Kategori: Politik

Kategorier
Kina Politik

Social kredit

En ledarskribent går till angrepp mot det sociala kreditsystem som allt oftare nyttjas i Kina. I systemet kan medborgarna samla kredit genom att uppföra sig mönsterenligt, exempelvis att följa avtalade tider, idka välgörenhet, sopsortera och donera blod. Men man kan också förlora kredit genom sämre uppförande och naturligtvis brottslighet.

I metodiken ingår ett element av offentlig schavottering, till exempel att på stora digitala anslagstavlor peka ut korrupta politiker och dömda brottslingar. Personer med låg social kredit kan få svårare att nyttja offentliga tjänster som resor med flyg och snabbtåg, medan personer med hög social kredit kan få rabatter och andra fördelar.

Det förefaller vara ett system med klassisk morot och piska. En invändning är att även så kallade dissidenter kan få svårare att röra sig i samhället, eftersom de kommer att belastas med sämre social kreditvärdighet. Även journalister pekas ut som en grupp som kan drabbas av myndigheternas kreditrepression om man ställer fel frågor.

Det är visserligen giltiga invändningar avseende implementationen, men det betyder för den skull inte att systemet som sådant är feltänkt. Den som har för vana att vistas i Kina känner sig trygg på tågstationer och flygplatser, just för att man har en så omfattande kontroll. De ficktjuvar, uteliggare, alkoholister och andra asociala element som gärna drar sig till transportcentra i Sverige förekommer inte i motsvarande miljöer i Kina. Däremot vimlar det alltjämt av ficktjuvar och småbedragare på gatorna, vilket är ett verkligt problem i Kina.

För ett så väldigt och folkrikt land som Kina har systemet fog för sig. Man syftar till att skapa ett samhälle där rötägg trängs undan och ärliga medborgare kan röra sig friare. Det är heller inget nytt vare sig i Kina eller annorstädes med företeelsen socialt kapital, det är bara tekniken och centraliseringen som är nymodig.

För skojs skull kan vi jämföra med hur motsvarande situation är i Sverige. Där arbetar Bonnierklanens tidningar egentligen på samma sätt, exempelvis genom att hänga ut anonyma dissidenter i bild, video och text på löp och i stort uppslagna artiklar, där personerna kallas för «näthatare». Vad skulle syftet med det vara annat än att beröva dem på socialt kapital och tränga ut dem ur debatten? Samma tidningar tar regelmässigt kontakt med arbetsgivare för att höra vad de tycker om att deras anställda har den och den åsikten, även det i syfte att socialt stigmatisera dessa personer, sig själv till straff och androm till varnagel.

Medier i Sverige arbetar också i diametralt motsatt riktning, som när man konsekvent skyddar brottslingar genom att mörka deras identitet. Straffa gärna medborgare med fel åsikt, men skydda för allt i världen skurkarna! Det allmänna hänger på trenden genom att utdöma absurt låga straff för våldtäkt, misshandel och andra brott mot person. Det är «alla människors lika värde» i dess mest perverterade tappning: du har samma sociala, ekonomiska och annat värde oavsett om du är brottsling eller om du sköter dig!

När det inte finns någon tydlig piska och inte heller någon tydlig morot har allmänheten ingen bra vägledning för hur man borde agera. När våldtäkter bestraffas med samhällstjänst och i övrigt inte leder till några konsekvenser förlorar medborgarna respekten för rättsväsendet, och samhällstilliten minskar. När utbildning inte leder till en bättre tillvaro utan ofta en sämre livsinkomst än eljest, finns inget incitament att förkovra sig. Ett sådant samhälle har inte framtiden för sig, utan kommer successivt att bli mer kaotiskt.

Kinas system är då mer lockande, och det har gamla anor i konfuciansk filosofi. Det ger en tydlig vägledning till medborgarna att sträva efter det goda och göra det rätta. Det är möjligen så att dissidenter kan drabbas, men de drabbas ju i alla fall på andra sätt i en diktatur. Samma sak för journalister. Och så länge journalister i Sverige själva leker Xi Jinping med sina sociala stigmatiseringskampanjer mot oliktänkare och sina censurkampanjer mot nätjättar faller motargumenten så att säga pladask.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Vems flagga?

Sveriges flagga får inte kapas, sägs det ofta, med hänvisning till diverse obskyra krafter som söker nyttja den för politiska syften. Men en flagga är politisk till sin natur, och vem som ska företräda den är just föremål för politisk strid. Det är knappast konstigt att nationalister mer än andra ser flaggan som en symbol för nationen och traditionen.

Värdegrundsglobalister på andra sidan spektret vill istället «se» att flaggan utgör en «kraftfull positiv symbol som bidrar till enande nationell gemenskap», samt att flaggan är en av de gemensamma symboler som tillhör alla. Fast på skolavslutningar viftas det numera med en hel uppsjö av nationella flaggor, varför den tanken kanske inte helt har slagit rot.

Sveriges flagga

Orsaken är att den svenska flaggan, oavsett vad man vill «se», har en distinkt symbolik rotad i kristendomens korståg under medeltiden. Personer med bakgrund i islam «ser» därför inte riktigt samma sak som infödda svenskar, som tror att den svenska flaggan betyder fred och jämställdhet. Även vi ateister drar oss för att vifta med kristna symboler, ty oavsett vad man vill «se» så är korset kristet.

Givet den demografiska utvecklingen kan Sverige komma att ha en muslimsk majoritet innan århundradet är över. En sådan politisk kraft kan tänkas ha synpunkter på vad flaggan representerar, och då kräva en förändring mot en mer representativ utformning, kanske med traditionell halvmåne och stjärna samt takbiren Allahu akbar (الله أكبر).

Islamiskt Sverige

Problemet är alltså att den svenska flaggan representerar ett svunnet Sverige, rotat i kristendom. Moderna svenskar är inte kristna, inte heller nysvenskar komna från andra länder. En religiös symbol från en kristen enhetstid har inga som helst förutsättningar att kunna ena en modern mångkulturell befolkning med rötter i ingen eller andra religioner.

Ett modernt mångkulturellt land – som Sverige är och förblir – måste således uppdatera sin symbolik till att bli mer representativ för nationens medborgare. Flaggan, som symbol för nationen, måste vara inkluderande och helst även berätta något om landet. Tillhörigheten i Europeiska unionen kan exempelvis markeras med en enskild stjärna, och nationen med en hällristning från Tanum. Det sistnämnda är en symbol för landets allra första invånare, och därmed för alla de som har kommit därefter – en symbol man kan ta till sig som sin egen.

Inkluderande svensk flagga
Kategorier
Kina Politik

Diplomatisk snafu

Fallet kring Gui Minhai rullar vidare. I dag rapporteras att Gui i Ningbo framträtt vid en presskonferens, som sägs ha varit framtvingad. Under konferensen sade Gui att Sverige borde sluta nyttja honom som en schackpjäs för politisk vinnings skull, och att han framledes inte kommer att lita på svenskarna.

Gripandet av Gui för tre veckor sedan skedde när denne satt på ett tåg med två svenska diplomater på väg till huvudstaden Beijing. Enligt utrikesdepartmentet skulle Gui få läkarvård vid Sveriges ambassad efter att ha uppvisat symptom på ALS. Under presskonferensen sade Gui att han hade blivit övertalad att följa med.

Självklart är Guis framträdande tillrättalagt, och han befinner sig uppenbarligen i stor onåd hos de kinesiska myndigheterna. Det intressanta i fallet är dock det som inte framkommer i rapporteringen, som hittills har karakteriserats av den underliga tesen att Gui måste vara oskyldig till de brott han anklagas för. Nämligen:

Vad har man för sjukvårdsresurser vid den lilla svenska ambassaden i Chaoyang som inte står att finna någon annanstans i Kina? Varför skulle man tvunget ta honom dit istället för att erbjuda såväl konsulär som medicinsk hjälp på närmare håll i Ningbo, Shanghai eller Hangzhou? ALS är en obotlig sjukdom, och den enda kända bromsmedicinen Rilutek har som enda verkan att förlänga livet en kort period. Ledande stamcellsforskning på området görs framförallt i Kina, varför allt tyder på att Guis påstådda sjukdom är ett diplomatiskt svepskäl. Vad skulle han egentligen på ambassaden att göra?

Utrikesdepartmentet vill inte heller gå in på frågan om vad anklagelserna består i, i fall nya omständigheter föreligger. Sedan gammalt måste UD dock ha vetskap om Guis inblandning i ett rattfylleribrott med dödlig utgång, då konsulatet i Shanghai då medverkade i utredningen. Kinesiska UD:s skarpa kommentar i veckan om att Sverige borde tona ned sin retorik tyder på att Wallströms departement är väl insatt i frågan.

Mediala spinndoktorer har framkastat tanken att Gui används som en bricka för att manipulera mindre nationer som Sverige, ungefär som man gjorde med Norge då Liu Xiaobo erhöll Nobels fredspris, likväl som att så split i Europa för att vinna fördelar. Men det är nog nationell hybris som gör sig gällande, ty Kina har inget egetintresse av att mucka gräl med en i grunden vänligt sinnad partner.

Däremot tänker Kina inte under några omständigheter tillåta att andra nationer lägger sig i dess interna angelägenheter, något som delvis har sin bakgrund i den koloniala historien. Missionärer, diplomater och andra pjäser som smider ränker på kinesiskt territorium ses således med största misstänksamhet, varför man måste ställa frågan vad det är för slags personer man skickar på uppdrag till konsulära enheter i Kina.

Kategorier
Filosofi Politik Vetenskap

Genus lika lite vetenskap som teologi

«Forskningen» om genus har åter hamnat i skottgluggen på senare tid, då man har visat att den praktiska politiska tillämpningen av «forskningens» «resultat» har inskränkt den akademiska friheten vid högre lärosäten. Exempelvis vill man angripa «maktordningar» genom att tvinga fram en jämställd fördelning av referens- och kurslitteratur i undervisningen, med absurda resultat för vissa discipliner och ämnen.

Nationella sekretariatet för genusforskning slår nu tillbaka, och menar att påhoppen på genusforskning har en ideologisk bakgrund. Man slår fast att genusforskning visst är en vetenskap, men lägger inte i ett enda fall fram några argument varför så skulle vara fallet, utan anför en rad indirekta och ovidkommande argument.

Man undrar exempelvis varför det inte finns någon offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori, där «strängteori» enligt författarna tydligen ska utgöra den moderna fysikens «ännu ej empiriskt underbyggda» centrala utgångspunkt.

Påståendet är för det första felaktigt, då strängteori inte i någon som helst mening ligger till grund för modern fysik. Det gör istället standardmodellen (kvantfysik) och allmän relativitetsteori, två visserligen oförenliga och ofullkomliga teoribyggnader som i sina omfattande tillämpningsområden har en empirisk precision med en förskräcklig massa decimalers noggrannhet.

Dessa är teorier i egentlig mening, såtillvida att de är empiriskt bevisbara, aldrig har vederlagts i ett enda fall, och med mycket stor precision kan förutsäga framtida händelser baserat på tillräckliga indata. Strängteori är en i mängden av hypotetiska modeller för att förena relativitetsteori och kvantmekanik i en enda universell teori, och även om den har en tjusig matematisk bakgrund, har den också tillkortakommanden som diskvalificerar den för ändamålet.

Det är ändå en vetenskaplig hypotes, eftersom den kan prövas, falsifieras (i princip) eller verifieras (genom empiriska studier), och bygger vidare på redan empiriska strukturer och data. Den är inte gripen ur luften, utan söker med teoretiska begrepp förädla redan befintliga modeller på en solid matematisk grund. Det är så vetenskap bedrivs, genom att följa den vetenskapliga metoden.

Genusvetenskap har ingenting av detta, utan bygger hela sin existens på ad hoc-postulat som varken kan falsifieras eller verifieras (ens i princip), och vars resultat inte har någon som helst prediktiv verkan. Man ställer upp «idéer» kring kön som en «social konstruktion», men bortser då helt från den relativt hårda empiriska naturvetenskap som kallas biologi, som på ett enklare och klarare sätt härleder de skillnader vi ser mellan könen i olika tillämpningar.

Att strunta i Ockhams rakkniv (att välja den enklaste modellen med den bästa prediktiva kraften) kan aldrig kvalificera som vetenskap, utan är samma humbug som omgärdar «teologi» och andra kvasivetenskaper, det vill säga teoribyggnader kring ett antal obevisbara postulat («gud», «social konstruktion», «könsmaktsordning»). Genusvetenskap är i så måtto ingen vetenskap alls, utan en filosofi, ett ramverk i vilket man diskuterar abstrakta konsekvenser kring en rad påhittade och önskade premisser.

Det är vidare en politisk filosofi, då den har politiken som drivkraft. Medan normal politik syftar till att eliminera sådana maktstrukturer som tidigare har hindrat kvinnor från att delta i samhällets alla nischer, det vill säga att åstadkomma jämlik representation i det grundläggande ramverket, har den statsfeministiska politiken som mål att skynda på utvecklingen och åstadkomma jämställdhet i utfall genom könskvotering, litteraturkvotering och andra slags skadliga ingrepp i meritokratin och demokratin.

En sådan politik motiveras enklare om man kan förankra den i vetenskap, och av det skälet anslår politiska beslutsfattare medel för just sådan forskning, som ska härleda det man vill bevisa, och vars resultat senare kan användas i den politiska processen i evig cirkelgång. Detta till skillnad från förutsättningslös forskning om naturens mekanismer, där oväntade upptäckter omkullkastar tidigare paradigm med viss brutalitet, men också med ovedersäglig empiri.

Studier om könsroller, diskriminering och så vidare görs med fördel i den etablerade sociologin, enligt vetenskaplig praxis. Det är ett viktigt samhällsvetenskapligt forskningsfält, och det finns knappast någon som inte vill arbeta för ett jämställt samhälle. Men den så kallade genusvetenskapen är inte en framkomlig modell för detta ändamål, utan är en skadlig företeelse som har föga med vetenskap att göra, och desto mer med politisk ideologi. Det är hittepåforskning.

Kategorier
Kultur Politik Religion

Koloniala ekon i Myanmar

Ett folkmord pågår i Myanmar, om man får tro medier och internationella organisationer. Muslimer i folkgruppen ruihanggya (ရိုဟင်ဂျာ) drivs på flykt och utsätts emellanåt för våldshandlingar. Bakom fördrivningen står den militärmakt som sedan självständigheten från Storbritannien 1948 har byggt sin legitimitet på myanmaresisk nationalism och theravada, men även kanslern Angsan Suqi får kritik för sin passivitet.

Fast saken är nog mer komplicerad än så. Ruihanggya, eller folket från Rohang (Arakan), driver nämligen en annan linje kring autonomi från Myanmar, som en egen islamisk stat, eller rent av att uppgå i Pakistan. Våld emanerar även från denna grupp i detta syfte.

Ruihanggya själva bygger sina anspråk på förekomsten av en tidig muslimsk närvaro i Arakan i västra Myanmar, innan myanmareser under sent sjuttonhundratal fördrev befolkningen till bengaliska Chittagong i det brittiska imperiet.

När britterna i ett trestegskrig med början 1826 tog makten i Myanmar lät man Ostindiska kompaniet administrera Arakan, med resultat att en massinvandring från Bengalen till Arakan anställdes för att odla marken och bidra till kolonialmaktens ekonomi. De flesta av migranterna hade därvid ingen naturlig koppling till provinsen, utan utgjorde främlingar som importerades av kolonialmakten.

En topp i invandringen nåddes 1927, då en halv miljon bengaler invandrade till Arakan, i ett land med en befolkning om tretton miljoner invånare. Myanmareser blev en minoritet i sitt eget land, och som ett resultat föddes en nationalistisk rörelse. Upplopp och våld förekom tidigt i denna utveckling.

När Japan invaderade Myanmar under andra världskriget flydde britterna, men först beväpnade de ruihanggya för att utgöra en sköld mot vidare japansk anstormning. Dessa vapen kom istället att användas mot myanmareser, och i britternas frånfälle brast alla fördämningar. Ruihanggya massakrerade byar i Arakan istället för att bekämpa japaner. Bara i mars 1942 dödades 20 000 arakaneser, med motsvarande vedergällningar från myanmaresiska nationalister.

Ruihanggya fann vidare nöje i att rasera buddistiska pagoder, tempel och andra helgedomar, samtidigt som man bildade en separatiströrelse för att ansluta Arakan till Östbengalen (Bangladesh). Muslimska ledare ansåg att britterna hade lovat dem en islamisk stat i regionen, och man vädjade efter kriget till Pakistan om att införliva Arakan i landet. En del förespråkade istället en självständig stat, men under alla omständigheter fanns inget intresse av att lyda under en buddistisk nationalregering.

Sedan Myanmar blev självständigt 1948 har denna konflikt legat latent, och perioder av fördrivning har varvats med tillfälliga överenskommelser med internationella organ om amnesti. Sedan statskuppen 1962 har militärjuntan kontinuerligt gjort framstötar i att återställa nationen i dess ursprungliga tillstånd, en rörelse som har många paralleller i regionen i efterdyningarna av kolonialismens kollaps.

En bidragande orsak till att Angsan Suqi sattes i husarrest under demokratirörelsen var just ruihanggyas stöd till hennes demokratiska parti. Juntan fruktade inte så mycket demokrati eller förlusten av den egna makten som att den nationalistiska rörelsen skulle omintetgöras. Den aspekten måste tas med i beräkningen när man idag analyserar Angsan Suqis agerande; hon har händerna bundna i frågan.

I nutiden fortsätter konflikten, men under andra förutsättningar. Ruihanggya utgör inte på något sätt en enig grupp, utan består av såväl jihadister och separatister som mer moderata fraktioner som efterlyser autonomi. Ett antal har överhuvudtaget inga sådana anspråk, utan råkar bara existera som invånare i landet.

Grundtipset är att denna nationalism är så stark att juntan och regeringen kommer att driva igenom sin agenda, och därmed fördriva större delen av muslimerna till Bangladesh, oavsett kritik och sanktioner från omvärlden. I grunden är detta ett kvardröjande eko från kolonialismen, och därmed har man ett så starkt sentiment i frågan att man inte är villig att lyssna på kolonialherrarnas efterträdare.

En viss parallell till konflikten i Palestina kan skönjas, men i grunden är detta vad som kan bli resultatet när en stor immigrationsvåg ändrar förutsättningarna i ett land. Bitterheten släpper aldrig, utan odlas i arv i generationer, och göds därtill av intermittent uppstående schismer. Av detta kan man ta lärdom.