Under decennier har danskarna med stora ögon följt det svenska samhällsexperimentet, tills det slutligen kraschlandade och tillnyktring så smått började ske. Sverige har under den perioden tagit lärdom av Danmark, framförallt avseende brott och straff, om än tio eller fler år för sent, en process som alltjämt fortsätter.
Men nu tycks vi åter befinna oss vid någon sorts inflexionspunkt, i det att den danska storkoalitionen återinför blasfemilag och därmed går islamiststater och terrororganisationer till mötes. Man vänder på en femogtyveøre och överger den traditionella danska yttrandefriheten, varvid även den vacklande svenska hållningen kan komma att påverkas.
Blasfemilagar i världen: Nordamerika, Östasien, delar av Östeuropa och delar av Latinamerika saknar lagar, medan Västeuropa islamiseras med medeltida lagar.
«Utilbørlig behandling» av religiösa objekt som betraktas som «heliga» kan därmed straffas med upp till två års fängelse, enligt lagförslaget, även om normalpåföljden blir böter. Med begreppet «utilbørlig behandling» fångar man inte bara in koranbränningar, utan även andra slags skändningar av sådana objekt.
Det blir således upp till domstol att avgöra huruvida ett visst uttryck – exempelvis Pissekrist – är «utilbørlig behandling» eller «kunst», varvid man brukar dra gränsen helt godtyckligt vid Dan Park och Rasmus Paladan. Det är en «utilbørlig» ordning, och visar bara att den danska regimen helt har tappat det.
Man hänvisar till att det bara rör sig om en lille flok, att det er jo ganske få personer på den yderste højrefløj, der brænder koraner af – deras yttrandefrihet kan man givetvis inskränka, eftersom de inte kännetecknar majoriteten, menar man. Men yttrandefriheten är alltså inte till för majoritetens harmlösa uttryck, utan för att skydda minoritetsuppfattningar som misshagar majoriteten.
En annan «motivering» är att det är en indskrænkning på linje med de 425 andre indskrænkninger, der er i lovgivningen allerede, och en till gör därför inte så mycket. Det sluttande planet har aldrig varit så brant, och med en sådan hållning kan man lika gärna avskaffa de få fragment av yttrandefrihet som finns kvar. Det är verkligen något ruttet i Danmark.
https://www.youtube.com/watch?v=Jog7NkPiAmY
Firoozeh Bazrafkans «utilbørliga behandling» av koranen är snart ett brott i Danmark.
Vänd andra kinden till, säger Ebba Busch helt självklart angående blasfemi, hädelse och andra provokationer gentemot såväl islam som kristendom och andra ideologier. Det är så kristendomen har anpassat sig till en liberal ordning, och det är hög tid för islam att göra sammalunda.
Men här har vi den märkliga omständigheten att vänstern tar islam i försvar och samtidigt vill förbjuda uttryck för kritik och smädelse av koranen och profeten, samma vänster som tidigare har stått i främsta ledet att angripa just kristendomen och dess motsvarande heligheter.
Man kan erinra sig en utställning av Andres Serranos Piss Christ i Lund (tror jag det var) för en del år sedan, vilket retade upp såväl kristna som den högerextrema falangen, men naturligtvis idogt försvarades av vänstern (och undertecknad). Samma sak med Elisabeth Wallins Ecce homo, som av frikyrkan ansågs utgöra hädelse mot kristendom, men försvarades med frenesi av det vänsterliberala etablissemanget (och undertecknad).
Det kan sägas vara en självklar liberal ansats att angripa den kyrka som så länge hade legat som en våt vilt över friheten, och liberalismen är i själva verket sprungen ur hädelse och religionskritik – Voltaire och hela upplysningstraditionen dryper av religionshat, hela vägen till Robespierres mer brutala metoder att handskas med den skändliga (d.v.s. kyrkan) och den hårdkokta moderna militanta ateismen (till vilken undertecknad bekänner sig).
Den moderna vänstern är här ett amalgam av socialliberalism och socialism, och man har norpat den frihetsliberala ambitionen att angripa kyrkan i syfte att främja moderna företeelser som sexuell frihet och Q-rättigheter. Därav det eviga förlöjligandet av kristendomen, i allt från Life of Brian och statsteves humorprogram till mer handgripliga företeelser som homosexuellas bibelbränningar (som av förklarliga skäl inte blir nyhetsstoff).
Pingstpastorn Åke Green åtalades av samma vänsteretablissemang för en predikan om homosexualitet för tjugo år sedan, och han fälldes inledningsvis för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, för att senare rentvås i högre instans. Man hade då inga betänkligheter att angripa religionen, eftersom Q-frågan har högre prioritet.
I själva verket finns i vänstern en given hierarki, som ur liberal synvinkel inte är helt logiskt koherent. Men det är denna hierarkiska ordning som gör det möjligt att på en och samma gång å ena sidan försvara Q-rättigheter och angripa kristendom, och å den andra försvara islam och angripa yttrandefriheten på omvänd fason.
Muslimerna anses nämligen utgöra ett prekariat i egenskap av invandrare, och är därtill föremål för nationalisters och högerextremas motvilja, vilket gör att vänstern står på barrikaderna att försvara slöjan, «hedersförtryck» och andra uttryck för muslimsk misogyni, enkom i syfte att utgöra en motkraft till «högern». Samma vänsterfeminism som brände behån draperar sig numera i palestinasjal, ett plagg man menar är en symbol för muslimska kvinnors frihet…
Samma märkliga kognitiva dissonans föreligger avseende antisemitism, som i Sverige aldrig har haft någon framträdande plats och inte heller har någon jordmån att växa i, men som ändå har varit av central betydelse för vänstern att angripa som symbol (för «högern»), främst i den handfull autistiska nationalsocialister som emellanåt viftar med banderoller på gatan, samtidigt som man har låtit bygga det ena förintelsemuseet efter det andra och prioriterat sådan historisk kunskap i skolans läroplaner.
Dissonansen är här att man utan att blinka samtidigt har importerat den antisemitism som tidigare knappt fanns, nämligen i form av den miljonhövdade skara muslimer som har fått antisemitismen med bröstmjölken, ett klientel som utan vidare kan samlas i demonstrationer och skandera att judarna ska dö – det räknas då av vänsteretablissemanget som en «politisk utsaga» snarare än hets mot folkgrupp. (Vi yttrandefrihetsvänner tolererar förstås också dessa uttryck.)
Att i huvudet samtidigt hålla två tankar är vänstern inte förmögen, men om vi ska få rätsida på problematiken måste vi vara konsekventa. Det innebär att vi med samma frenesi angriper misogyni och patriarkala företeelser som emanerar från islam som från kristendom, och med samma emfas försvarar yttrandefriheten som andra hävdvunna fri- och rättigheter snarare än att vara ambivalenta och tvehågsna.
I annat fall förlorar friheten till religionens mörka patriarkat, och det kan rimligen inte vara ens vänsterns mål och mening? Det är då vi som underkastar oss islam, snarare än att islam som tidigare kristendom tvingas att reformera sig. Det är vad saken ytterst dröjer sig om.
Pissekrist, enligt många kristna ett uttryck för religionshat, men förstås försvarat av liberala krafter av alla de slag. Konstnären menar att det inte alls är fråga om blasfemi, men det är tämligen självklart att det rör sig om en i raden av provokationer mot den västerländska monoteistiska läran. Sänk gärna ned den muslimske profeten i urin, och se vad som händer…
Moderatregimen går vidare med en utredning om en översyn av ordningslagen, i syfte att blidka islamistiska krafter. Man går därmed till mötes de diktaturens kreatur som yttermera vill inskränka det redan hårt reglerade ordet, sådana vidriga element som Aftonbladets Lindberg. Åkesson piper som en mus.
Samma ynkliga clownkabinett har tidigare uttalat att det «inte är svenskar» som bränner koranen, i syfte att två sina händer i frågan inför kalifaten. Man menar att det är främmande element som «missbrukar» yttrandefriheten, samtidigt som man bestämt uppmanar svenskarna att inte använda sina friheter – de finns där blott som demokratisk dekoration.
Det är en märklig hållning från en regering som ständigt har logorré kring «värden» och «demokrati» att man på sådant sätt angriper själva fundamentet för demokratin i fråga, och att man låter omvärlden förstå att man är böjlig och foglig som en amöba så fort det bränner till och börjar bli lite svettigt. Ryggraden är obefintlig.
Den moderatjunta som kryper i stoftet inför profeten tycks vidare ha instruerat berörda myndigheter att närmare utreda och granska koranbrännaren Salwan Momika, och regimtrogna statstelevisionen har för ändamålet tagits i bruk som torped att framkalla allmän misstänksamhet mot budbäraren.
Bland annat pekar man på en bild med Momika i tjänst i den irakiska armén, men det är förstås en tämligen ordinär bakgrund för varje irakier. Bilden, som publicerades av Momika själv, sägs syfta till att motverka andra rykten kring att han har en bakgrund i shiamuslimska Hezbollah.
Enligt mer paranoida hypoteser i nätets avloppskanaler skulle Momika till och med vara «utplacerad» av antingen Bagdad eller Tehran i syfte att provocera fram förändringar i svensk lag i enlighet med vad som nu timar, men det är förstås en löjeväckande fantasi.
Momikas bakgrund måste naturligtvis kontrolleras av såväl säkerhetspolis som migrationsverk, men den är i övrigt ointressant för grundfrågan. Yttrandefriheten tar inte fasta på vem som uttrycker något eller i vilket eventuellt syfte, utan är en blind frihet.
Det är vidare en ytterligt märklig omständighet att man i just detta fall granskar en person som uppvisar äkta drag av regimkritisk hållning, samtidigt som man i andra fall bedriver snyftande socialporr kring migranter som fingerar homosexuella eller konvertiter.
Även Momika skulle naturligtvis kunna höra till den skaran (arameisk kristen bakgrund), men samtidigt tar han i så fall i av bara helvete, och gör sig på allvar till måltavla för islamistiska krafter att leverera hämnd. De gängse simulanterna agerar inte så, utan är måna om sina ynkliga liv.
Momika får därför betraktas som äkta vara till dess att motsatsen bevisas med eftertryck, och det är just den sortens flyktingar konventioner av alla de slag har i åtanke. Sådana som Ayaan Hirsi Ali och andra avfällingar från islam, eller för den delen från andra religiösa och politiska ideologier.
Det är vad vi ska försvara, med näbbar och klor, med papper och penna, och med alla till buds stående medel.
Salwan Momika. Yttrandefriheten avser inte skydda harmlösa utsagor, utan just frän kritik, som bränning av en «helig» bok.
Linda Skugge ville en gång visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige, nämligen i antologin Fittstim. Hon kan nu sägas ha gjort detta med eftertryck efter att ha kommit ut som BDSM-aktris på en notorisk plattform för crowdfunding av porr.
Man ska då veta att radikalfeministen i fråga har varit tongivande i den monotona mediedebatten, och så att säga inte har varit någon vän av kommersiell hårdporr. Ty i hennes traditionella vänsterfack ser man utan undantag pornografi som en mannens «objektifiering» av kvinnan, och idealet är istället en «fin» kärleksrelation mellan högst två jämngamla parter, utan inslag av våld, objekt eller pengar.
På samtliga punkter fallerar Skugge, enligt de bilder som finns till förfogande att skåda, och hela vänsterfeminismen kraschlandar med dunder och brak när den halvsekelgamla donnan fläker ut sina intima delar till högstbjudande. Man får förmoda att tidigare feministkolleger redan har sagt upp bekantskapen.
Allmänheten är dock mer tudelad, nämligen i de gängse facken av libertina libertarianer respektive radikalfeminister och kristna typer. Själv hör jag ju till den första gruppen, och har därför ingen anledning att sälla mig till kritikerna – tvärtom, detta är feminism på riktigt, nämligen att som kvinna vara självständig utan att behöva ta hänsyn till ett större kvinnokollektiv.
Bilderna kunde jag vara utan, eftersom jag – denna eviga storkonsument av erotik och pornografi – är präglad av och föredrar vaniljframställningar, som enkla utvik. Men det är inte min sak att döma andra, och smaken är som bekant lika delad som baken. Min analys ligger på det principiella planet, ovanför midjehöjd.
Om man får tro medier är bevekelsegrunden brist på pengar. Extrakneget på plattformen sägs ge skribenten nog med pengar för att kunna gå på gymmet samt köpa bättre mat, kläder och smink till barnen. Hon sägs även ha Addisons sjukdom, vilket skulle medföra behov av att träna för att må bra.
Fan tro’t, och det kunde förstås lika gärna vara ett kulturellt experiment i stil med Anna Odells planerade «psykos» för en del år sedan. Addisons underhåller man för övrigt med kortisolbehandling och god kost i allmänhet, omfattande kalcium och vitamin D, och ett dyrt gymabonnemang är varken nödvändigt eller av något som helst värde – det finns enklare sätt att träna, helt gratis.
Att Expressen pröjsar snålt hade jag kunnat gissa, men hade i övrigt ingen aning om att en så framstående skribent lever på marginalen, synbarligen utan att ha sparat. Eller så är det kanske livsstilen som är lite för extravagant i förhållande till inkomsten, vem kan egentligen veta.
Hur som helst kan det knappast vara fel att dra in kosing på en smula sexuell underhållning, annat än i de radikalfeministiska omegasexkärringarnas optik förstås. Faktum är att just den här typen av dubbelarbete i det offentliga och det mer privata är relativt vanligt i Japan, och ingen höjer där på ögonbrynen för att en väderpresentatör blir porrskådis eller vice versa – man har där inte den kristna synden i fonden, den arvssynd som numera förvaltas i den sekulära vänsterns motstånd till kommersialisering av förment heliga ting som kärlek och blodgivning.
Linda Skugge har helt enkelt kommit ut som feminist på riktigt, efter alla dessa år av intellektuell rännskita i slaskmedier. Skugge visar vägen för andra att ha högre mål än att bli hornalist i tabloider, och att istället ta befälet över sin egen tillvaro, samt att inte bry sig om vad andra kan tänkas tycka. Hur kan det inte vara frigörelse?
Personal vid beskickningar utomlands ska inte ha synpunkter på hur demokratin förrättas, utan ska tvärtom i egenskap av representanter för Sverige försvara den demokratin vid behov. Men genom att ifrågasätta tillståndsgivning för demonstrationer i Sverige, lägger man sig i just sådant man inte har att göra med.
Departementschefen Billström menar att det inte finns något viktigare än personalens säkerhet, men det gör det naturligtvis: demokratin i sig. Beskickningars säkerhet ska i första hand garanteras av värdlandet, och om så inte sker bör man helt enkelt evakuera.
Man kan jämföra med hur motsvarande amerikansk personal förhåller sig under perioder av amerikansk militär aggression världen över, och det vore helt enkelt otänkbart att man skulle ha synpunkter på Washingtons politik, allra minst på grundval av den egna säkerheten.
Debaclet påminner om hur politiska tjänstemän i den djupa staten uttryckte farhågor och missnöje inför ett eventuellt regeringsskifte omfattande Sverigedemokraterna, det vill säga en uppfattning som indikerar att man inte vet sin plats och inte förstår sin funktion.
De som nu offentligt uttrycker rädsla och oro bör ersättas med mindre räddhågad personal. Sverige kan inte ha utrikes stationerade funktionärer som låter omgivningen förstå att hot och våld lönar sig, och inte heller sådan personal som ifrågasätter demokratins fundamenta.
