Kategori: Kultur

Mohamed Abdukardir Ali har blivit följetong i vänsterliberala stats- och kommersmedier allt sedan han kryssade sig in i riksdagen genom «personval», det vill säga smet förbi den ordinarie partibundna semidemokratin. Genom att fördela förkryssade valsedlar till sina analfabetiska landsmän i den lokala somaliklanen, kunde Ali kamma hem 648 personröster, vilket alltså är tillräckligt för att ta sig ända in i landets lagstiftande kammare.

Avgångskraven har haglat, inte minst sedan det framkom att Ali minsann hade skulder när han blev svensk medborgare, och att han alltjämt har skulder. Mig veterligen sitter emellertid en majoritet av svenska folket med skulder, och det är då fråga om dryga huslån i mångmiljonklassen snarare än de löjliga studielån som Ali kan betala av på några månader med sin nya maffiga lön. Att vara svensk, det är att vara skuldsatt.

I själva verket borde man framhålla Ali som en mönstermedborgare, i det att han har gjort en sådan kometkarriär utan egentliga förutsättningar att komma sig upp i den sociala klassstrukturen. Det är ett ideal för invandrare att se upp till, en Sveriges Obama, en representant för «färgade» personer (negrer).

Ali har också anpassat sig perfekt till den svenska kulturen, exempelvis genom att frikostigt sjukskriva sig och på annat vis överutnyttja systemet. Under alla omständigheter är han den perfekte vänsterpartisten, i det att han personifierar kommunisternas bidrags- och migrationspolitik. Honom vill man inte göra sig av med i VPK, utan tvärtom behålla som en röstmagnet för kanske bortåt en miljon likasinnade nyanlända svenskländare.

Samtidigt måste man taktiskt manövrera i mediedrevet och parera de högernationalistiska rasisternas pikar, och partiet gör därvidlag ett gott jobb. Det är nu inte så svårt att försvara, eftersom demokratin per definition är öppen för alla, till och med för skuldsatta negrer, som inte tycks ha samma sociala privilegium som exempelvis Annika Strandhäll (S) att sjabbla med privatekonomin.

Man måste helt enkelt gilla snubben, som sätter fingret på precis allt som är fel med Sverige, utan att egentligen ha för avsikt att göra så – han försöker bara vara svensk så gott det går. Det är således att betrakta som en oavsiktlig konstinstallation, som någon nyligen yppade om ett annat fenomen i samma klass.

Svenskheten är åter i fokus i den politiska debatten, nämligen för att «sverigevännerna» i den vänsterkommunistiska åttaklövern tycks vara splittrade i frågan. Centralt har partiet sedan halvannat decennium anammat kultur som främsta kännetecken för svenskhet, men samtidigt finns i bredare lager en komplementär syn på etnicitet som relevant begrepp.

Båda har förstås rätt, men på olika vis. Dels är det främst en tämligen liten skock rasister, i ordets rätta bemärkelse, som menar att svensk etnicitet har något slags supremati i förhållande till andra, medan det stora flertalet i likhet med partiet inte ser etniciteten i sig som en relevant parameter, eller ser det som en skyddsvärd egenskap utan att för den skull fastna i något värderingsresonemang.

Man kan jämföra med det vänsterliberala etablissemanget, som är oerhört mån om att tillvarata och skydda judisk, samisk och annan etnicitet och kultur inom rikets gränser, samtidigt som man mer eller mindre avfärdar att det skulle finnas någon svensk etnicitet eller kultur överhuvudtaget – alla är svenskar, enligt detta märkliga synsätt, och all svensk kultur anses i grunden vara importerad.

Men svensk etnicitet finns bevisligen, och kan med DNA-studier bevisas vara en av flera istidsenklaver i den absoluta grunden. Svenskar är i så måtto lika mycket ett «urfolk» som lapparna, ty vi var faktiskt först här i det som nu är Göta- och Svealand. Varför skulle inte den fenotypen vara lika mycket värd att bevara som judens eller tornedalingens?

Argumentet går att Sverige alltid har haft invandring, och det är förstås sant. Men omfattningen har historiskt varit på en så beskedlig nivå att samtliga berörda grupper har assimilerats in i både svensk etnicitet och kultur, från samer och valloner till judar och danskar.

Men sådan assimilation är inte längre möjlig när invandringen utgörs av en mångmiljonhövdad skara som uppgår till en betydande andel av den givna befolkningsmängden, utan resultatet blir då i slutändan att svenskarna assimileras istället. Det är ren aritmetik, i kombination med ett par enkla resonemang kring fertilitet – svenska kvinnor föder långt färre barn än invandrade kvinnor, vilket ger folkutbytet med matematisk precision.

I folkbokföringen bestämmer man rätt och slätt att den som föds i Sverige är svensk per definition, men det barn som har två afrikanska föräldrar har inte i någon som helst mening svensk etnicitet, utan bevarar föräldrarnas.

Det är inte heller som i den godhetssignalerande reklamen att etniciteter blandar sig i någon betydande utsträckning, utan man håller sig tvärtom till den egna gruppen i stor utsträckning. Det är av den anledningen vi har omfattande segregation med allt fler utanförskapsområden dominerade av invandrare i någon generation.

Av detta förstår vi att dilemmat kring etnicitet kan reduceras till en fråga om volym, på samma sätt som hela invandringspolitiken är ett spörsmål om just mängd. Sverige har alltid haft och kommer alltid att ha, och har alltid kunnat hantera och kommer alltid att kunna hantera, en smärre mängd invandrare, oavsett ursprung.

För sådana invandrare har det alltid funnits uttalade och outtalade krav om att anpassa sig till våra seder och bruk, vilket alltid har skett inom någon generation. Numera är förväntningen istället att svenskarna ska anpassa sig efter gästerna, exempelvis genom att respektera att dessa inte skakar hand med flera kulturella egenheter – annars väntar böter.

Det är en märklig hållning, speciellt för en politikerklass som på senare tid har börjat yra om «vårt sätt att leva», som om man plötsligt har upptäckt att det faktiskt finns en majoritetskultur med värderingar, idéer, friheter och kultur som är skyddsvärda.

Personligen gillar jag ju bevisligen andra etniciteter, särskilt när det gäller kvinnor, som hellre bör vara från Östasien, Nordafrika eller Sydeuropa än från Sverige. Men för den skull vill jag knappast att min egen sort ska utplånas, och det är alltså inte normen att man söker sig utanför den egna gruppen, utan ett undantag.

Sverige berikas på riktigt av en hanterbar mängd invandrare som bidrar med sina synsätt och sin kultur, samtidigt som man anpassar sig ledigt till svensk kultur. Det är så Sverige har vuxit genom alla tider.

Men det assimilationsproblem vi nu står inför är av en helt annan dignitet, och beror helt och hållet på volymen. Vi kan inte hantera migration i den skalan, utan det hotar i förlängningen vår existens, själva vår etnicitet och långt före det vår grundkultur, som vi redan bränner av i rask takt. Men det förstår numera inte ens Sverigedemokraterna.