Kategori: Liberalism
Kategorier
Ytringsfriheden igen
Den danska socialistregimen menar att det blott är ett fåtal – en lille flok – som ägnar sig åt koranbränning, och att en inskränkning av yttrandefriheten i det avseendet därför inte drabbar det stora flertalet. København aviserar därför en lagändring vad det lider, vilket i så fall innebär en återgång till de hädelselagar man avskaffade först 2017.
I svensk statstelevision intervjuas en dansk statsvetare, som upprepar pluralitetstanken och att bränningarna «inte har stöd» bland den stora allmänheten. Även den haltande jämförelsen med nationalsocialistiska bokbål upprepas.
Någon motbild ges emellertid inte, och svenska statsmedier står alltid och entydigt på den sida som vill inskränka yttrandefriheten till mån för andras inbillade rätt att slippa smädelse – det är statlig opinionsjournalistik av vänsterkaraktär under täckmantel av nyhetsjournalistik.
Därför kunde det vara värt rekapitulera att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som du och andra inte vill höra. Något särskilt skydd för yttrandefriheten behövs inte för att majoritetens uppfattningar ska värnas, utan den gäller typiskt ett litet fåtal av högst obekväma yttringrar. Yttrandefriheten är en del av minoritetsskyddet.
Yttrandefriheten ska således speciellt ge skydd åt den lille flok som bränner koraner, smädar religion och politik i satir, eller på annat sätt retar upp andra. Yttrandefriheten är exakt till för sådana uttryck som Josef Stalin, Adolf Hitler, Mette Frederiksen, Ulf Kristersson och allsköns islamister ogillar och vill förbjuda, snarare än för att spegla majoritetens uppfattning i någon fråga.
Det är ändå märkligt att man gång efter gång går fel i fråga om vad yttrandefrihet och dess funktion är, likväl som dess fundamentala historiska grund i hädelse och religionskritik. Att man i Sverige har avvecklat historieämnet och urholkat såväl bildning som meritokrati är välkänt, men uppenbarligen har det paralleller även i Danmark – det kan vi ikke lide.
Kategorier
Q-dilemman
Ett populärt nöje under det glada åttiotalet var att «knacka bög», det vill säga att puckla på homosexuella personer. Det gjorde man enklast genom att bege sig till någon park, där den homosexuella promiskuiteten frodades i brist på alternativ (bastuklubbar var en möjlighet). Detta var uppenbarligen en helt annan tid, men ändå inte särskilt avlägsen.
Samma slags kontaktverksamhet förekom även vid centralstationer och liknande ytor, vilket jag blev medveten om då jag under en stormig period «rymde hemifrån» i späda tonåren. Pederaster som söker «grekisk kärlek» med småpojkar är alltså högst verkliga figurer, och de har definitivt beröringspunkter med mer legitim homosexuell verksamhet – och har för övrigt alltid haft.
Man bör ha detta i åtanke när fenomen som sagostunder med dragdrottningar diskuteras, eller för den delen queersexualitet överhuvudtaget. Som den gode Federley (C) kan intyga, finns personer med en bredare aptit och mer flytande preferenser runt omkring oss, och de vill av lätt insedda skäl inte öppet deklarera dessa.
För den medborgarrättsrörelse som med början i USA sökte legitimera homosexualitet och bekämpa stigma innebar den kopplingen ett problem, så även den allmänna promiskuitet som präglade gruppen, varför man tvangs lägga band på sig själv och bli mer normalt seriemonogam – särskilt efter aidsepidemin – i utbyte mot att bli upptagen i den bredare församlingen samt åtnjuta den tvivelaktiga rättigheten att bli «vigd» i en kyrka vars egentliga doktrin hade något annat att förtälja om gruppen i fråga.
Den rörelse – G som i gay, L som i lesbisk och B som i bådadera eller bi – som etablerades hade därför att ta hänsyn till sådana kompromisser i sitt arbete, vilket är varför LGB-rörelsen sätter samtycket främst och officiellt tar avstånd från pederastri, pedofili och liknande sexuella avarter.
Björn Söder (SD) med flera i det socialkonservativa lägret har således fel i frågan om att rörelsen vill legitimera pedofili, men samtidigt finns och har alltid i marginalen av rörelsen funnits figurer och organisationer som verkar för just det. Det är så för att HB-rörelsen, som det förkortas på svenska, inte är en monolit med en central ledning, utan en löst sammanhållen gemenskap med en rad förgreningar.
Kristkonservativa och andra grupperingar kommer därför inte att dra sig för att dra peddokortet så fort tillfälle ges, för att det appellerar till den grupp man representerar. Söder sitter således säkert, trots kraven på hans avgång.
Ändå är det inte typiskt homofoba åsikter som torgförs, vilket kanske mer hade varit fallet under 1990-talet, då den frågan alltjämt var aktuell. Tvärtom bedyrar Söder med flera i detta läger att man inte har något alls emot sådana sexuella preferenser, utan främst reagerar mot offentliga promiskuösa inslag under pridefestivalen samt ovan nämnda sagostunder med dragdrottningar vid svenska bibliotek – att undanhålla barn från spektaklet.
Från mer liberalt håll ser man det kanske som en storm i ett vattenglas, och vi har väl kommit längre än så numera? Som folkpartiledaren uttrycker saken är det osvenskt att reagera så, och här tror vi ju på alla människors rätt att älska vem man vill. Men jag vill nog hävda att det är en viktig distinktion, av helt andra skäl.
Frågan är nämligen vad rörelsen vill, och svaret är förstås att yttermera erhålla särskilda privilegier och rättigheter för det egna kollektivet, men framförallt att vinna internationellt erkännande i så måtto att Q-rättigheter upphöjs till mänskliga rättigheter, vilket bara är möjligt genom att FN antar en resolution i frågan.
Den ambitionen hade varit betydligt enklare om man hade stannat vid HB, men blir förstås omöjlig när man vidgar begreppet till att omfatta inte bara sexuella preferenser, utan även psykiatriska diagnoser som könsdysfori (transsexualism, T), könsidentitet samt en aldrig sinande bokstavssoppa med andra former av sexuella minoriteter A, I, + – vilket vi med fördel kan förkorta till enbart Q som i queer.
När rörelsen växer över alla bräddar med tydlig dragning åt woke och vänsterliberal kulturmarxism, och med en omfattande flora abstrakta teorier om ickebinära könsidentiteter, särskilda pronomen och andra egenheter, försäkrar man sig om att aldrig någonsin få framgång i arbetet för internationellt erkännande, ty världen i stort tänker mer som Björn Söder än folkpartiledaren. Problemet är att man i vanlig ordning tror att «världen» är samma sak som Västvärlden, medan den större världen är religiös, konservativ och traditionell snarare än liberal och progressiv.
Invändningar finns även från mer närliggande håll om den ständiga utvidgningen, och det är nog inte alla som känner sig bekväma med att stuvas samman med hela menageriet av udda sexualiteter, dysforier och upplevda identiteter. Det rimmar inte alls med den primära målsättningen om normalisering, utan ger åter en flärd av freak över hela nätverket.
Man kan också ifrågasätta det politiska engagemanget i rörelsen. Man vill gärna godhetssignalera och frottera sig i glansen, trots att man i flera avseenden är på kollisionskurs med nätverket. Det är nämligen inte bara MAPs (minor attracted persons) som stryker omkring i marginalen, utan även sexarbetare, porrskådisar och andra figurer, personer som definitivt inte har politikers öron utan tvärtom motarbetas intensivt, trots att de faktiskt har rörelsens stöd.
Det är en väldigt märklig hållning att sträva för fri sexualitet samtidigt som man bekämpar andra uttryck av samma sak, som porr. Därtill är man förstås helt inkonsekvent när man betraktar manlig sexhandel som en harmlös yttring av homosexuell promiskuitet, medan kvinnlig sådan ses som tvång, slaveri, människohandel och så vidare. Statsfeminism av det mer radikala slaget trumfar Q-rättigheter när det väl kommer till kritan – ingen «inkludering» här inte.
Kategorier
Inget bistånd till islam
Danmark avser att yttermera inskränka yttrandefriheten, och Sverige lär haka på. I akt och mening att förbjuda koranbränning säger man sig komma att hitta ett lämpligt «juridiskt verktyg», vilket man naturligtvis alltid gör i folksuveräna regimer som saknar maktdelning under en konstitutionsdomstol.
Ett dilemma här gäller hur långt Sverigedemokraterna är beredda att försvara demokratin och yttrandefriheten. Man hävdar visserligen att man inte kommer att medverka till någon lagändring, men majoriteten i riksdagen ägs av yttrandefrihetens fiender. Avser man då avbryta samarbetet i Tidö-laget om Kristersson viker sig för islam?
Att den danska socialistregimen agerar sålunda är ändå förvånande, givet att landet stod pall 2005, då muhammedkarikatyrerna gav upphov till motsvarande islamistiska protester världen runt. Men regeringen då var å andra sidan konservativ.
Vad man bör ta fasta på här är att om man förbjuder ett uttryck för kritik av islam, kommer andra snart att följa i dess ställe. Vidare ger man skurkregimer av alla de slag incitament att hota med våld och repressalier för att uppnå något syfte, exempelvis att utöva påverkan gentemot svenska intressen och till och med svensk lagstiftning.
Man får alltså inte vika sig, utan bör tvärtom sätta hårt mot hårt. Man har från en del håll förfäktat tanken att Sverige bör dra in biståndet till Irak, givet att det är ett någorlunda rikt land med stora oljeresurser. Allmosorna uppgår till 300 Mkr, vilket motsvarar den svenska exporten dit under ett kvartal.
Även andra länder som har sökt utöva påverkan gentemot Sverige erhåller omfattande bistånd, och det vore därför rimligt att utvärdera om svenska skattemedel ska slösas på islamistiska skurkregimer som agerar fientligt mot Sverige. Till och med Türkiet står på biståndslistan, vilket är motbjudande givet den senare tidens utveckling.
Moderatregimens Strömmer har en strålande plan för att komma till rätta med islamistländernas vrede mot Sverige, nämligen att «korrigera» och «temperera» bilden av Svitjod i nämnda nationer. Om mussarna bara kan förmås förstå att vårt land är godhetens paradis på jorden, så kommer man mangrant att lägga ned knivarna och bomberna samt stämma in i Du gamla, du fria.
Ambitionen måste sägas vara grannlaga, då Sverige överhuvudtaget inte äger narrativet. De uppretade massorna i Bagdad och Tehran ser nämligen inte på svensk statstelevision, och tar inte heller del av den övriga propaganda som emanerar från Sverige, utan får sin exformation från annat håll, inte minst från inrikespolitiska aktörer med en helt annan agenda.
Vidare kan man kontra upplägget genom att betrakta vad Sverige har för «bild» av andra länder, exempelvis Ungern, Polen och Kina, där de två första undantagslöst rastreras genom ett verklighetsförvrängningsfilter som sedermera har äventyrat Nato-processen. Ungern är med rätta missnöjt över hur man slentrianmässigt framställs i svensk politisk vulgärdebatt.
Vad gäller Kina är bilden förvanskad bortom igenkännlighet, och har föga med verkligheten att göra. Det gäller inte bara hur landet framställs i statsteve och andra medier, utan även i hur man från officiellt håll beskriver nationen. Exempelvis Säpo framställer Kina som ett «hot» mot svenska intressen, men kan inte närmare konkretisera påståendet.
Men allra mest vanställd är kanske ändå självbilden, den märkliga uppfattningen att Sverige är en humanitär stormakt och ett demokratiskt föredöme. I muslimska länder ser man det inte riktigt så, och inte heller spelar det någon roll, då saken inte dröjer sig om sådana värden – i islam kunde man inte bry sig mindre om demokrati och Q-rättigheter.
I Riyadh och Kairo ser man snarare Sverige som en amerikansk lydstat, som utan pardon utlämnar misstänkta muslimer till CIA för luftburen tortyr, under hot om handelsblockad. Så mycket för mänskliga rättigheter, rättsstat och demokrati. Ansökan till Nato har bara intensifierat den hållningen, och Sverige betraktas inte längre som en formellt neutral aktör, utan snarare underställt Den store Satan och dess fientliga hållning gentemot Mellanöstern och den muslimska världen i stort.
Andra bilder förekommer parallellt, exempelvis att Sverige är ett bidragsparadis i vilket man kan erhålla flotta förmåner utan någon som helst motprestation, vilket har föranlett en massiv migration av muslimer till landet med åtföljande problem av groteska proportioner. Men väl i landet har man att tampas med den svenska sociala ingenjörsstatens mindre smickrande sidor, vilket har föranlett ryktena om att svensk socialtjänst «kidnappar» barn – det korrekta begreppet är «omplacera», vilket alltså är en reell företeelse.
Vad vi har är en kollision mellan två oförenliga kulturer och ideologier, och islam är helt enkelt inte kompatibelt med demokrati och västerländsk filosofi. Det spelar alltså ingen roll hur mycket man än försöker förklara liberala begrepp som yttrandefrihet, eftersom den grundläggande förståelsen saknas – vilket kanske inte är så märkligt, då inte heller svenskar riktigt begriper att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som andra ogillar, exempelvis att bränna en koran, en bibel eller en flagga.
Dessa västerländska värden har regeringen snarare en skyldighet att försvara till sista blodsdroppen, och istället för att fippla med «sverigebilden» och «ta avstånd» från uttryck under lagstadgad yttrandefrihet, bör man drämma näven i bordet och framhålla att svensk demokrati överhuvudtaget inte är förhandlingsbar. Vi kompromissar inte med våra värden!
Islamistisk (eller för den delen amerikansk eller annan utländsk) inblandning i svensk demokrati kan aldrig tolereras, utan Sveriges suveränitet måste i varje ögonblick försvaras och upprätthållas mot varje aktör med illegitima anspråk. Men pajasen Kristersson och hans konflikträdda kabinett gör alltså tvärtom, och aviserar en vilja att gå islam till mötes och i praktiken begränsa yttrandefriheten genom att ge polisen mandat att ta hänsyn till internationell storpolitik vid beviljande av demonstrationstillstånd.
Det är en fullständigt vettlös hållning, som bara visar omvärlden att Sverige är fogligt – inte bara gentemot USA – och därmed möjligt att påverka genom hot om våld eller bojkott av olika slag. Där har vi den verkliga sverigebilden, den klassiska om en chicken Swede som darrar så fort det hettar till och genast böjer sig.
