Kategorier
Hälsa Kultur

Så äter svensken

Rapsböndernas centralorganisation Livsmedelsverket genomför intermittent undersökningar kring vad svensken stoppar i sig, nämligen genom att jämföra försäljningsstatistik av livsmedel med folkmängden. Den så kallade matkorgen ger därför ett grovt mått på konsumtion i medel, utan att behöva bero av opålitlig självrapportering.

Myndighetens uppdrag är emellertid inte att säkerställa god hälsa hos medborgarna, utan man dras med ett antal målkonflikter kring klimat och andra parametrar. Man är därtill fast i ett förlegat paradigm kring kost med höggradigt intag av kolhydrater och motsvarande låghaltigt intag av fett.

Till yttermera visso har man en märklig indelning av livsmedelskategorier, omfattande «mager fisk» i kontrast till «fet fisk», samt på motsvarande vis «magra mejeriprodukter» i motsats till «feta mejeriprodukter», där man söker premiera de magra, ultraprocessade varianterna. Detta är ett uttryck för myndighetens fettfobi.

Märklig indelning av livsmedelsgrupper.

Även en grupp «köttsubstitut» är inkluderad, under myndighetens ansats att förespråka en «grönare» diet under klimatmantrat. Till samma kategori hänförs «plantbaserade drycker», med vilket menas soja-, havre- och mandelbaserade konkokter. I kategorin frukt har man olyckligtvis sammansmält ultraprocessade juicer och sylter med färsk frukt, medan potatis återfinns i samma kategori som ultraprocessad frites och chips – det är vitt skilda världar.

Verkets slutsatser är inte helt oväntat att konsumtionen av mättade fetter är för hög i relation till «rekommendationerna», medan intaget av gryn och korn på motsvarande vis är för lågt. Även intaget av fibrer anses vara för lågt. Däremot såg man inga brister i mikronutrienter.

Fördelning av makronutrienter. För mycket kolhydrater, för lite (mättat) fett, för lite protein.

Avseende makronutrienter noteras en fördelning om 47 % (energi) kolhydrater, 38 % fett och 15 % protein. I en finare indelning föreligger mättade fetter om 14 %, enkelomättade 18 % och fleromättade 6 %, samt fritt socker 12 %. Det är knappast en diet i balans, utan alldeles för mycket socker och för lite protein.

I en historisk jämförelse har energiintaget gått ned på totalen, samtidigt som intaget av fibrer har ökat. Ändå ökar graden av fetma och övervikt. Myndigheternas «rekommendationer» tycks alltså inte ge avsett resultat.

Historik kring makronutrienter i matkorgen.

Samma historik visar emellertid att kvoten ω-6:ω-3 är i häradet 4:1, vilket kan ge en ledtråd om de verkliga bevekelsegrunderna för fetmans utbredning då myndigheten faktiskt rekommenderar högt intag av inflammatorisk ω-6 i form av linolsyra i raps och andra vegetabiliska industrioljor. Även intaget av transfett är oroväckande högt, och Sverige har faktiskt inte förbjudit denna skadliga substans.

Sett till distributionen av energi noteras att svensken tycks föredra frukostflingor, korn och gryn till 25 % (energi), följt av kött (12 %), fetter och oljor (12 %), socker och godis (10 %), bakverk (7 %), frukt (7 %), grönsaker (3 %) samt fisk och ägg om blott 1 % vardera. Det är a priori en skräpdiet, med alldeles för lite fisk och ägg och på tok för mycket kolhydrater och olja, och vittnar om ett högt intag av ultraprocess.

Ytterligare historik ger vid handen att svensken numera ratar mejeriprodukter, vilket kan bero på att svensken har antagit annan skepnad i kraft av omfattande invandring. Även drycker är ned i ett historiskt perspektiv, och så även socker, medan grönsaker är stadigt upp. Ändå denna kontinuerliga ökning i övervikt och fetma, för att inte tala om cancer och annan ohälsa!

Svenskarna har blivit mindre svenska genom att dricka allt mindre mjölk.

Livsmedelsverket borde ta lärdom av de egna studierna och ta ett fräscht grepp fritt från prestige och nedärvt gunk. Först och främst borde man angripa ultraprocess i alla dess former, inklusive de nyckelhålsförsedda industrioljorna och margarinerna. Man borde också överge det närmast psykotiska motståndet kring fett, och tvärtom förespråka fett framför kolhydrater som primär energi.

Vidare borde man framhäva ration kring ω-haltiga strukturella fettsyror i korrekt förhållande 1:1 avseende ω-6:ω-3, vilket betyder högre intag av fisk, ägg och kött samt mindre av oljor och vissa fröer. Man måste uppvärdera forn tids konsumtionsmönster, samt på motsvarande vis tona ned den moderna låtsasmaten.

När mer än hälften av kosten består av korn, gryn, bröd, pasta, bakverk, socker, godis och frukt borde alla alarmklockor ringa, ty det är ett recept för metabol katastrof. Det är en toxisk kombo av fritt socker och ω-6-haltiga inflammatoriska industrioljor som orsakar kaos i kroppens cellulära maskineri. Det är inget konstigt alls i att svensken blir allt fetare och sjukare, och i allt högre grad knarkar Ozempic.

Så här äter svensken: flingor, bröd, korn, gryn, pasta, socker, godis, frukt och bakverk till mer än hälften. Vad är det man inte förstår?
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Förringande av statlig sanning

Fordom kunde man brännas på bål för gudsförnekelse, det vill säga att ifrågasätta en «sanning» fastslagen av staten och dess kyrka. Riktigt så illa är det inte numera, men de medeltida statliga sanningsmonopolen är icke desto mindre tillbaka i lagboken från och med måndag, första juli.

Det gäller det märkliga ideologiska brottet «hets mot folkgrupp», som i brottsbalken utvidgas med en paragraf om förbud mot att förneka eller förringa folkmord eller annat brott mot mänskligheten, givet att det har upphöjts till sådant av svensk eller «erkänd» internationell domstol.

Av förarbetena framgår att det nog inte är Massakern i Nanjing man främst har i åtanke, utan det är i vanlig ordning «förintelsen» som ligger i grunden i mer allmänt hållen form. Hela hetslagstiftningen har sitt ursprung i bekämpning av antisemitism, och är en julgran som genom åren dekorerats allt mer färggrant med andra slags prekariat.

I den underliga utformning som präglar svensk juridik tillkommer motsvarande lagändring även i de två separata skrålagarna för medier, det vill säga tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, i vilka kraven är högre ställda än när kreti och pleti uttalar sig på Fejan. Det sker emellertid först 2027, eftersom grundlagsändringar kräver två beslut under två mandatperioder.

Internationella domstolar som är «erkända» är enligt förarbetena bland andra Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i den Haag, det vill säga den europeiska tribunal som till dags dato enbart har åtalat afrikanska företrädare samt utnyttjas som vapen mot Putin i krigföringen mot Ryssland. Däremot räknas inte FN:s motsvarighet, Internationella domstolen (ICJ), trots att den har betydligt större bäring på lagen i fråga. ICJ åtalar nämligen stater, medan ICC begränsar sig till personer.

Detta förhållande kan möjligen spåras till vilka intressen som ligger bakom lagens andemening att stärka «judiskt liv» i Sverige, eftersom ICJ inte räds USA och Israel. Detta har på ett kusligt sätt aktualiserats under våren, då Israel står anklagat för folkmordet i Gaza.

Det är inte detta folkmord eller dessa entiteter lagen har i åtanke.

En märklig konsekvens av lagen skulle därför kunna uppstå om den förbjuder den svenska regimen under Kristersson att förringa detta folkmord genom att hävda «proportionalitet» i Tel Avivs svar. Syftet är trots den allmänna hållningen inte att upprätthålla sanningsanspråk i allsköns människorättsbrott, utan specifikt att ge privilegier till den judiska minoriteten i Sverige – hela förarbetet skvallrar om detta.

Vän av ordning kan förstås hävda att antisemitism är ett verkligt problem med specifik bäring på Sverige och Europa, men å ena sidan är problemet i modern tid importerat genom massiv invandring från den region i vilken apartheidstaten kontinuerligt ockuperar palestinsk mark, och å den andra lär lagen inte råda bukt på just den problematiken. Svensk domstol har tidigare fastslagit att muslimskt antisemitiskt skanderande är en del i den politiska debatten.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.

På sin höjd får man därför ännu en nål med vilken man kan sticka obskyra nationalsocialistiska medier och figurer, den marginaliserade miljö i vilken förnekelse eller förringande av denna händelse vanligen äger rum. Ändå hävdar regimen att ändringarna inte innebär «att yttrandefriheten inskränks i ytterligare mån» – vad är då det konkreta syftet med lagen?

För den stora allmänheten lär lagändringen visserligen inte innebära någon praktisk skillnad, men det är ändå en olycklig utveckling. Det finns såvitt man kan förstå inget alls som hindrar svensk tingsrätt underställd en för ändamålet absolut inkompetent panel bestående av fritidspolitiker hävda att det pågår ett «folkmord» i Xinjiang i Kina, en substanslös anklagelse som i geopolitiska motiv har framkastats under de senaste åren. Det skulle då i princip bli olagligt att hävda den substanslösheten (förringande), så som ofta görs härstädes.

På samma sätt används folkmordsanklagelsen flitigt i allehanda konflikter, inte minst mellan de båda kontrahenterna Ukraïna och Ryssland, med den specifika omständigheten att just ICC har anställts som part i krigföringen. Eftersom även svensk domstol räknas som behörig instans kan förvecklingar uppstå, inte minst som den svenska rättvisan på senare tid åtagit sig rollen att döma i sådana internationella spörsmål.

Redan publicerat material kan därför på ett ögonblick kriminaliseras genom en extern aktörs beslut, vilket gör lagen oförutsägbar. Praktiska konsekvenser kanske uteblir, men på ett principiellt plan är detta ändå djupt otillfredställande.

Lagen kan småningom komma att få en mer oväntad tillämpning.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Statsmedial desinformation

Oberoende medier är en hörnsten i demokratiska samhällen, sägs det. Men problemet är att det inte finns några sådana, och inte heller medier fria från agendasättning, bias och förvrängning i urval och framställning. Särskilt gäller att framträdande stats- och kommersmedier i huvudfåran är etablissemangsnära och därmed lierar sig tätt med dessa intressen.

Betrakta exempelvis hur Svenska dagbladets utrikeskorre Malin Ekman häromdagen sade upp sig från blaskan på grund av redaktionellt tryck att forma verkligheten efter kartan, det vill säga överge konsekvensneutral rapportering för att i dess ställe ställa saker och ting till rätta med hänvisning till läget i omvärlden med mera.

«Fel sida» får inte gynnas av journalistiken, ett grepp vi känner från hela konkarongen av oligarkiska mediekonglomerat, som under decennier har agerat utifrån en vänsterliberal agenda och därmed särskilt angripit Sverigedemokraterna i parti och minut, en trend som fortsätter in i denna dag. Även Trump hör förstås till «fel sida».

Särskilt allvarligt är att de offentligfinansierade statsmedierna har samma slags utpräglade vänsterliberala profil i allt från urval och framställning i journalistiken till den redaktionella sammansättningen. Statstelevisionens monumentala vänsterkantring är välkänd sedan länge, och särskilt dess aversion mot Sverigedemokraterna – det vill säga «fel sida».

Statsmedierna är som bekant även en del av totalförsvaret, och därmed även av statens delaktighet i Västs krig mot Ryssland. Man lyder under en «demokratiparagraf» som åsidosätter all objektivitet och föranstaltar att man i alla lägen och i egen tolkning ska ta ett visst statsskicks parti istället för att rapportera sant och konsekvensneutralt. Härav följer massivt förvrängda skildringar av länder som Kina, men framförallt gäller att rapporteringen från kriget i Ukraïna dras med våldsam bias tangerande propaganda.

Reportrar, analytiker och kommentatorer framför utan undantag en endimensionell bild kring krigets bevekelsegrunder och utveckling, utan att ta i beaktande den geopolitiska verkligheten eller att fördjupa sig med nyanserade analyser från personer som Mearsheimer eller Sachs, perspektiv som är betydligt mer förankrade i verkligheten än Elin Jönssons märkliga känsloutbrott eller Paasikivis ständigt felaktiga frontanalyser.

Paasikivi lägger ut texten i svensk statsteve.

Härav ska man inte bli förvånad över att Ryssland häromdagen drog pluggen för de svenska statsmedierna, tillsammans med en rad andra västmedier med likartad propagandamässig rapportering. Detta i sin tur som svar på EU:s motsvarande censur av RT, Sputnik, Rossijskaja Gazeta, Izvestija, Voice of Europe och RIA Novosti, som samtliga anklagas för att sprida rysk propaganda.

Det gör de naturligtvis, men inte i större omfattning än svensk statsteve sprider antirysk propaganda. Medier på båda sidor är – gör sig till – del av det större informationskriget istället för att utföra det journalistiska uppdraget att ta reda på sanningen i varje enskild detalj, utan hänsyn till vilken sida som «gynnas». Och så förfar man alltså ständigt även i andra politiska frågor, kring Sverigedemokraterna, kring Trump, kring Kina med flera.

Av detta skäl gör EU sig själv en våldsam björntjänst när man bedriver censur mot ryska källor, eftersom man då frångår de enda verkliga värden av vikt som vi kan hävda mot entiteter som Ryssland. När vi frångår demokratins mest fundamentala beståndsdelar i form av informations- och yttrandefrihet fäller vi oss själva med snubbeltråd avsedd för andra, och går i vår egen fälla. Vi förlorar då omedelbart informationskriget, och kan inte peka finger mot Moskva när man svarar med samma mynt, utan sänker oss till samma eländiga nivå.

Politisk kommissarie berättar för SVT-ankaret vad han ska säga.

I slutändan riskerar man ett våldsamt förtroenderas, när den faktiska verkligheten inte längre korrelerar med rapporteringen i etablissemangsnära stats- och kommersmedier, nämligen när Ryssland i slutändan står som segrare, trots en förment usel armé av desertörer, en sjuk statschef utsatt för ständig maktkamp i Kreml och en rysk ekonomi som står vid ruinens brant. Ryssland – det vill säga «fel sida» –, som ju inte får vinna kriget enligt dessa «oberoende» och «opartiska» medier, men som ändå gör det.

I ett sådant bisarrt medielandskap kan man inte förlita sig på några få enskilda aktörer, speciellt inte de som hävdar sig vara «oberoende» och «opartiska», utan det är då viktigare än någonsin att konsultera båda sidor plus aktörer som ligger utanför desinformationsområdet, exempelvis källor i Asien. Alla med någorlunda självbevarelsedrift gör ju så, och berörda journalister överlag läser förstås både RT och RIA Novosti.

Problemet är att den stora massan inte gör så, utan matas med en ensidig framställning som inte kan karakteriseras som annat än propaganda, ett eländesnarrativ av samma slag som karikerades i «1984» kring motståndarens fördärvlighet och den egna sidans motsvarande uppbygglighet, det vill säga så långt man faktiskt kan komma från «opartiskhet» och «oberoende». Vad det skulle tjäna till är inte gott att veta, ty demokratin kan inte fortleva i ett tjockt täcke av desinformation.

Statsmedierna formar alltjämt allmogens världsbild, men den stämmer inte med den verkliga världens utformning.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Assanges hämnd

Internethjälten Julian Assange är fri efter fem års tortyr i brittiskt fängelse och efter nästan fjorton år av amerikansk klappjakt mot honom, inklusive deltagande av den amerikanska vasallstaten Sverige. Fallet har visat vad «mänskliga rättigheter» betyder i praktiken i Väst, och hur monumentalt avskyvärd den egna journalistkåren är när den vänder sig emot en kollega.

Han släpps fri efter att ha «gjort upp» (plea bargain) med den amerikanska skräckregimen om att «erkänna» sitt «brott» om att ha spridit hemlig information, det vill säga för att ha utfört stor och viktig journalistik och berättat för världen vilken vedervärdig skurknation USA är. Straffet motsvarar den tid han har avverkat i brittisk tortyrkammare.

Washington agerar sålunda för att man dels inte vill förlora ansiktet genom att släppa fallet rakt av, på samma sätt som när det gällde den tre år långa illegala kidnappningen av Wan Mengzhou, men framförallt för att tortyren ligger den amerikanska regimen i fatet. Man ska se det som ett försök av Creepy Joe att stärka sina kort i valrörelsen, nedtyngd som han är av folkmordet i Gaza med flera omständigheter.

Den amerikanska äckelnationen har dock statuerat exempel genom att visa hur man kan dirigera världen i att effektivt tysta människor utan minsta dom, helt enkelt genom i oändligheten utdragna rättsprocesser som är föga kompatibla med de rättigheter man annars säger sig omhulda. Andra journalister och visselblåsare till varnagel har man visat vad som väntar den som offentligt tvättar den stinkande amerikanska byken, och man har snabbt rättat in sig i ledet.

Julian Assange är visserligen fri, men det är inte samma Assange som fordom, utan en nedbruten person märkt av sjukdom, stress och accelererat åldrande. En person som systematiskt har fråntagits sitt liv och människovärde genom vistelse i isoleringscell, och som på grund av uppgörelsen inte kan räkna med någon som helst kompensation.

För Australiens sosseregim under Albanese är det emellertid en politisk framgång, och ett exempel på tyst diplomati under Penny Wong. Givet att man är en del av skräcknätverket Five eyes och därmed underställd amerikansk överhöghet, har man tvingats att passivt godta den amerikanska hållningen med ett minimum av invändningar. Men nu får man äntligen hem den förlorade sonen.

Den stora frågan är om Assange kan finna sin forna glans och gnista, om han åter kan engagera sig i att avslöja den amerikanska skurkregimens handel och vandel, och huruvida han vill söka hämnd istället för att dra sig tillbaka som en bruten man. Säkert kan han finna stöd i fortsatt kamp hos kollegerna i Wikileaks och de många civila personer som har stöttat honom under alla dessa år, och det vore den riktiga vägen att gå för att odla sitt arv och fullfölja sitt livsverk.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Planetära ohälsodieten

Under rubriken «framsteg» samlar statsteve en rad tokigheter kring diet och hälsa, i den doktrinära ambitionen att anpassa livets alla skeenden kring den allestädes förhärskande klimatdystopin. Det rör sig om att förespråka ultraprocessat konstkött av ihoplimmade sojarester, insekter på menyn och andra konstigheter.

Det går knappt en dag utan att en «ny studie» sägs visa något i den bias som statsteve dras med, oaktat att nya studier sällan tränger undan etablerad forskning. Så inte heller i det här fallet, som rör den så kallade «planetära hälsodieten».

Man har nämligen kunnat påvisa en relativ riskreducering om «hela 30 %» (RRR = 0.3) för amerikaner som följer dieten. Men det är i vanlig ordning en observationsstudie, och jämförelsen gäller den amerikanska standarddieten, mot vilken i princip samtliga dietära alternativ uppvisar motsvarande eller bättre reducering. Det är således ickeforskning på hög nivå.

Vi måste ned på indisk nivå i näringshänseende för att kunna härbärgera elva miljarder människor och därmed maximera fling- och ultraprocessindustrins marknad på bekostnad av individuell hälsa, valfrihet och god kost.

Icke desto mindre är det en vanlig uppfattning bland ett visst klientel av forskare att befolkningen måste övertygas att anamma den «planetära hälsodieten», inte bara för dess förmenta «hälsofördelar» utan framförallt för att jorden ska kunna härbärgera tio miljarder människor framåt mitten av seklet och elva miljarder vid sekelskiftet.

Denna kvantitet av människor innebär således uppoffringar i kvalitet i näringen, så till den grad att Världshälsorganisationen WHO har dragit tillbaka sitt stöd för den märkliga vänsterdieten. För WHO är det omvända problemet betydligt viktigare, nämligen hur man ska kunna råda bot på den näringsbrist som präglar stora delar av världen utanför den västerländska PK-eliten, och i den ambitionen spelar protein- och näringsrik animalisk föda en avgörande roll som inte kan förlikas med den «planetära hälsodieten».

Den «planetära hälsodieten» är inte ägnad att avhjälpa svält och undernäring i Afrika, utan enbart att tillfredställa västerländska doktrinära käpphästar samt marknadens behov av fler konsumenter av ultraprocessade majsflingor.

Den «planetära hälsodieten» anses av kritiker vara av doktrinärt slag och i grunden helt ovetenskaplig. I universell tillämpning skulle den i ett slag slå ut traditionella industrier, drastiskt förändra ekosystemen samt rasera kulturarv, i Europa exempelvis den indoeuropeiska boskapskultur som definierar oss sedan årtusenden.

Man förefaller tro att «plantbaserade» alternativ kan växa utan gödsel och i något slags vakuum fritt från traditionella ekosystem i kretslopp, men detta är alltså i princip flingindustrin och dess akademiska gren vid Harvard som talar sig varm för ändlösa fält av genmodifierad majs och andra grödor.

I praktiken innebär den «planetära hälsodieten» massiv utfodring av populasen med kolhydrater och industrioljor, och med ett absolut minimum av animaliska livsmedel. Valfriheten elimineras mer eller mindre fullständigt i detta dietära tyranni, som inte rymmer sådant som medelhavskost och naturligtvis inte heller ketogen kost.

Exempelvis innebär begränsningen kring rött kött (14 gram!) att man får nöja sig med en skiva bacon varannan dag, vilket motsvarar konsumtionen av kött i Afrika, alltså den del av världen WHO försöker föda bättre med just kött. För egen del åker ett helt paket bacon (140 gram) ned i stekpannan varje dag, och därtill 200 gram nötfärs eller annat rött kött, och det finns inga grönsaker som kan ersätta det.

Samma hårda limiter kring fågel (29 gram) ger ett kycklinglår varannan dag, och för fisk (28 g) motsvarande en och en halv burk makrill i veckan. Min konsumtion av fisk uppgår till 250 gram per dag. Men med ett så begränsat rekommenderat intag av fisk följer allvarlig brist på ω-3-fettsyror DHA och EPA, och speciellt kommer balansen ω-6:ω-3 att förskjutas mot synnerligen skadliga nivåer givet att dieten är ω-6-rik i övrigt. Det är ett recept för en hälsokatastrof.

Ägg? 13 gram per dag i den «planetära hälsodieten», motsvarande mindre än två ägg per vecka. Den egna konsumtionen är här närmare ett halvt dussin ägg per dag, eller 330 gram.

Istället för näringsrika animaliska källor betonar den «planetära hälsodieten» en rad «plantbaserade» alternativ. Man kan naturligtvis inte invända mot ett visst inslag av grönsaker, men därtill kommer gryn och korn omfattande 230–800 gram per dag, tillsatt socker (!) 31 gram (tre burkar sockervatten) utöver fruktos i 200 gram frukt, och vegetabiliska oljor 40 gram. Kellogg’s kunde inte önska sig en bättre julklapp, och det är svårt föreställa sig hur man kan få för sig att kalla en diet med tillsatt socker för «hälsosam» – om man inte ser de pekuniära motiven i fonden.

Därtill kommer baljväxter i intervallet 0–100 gram per dag, vilket sammantaget gör att proteinbrist lär uppstå hos befolkningen, givet att plantbaserade källor inte har fullvärdigt protein. För den uppväxande generationen lär dieten leda till kortväxthet och andra brister, medan den äldre blir skörare och därmed riskerar benbrott och andra problem med vidare fara för livet. Detta är naturligtvis inte en «hälsodiet», utan ligger närmare en utfodringsplan för fångar i en straffkoloni, med ett minimum av livsuppehållande nutrienter.

Den «planetära hälsodieten» är en abstrakt teoretisk konstruktion som inte är förankrad i människans utveckling och behov, och den praktiseras inte av någon grupp av jägare–samlare i det fria, utan enbart av västerländska stadsbor med doktrinära ambitioner och vänsterliberala sympatier. Men inte ens den senare gruppen förmår egentligen följa den strikta dieten, utan fuskar konstant.

Proponenterna vid statsmedierna och hos Rapsböndernas intresseorganisation Livsmedelsverket talar sig gärna varma för den «planetära hälsodieten», men lever knappast som man lär. Det skulle därför vara intressant att se något slags självdeklaration för det klientel som ständigt propagerar denna gröna hållning, det vill säga vad de själva har på menyn under en typisk vecka. Vad äter egentligen statsteves klimatankare Erika Bjerström? Inte är det den «planetära hälsodieten» i alla fall…

Fettona vid statsteve följer nog egentligen inte den «planetära hälsodieten».