Kategori: Politik

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Rapsoljevänsterns halmgubbar

Sojavänstern på vänsterkommunistiska Aftonbladet vaknade plötsligt till liv! I ett ledarstick undrar någon Lina om jordbruksminister Kullgren med ekipage äter «köttchips» på helgen, och menar att hetsen mot «sunda matvanor» måste upphöra. Alltså tydligen att äta rapsoljeindränkta akrylamidchips framför teven…

Ty om man äter riktig mat som kött i balans med ris och grönsaker, uppstår inte det där plötsliga insulininducerade hungersuget omedelbart efter att man har ätit någon plantbaserad ultraprocessad substans, som frukostflingor eller dylikt. Därmed uppstår inte heller behovet av att käka chips framför teven, eller att inta en massa sockriga «mellanmål» under dagens lopp.

Saken gäller egentligen den förhärskande vegonormen, det vänsterkommunistiska påfundet att «plantbaserat» skulle vara den mest nyttiga kosten, även för «klimatet», nota bene! Det är alltså ingen tillfällighet att det är klimatvänstern som är drivande i kötthetsen, den som jordbruksminister Kullgren förgäves söker motarbeta, då han inte har pli på myndighetsvänstern.

Enligt skribinnan Lina finns ett belagt negativt samband mellan köttätande och hälsa, men samtliga sådana «samband» är korrelationer byggda på epidemiologiska studier av ytterligt svagt värde. Däremot finns kliniska studier kring unga och äldres behov av animaliskt protein för att undvika kortväxthet alternativt skörhet på äldre dagar.

Det finns inte heller någon brist på studier kring den näringsbrist som plantbaserad kost ger upphov till, nämligen avseende mineraler som zink, selen och (hem)järn, fettlösliga vitaminer ADEK samt inte minst essentiella fettsyror som DHA och EPA, som i praktiken bara kan fås via fet fisk, ägg och kött.

Sådan näringsbrist ger upphov till kognitiva besvär som depression och småningom demens, och plantätare är överrepresenterade i statistiken för dessa åkommor. Den ensidiga plantdieten ger även upphov till diabetes, och man finner mycket riktigt den högsta prevalensen av diabetes i världen i kolhydratbältet mellan Mellanöstern och Indien, regioner där sockret dominerar stort i kosten.

Aftonbladet likväl som rapsoljevänstern i övrigt borde inse var det egentliga problemet ligger istället för att jaga den köttsliga väderkvarnen, nämligen i ultraprocess av alla de slag, inte minst i de chips som Lina tycks vilja tugga på utan att förstå konsekvenserna. Men eftersom ultraprocess i stort sett uteslutande är plantbaserad, kommer klimatargumenten alltid att ta överhanden – enskildas hälsa har aldrig varit ett mål för kollektivistiska strömningar som socialism.

Till yttermera visso vevar Lina blint med sina vänsterkrokar genom att bygga en rad halmgubbar kring skolmaten, som att «köttvång» skulle införas. Jimpan (SD) har varit tydlig med att vegetariska alternativ alltid ska finnas, så ock animaliska. Däremot inte nödvändigtvis halal, kosher eller andra märkliga särkrav. Det är en rimlig ordning som effektivt bilägger det nutritionella kulturkriget och ger skolbarnen vad de behöver.

Biff och grönsaker till alla skolbarn, varje dag.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Gruvlig mineralstrategi

Regimen Busch presenterar så här vid nästan midnatt i mandatperioden en «mineralstrategi», omfattande bland annat en lång rad utredningar om att korta handläggningstiden för nya gruvor, införa en översyn av «mineralavgiften» samt inrätta en ny myndighet för miljöprövning. Ty ännu en myndighet är just vad Sverige behöver…

Motivet sägs vara att Sverige förfogar över omfattande naturtillgångar, resurser som är av vikt för Sveriges «nationella säkerhet», inte minst som Kina redan utvinner 70 % av dessa kritiska industrivitaminer. Det är rätt och riktigt, och Sverige ska naturligtvis utnyttja dessa råvaror till det yttersta.

Men problemet är egentligen inte utvinningen, som kan ske i princip överallt, och där Sverige mycket riktigt har rikliga tillgångar, utan den vidare processen med raffinering. Här har Kina närmast totalt monopol, och Busch måste alltså ändå skicka de utvunna mineralerna till Kina för vidare bearbetning. Inget har vunnits alls i fråga om någonting.

Om Sverige vill ta upp kampen med Kina om raffinering har man att se fram emot en process som tar decennier, och som kommer att fresta hårt på den så kallade lokaldemokratin, ty regimen kommer vara tvungen att köra över den kommunala självbestämmanderätten om man överhuvudtaget vill komma till skott.

Kina kontrollerar jordartmetallerna. Att ta upp kampen med Kina kan heller aldrig bli lönsamt.

Man måste också bearbeta alla dessa naturvårdande myndigheter som redan finns, plus den eller de som regimen Busch ämnar tillföra, eftersom raffinering av mineraler har omfattande miljöpåverkan. Det är på grund av detta som produktionen numera finns i Kina, tillsammans med landets bättre ekonomiska fördelar, skalbarhet och så vidare.

Regimen Busch pratade för övrigt jordartsmetaller tidigt i mandatperioden, men så värst mycket har alltså inte hänt på området. Och allmogen kan vara trygg med att ingenting kommer att hända framgent heller, ty detta är den politiska långbänkens land där allt tar en veritabel evighet.

Om de första nya kärnkraftverken i mindre skala kommer att stå klara först i mitten på trettiotalet (!), givet att planen håller (tänk Hallandsåsen), kan man räkna med att gruvdrift och utvinning av kritiska mineraler kommer att vara i funktionell drift någon gång 2070 eller så. Förutsatt att kommande regeringar är med på noterna. Ja, ni fattar själva…

Hög tid att börja plugga in periodiska systemet på kinesiska, för det är i Kina saker händer!
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Angrip ultraprocessen

I Sverige debatterar man att förbjuda sociala medier för ungdomar, men inte att förbjuda energidryck och ultraprocessade substanser som grundlägger sjukdom senare i livet. Man debatterar visserligen intag av koffein för barn och unga, men inte konsumtion av socker, vegetabiliska oljor och syntetiska ämnen som emulgeringsmedel.

För vuxna går debatten hellre kring det naturliga köttet, som på falska grunder demoniseras som hälsofarligt, samtidigt som myndighetsvänstern har dragit ut i försvar för ultraprocessade substanser som frukostflingor. Detta nämligen för att ultraprocess är plantföda och således en del i den kötthatande klimatvänsterns strategi för att ersätta animaliskt med plantbaserat.

Även högern har sin beskärda del av befängdhet, som de tokkristnas folkhälsominister Forssmed (KD), som hellre satsar på fritidskort för unga än att angripa livsmedelsindustrin och lagstifta kring ultraprocessade substanser. Forssmed verkar på allvar tro att man kan springa bort en dålig diet på ultraprocess, men det är det fetmaepidemin visar att man inte kan.

Fetmaepidemin visar också att personligt ansvar inte är en faktor för andra än ett mycket litet fåtal som i virrvarret av desinformation kan bilda sig en korrekt uppfattning om näringslära och sunda vanor. Epidemin, med behäftade sjukdomar, kan inte tryckas tillbaka med mindre än att industrin angrips, och detta är politikens självklara uppgift, på samma vis som man en gång angrep tobaksindustrin (som numera sätter avtryck i livsmedelsindustrin med samma metoder).

Kommerspressens lösning på dilemmat tycks vara att ge Ozempic till alla, det vill säga att bota symptomen med dyr diabetesmedicin från Danmark istället för att angripa rotproblemet med den utbredda förekomsten av ultraprocessade substanser. Det är uppenbarligen inte hållbart, och vad detta experiment på miljontals människor småningom resulterar i är inte heller känt.

Känt är däremot att ultraprocessindustrin – med företag som Nestlé, PepsiCo, Unilever, Coca-Cola, Danone, Mondelez, Kraft Heinz, Mars och Kellogg’s i frontlinjen – slåss med näbbar och klor i domstolar mot alla former av nationell reglering, och att man använder samma slags kemiska teknik som en gång tobaksbolagen för att göra de ultraprocessade substanserna beroendeframkallande med en given formel av socker, vegetabilisk olja, salt, smak och textur.

Inte minst barn utgör en stor målgrupp, och det är här frukostflingorna, den smaksatta och sockrade yogurten, läsken och andra substanser kommer in i bilden. Dels är barn och unga lätta byten för sådana produkter, då de saknar relevant information, och dels är det en målgrupp som man beräknar ha i sitt våld även i vuxen ålder.

Politikens uppgift måste framgent alltså vara att systematiskt angripa ultraprocessen. För ändamålet finns en rad hållpunkter som kan betas av för att komma till rätta med problemet, även om man kan räkna med att livsmedelsindustrin kommer att slå tillbaka med all kraft. Man kan även förutsätta att en stor del av politiken och myndighetsvänstern erhåller mutor av sagda bolag för att gå deras ärenden, det är så det ser ut i land efter land. Hållpunkterna så:

  • inför straffskatt om 200 % på samtliga ultraprocessade produkter
  • inför obligatorisk varningsmärkning på ultraprocessade produkter
  • momsbefria hela och naturliga produkter som kött, fisk, ägg, bär och grönsaker
  • totalförbjud all reklam för ultraprocessade produkter som chips och snabbmat
  • utred korruptionsförhållanden i livsmedelsindustrin, omfattande element i politiken och myndighetsvänstern

Där har du vägen framåt, och det är för politiken bara att realisera. I vart fall om man vill få bukt med skenande utgifter för vård i kölvattnet av den fetamepidemi som primärt orsakas av ultraprocessade substanser samt förbättra folkhälsan. Brukar detta inte vara ett viktigt politiskt mål i Sverige? Varför är det då så tyst om den bevisat sjukdomsframkallande ultraprocessen?

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Första elektrokontinenten?

Sovjetunionen försökte toppstyra sin ekonomi medelst femårsplaner, men resultatet kom aldrig i närheten av de uppsatta målen. På samma sätt hade Kina under folkrepublikens tidiga skede helt hopplösa femårsplaner, som aldrig kunde realiseras utan tvärtom skapade mer armod.

Detta för att ledargarnityret av revolutionärer valde att skicka intelligentsian ned på landet att arbeta på fälten istället för att leda näringslivet, medan den politiska toppen helt saknade adekvat kompetens. Härav sådana katastrofer som Det stora språnget.

Kina har fortfarande femårsplaner, men de är numera mest riktlinjer, och de utformas av experter. Ledningen består inte heller längre av revolutionärer, utan av civilingenjörer, ekonomer och andra räknenissar med praktisk erfarenhet från verkligheten, till yttermera visso sådana som är barn av den galna kulturrevolutionen, inte minst Xi Jinping själv, vars far Xi Zhonggun förföljdes.

Det är med den historiska bakgrunden i minne man ska betrakta Europeiska kommissionens nya «Electrification action plan», en av många «aktionsplaner» som flödar av logorré och politiska sexord, men som har föga med verkligheten att göra. Man ska förstå detta som EU:s motsvarighet till sovjetekonomins femårsplaner, synnerligen detaljerade traktat kring vad man vill uppnå, veritabla skrivbordsprodukter av idealistiskt tankegods.

Det räcker med att ta en enda siffra för att förstå att vi här har att göra med fullständiga idioter, nämligen målsättningen om att gå från en elektrofieringsgrad om 23 % i dag till 46 % 2040, alltså om bara fjorton år. Det är fullt i klass med Mao Zedongs föreställning under Stora språnget om att komma i kapp Storbritanniens stålproduktion på femton år genom att engagera bondebefolkningen i produktionen, nämligen genom att smälta ned de jordbruksredskap som hade behövts för att bruka jorden och därmed undgå den svält som blev resultatet.

Sedermera kom Kina inte bara ikapp Storbritannien, USA och andra i fråga om stålproduktion eller produktion överhuvudtaget, utan snurrar numera flera varv runt alla andra, men det berodde alltså inte på att man hade ställt upp mål i femårsplaner, utan på att man lät marknaden verka fritt samt sörjde för att ge de bästa möjliga förutsättningar.

Bryssel har inte för avsikt att härma detta, utan tror sig kunna dirigera utvecklingen med något slags kommandoekonomi, trots att man inte har något som helst inflytande över nationella ekonomier. Samtidigt motverkar man kraftigt utvecklingen på en lång rad sätt, bland annat genom att ha kraftiga tullar på grön teknik från Kina, inte minst elbilar, vindsnurror, solceller och batterier i något fåfängt hopp om att kunna utveckla en inhemsk industri av samma rang.

Målsättningen är att bli den första «elektrokontinenten», en anspelning på Kina som världens första elektrostat, men om man vill förverkliga det krävs nog annat än fagra ord och politisk berusning, nämligen att ge de förutsättningar som krävs.

Till dessa hör att plocka bort elskatten i varje EU-land, helt och hållet, på det att det blir ekonomiskt gynnsamt att nyttja el. Det är det inte i dag, utan taxan är dubbelt så hög som i Kina och USA, vilket så att säga inte underlättar Europas konkurrenskraft.

Man måste givetvis även plocka bort samtliga tullar på grön teknik och låta billiga kinesiska elbilar välla in över kontinenten. Om Europa vill konkurrera får man göra det därifrån, genom att utveckla bättre alternativ utan skydd från staten. Däremot kan EU välja att ha en industripolicy och på olika vis främja utvalda industrier, så som tidigare i Kina.

Europa måste även kraftigt bygga ut först och främst kärnkraften för att få erforderlig baskraft, och på denna frenetiskt bygga ut vind-, sol- och vattenkraft. Man måste även tillfälligtvis tillbaka till den billiga ryska naturgasen för att näringslivet ska ha skuggan av en chans, även om det blir ett svårt piller att svälja.

Infrastrukturen måste även hänga med, och nätverket av laddstolpar måste således byggas ut. Detta måste vara enhetligt i hela Europa, och här har Bryssel sin naturliga roll att spela i att standardisera, utöver att ge ekonomiska incitament för utbyggnaden. Då följer man Zhongnanhai i dess fotspår, genom att praktiskt underlätta omställningen, snarare än att producera meningslösa pappersprodukter.

Med en sådan reform når man maximalt resultat, men om det blir 46 % eller något annat går inte att sia om. Förmodligen blir det mer, och det är då marknadens förtjänst, i kombination med klok politisk styrning. Precis som i Kina.