Kategori: Politik

Kategorier
Europa Politik

Moderat miljötalibanism

Efter fyra år under moderat vanstyre är det socialistiska folkhemmet med systembolag, statsteve och hela faderullan inte bara intakt, utan även vidgat med ytterligare tillägg till hetslagstiftningen och sexköpslagen. Moderatregimen har infört statliga sanningar under straffansvar, samtidigt som sexköp numera tycks kunna ske «digitalt» på Onlyfans.

Men även på den lokala arenan händer saker i samma vänsterkommunistiska färdriktning. För några år sedan hade vi i grannskapet en enda soptunna, som regelbundet tömdes en gång i veckan. Den ersattes småningom med tre kärl, där ett var avsett för tidningar, ett annat för matavfall medelst papperspåsar som man skulle hämta själv i närmaste butik (ingen gjorde det), samt ett tredje för andra sopor.

Det där med tidningar är intressant, eftersom ingen numera läser sådana i pappersformat. Ändå har man generöst med sopplats för just tidningar, vilket tyder på att upphovsmakarna till denna regim lever i en fiktiv och planerad verklighet som avviker från das ding an Sich.

Visserligen distribuerar man skattefinansierade gratistidningar till brevlådorna, meningslösa alster som ingen läser utan som går rakt ned i bingen eller möjligen kaminen för uppvärmning om vintern (om kaminer fortfarande kommer att vara tillåtna, vill säga). Men inte ens med sådant och annat gratismaterial fylls den avsedda platsen för tidningar ut. Det enklaste är att 1) sluta distribuera skit för skattepengar, och 2) ge plats för verkliga sopor.

Sedan någon månad gäller till yttermera visso en helt ny ordning med två kärl med fyrfack, det vill säga sammanlagt åtta fack som man ska distribuera sina sopor i. Tidningarna är kvar, och metallförpackningar får lika mycket plats. Därefter ska man sortera matavfall, pappersförpackningar, plastförpackningar, glasförpackningar fördelat på färgade och ofärgade samt restavfall, där den sista posten har fått alldeles för litet utrymme.

Det blev man snart varse på kommunkontoret, varför de två kärlen raskt blev åtta, eller två för varje hus. Förvisso är det utmärkt att man har tunnorna alldeles utanför dörren, så att det blir någorlunda enkelt att uppfylla denna miljötalibanism, men de extra kostnaderna kommer småningom att läggas på dem som är tvungna att upprätthålla denna moderata nyordning.

Lagen om «fastighetsnära insamling» gäller sedan 2024 och måste vara uppfylld senast 2027, enligt något EU-direktiv. Men i direktivet står knappast detaljerade föreskrifter om hur det ska uppfyllas, utan sådant lämnas till lokala myndigheter och den politiska apparaten att besluta om, och Sverige vill som vanligt vara «bäst i klassen» och därmed ta i av bara helvete.

Bättre för miljön blir det emellertid inte, eftersom tömningen nu sker varannan vecka för ena kärlet, och bara var fjärde vecka för det andra, nämligen det som innehåller plastförpackningar som stinker av rutten fisk, ruttet kött, rutten filmjölk och annat som har ursprung i plastinpackning. Hela grannskapet luktar numera som en sopstation, samtidigt som flugor och andra kryp förekommer i veritabla svärmar runt dessa objekt.

På företagen runtomkring finns ingen motsvarande ordning, utan där samlas allt som vanligt i restavfall som slängs i en container, Man kan misstänka att även hushållens sopor slutligen tar den vägen, det vill säga buntas samman i en enda klump i någon avfallshanteringsstation i Indien, där det förbränns på gängse vis efter att ha sålts.

Det är så all sopsortering har hanterats innan, och det finns inget som tyder på någon ändring härvidlag. Moderatregimens miljötalibanism är således mest ägnad att utgöra godhetssignalering, men har ungefär samma praktiska värde som att försöka utrota lupiner och andra invasiva arter, det vill säga noll och intet.

En moderat reform som mest är skräp.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Välkomna de kinesiska överherrarna!

Volkswagen har Kina att tacka för decennier av lukrativa marknadsfördelar, där den kinesiska marknaden har stått för miljontals producerade bilar årligen. Ett resultat av att Volkswagen som första bilfabrikör öppnade filial i Shanghai under 1980-talet, då Kina just hade öppnat upp under Deng Xiaopings statskapitalistiska marknadsreformer.

Kina har lika mycket att tacka Volkswagen för att man visade vägen för den inhemska bilindustrin, genom tekniköverföring, joint venture-avtal och utbildning av kinesiska arbetare. Sådana joint venture-strukturer med Volkswagen och andra är vad som en gång fick Japan och Korea att blomstra tekniskt och ekonomiskt, och vi ser exakt samma sak hända i Kina.

Det är ett rättvist utbyte, där en tillverkare får åtkomst till billig produktionskraft, pålitliga villkor under en stabil politisk regim samt inte minst en enorm marknad. Under många år präglades den kinesiska stadsmiljön av miljontals Volkswagen Santana i form av taxibilar, men i takt med att den en gång utfattiga kinesiska befolkningen transformerades till välbärgad medelklass har den bilden förändrats påtagligt.

Numera har den tyska överkapaciteten av bilar nått en smärtgräns, och självaste Volkswagen är sedan länge i kris. Frågan är inte om hundratusentals arbeten kommer att försvinna i Tyskland eller om fabriker kommer att läggas ned, utan huruvida Volkswagen småningom blir uppköpt av kinesiska intressenter.

Den första elektrostaten – Kina – är nämligen numera överlägsen i att producera bilar, och det är istället tyska ingenjörer som vallfärdar till Kina för att lära om batteriteknik och annat, där Europa ligger långt efter. Samtidigt pratar självaste Bryssel om en omvänd ordning, där europeiska företag ingår joint venture-avtal i Europa med kinesiska intressenter, just för att komma i åtnjutande av kinesisk teknik.

Men av det lär nog inte bli något, utan det handlar istället om rena uppköp av europeiska krisföretag. Alternativet är just nedläggning och massarbetslöshet, en mardröm för politiker i demokratier, varför man inte har så mycket annat val än att välkomna de nya kinesiska överherrarna.

Det är också den naturliga följden av EU:s märkliga merkantilism, där man har infört kraftiga tullar gentemot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina samtidigt som man vill «ställa om» till grön teknik i rekordfart. Förhoppningen har varit att man genom att stödja omoderna och tokdyra europeiska bilar ska kunna fortsätta stå pall i konkurrensen, men det enda man åstadkommer med sådan vaddering av det egna näringslivet är säker företagsdöd – det är detta vi ser med Folkvagnen.

Det hjälper inte heller att Europa har en energikris till följd av fullständigt hjärndöda beslut att lägga ned kärnkraft i Tyskland, Sverige med många fler länder, och inte heller att man inte längre har den ryska gasen utan istället har borrat sig fast i en meningslös konflikt i Ukraïna.

Allt mer kinesiskt ägande i Europa är den helt givna följden av denna utveckling, och vi har gubevars erfarenhet av detta i Sverige, där Volvo sedan länge ägs av kinesiska Jili (吉利). Det lokala bladet och dess kusin i huvudstaden hötter med jämna mellanrum med fingret och varnar för negativa konsekvenser av kinesiskt inflytande, men de presenterar förstås aldrig några konstruktiva alternativ.

Effekterna av kinesiskt ägande blir knappast värre än under tidigare amerikansk dominans, då Kina inte riktigt har samma politiska ambitioner som Washington. Däremot är det givetvis så att Kina har och kommer att ha inflytande i proportion till sin ekonomiska storlek, och det kan aldrig vara något fel i det.

Det är detta som brukar kallas mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva inflytande genom rationella argument och övertalning, till skillnad från hård makt i form av sanktioner, embargon, exportkontroll och andra metoder som allt flitigare nyttjas av USA och ett allt mer trängt Europa.

I regelbundna mätningar av sådan mjuk makt hamnar typiskt Kina och de två andra östasiatiska drakarna Japan och Sydkorea i det yttersta toppskiktet, tillsammans med USA och några andra västerländska länder, och det är nu bara en tidsfråga innan Kina kniper förstaplatsen framför det dalande USA.

Mjuk makt.

Många tänker sig kanske att mjuk makt mer är K-pop och dylika kulturella faktorer, men det är ett vidare begrepp som innefattar tekniskt avancemang, akademisk framgång, företagsamhet, diplomati och mycket annat. Givet att Kina numera kraftigt dominerar patentligan och den vetenskapliga forskningen samt är den ledande teknikmakten, är det alltså tämligen givet att man befinner sig i den absoluta toppen, trots att man inte har samma kulturella cool-faktor som Japan och Korea.

Detta är samtidigt en ordning som länge har varit i görningen, och vi är ganska många som har förutspått det vidare skeendet i bredare termer. Europa gör sitt bästa för att bromsa och fördröja förloppet, men det kommer förstås inte att röna framgång. Europa måste istället acceptera verkligheten som den är och börja gasa för att komma ikapp. Ett första steg är alltså att välkomna de nya kinesiska överherrarna, så tar vi det därifrån.

Typisk stadsmiljö i Kina för 15–20 år sedan, med VW Santana som dominerande bilmärke, framförallt i taxiflottan. Europa får nog börja vänja sig vid tanken att den europeiska stadsbilden på motsvarande vis kommer att präglas av kinesiska elbilar.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Vem hatar inte snuten?

Hela Malmö hatar polisen, lär kommunisterna i Malmö ha skanderat under ett så kallat «pridetåg». Det skulle man inte ha gjort, för omedelbart kom då moralpolisen i det kristborgerliga Tidölaget med förmaningar om det «olämpliga» i att kritisera den dysfunktionella våldsapparaten.

Inte minst regimens justitiefigur, Gunnar Strömmer (M), blev eld och lågor, och menar att polisen inte förtjänar hat utan «respekt, uppskattning och allas vår omsorg». Som om regimen kan bestämma vad allmogen ska känna, tycka och anse om ditten och datten – det kan den inte.

Det står alltså var och en fritt att hata vem och vadhelst man vill, och hat har absolut ingenting att göra med hot och andra olagliga företeelser, även om man ideligen söker förena de två oförenliga begreppen i «hatochhot» i en ansats av att faktiskt förbjuda negativa känslor.

Själv hatar jag inte bara snuten, utan även hela borgerligheten, kungahuset och faktiskt även Zarah Leander, för att parafrasera en svensk avantgardistisk grupp från fordom. Sverige skulle behöva mycket mer av det hatet, den urkraften och den aggressiviteten istället för den passiviserade acceptans som präglar nutidens dompterade betacucks.

Hat är inte bara en naturlig känsla som står i kontrast till kärleken, och utan vilken kärleken inte skulle ha någon mening, utan även en våldsam drivkraft för förändring. Politik handlar just om förändring, förstås såvida man inte är moderat och vill konservera vadhelst som är förhandenvarande, som den innevarande regimens bevarande av hela det socialistiska folkhemmet och dess symboler med (s)ystembolag, (s)tatsteve och (s)exköpslag i spetsen. Det kan man hata av hela sitt hjärta.

Och snuten kan man hata av en mängd orsaker, av vilka de främsta är att organisationen mer sysslar med ideologiproduktion och godhetssignalering (som att gå i «pridetåg») eller poängjakt (körkortskontroll utanför Systembolaget) istället för att lägga precis allt krut på den organiserade brottslighet som plågar landet. Snuten är alltid där den inte ska vara (i thaibodar) och aldrig där den ska vara (där brott mot person och egendom sker). Så länge snutjäveln prioriterar ideologiska låtsasbrott mot staten framför verkliga brott förtjänar man allt hat och spott och spe allmogen kan uppamma.

Det gör även Tidöregimen, eller mer allmänt vilken regimjävel som helst som fortsätter att förstöra landet med folkfientlig juridik. Häng hela patrasket i lyktstolpar, som de landsförrädare de är! De tål lite bly i nackarna!

Ja, ja, jag hatar hela borgerligheten
Ja, ja, jag hatar hela kungahuset
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, ja, jag svär utifrån mitt hjärta
Att vi från förorterna ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, ja, jag hatar prins Bertil och Carl-Gustav
Ja, ja, jag hatar Zarah Leander
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, de tål lite bly i nackarna
Ja, de tål lite bly i nackarna
Åh!

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Folkmördarstat firar 250 år

Brittiska Amerika byggdes på kolonisationens, slaveriets och folkmordets grund, då det brittiska imperiet med kronan, kanonen och kyrkan i harmoni vräkte ursprungsbefolkningen för att ta dess jaktmarker i besittning. Den nativa populationen av så kallade indianer föll med nittio procent i detta bestialiska genocid, enligt samstämmiga beräkningar.

Dess arvtagare i Amerikas förenta stater tog inte bara denna grund för sin nya amerikanska nation, utan vidareutvecklade temat. När man väl hade sparkat ut den brittiske monarken, vidtog en våldsam expansion av de ursprungligen tretton kolonierna tills man nådde kontinentens västra landgräns i Kalifornien, som man norpade från Mexiko. Indianerna som blev kvar placerade man i trånga reservat.

Rikedomarna från kolonisationen tillsammans med negerslaveriet utgjorde grunden för den växande amerikanska ekonomin, fram till dess att man kopierade England och dess industriella revolution. När man väl hade maskiner som kunde utföra arbete behövdes inte längre negrerna, förutom i de fattigare sydstaterna där man odlade bomull och inte hade ekonomi nog att industrialisera verksamheten. Slaveriet avskaffades ändå långt om länge efter ett infernaliskt inbördeskrig.

Men motsvarande ekonomiska slaveri fortsatte under andra former, exempelvis då man nyttjade stora skaror kineser för att bygga den transkontinentala järnvägen. Kina hade just förnedrats av England och USA under opiumkrigen genom att tvingas upprätta handelsstäder under västerländsk kontroll samt handla med opium från Indien. Omfattande social misär och ekonomisk nedgång i Kina genererade en emigrationsvåg till det nya landet i Öster (ur kinesisk geografisk synvinkel), främst för att leta guld.

Sådana så kallade kuli (苦力, bittert arbete) arbetade under usla villkor, samtidigt som den lokala arbetskraften trängdes undan. Detta fick politiska följder i form av en lång rad lagar som diskriminerade mot kineser och andra asiater, med tillämpning ända in i nutid (det så kallade China initiative).

På den egna bakgården i Latinamerika härjade man vilt för att kontrollera utan att kolonisera. En lång rad interventioner och krig danade den ordningen, som även den har sin tillämpning in i nutid med den nygamla Donroe-doktrinen, som stipulerar att USA ska verka för att hålla tredje part borta från västra halvklotet. Med tredje part menades ursprungligen Europa, men betyder i dag Kina och Ryssland.

Angreppet mot Venezuela härförleden handlade således om att hålla Kina borta från världens största oljereserver, som man själv vill bearbeta under överhöghet gentemot landet. USA:s långvariga engagemang i Mellanöstern har haft samma syfte, att kontrollera den olja man är så beroende av för sin industri, även om man numera är storproducent.

Det så kallade Manifest destiny, det vill säga tanken att USA hade något slags gudagiven ambition att sprida den amerikanska civilisationen västerut över kontinenten, har sedermera fått en global vidgning. Då Europa begick självmord under två världskrig under 1900-talet, klev USA fram som hegemon och supermakt, i syfte att domptera, kontrollera och transformera, inte minst genom en kulturimperialistisk ansats av att verka med mjuk makt.

Allmogens uppfattning om USA beror således i inte ringa utsträckning på den populärkultur som landet producerar, ofta tangerande propaganda då man i sina filmrullar demoniserar motståndare och höjer sig själv till hjältar och världens goda riddare. Icke desto mindre är amerikansk film och musik av hög kvalitet, och är således en verklig merit landet kan ståta med.

En annan är den politiska filosofin, som man visserligen ärvde från den europeiska upplysningen, men som man ändå har trimmat för egna syften. USA är i praktiken världens första moderna demokrati, med ett politiskt system som manar till efterföljd – men som ändå inte har fått några arvtagare i Europa och annorstädes, där man inte riktigt vill släppa makten.

USA som idé betraktad är således en förnämlig konstruktion, även om idén i praktisk mening har smutsats ned av rasism, kolonialism, krig och andra företeelser. Och så är det än i dag, då den bufflige Donald J. Trump går bärsärkagång världen över med globalt handelskrig och militära erövringskrig i Venezuela och Iran.

Den inre maktbalans som kännetecknar USA som nation existerar nämligen inte på global nivå, där den starkes rätt alltid gäller. Det fanns länge en förhoppning om att USA under pax americana skulle vara den hegemon och världspolis som kan upprätthålla «den regelbaserade ordningen», men i samma ögonblick hegemonen frångick denna ordning och missbrukade den för egna syften, visade sig förhoppningen vara en illusion.

USA har således förändrats föga från sin ursprungliga skepnad, utan bara paketerat den i attraktivt lullull. Nu när omvärlden har insett detta är landets hegemoniska ställning till ända, och därmed alla de fördelar man har åtnjutit. Nu stundar en framtid med hård konkurrens om världsherraväldet, inte minst med Kina, som återtar sin rättmätiga plats i världen, efter att ha förödmjukats av den nya amerikanska nationen för snart två hundra år sedan.

Med historiska mått mätt är USA ännu ett barn, och kan inte mäta sig med flertusenåriga riken som det kinesiska. Det amerikanska imperiet faller samtidigt samman mycket fortare än motsvarande konstruktioner i den kända historien, även om man helt säkert kommer att vara en betydande regional makt även framgent.

Om USA åter ska bli en ledande stjärna i världen har man att en gång för alla banta sin militära överkapacitet, dra hem sina trupper och leda med mjuk makt snarare än ekonomiska tvångsmedel, krig, sanktioner och andra uttryck för hård makt. Man har då att i konkurrens med Kina och andra uppfinna och utveckla de smartaste lösningarna, utan att obstruera eller på annat vis missgynna konkurrenter.

I annat fall blir det nog mest pyspunka, som med det brittiska imperium som nu har omvandlats till en mindre regional makt utan större betydelse. I värsta fall blir det istället krig med Kina, vilket då i praktiken blir ett nytt världskrig, i ett desperat försök att vidmakthålla sin ställning som global hegemon. USA är under alla omständigheter på fallrepet, och inget kan hindra dess fortsatta kräftgång.

USA i ett nötskal.
Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Språk Tibet Xinjiang

Etnisk enhetslag

Kina har gjort det igen, det vill säga visat vägen för övriga världen hur man ska hantera etniska spänningar i samhället. Konceptet med etnisk enhet som grund för samhällsbygget bygger vidare på de framgångsrika sociala reformerna i Xinjiang som fick slut på den islamistiska terrorvågen i landet.

Det betyder inte att minoriteter «förtrycks» så som belackarna har det, men däremot att en grundkultur premieras som samhälleligt kitt. Var och en är i första hand kines, i andra hand hui, uigur, tibetan eller vad det nu kan vara. Det är den diametralt motsatta hållningen till den svenska, där invandrare har kommit till Sverige inte för att bli svenskar utan för att kunna fortsätta vara kurder och så vidare.

Men resultatet av den «öppna hjärtan»-politiken är just sådant som massiv tillväxt av utanförskapsghetton, kriminalitet i orten, kulturell slitning och mycket annat som eroderar det samhälleliga kittet och gör landet otryggt. Sverige har misslyckats gång efter annan och kommer att fortsätta misslyckas med integreringen så länge man inte tar fasta på detta koncept med en obligatorisk gemensam grundkultur.

Ansatser har förvisso funnits under mandatperioden, men i vanlig ordning har de brutits ned, urholkats och kompromissats bort på olika vis. Så länge myndighetsvänstern lever sitt eget liv bortanför regeringens kontroll, kommer problemen att kvarstå.

Lagen, officiellt benämnd Folkrepubliken Kinas lag om att främja etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法, Zhonghua renmin gongheguo minzu tuanjie jinbu cujinfa), tar fasta på att Kinas femtiofem officiellt erkända minoriteter – och hundratals fler – är bundna av ett gemensamt öde som vilar på nationen och dess välfärd.

Inre stridigheter, splittring och osämja är det som i historisk mening har söndrat Kina och därigenom gjort alla parter svaga, medan Kina och dess enskilda beståndsdelar i tider av enighet har vunnit enorma fördelar. Syftet är därför att förhindra ännu ett sådant förfall genom att angripa problemet vid dess rötter.

Problematiken i Xinjiang har varit belysande. Dels har den muslimska befolkningen därstädes anammat radikala idéer från angränsande Afghanistan, inte minst sedan den islamiska revolutionen i slutet av 1970-talet, samtidigt som Kina öppnade upp mot omvärlden. Och dels har de västra regionerna i Xinjiang länge släpat efter ekonomiskt, vilket har skapat ett utanförskap, den främsta grogrunden till radikalism, secessionism och terrorism.

Zhongnanhai löste det dilemmat genom att angripa källarmoskéerna, radikalismen och symbolerna för utanförskap, samtidigt som man skolade prekariatet för att kunna passa in i majoritetssamhället med arbete, inkomst och självständighet, en fullständigt självklar reform som dessvärre maldes sönder och samman i västliga lögner om «folkmord».

Samma idéer ska nu tillämpas nationellt varhelst det är nödvändigt, och omfattar bland annat obligatorisk undervisning på mandarin. Det är i och för sig inget nytt, utan har länge varit en strävan för att alla medborgare ska samsas under samma språk och grundkultur, utöver de myriader lokala språk och regiolekter som pratas. Samtliga länder i Väst har identiska program, men det brukar inte kallas «folkmord» här eller i övrigt anklagas för att erodera minoriteters kultur.

I Sverige är vi ju numera vana vid att myndigheterna skyltar på arabiska och andra främmande språk, då det är si och så med kunnigheten i svenska språket bland nysvenskar. I Kina gör man tvärtom och mandaterar att kinesiska tecken har företräde, återigen under ansatsen att andra språk och kulturer kan och bör bidra men inte får dominera. Det är klassisk kinesisk politik sedan två tusen år tillbaka, att dana en homogen grundkultur på vilken en nationell meritokrati kan byggas.

Den egentliga kontroversen, åtminstone utomlands, är den utomrättsliga tillämpningen, att dissidenter och andra bråkmakare som söker kinesisk splittring ska angripas, motarbetas och lagföras varhelst de befinner sig. Beijing tolererar således inte längre att Europa upplåter fristäder åt splittister, secessionister och terrorister som ges utrymme och resurser att söndra Kina under beskydd av annan stat.

Väst har länge gett näring åt sådana element just i syfte att försvaga Kina, inte för att man skulle bry sig om själva sakfrågan, men Kina säger nu rakt ut att man kommer att plocka dissidenter som man behagar om de anses hota den nationella säkerheten. Kan USA så kan Kina, det är så man ska tolka den senaste tidens utveckling, där Washington har gett just sådana incitament.