Kategori: Kultur

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Kultur Politik Ryssland USA

Imperiedöd

Fyra tjog år har gått sedan Hiroshima (広島) och därefter Nagasaki (長崎) lades i ruiner av amerikanska kärnvapen, de enda som har nyttjats skarpt i krig. Det japanska imperiet gick i graven, även om Hirohito (裕仁) fick sitta kvar på tronen symboliskt. Japanerna förtjänade sitt nederlag efter att ha satt hela Asien i skräck.

Samtidigt föddes ur ruinerna av andra världskriget ett nytt imperium, nämligen den segrarmakt som koloniserade såväl Japan som Sydkorea i Asien samt Tyskland i Europa. Amerikas förenta stater trädde fram på världsarenan, och skulle snart komma att överta det sönderbombade Europas roll som vetenskaplig, teknisk och kulturell gigant.

Ensam herre på täppan var man emellertid inte, utan fick konkurrens av det kommunistiska lägret med Sovjetunionen som självklar ledare. Ryssarna tog också ledningen några gånger, exempelvis i att först skicka upp en satellit i rymden, och det var inte helt självklart vem som skulle avgå med segern under det kalla krig som uppstod.

Den nya världsordningen dikterades av den kapprustning som följde, och kärnvapnen fick därmed en helt central roll. Den logiken gäller intakt in i våra dagar, och vi ser hur västmakterna inte vågar sätta stövlar i backen i Ukraïna, enbart av det skälet att Moskva förfogar över ett antal tusen stridsspetsar med nukleära laddningar.

Av samma skäl önskar andra stater erhålla kärnvapen, på det att de kan säkra sina gränser och sin existentiella fortlevnad. För Nordkorea har den ambitionen varit central under hela efterkrigstiden, och för Iran är den högaktuell sedan man åter utsatts för amerikansk och israelisk statsterrorism.

Å andra sidan är kärnvapen ingen garanti för fred, vilket vi kan se i de ständiga gruffen mellan å ena sidan Indien och Pakistan, och å den andra Kina och Indien. Nyligen timade den största luftstriden sedan andra världskriget, då en stor indisk flottilj angrep mål i Pakistan.

Världens kärnvapenmakter.

Hegemon och enda supermakt blev USA 1989, då sovjetkommunismen kollapsade. Ryssland hade visserligen kvar sina kärnvapen, men utgjorde inte längre en rival på något som helst annat område. Det är man inte heller i dag, utan man lirar i de lägre divisionerna.

Dessvärre utvecklades hegemonen successivt till en första rangens mobbare och skurkstat, då man inte längre hade något ideologiskt motstånd. Under kalla kriget hade USA att övertyga andra om sin förträfflighet och betydelsen av frihet, men numera missbrukar man sin makt i allt större omfattning. Det frihetliga Väst har i dess helhet blivit allt mer auktoritärt och repressivt.

Samtidigt har en ny uppstickare gjort entré, eller snarare gjort en storstilad comeback, nämligen det Kina som till skillnad från Ryssland har teknisk och vetenskaplig kompetens i stora mått. USA:s hegemoni är bruten, och en flerpolig världsordning har etablerats, med Kina och USA som primära centra och EU, Ryssland och Indien som mindre. Inte för att USA riktigt har fattat det ännu, och man agerar på samma arroganta vis som Storbritannien än i dag kan få för sig att göra när imperienerven slår till.

Kina är å andra sidan ett verkligt imperium, det enda som har en kontinuitet sedan flera tusen år tillbaka, även om man kan indela det i dynastiska epoker. Europa har tidvis utgjort ett imperium, i form av Rom och senare Tyskromerska riket, men är i grunden höggradigt decentraliserat i nationer och riken.

Det är det historiskt normala att Kina tillsammans med Indien utgör de största makterna i världen, i kraft av sina större befolkningar. Den ordningen omintetgjordes av industrialismen, då det lilla engelska riket med kolkraftens hjälp kunde producera flera ordningar snabbare än länder med enbart manuell arbetskraft, och på det viset fick Europa och Väst ett övertag under närmare två sekler. Den tiden är nu förbi, och Europa får numera kämpa för att överhuvudtaget hänga med.

Vill man försöka sig på något slags indelning i tid och rum, förefaller 1453 vara en god startpunkt för Västs begynnande dominans, nämligen då Konstantinopel intogs och sidenvägen till Asien föll i andras händer. Europa hade då incitament att finna andra rutter till Indokina, vilket sporrade upptäcktstiden, renässans, marknadsekonomi, vetenskaplig revolution och sedermera industriell revolution.

500 år senare är detta europeiska imperium, som man kan beteckna det, på upphällningen, och USA är dess sista dynasti. Hellre än att se USA som ett eget imperium kan man alltså betrakta det som en del av det europeiska, eftersom landet trots allt är en europeisk kolonial historia.

Inga imperier varar emellertid för evigt, utan uppstår och faller med en viss regelbundenhet. Beroende på hur man räknar är just 500 år en typisk period för ett imperium, eller 250 år med en finare indelning.

Vän av ordning kanske undrar varför USA skulle utgöra ett fallande imperium, men de typiska tecknen finns överallt, i form av gigantisk statsskuld, kaotisk inrikespolitik och andra parametrar. Samtidigt får man se sig brädad på område efter område av Kina, och man försöker desperat klamra sig fast vid den tidigare ordningen.

Man talar om ett nytt kallt krig mellan Väst och Kina, men det är då inte av samma karaktär som det tidigare mellan Väst och Sovjetunionen. Kina är inte en ideologisk motståndare, och har inte heller någon ambition att sprida sitt styrelseskick. Däremot vill man ha en del att säga till om i fråga om världsordningen, och man får den makten genom att ta ledningen i teknik och vetenskap, småningom kanske även kultur.

Kina tog till sig världens produktion genom att erbjuda politisk stabilitet och låg arbetskraftskostnad, och på den vägen har man erövrat produktionskapaciteten. Kina har på samma sätt som tidigare engelsmännen tillförsäkrat sig förmåga att producera bättre, snabbare och effektivare än andra, och därför tar man ledningen i alla tillämpliga fält.

Världens ledande makter är alltid de som nyttjar mest energi och har störst produktion, och härav följer också att militär slagstyrka är en ställföreträdande parameter för makt. Kina förfogar numera över världens största flotta, men det riktigt intressanta är att man har flera hundra gånger större kapacitet att bygga fartyg än USA.

I ljuset av detta är det inte alls förvånande att Kina även rustar snabbt i fråga om kärnvapen, eftersom man har större behov av att avskräcka ju mäktigare man blir. Kärnvapen skiljer sig i det avseendet inte från andra vapen, och befälhavare kan göra en bisarr kalkyl kring två kombattanters respektive arsenal.

Kina har på några år fördubblat sin arsenal, och förfogar numera över runt 600 stridsspetsar. Om ytterligare något decennium kan den siffran ha stigit till flera tusen, och man är då i paritet med USA och Ryssland. En träffande symbolik kring den kinesiska renässansen och det västliga imperiets död.

Vad kan vi göra för att förhindra det? Ingenting, det är en naturlig process som ligger utanför något lands kontroll. Amerikanerna kanske försöker sig på en sista desperat handling i skarpt krig mot Kina, men det lär inte förändra något i grunden. Jänkarna går då bara samma öde till mötes som tidigare japanerna, förhoppningsvis utan kärnvapen.

Kategorier
Kultur Politik

Folkmordshögern i SD

Miljöpartiet kunde ha varit ett betydligt större och mer relevant parti om man hade hållit sig till sina kärnfrågor kring miljö och klimat. Istället gick man ned sig i allmän vänsterliberal woke och flyktingkramande, och därmed cementerade man sig i en omöjlig rödgrön position. Väljarna vände med rätta galningarna ryggen.

Något liknande händer för närvarande med Sverigedemokraterna, som istället för att hålla sig till sina kärnfrågor kring invandring och kultur börjar ta sig ton i utrikesfrågor som man helt enkelt inte behärskar. Dummerjomsen och nationalistledaren Åkesson pratar om «haveri» och att regimen Kristersson är «fladdrig och svag» när man visar tecken på positionsbyte i frågan kring Israels folkmord.

Regeringen ser nämligen det som alla andra ser, att Israel begår just ett folkmord, när man med berått mod svälter ut en befolkning, förhindrar transport av förnödenheter, skjuter människor som försöker livnära sig på vad man kan – ja, till och med lönnmördar barn genom att skjuta dem i huvudet.

Visst finns en hatisk falang som stödjer den sortens brutalitet, och visst är det så att den fraktionen främst finns inom Sverigedemokraterna, rent av utgör dess hårda kärna av rasister sedan starten i slutet av 1980-talet. Det där med vitboken var tydligen mest ett spel för gallerierna, trots allt.

Men den skocken av sionister och israelkramare utgör numera verkligen inte majoriteten av Sverigedemokraternas väljare, och därmed binder man ris för egen rygg i opinionen. Resultatet lär bli sjunkande sympatier i kommande undersökningar, då de allra flesta helt enkelt inte kan försvara den judiska brutaliteten, oavsett om det var «Hamas som började» eller någon annan löjlig sandlåderetorik som bortser från att Israel är ockupanten i fråga.

Sverigedemokraterna tycks alltså vilja gå till val på att försvara folkmord och «stå med Israel», just när det sista hårdnackade stödet för judestaten rämnar i Väst. Så agerar politiska dilettanter och utrikespolitiska tomtar, särskilt då man inte heller förstår konsekvenserna av sina egna ställningstaganden.

När Israel tömmer Gaza och den rest som inte bombas, mördas eller svälts ihjäl ska ta sitt pick och pack och dra lär man knappast stanna i angränsande länder i regionen, utan den vidare färden går till Europa och preferentiellt… Sverige. Här finns redan en stor palestinsk diaspora, och i kombination med andra fördelar blir landet därför en attraktiv destination.

Till skillnad från sociala turister från Centralasien har dessa palestinier fullgoda skäl att söka asyl, och nuvarande lagstiftning kan inte förhindra att horder av palestinier letar sig just till Sverige. Det är alltså den praktiska konsekvensen av SD-tomtarnas «utrikespolitik», att sporra till folkmord och därmed en flyktingström som motverkar partiets kärnintresse… man måste ta sig för pannan.

Dummerjomsen och kristtoken Weimers besöker Knesset efter att ha varit utfrysta av den judiska regimen under lång tid. Man måste förstå det märkliga israelkramandet i ljuset av SD:s nazistiska rötter, att man är så desperat att tvätta sig ren från sitt förflutna att man tar parti för Israels folkmord i Palestina på kuppen.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Floskelmaskinen Kristersson

Godhetssignalerandet känner inga gränser när regimen Kristersson under veckan pryder sina sammankomster med regnbågsvimplar, som komplement till motsvarande blågula ukraïnska flaggtyg som man viftar med året runt i övrigt. En ständigt leende statsminister berättar om hur förment god han och hans regering är, och vad man gör åt den förment utsatta ultraminoriteten av transsexuella och andra element, samtidigt som man förringar det bestiala folkmordet i Gaza.

I en debattartikel i en av de båda penisstorleksstidningarna föredrar han och hans underhuggare i Tidö-regimen vad man har gjort och ämnar göra för *2SHBTQIAP++-personer, men aktstycket är inte ämnat annat än att lämna en besk eftersmak i munnen. Det är skryt om ingenting alls, och i själva verket ett mästerverk i floskler och eufemismer.

Man ska komma ihåg att rättigheter alltid står i motsats till andras friheter, och när man på bred front utlovar sådana rättigheter till *2SHBTQIAP++-personer, är det på din och min bekostnad av de allra mest grundläggande av friheter. Exempelvis är den kristborgerliga regimens märkliga vidgning av den socialdemokratiska sexköpslagen att omfatta tjänster på Onlyfans ett frontalangrepp mot informations- och yttrandefriheterna, men man säger sig göra det under skenargumentet att förhindra «exploatering» av *2SHBTQIAP++-personer.

Samtidigt fortsätter man då att vända ryggen åt en av de grupper som faktiskt ingår i Pride-rörelsen, nämligen skaran av sexsäljare och andra figurer i den genren, som porraktörer. Det sker i strid med människorättsorganisationer som Amnesty international, som har stående kritik mot Sverige för dess märkliga sexköpslag.

Regimens repression visar med eftertryck att man inte alls är intresserad av dessa frågor per se, utan kapar föreställningen i utvalda snitt för egna syften, samtidigt som man fortsätter att utöva sedvanlig statsmoralism i socialdemokratins anda. Man för fram symbolfrågor på den yttersta marginalen, istället för att bedriva vettig, rationell och effektiv politik för den stora breda majoriteten.

Kristersson och hans ineffektiva kabinett liknar därvidlag mer en president eller kung med stab, vars syfte är att klippa band vid Pride-festivaler eller att på annat vis ägna sig åt obetydliga symbolfrågor, snarare än att utöva makt för att stärka medborgarnas frihet och ekonomi. Liknelsen fulländas av att Sverige faktiskt stampar på tillväxtens nollstreck, samtidigt som arbetslöheten är rekordhöga tio procent under denna makalöst inkompetenta regim.

I övriga världen är vänsterliberal woke och godhetssignalerande på kraftig reträtt, och får ge vika för allt större inslag av traditionella värderingar, rationalitet och till och med visst inslag av cynism. Men i vänsterblivna Sverige fortsätter godhetssignalerandet och de vänsterliberala flosklerna med full styrka, alldeles oavsett om det är «höger» eller «vänster» som styr – om någon nu kan se någon som helst skillnad. Det är äcklande.

Detta är han bra på, Kristersson. Men just inget annat.
Kategorier
Kultur Politik Religion

Erkännandet av Palestina

Kinesiska provinsen Taiwan erkänns av blott tolv mikrostater, men betraktas trots det som ett «land» av ett flertal västregimer. Å andra sidan är Palestina erkänt av 147 länder, men samma västländer anser för den skull inte att det är ett land. Det är en märklig ordning som går stick i stäv med den «regelbaserade världsordning» man säger sig vilja upprätthålla.

Men det verkar bli ändring på det nu, då Israels brutala folkmord på palestinier tvingar ledarfigurer att ta ställning. Frankrike blir således det 148:e landet att erkänna Palestina då FN:s generalförsamling sammanträder i september, och man får möjligen sällskap av Kanada och Storbritannien – de senare har «villkorat» erkännandet i en märklig manöver för att sätta press på Israel.

De som ännu inte erkänner Palestina är Anglosfären och delar av Västeuropa, de USA-ockuperade vasallstaterna Japan och Korea (som knappast har några egna intressen kring Israel) samt Finland och baltstaterna. Väst med satelliter, med andra ord, även om länder som Sverige faktiskt har erkänt landet, till moderatregimens stora förtret.

Vad ligger bakom denna utomordentligt märkliga ordning? Dels den så kallade förintelsen, som har orsakat ett djupt sår i den europeiska själen, så till den grad att man alltså blundar helt när israelerna nu har blivit sina slaktares arvtagare och utövar folkmord. Dels USA:s intressen av att kontrollera Mellanöstern via Tel Aviv som sheriff.

Men framförallt ett kristet intresse för den judiska staten, särskilt i USA. Man kan tycka att även det är en märklig ordning, då kristendomens nära tvåtusenåriga antisemitism i princip gav upphov till den nationalsocialistiska industrialiserade varianten, men det finns även en frikyrklig falang som i mer gammaltestamentlig och biblicistisk ordning sammanlänkar den egna religiösa kulten med Israels återuppståndelse, den händelse som småningom anses ska leda till «uppryckelsen» och Jesu återkomst.

Den skogstokiga fraktionen är särdeles stark i USA och samlas givetvis i Republikanerna, medan motsvarande frikyrkliga krafter i Sverige återfinns främst i Kristdemokraterna, Moderaterna och det «frisinnade» Folkpartiet. Samtidigt finns hos vänstern ett traditionellt stöd för Palestina, inte bara för sakens egen skull, utan även för att diverse vänsterrörelser har befunnit sig i fronten för befrielserörelsen.

Därmed har frågan fått en inrikespolitisk dimension som den eviga drabbningen mellan «höger» och «vänster», faktiskt en av ett fåtal frågor där det alltjämt finns någon påtaglig skillnad mellan de åtta folkhemssocialistiska och socialliberala partierna. Det blir då ett ställföreträdande politiskt slagfält att samla massorna till, i brist på verkliga politiska skiljelinjer.

Det är olyckligt, då frågan om Palestina inte är en fråga om «höger» och «vänster», utan om folkrätten, om världsmajoriteten, om den «regelbaserade världsordningen», och inte minst om israeliskt folkmord, ockupation och annektering. Den som stödjer sådan brutalitet är varken «höger» eller «vänster», utan faktiskt bara dum i huvudet, alldeles efterbliven, som Kristerssons pajasregim.

Man kan tycka att även moderatregimen har svängt i sin retorik på sistone, men det är att märka att det bara är just retorik, väl inlindade och till intet förpliktigande ord som uttrycks under galgen. I den praktiska verkligheten händer ingenting, exempelvis att omedelbart avsluta alla ekonomiska och kulturella förbindelser med den blodsbesudlade folkmördarstaten. Varför exporterar Sverige vapen till en folkmordsregim?

Senfärdigheten för övriga Väst är också svårförståelig. Man har inga som helst problem att rikta kritik (och sanktioner) mot Kina för dess sociala reformer i Xinjiang, att med viss brutalitet rycka upp med rötterna det utanförskap som ligger till grund för terror och fattigdom, därtill med helt förryckta termer som just folkmord.

Men när ett alldeles verkligt folkmord med en medvetet utsvulten och sönderbombad civilbefolkning läggs på näthinnorna står man med händerna i fickorna i över ett år och uttrycker att «Israel har rätt att försvara sig» och andra plattityder. Sanktionerna lyser med sin frånvaro. Den för människorättsbrott efterlyste Netayahu kan fritt resa i Europa och USA. Med mera.

Detta alldeles verkliga folkmord har emellertid nu sent omsider fått åtminstone några av judelakejerna i Väst att tänka om, och därmed kan en kedjereaktion vara i rörelse. Kvar blir till slut kanske bara Trump, som åter har hotat med tullar mot Kanada för att man yppat tanken. Just den omständigheten kan möjligen få fler länder att ta ställning.

Det är i så fall välkommet, och det är i så fall på tiden. Men utöver erkännandet måste Israel bestraffas, med alla instrument som finns. En sådan skurkregim ska inte ha våra vapen, och vi ska inte befatta oss med sådana satans mördare. Det måste upphöjas till självklarhet även i den politiska klassen.

Skammens länder i grått.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Blå gener

Vänsterliberala wokeindustrin satte spenatsmoothien i halsen när man för några dagar sedan såg reklam för jeans med en vit, smal, ung och tilldragande kvinna, snarare än som brukligt en kroppspositivistisk transsexuell afroamerikan med benprotes. I själva verket betecknar man kampanjen som «nazistisk», och menar att den för fram ett budskap av «eugenik» och «vit supremati».

Fordom såg all reklam ut så, innan vänsterkommunistiska krafter angrep kommersiella budskap för att vara «objektifierande» och «misogyna». Sedermera tillkom allt fler märkliga krav om «diversifiering» och «mångfald» även i reklamens värld, ett stilgrepp som numera har blivit normbildande.

När man således bryter denna vänsterliberala norm med en normal och sexig kvinna iförd tajta jeans som avslöjar kroppens former, blir kontrasten alltför omfattande för wokeindustrins högljudda megafoner. I vart fall i Amerika, Aftonbladet tycks ännu inte ha stämt in i gnällkören.

Genes are passed down from parents to offspring, often determining traits like hair color, personality, and even eye color. My genes are blue.

Till saken hör även att modellen, Sydney Sweeney, berättar att hon har blue genes, innan en röst korrigerar att Sydney Sweeney has great jeans. Denna lilla ordlek med genes/jeans ligger till grund för den märkliga nazistanklagelsen, men visar kanske mest att den vänsterkommunistiska flygeln helt enkelt har tappat det.

Företaget, American Eagle, har tvingats ta ett par steg tillbaka och ersätta den ursprungliga reklamvideon med en bantad version, men nettoeffekten blir ändå enorm uppmärksamhet för sitt varumärke och sina produkter. Så görs lyckad reklam, i dubbel bemärkelse.

Och om detta är nazism, ja då har vi män bara att börja följa ideologin. Då är vi alla nazister, tror jag. Heil Sweeney!