Kategori: Politik

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Så röstar jag

Regimer kommer och går, men sossepolitiken består. Tidöregimen gjorde därvidlag ingen skillnad, utan utmärkte sig genom att 1) stärka den socialdemokratiska sexköpslagen (lex Onlyfans); 2) ytterligare inskränka «yttrandefriheten» (lex Förintelseförnekelse); 3) yttermera understödja statsmedierna; 4) höja elskatten; 5) samt utöka invandringen.

De så kallade Sverigedemokraterna utmärkte sig å sin sida genom att främja märkliga «Israel först»- och «Ukraïna först»-policyn snarare än att sätta Sverige och svenskarna först, och det förefaller som att man faktiskt vill ha hit halva Ukraïna och hela Palestina. Sverigevännerna gjorde dessutom som partier brukar när de får smak för makten, det vill säga vänder på en femöring i ståndpunkter, i SD:s fall avseende hetslagen, som man vill behålla för att den kan användas mot «antisemiter».

På förekommen anledning är det hög tid att sluta tro på partiernas amsagor och fagra vallöften, som ändå aldrig infrias. Makt ska man få när man har bevisat sig vara duglig, inte som förskottsbetalning bara för att sedan rycka på axlarna. Detta återkommande politiska bedrägeri måste bestraffas.

Inte för att en enstaka röst spelar någon roll i en valautokrati som den svenska, men kanske kan fler inspireras att inta en hårdare attityd gentemot partiautokratin, på det att verklig förändring småningom kan komma till stånd. Personlig principiell hållning ska inte heller underskattas, och man ska kunna stå rak i ryggen över de ståndpunkter man förfäktar.

Det parti som avskaffar Systembolaget får således min röst. Det ska inte dröja sig om en halvmesyr eller kompromiss, utan monopolet ska avvecklas fullt ut. Det ska inte heller begravas i långbänk i utredningsväsendet, utan ska ske snarast. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är fullt genomförd, det vill säga i nästkommande val, inte förr.

Det parti som avvecklar statsmedierna får på samma vis min röst. Även här ska det röra sig om en fullständig nedsläckning i både lag och verklighet, men med möjlighet att från grunden dana en opartisk och objektiv allmänteve med ett synnerligen smalt utbud som inte täcks av kommersiella eller andra intressen. Rösten får partiet när reformen är genomförd, det vill säga i nästkommande val därefter.

Ett parti kan även driva igenom en fullständig avveckling av sexköpslagen, potentiellt parallellt med någon form av regleringsreform av liberalt snitt. Lagen infördes en gång i tiden utan någon som helst konsekvensanalys, och den kan således avskaffas på en eftermiddag under samma omständigheter. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är genomförd.

Det parti som avvecklar hetslagstiftningen och därmed inför yttrandefrihet kommer med den största säkerhet att erhålla min röst. Det vill säga när verket är fullständigt avklarat, och rösten erhålls då i nästkommande val.

Partier kan även stärka demokratin genom att avveckla monarkin och införa republik, varvid kungahuset privatiseras. Majestätets tjänster får då upphandlas på gängse vis, om hans roll behövs vid kontakter med monarkier i Mellanöstern och liknande. En sådan reform får bombsäkert min röst. I efterhand.

Demokratin kan stärkas än mer genom att införa direktdemokrati enligt schweizisk modell, varvid varje grundlagsförändring måste underställas folkets prövan, samtidigt som folket äger rätt att givet en viss kritisk massa ta upp för votering varje enskilt lagförslag. Samma visa här, genomför detta och rösten läggs på dig och ditt parti. Men först i efterhand, som tack!

Vidare kan ett parti ta sig an statskyrkan, som ännu är en sådan då den regleras särskilt i lag och har omfattande tentakler in i den allmänna förvaltningen. Det parti som fullständigt knoppar av statskyrkan från statsapparaten har garanterat min röst, och det som nu kallas Svenska kyrkan får då kalla sig något annat och klara sig helt på egen hand, utan något som helst understöd. Rösten får partiet i efterhand!

Här har vi alltså en omfattande katalog av liberala spörsmål som bara väntar på ägare, men i verkligheten finns inte ett enda parti som driver en enda av dessa frågor. Med undantag för monarkin, vars avveckling kommunisterna faktiskt förespråkar – det säger en hel del om det illiberala tillståndet i nationen.

Tills vidare ska jag därför faktiskt lägga min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, inte för att man paradoxalt ligger närmast ovan liberala ordning, utan för att bestraffa den «höger» som inte kan skiljas från det socialistiska folkhemmet, utan som gång efter annan inte bara omhuldar sagda socialistiska folkhem, utan dessutom vidgar det istället för att satsa på frihetsreformer.

Vänsterpartiet kommunisterna får därför hädanefter min röst, i alla tre valen (statskyrkan, som jag inte är medlem i, ska givetvis framledes inte ha något val), som straff och partierna till varnagel, fram till dess att en eller flera av ovanstående liberala reformer är fullständigt genomförda. Det håller inte längre att rösta på det minst onda, utan nu är hög tid att börja ställa krav!

Om högern ska bedriva vänsterkommunistisk politik är det lika bra att stödja vänsterkommunisterna, så att det blir ordentligt gjort.
Kategorier
Europa Kultur Politik USA

Summa VM

Protesterna uteblev över att världsmästerskapen i fotboll delvis hålls i USA samtidigt som skurkregimen har avrättat en nations samlade ledargarnityr och anfaller sagda land (Iran) utan giltig orsak, tagit en annan nations ledare gisslan och övertagit den faktiska styrelsen av landet (Venezuela), samt inte minst hotat att annektera territorium från förment allierade länder (Danmark). Det är ju så att USA alltid kommer undan med sin handel och vandel, eftersom Sverige och Europa är amerikanska marionetter som inte vågar bita ifrån mot husse.

Även i detaljer har funnits en lång rad omständigheter man skulle kunna ha betänkligheter kring, exempelvis hur lag och enskilda spelare missgynnas i landets fascistiska migrationssystem, hur tillgängligheten brister kring arenorna då landet knappt känner begreppet kollektivtrafik, med mycket mera.

Å andra sidan finns också vi företrädare för att sporten inte ständigt ska kontamineras med politik, utan ska stå fri från sådan smutsig hantering, enkannerligen då den är så skevt och orättvist tillämpad. Sporten som sådan har sedan antiken alltid handlat om förbrödring under vapenvila, ett utmärkt tillfälle för kombattanter att diskutera under vänskapliga former samtidigt som man tävlar under rättvisa dito.

Mer berättigad kritik gäller emellertid arrangemanget som sådant, och det har sannerligen inte saknats företeelser att racka ned på. En gäller de så kallade vätskepauserna, avbrott mitt i halvlek under förevändning av att spelarna måste inmundiga vatten.

Det är ett fenomen som kanske inte är så underligt i ett land vars invånare av arten Homo americanus kännetecknas av att ständigt bära en vattenflaska i rem kring livet eller i medhavd väska, en företeelse som inte har så mycket med vetenskap att göra som med det faktum att landet saknar tillförlitligt kranvatten samtidigt som Big Water har lyckats med sin kampanj för att sälja vatten på flaska för en dyr peng.

Hydreringsbrejket tillämpas även under störtregn och vid arenor med luftkonditionering, varför man kan misstänka att saken har mer att göra med de amerikanska tevebolagens behov av annonspengar än spelarnas fysiska hälsa. Under alla omständigheter har denna nya indelning av matchen i quarters visat sig vara spelförstörande, då ett lags moment plötsligt avbryts, samtidigt som taktiksnack ger förändrad matchbild minuterna därpå.

En annan nymodighet av samma slag är att finalen ska ha en varieté insprängd i halvtidsvilan, viket är ytterligare ett sätt på vilket kommersen tillåts mjölka evenemanget på sportens bekostnad. Vilan ska vara i en kvart, och det är inte klarlagt hur längre tids vila påverkar matchbilden – spelarna kyls av och tappar därmed prestationsförmåga, varvid den normalt intensivare andra halvleken riskerar att förbytas i en andra första halvlek av stramare och försiktigare karaktär.

Dämpande på evenemanget har även varit gruppspelets slappa utformning, där en lång rad tredjeplacerade lag numera går vidare till finalspel. Detta tillsammans med imbecilla tankar kring att utvidga cupen till hela sextiofyra lag är exempel på schlagerisering av fotbollen, det vill säga en form av allt mer bloat som förtar spänningen då det tar en evighet att komma i hamn. Samtidigt förstör det i än högre grad klubbspelet, som blir vilande alldeles för länge.

Ett fenomen i samtiden är att nationella lag numera i allt större utsträckning är bastardiserade med element som inte är av typisk etnicitet för landet i fråga. Om det franska laget för fyrtio år sedan bestod av idel fransoser, består det i dag av enbart spelare med afrikansk etnicitet, en radikal förändring.

Det är inte likadant i alla lag, men det blir allt vanligare med spelare med annan härstamning än från landet i fråga, vilket ställer hela tanken med ett världsmästerskap mellan nationer på sin spets. Grundförutsättningen har alltid varit att nationerna utgör homogena entiter, men om man fritt kan plocka in beståndsdelar från övriga världen blir mästerskapet till slut meningslöst.

Å andra sidan har VM alltid dominerats av Europa och dess forna kolonier, mellan vilka spelarutbyten gynnar båda parter. Sedan de första mästerskapen 1930 har pokalen gått till Brasilien (Portugal) fem gånger, Tyskland fyra gånger, Italien fyra gånger, Argentina (Spanien / Italien) tre gånger, Frankrike två gånger, Uruguay (Spanien) två gånger, England en gång och Spanien en gång.

Bland de fyra bästa finns under samtliga mästerskap bara ett afrikanskt lag (Marocko 2022, fjärdeplats), ett asiatiskt lag (Sydkorea 2002, fjärdeplats) samt ett lag från Mellanöstern (Türkiet 2002, brons). Santliga övriga är europeiska lag eller forna kolonier därav. Indien och Kina finns inte på kartan, trots sina massiva befolkningar.

De senare lider förvisso av sina tillkortakommanden, men hela strukturen kring FIFA är byggd kring europeisk fotboll, och det finns starka intressen av att Europa med dess forna kolonier fortsätter att dominera. Ryktena om matchfixning är inte helt ogrundade, och en del domarinsatser ger vatten på kvarn i saken – hur dyrt är det egentligen att köpa en domare?

I rent sportsligt hänseende har lag som Frankrike och Spanien briljerat, men särskilt Frankrike har visat sig vara alldeles för inriktat på tekniskt raffinemang framför effektivt spel med avslut, vilket är den enda anledningen till att man missade finalplatsen och sedermera förlorade mot ett viljestarkare England i bronsmatchen.

England i sin tur tappade sin effektivitet när man lade sig på försvar efter 1–0 mot Argentina i semifinalen, ett fenomen som är alldeles för vanligt i fotboll. Anfall är alltid bästa försvar, och lägger man sig på defensiven bjuder man in motståndaren till avslut samt tappar det egna momentet.

Argentina har liknade problem med tendens att briljera och bristande motivation. Det är egentligen bara Spanien som har spelat helt felfritt, och som därför bör stå som mästare för andra gången i kväll. Samtidigt är det ofta bara tillfälligheter som avgör på den här nivån, och fegt osvuret är bäst. Men Spanien vinner!

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Frontalangrepp mot vårt sätt att leva

Betraktar man myndighetsvänsterns kollektiva ansträngningar är det uppenbart att dessa kvinnodominerade misandriska institut bortanför demokratins räckvidd har som yttersta målsättning att angripa mannen och hans leverne. Är det inte köttet som är fokus för nitet, så är det spelandet, porren, alkoholen eller andra typiskt manliga intressen.

Det är i stort ett frontalangrepp mot vårt sätt att leva, och det blev så här när man släppte in kvinnorna i politiken. Kvinnors själsliv är nämligen primitiva, och uppehåller sig sällan vid abstrakta ting som nationalekonomi, geopolitik och teknisk utveckling, utan är mer fokuserade på familjelivet och uppfostran, att förkunna vad man inte får säga eller göra und so weiter.

Därför ska man inte bli förvånad när det illiberala etatistiska förbudspartiet Folkpartiets representant i Tidöregimen instruerar sin myndighetsvänster att undersöka hur «manosfären» påverkar «pojkar och män» ur ett «jämställdhetsperspektiv», enkannerligen i sociala medier. Bakom instruktionen ligger av någon anledning Arbetsmarknadsdepartementet, som väl mer borde ha fokus att pressa ned arbetslösheten än att ägna sig åt wokistisk ideologiproduktion?

Folkpartiets Nina Larsson har tidigare gett uttryck för sin «oro» om förekomsten av «strypsex» hos unga, och det tycks vara denna donnas självpåtagna kall att göra sig till socialtant för alla ungdomar i Sverige, vare sig de vill eller inte. Det är samtidigt typiskt för ett illiberalt etatistiskt parti som Folkpartiet att anta sådan social ingenjörskonst i sitt program.

Uppdraget går till Jämställdhetsmyndigheten i samarbete med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, där blott de långa namnen uppmuntrar till att gå fram med motorsåg med dessa obehövliga aber. Regimen vill specifikt att myndighetsvänstern undersöker hur den digitala medieanvändningen påverkar «normer» och «värderingar», och på vilket sätt dessa avviker från regimens normativa katalog.

Den senare kännetecknas som bekant av ett mjukt velourideal, i vilket mannen är tyglad och domesticerad, fjärran från sin naturliga frihet. Idealet realiseras genom att frånta pojkar och män testosteronbildande kost som kött och andra källor med animaliskt protein i utbyte mot soja, rapsolja och tillsatt socker. Samtidigt angrips styrketräning och dylika testosteronbildande verksamheter medelst politisk association med ytterhögern, i vad man benämner «aktivklubbar».

Men för att upprätthålla denna dotrinära radikalfeministiska ordning krävs kontroll över «medielandskapet», på det att pojkar och män och alla andra inte ska kunna välja sin egen livsfilosofi medelst influerare på Tuben och andra källor, utan helst ska indoktrineras i den enda rätta livsstilen så som förkunnad av regimen och statsmedierna, så som var fallet på den gamla goda tiden under etermediemonopolet.

På annat sätt kan det faktiskt inte tolkas, att regimen på detta sätt återkommande angriper sociala medier och andra digitala källor, som om man hade någon exklusiv rätt att forma människors värderingar, åsikter och normer. Jag kan tipsa Nina Larsson om att regimen inte alls har någon sådan rätt, utan ska passa sig jävligt noga för att trampa i sådana sumpmarker.

Frihet är en grundläggande värdering i det svenska samhället, och alla oavsett kön ska ha möjlighet att leva det liv de önskar utan att ständigt hindras, överprövas och övervakas av regimen och dess folkpartistiska socialtanter respektive kristna prelater i dessa sina livsval. Informationen vill vara fri, och informationen kommer att vara fri. Informationen hittar alltid en väg.

Nä, Nina Larsson är inte en spännande kvinna, utan en etatistisk nucka.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Rätt frågor i värmen

Då var det slut för den här gången, det vill säga med fint och varmt väder. Redan på söndag har vi åter sossegrått ruskväder med max 14 °C under dagen, en siffra som väl ska hålla stockholmarna och miljöpartisterna på gott humör. I alla fall enligt myndighetsvänsterns väderkartor, där man sätter grön temperatur kring nollan och allt rödare på allt över det.

Faktum är att maximalt rött uppnås redan vid 25 °C, och allt ovanför det går asymptotiskt mot grått. Helt obegripligt för den som har färger, skalor och liknande som yrke, men det begripliggörs förstås av den rödgröna politiska klimatagendan, vars syfte är att försöka skrämma populasen med värme- och skogsbrandsbias. De politiska väderkartorna är en del av den skrämseltaktiken, man manipulerar kartorna medvetet med inherenta varningsfärger för detta syfte.

Under ett valår blir det dessutom extra viktigt för den rödgröna vänsterns främsta vallokomotiv – statstelevisionen – att försöka sätta denna klimatagenda, och om det inte finns några inhemska bränder (det gör det inte), så är man redo att söka upp dem varhelst de uppstår. I värsta fall repriserar man 2018 års skogsbränder i en märklig form av nyhetsförpackning.

Men den som inte håller med om agendan och dess förmenta viktighet stämplas givetvis som «klimatförnekare», och vän av ordning flikar gärna in att det inte är «normalt» för Sverige att ha temperaturer kring 30 °C, eller för den delen 40 °C i södra Europa. På vilket man enkelt kan svara att det visst är normalt, och att de svårslagna svenska värmerekorden är av gammalt datum. Däremot förelåg häromdagen ett köldrekord, men mediabiasen gör att sådant inte riktigt bubblar fram.

Färganomali i de politiska väderkartorna, en form av illa dold manipulation.

Vetenskapsförnekare!, säger då vän av ordning, och menar att the science is settled avseende klimatet, det vill säga att jorden värms upp kontinuerligt av fossila utsläpp. Men det är alltså inte det som förnekas, utan att det skulle vara något «extremt» med temperaturtoppar (och -dalar).

Temperaturförhöjningen yttrar sig alltså inte på det viset, utan i högre medeltemperatur. Framförallt sker denna ökning i en gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir jämnvarm. Och framförallt är det nätterna som blir varmare, inte dagarna.

Det gör att människan i princip inte märker av förändringarna (annat än i mediabiasen), som blir märkbara först på flera generationers sikt. Det gäller även de eventuella konsekvenserna, och det finns så att säga inget givet i att en stad ska bestå för evigt, utan den flyttar sig organiskt efter förutsättningar i form av kustlinje, vattenstånd, flora, fauna och annat, och det sker över sådana tidsrymder att det inte påverkar det momentana livet – förmodligen måste man dra nya rörledningar, asfaltera nya vägar och bygga nya hus efter hundra år i vilket fall som helst?

Nej, det finns inte någon som egentligen «förnekar» att dessa skeenden pågår, men däremot finns olika uppfattning om vad de eventuella konsekvenserna blir, och vad man i så fall ska göra åt det, om något alls. Summerar man utvecklingen så här långt står det nämligen klart att förloppet inte går att reversera, eftersom ingen är intresserad av att bromsa in den ekonomiska utvecklingen för att bevara det nuvarande tillståndet i en värld som ändå ständigt rör sig.

Elektrostaten Kina har den mest logiska hållningen, nämligen att gasa sig ur fossilberoendet genom att bränna upp allt kol och med den energin ta fram så mycken grön teknik man bara kan. Det är av den anledningen man är världsledande på batterier, elbilar, vindsnurror och snart även nyare former av kärnenergi.

Egentligen är det bara Europa som försöker späka sig ur vad man betecknar som en «klimatkris», men det är dödfött givet att resten av världen inte har samma ambition. Konsekvensen blir bara att det redan ansträngda Europa förlorar i den ekonomiska och tekniska kapplöpningen, samtidigt som det europeiska bidraget till reduktionen blir irrelevant.

Betraktar man utnyttjandet av elektricitet i Sverige och övriga Europa, finner man att denna har legat mer eller mindre konstant i decennier. Det betyder inte att vi har haft samma utväxling under all denna tid, utan bara att förbrukningen har effektiviserats med värmepumpar, isolering, LED-lampor och så vidare.

Men den stundande framtid är elektrisk, och mer effektivisering kommer inte att lösa problemet med elslukande elbilar och artificiell intelligens. Det sistnämnda har förvisso stor potential i ytterligare effektivisering, vilket kineserna redan har visat genom Deepseek och andra modeller, men det man bör ta till sig är att AI-agenter kommer att finnas precis överallt, och att de kommer att behöva en viss grundläggande mängd energi – det är den moderna formen av glödlampan.

Det är en effekt av Jevons paradox, och den stiltje som har rått i elförbrukningen under några decennier ska snarast ses som en tillfällig platå, som en anomali. Det vi har att förvänta oss är kraftigt ökad förbrukning, som därmed motiverar kraftigt ökad produktion.

Det är alltså ingen tillfällighet att *Tjornobyl (Tjernobyl) och Fukushima (福島) redan är glömda och att kärnkraft planeras precis överallt, utan är en konsekvens av att energibehovet är ett annat än eljest. Särskilt Europa lider av kronisk energkris sedan man i en märklig form av rödgrönt industriellt självmord lade ned sin kärnkraft i Tyskland, Sverige med flera länder, samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas som man nu desperat försöker göra sig av med.

Kina och USA har fattat detta, att man inte kan bromsa sig ur dilemmat, och att klimatförändringarna får hanteras, eftersom de ändå inte går att förhindra. Europa har emellertid ännu inte förstått detta, utan har fortfarande elfenbenstornsmässiga ambitioner kring klimatet, samtidigt som man paradoxalt nog lägger strafftullar på den teknik som finns på området, nämligen den från Kina. EU:s linje är inte koherent.

Vad Europa behöver är först och främst att förflytta diskursen från politiska väderkartor och allmänt tjafs om väder, och att istället börja skissa på lösningar, som samtliga fordrar enorma mängder av energi för att realisera. Varifrån ska denna energi komma, hur ska den bekostas, hur ska den främja näringlisvets konkurrens med omvärlden?

Hur ska energin utnyttjas, och hur ska EU kunna driva egen framväxt av AI-agenter och annan modern teknik snarare än att förlita sig på opålitliga parter i andra delar av världen? Mer allmänt, hur ska EU kunna ha en egen IT-industri som är fristående från USA och Kina?

Man kan glädjande notera att fransmännen och några fler för närvarande försöker bryta beroendet av amerikansk mjukvara och molntjänster, men det krävs att hela Europa gör en liknande ansträngning på alla nivåer för att främja framväxten av en sådan inhemsk IT-industri, samt för den elektricitet som behövs för ändamålet.

Det är denna typ av frågor man behöver deliberera i pressen och bland allmogen, inte skrika satan bara för att det är fyrtio grader i Paris några dagar under året. Släpp klimatbiasen och kom ut på banan, där det verkliga spelet redan pågår mellan Kina och USA, men där EU inte ens är bänkvärmare.

Kategorier
Asien Politik USA

Gott krig!

Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.

Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.

Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.

För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.

Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.

US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.

Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.

Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.