något som helst slags skräp av det slag som numera fyller statsmedierna. Jag använder inte heller flera «enheter» för detta, och har således inget behov av att statsmedierna ska hålla reda på var jag befinner mig i «tittandet». Rekommendationer är det absolut sista jag vill ha, eftersom jag inte vill bli fångad i andras ideologiska bubblor.
Idén är i sig helt vansinnig och kommer knappast att leda till att fler tar del av statsmediernas usla utbud. Inför man hinder blir effekten att färre söker sig dit, och särskilt unga är reda ointresserade av statsmedierna med dess föråldrade teknik i 720p och usel komprimeringsgrad. Personligen kommer jag att vägra statskonto.
Men här öppnar sig samtidigt en lösning av dilemmat med att tvångsavgift tas ut via skatten av medborgare för att finansiera «Gift vid första ögonkastet» och «Morden i Pembroke», nämligen att statsmedierna kan börja ta ut avgift av dem som faktiskt nyttjar utbudet, och att vi andra då slipper stå för notan. Tekniken är ju redan på plats, och det återstår bara att koppla inloggningen till en betalmodell.
Det är orimligt att obligatorisk avgift tas ut av medborgarna för att sända ett massivt utbud av kommersiell smörja som andra aktörer bättre kan ta sig an. Låt således dem som vill ta del av detta i statsmedier betala för det själva.
Merparten av sjukdomar stammar från cellulär oxidativ stress av något slag, ett uttryck för att mitokondrier och andra organeller inte opererar optimalt, och att cellerna i själva verket är en veritabel soptipp fylld av slagg. Normalt rensas sådant skräp kontinuerligt i autofagi, men om tillförseln av makronutrienter är hög i tid och kvantitet får kroppen aldrig möjlighet att städa ordentligt.
Bättre än att behandla sjukdomar är emellertid att förebygga, och här står några metoder till buds, helst i kombination. Regelbunden motion är en given ingrediens i ett sådant paket, god diet en annan och fasta en tredje.
Tidsbegränsat ätande eller intermittent fasta i regelbunden fason är en vanligare form av fasta, varvid kroppen får tillräcklig metabolisk vila under dygnet för att städa cellulärt skräp. Man äter då kanske under 6–8 timmar under dygnet, och ingenting alls övrig tid. En extrem variant är lejondieten eller ett mål om dagen, varvid man bara äter en timma om dagen.
Men ibland kan en djupare återställning behövas, och då är längre vattenfasta ett intressant verktyg. Längden brukar delas in i kort (2–7 dagar), medellång (8–14 dagar), lång (15–21 dagar) och utökad (över tre veckor). Normalt erhåller man alla fördelar under tre dagars fasta, varför upprepade sådana sessioner är en god praktik för att vidmakthålla och förebygga god hälsa.
Vid längre vattenfasta pågår cellreningen helt enkelt under längre tid, vilket ger utrymme för lite noggrannare städning. Autofagosomer agerar enligt en bestämd prioriteringslista, och den tar de allra enklaste objekten först, i ordning bakterier, virus och andra främmande element; trasiga organeller; felveckade proteiner; oxiderade mitokondrier och andra organeller.
Det egentliga syftet är emellertid inte rengöring, utan att samla aminosyror när ingen föda är tillgänglig. Kroppen befinner sig i ständig ämnesomsättning, som inte kan stanna upp med mindre än att organismen dör. Evolutionen har raffinerat denna process så att autofagosomer konsumerar med prioritet, det vill säga tar dysfunktionellt material i första hand, och först när allt sådant är konsumerat frisk vävnad – det sista sker bara vid regelrätt svält.
En samtidig process märker frisk vävnad för tillväxt så fort föda åter finns tillgänglig, varvid tillväxthormon snabbt återgenererar förlorad vävnad. Den nya vävnaden är alltså friskare än den tidigare förlorade, och i egentlig mening förlorar man ingen muskelmassa av att fasta. Det är en analog nedbrytning och uppbyggnad till den som sker vid träning.
Oro brukar annars alltid uttryckas kring att fasta leder till förlorad muskelmassa, men så är alltså inte fallet. Den mesta sådan förlorad massa är för övrigt glykogen och vatten (i viktproportioner 1:4), polysackarider som ansamlas i muskler och lever för snabb åtkomst till energi.
Den som fastar tappar därmed snabbt några kilo kroppsvikt, men det är i princip mest vatten. Den egentliga viktförlusten – fettförlusten – är mer beskedlig, men ändå påtaglig. I snitt kan man räkna med 0.3–0.4 kg fett per dag, vilket under två veckors fasta motsvarar 4–5.5 kg fett, eller fem enlitersflaskor med matolja om man så vill.
Fasta är således ett fantastiskt verktyg för den som vill speedbanta, men det förutsätter då att man ändrar livshållning efter fastan, annars går man upp den förlorade vikten tämligen snabbt. Den främsta vinsten är i regel inte viktförlust, utan det cellulära reningsbadet.
Vid fasta tar kroppen först och främst det metaboliskt aktiva fett som ansamlas kring inre organ, det som brukar benämnas det skadliga fettet. Därefter angriper den fett i ansikte och lemmar och allra sist partiet runt buken – det går inte att punktreducera, utan kroppen har en bestämd ordning.
Funktionen är sådan att blodsockerhalten sjunker, varvid även insulinhalten minskar. Den primära energikällan börjar sina, varför den sekundära kopplas in. Så länge insulin finns i omlopp spärras fett i princip från att frigöras från fettceller, och det omvända förloppet äger istället rum, nämligen att socker omvandlas till fett och lagras i fettceller med hjälp av insulin som medlare.
I frånvaro av insulin frigörs fria fettsyror från fettcellerna via lipolys, och strömmar ut i blodbanan medelst kolesterol och lipoproteiner. Kolesterol är här en taxi för att transportera fett till levern, då fett och vatten inte lirar så bra tillsammans. Lipoproteiner är den egentliga bäraren, och har för ändamålet ett hydrofilt yttre och lipofilt inre hölje.
Vid fasta ökar alltså mängden kolesterol och triglycerider markant under den första tiden (för att senare minska), inte minst det «skadliga» LDL. Av detta kan man dra slutatsen att kolesterol, som är en essentiell molekyl, knappast är skadligt i sig, utan möjligen en markör för ohälsa – kolesterol är skadligt enbart i oxiderad form till följd av oxidativ stress, usel föda med mera.
Triglyceriderna transporteras till levern, som omvandlar en del av fettet till glukos, tillsammans med en del återvunna aminsyror. Denna neoglukogenes garanterar att hjärna och några andra organ erhåller erfordelig mängd glukos för att fungera.
Merparten av fettsyrorna omvandlas emellertid till ketoner, i huvudsak betahydroxybutyrat (BHB) och aceton, som kan transporteras fritt i blodbanan och ge energi åt kroppens alla celler. Ketoner är ett mer effektivt och av kroppen föredraget energislag, men nyttjas nästan enbart i den sekundära energikällan – den moderna människan äter ideligen, och har därför föga praktisk erfarenhet av ketonmetabolism.
Den som fastar märker detta genom en form av mental klarhet och hög koncentrationsförmåga, vilket emellertid främst förklaras genom frånvaro av insulin och blodsocker, vars variation åstadkommer trötthet. Andra effekter av ketoner är minskat sömnbehov och vissa svårigheter att sova, samt att man kan få en acetonliknande odör (samma som alkoholister, i samma process, då alkohol är ketogent).
Lipolysen sker i samband med autofagi, och är alltså direkt kopplad till cellrengöringen. Vid autofagi (grekiska för självätning) bildar autofagirelaterade proteiner (ATG) strukturer som kallas autofagosomer, som kan liknas vid kroppens sopbilar, som transporterar avfallet till cellens lysosom för nedbrytning. Hela mitokondrier kan i förekommande fall konsumeras.
Processen är förebyggande, då skadade organeller och oxiderade mitokondrier kan ge upphov till allsköns sjukdomar, inte minst cancer. Det finns inga studier på långtidsfasta som sträcker sig över decennier, och därför kan man inte med visshet hävda att fasta påverkar livslängden.
Men utöver livsspann finns även hälsospann, det vill säga hur frisk man är under sin utmätta tid. Hälsospannet ökar definitivt av fasta, motion och god diet, varför vinsten är given. Man kan indirekt förutse att även livslängden påverkas av bättre cellulär hälsa, och effekten är påvisad hos möss.
I brist på hävdvunnen vetenskap duger en bildad hypotes gott, och av den anledningen fastar jag emellanåt. Denna gång har jag gett mig på hela fjorton dagars vattenfasta, och för närvarande befinner jag mig på min sjätte dag.
Negativa konsekvenser hittills är mest sömproblem och en psykologisk längtan efter mat. Det är inte fysisk hunger i egentlig mening, utan en dopaminrelaterad företeelse – man blir uttråkad av att inte få äta.
Hunger som sådan uppstår genom hungerhormonet ghrelin, och om ingen föda kommer avstannar hungern inom en timma. Sedermera dämpas den allt mer, och efter fjorton dagar lär den försvinna helt. Människor som aldrig har fastat tror emellertid att hunger är en linjär företeelse som bara ökar och ökar tills det blir outhärdligt, men så är alltså inte fallet.
Utöver vätska i form av vatten, kaffe eller te måste man tillföra elektrolyter som natrium, kalium och magnesium, exempelvis via mineralsalt. I annat fall kan man drabbas av lågt blodtryck och mer komplicerade syndrom av låga halter av dessa mineraler. Man kan också drabbas av ödem, frossa och våldsamt illamående när man bryter fastan, om elektrolytbalansen är i olag. Det är ett potentiellt dödligt tillstånd, varför tillskott av mineraler inte är valfritt.
Praktiskt tips nummer två är att inte äta för mycket då man bryter fastan, utan att ta det lugnt. Börja med soppa eller filmjölk. Ät sedan främst fett och proteiner (det bränsle kroppen nu går på) och möjligen fibergrönsaker för långsam tillvänjning av kolhydrater. Äter du i detta stadium mackor eller raffinerade kolhydrater, kommer du i bästa fall att få städa toaletten, i värsta tillkalla ambulans. Under alla omständigheter gör man bara det misstaget en gång.
Typiskt är att den som fastar för första gången undrar varför ingen har berättat om denna metod tidigare!? Men jag berättar ju här och nu, och om du inte vill lyssna är det inte mitt fel. Det är valfritt att tro på goda gener och hoppas att Ozempic ska lösa allsköns dietärt inducerade hälsoproblem, eller att tillämpa hävdvunna metoder för att bibevara hälsa, därtill utan att behöva betala ett endaste öre till medicinkrämare.
